Corona-strategier i en fyrfältare

I debatten om Corona-strategi dominerar det samhälleliga perspektivet. Frågan är då vilken politisk eller myndighetsbaserad strategi som ska gälla för alla i ett visst land eller i en viss region. Mot detta perspektiv kan man ställa det individuella perspektivet – vilken strategi man som individ väljer att följa, oavsett vilka regler som gäller på den samhälleliga nivån. Den poäng jag vill göra är att man kan tänka sig fyra kombinationer av samhällelig och individuell strategi. Illustration:

Skärmklipp 2020-05-11 20.26.53

Typ A: En person som vill ha strikta regler för alla andra och för sig själv.
Typ D: En person som vill ha milda regler för alla andra och för sig själv.
Typ B: En person som vill ha milda regler för alla andra och strikta regler för sig själv.
Typ C: En person som vill ha strikta regler för alla andra och milda regler för sig själv.

Jag misstänker att de flesta tänker har tänkt på personer av typ A och D, som önskar samma typ av regler för sig själva som för alla andra. De mer intressanta fallen tycker jag är B och C. Personer av typ B vill inte lägga restriktioner på andra men vill själv vara mycket försiktig och restriktiv. (Jämför med en person som är för drogliberalisering men som aldrig skulle vilja använda droger för egen del.) Kanske ser de ett stort värde i ekonomisk och social frihet och lägger relativt liten vikt vid dödsfall i allmänhet. Som individuella strategier kanske de väljer strikt fysisk isolering, leverans av varor istället för att gå och handla själva, användande av ansiktsmask, etc. Personer av typ C vill styra och ställa med andra men vill själva ha stor frihet. (Jämför med Keynes immoralism.*) De kanske intar denna hållning för att de ser förtjänster i nedstängning av stora delar av samhället för att minska smittspridning, men de vill vara free-riders för egen del och leva fritt i ett samhälle där risken att insjukna är liten. En komplikation för denna typ är att det kan vara svårt att göra det de vill om saker de vill göra är nedstängda även för dem; likaså kan brott mot beteenderegler straffas, vilket kan få även denna typ av personer att följa regler (om den förväntade kostnaden av regelbrott är tillräckligt hög). Icke desto mindre kan denna hållning intas i princip.

Jag undrar hur stor andel av svenskarna som kan placeras i de fyra typgrupperna. En (mycket okvalificerad) gissning: typ D 55%, typ A 30%, typ B 10%, typ C 5%.


*I min artikel ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism” tolkar jag Keynes immoralism så att den ansågs gälla för en elit men inte för människor i allmänhet.