Dans utan handling

Ikväll såg jag och Anders dansföreställningen Breaking Boundaries, med avgångselever från Kungliga Svenska Balettskolan och Balettakademin. Mycket imponerande insatser. Det som slog mig är att jag framförallt uppskattar ”atomistisk dans”, dvs. dans utan handling och anknytning, dans som är ren från kulturell kontext och som bara manifesterar teknik, rörelse, känsla. Dansens syfte, enligt denna syn, är inte att jag ska känna igen mig och bekräftas utan att jag ska få en direkt upplevelse av dansen som sådan.

Dans med handling kan jag tycka om, men då i regel trots handlingen, inte på grund av den. Ett bra exempel är John Neumeiers balett Peer Gynt, som har (en bekant) handling men som framför allt innehåller enormt starka rörelser och rörelsemönster som i sig ger (åtminstone mig) enorm livsglädje.

Denna syn går helt på tvärs mot vad som skulle kunna kallas en konservativ kultursyn, där kulturen ses som ett redskap för att förmedla en kulturell samhörighet och distinkta, traditionella budskap. Sådant avvisar jag: det distraherar och förstör den rena konstupplevelsen.

Se ett tidigare inlägg om min konstsyn.

På bilden: Caroline Cavallo i William Forsythes In the Middle, Somewhat Elevated. En koreografi för en ny tid! (Foto: Martin Mydtskov Rønne.)