Också känd som Andrei Beliakov:
Det finns en teori i nationalekonomin där beroende är rationellt — se mina tidigare inlägg om rationell rökning, rationellt spelande och rationellt knarkande. En av teorins upphovsmän menar att teorin stämmer överens med empiriska fakta till 75 procent. Nå, en ny studie, ”Smoking Behaviour and Life Satisfaction: Evidence from the UK Smoking Ban”, finner följande:
We use three waves of the British Household Panel Survey to examine whether changes in smoking behaviour are correlated with life satisfaction and whether the recent ban on smoking in public places in England, Wales and Northern Ireland has affected this relationship. We find that smokers who reduced their daily consumption of cigarettes after the ban report significantly lower levels of life satisfaction compared to those who did not change their smoking habits, with heavy smokers particularly affected. No such finding is reported for previous years.
Det verkar alltså som att rökförbudet har fått fler rökare att sluta röka och att detta har medfört lägre lycka. Detta skulle, å ena sidan, kunna tolkas som ett stöd för den rationella teorin: människor är faktiskt i hög grad nöjda med att röka, trots dess inslag av beroende. Å andra sidan kan man ställa sig frågande till rationaliteten hos dem som väljer att sluta med en aktivitet som gör dem lyckliga. Trots allt tvingar rökförbudet ingen att sluta röka.
Rätt svar återfinns här.
Jag har förståelse för mödrar som inte ammar sina barn: det är, som jag har förstått det, ofta plågsamt, opraktiskt och oestetiskt. Man ska emellertid beakta att amning medför en del fördelar för barnen. Den nya studien ”The Effect of Brestfeeding on Children’s Cognitive Development” finner följande:
This paper examines the effect of breastfeeding on children’s cognitive outcomes, as measured by test scores in reading, writing and mathematics measured at ages 5, 7, 11, and 14. … We find that breastfeeding does have a causal effect on children’s cognitive outcomes. The “raw” difference between children who were and were not breastfed at four weeks of age is large, at a little over one third of a standard deviation. Most of this difference may be explained by maternal characteristics. However, even after controlling for these, a statistically significant difference remains. This is smaller, at a little over one tenth of a standard deviation. However, it is statistically significant across English, maths and science scores, and it persists at least until age fourteen; indeed, there is some evidence that the effect tends to grow over time.
Den metod som används för att klargöra den kausala effekten kallas propensity score matching och innebär att man jämför barn som i ”alla” relevanta avseenden har liknande bakgrund, med den skillnaden att vissa ammas och att andra inte ammas. Nå, även om effekten inte är jättestor finns den ändå där, och jag tycker att den talar för amning (liksom andra resultat som tyder på goda hälsoeffekter).
Gilbert & George, England (1980), 302,6 x 302,6 cm:
Händelserna i Tunisien och Egypten har förvånat de flesta, liksom tidigare revoultionära skeenden, t.ex. i Sovjetunionen och Iran, förvånade de flesta. Professor Timur Kuran har lanserat en teori som han menar bättre än alternativen förklarar oväntade revolutioner. Teorin bygger bl.a. på preferensförfalskning: att människor offentligt uttrycker andra uppfattningar än de uppfattningar de verkligen har. Detta skapar en labil grund för icke-demokratiska regimer: en dynamik där sanningar börjas sägas kan mycket plötsligt få maktbalansen att tippa över. Kuran har skrivit en bok i ämnet: Private Truths, Public Lies: The Social Consequences of Preference Falsification (Harvard University Press). Han utvecklar teorin i artikeln ”Sparks and Praire Fires: A Theory of Unanticipated Political Revolution”, publicerad i Public Choice:
Why does a revolution that in hindsight seems to be the inevitable outcome of powerful social forces surprise so many of its leaders, participants, victims, and observers? My objective in this paper is to resolve this paradox. I do so with the aid of a collective choice model that distinguishes between individuals’ privately held political preferences and those they espouse in public. The central argument goes as follows. A privately hated regime may enjoy widespread public support because of people’s reluctance to take the lead in publicizing their opposition. The regime may, therefore, seem unshakeable, even if its support would crumble at the most minor shock. A suitable shock would put in motion a bandwagon process that exposes a panoply of social conflicts, until then largely hidden. From these newly revealed conflicts, almost any writer with a modicum of imagination will be able to construct an elaborate explanation, consistent with almost any social theory, as to why the observed revolution took place. Historians of revolution have systematically overestimated what revolutionary actors could have known. The reason, I argue in the final section, lies in the human mind’s use of heuristics that project into the past trends that later developments have revealed.
Studera särskilt de pedagogiska figurerna i artikeln. Själv tror jag att det ligger mycket i Kurans teori. Jag kan emellertid tänka mig att vissa samhällsvetenskapliga forskare inte är så förtjusta i den, då den bl.a. implicerar att deras prediktionsförmåga med avseende på plötslig politisk förändring är mycket låg. Well worth a read.
På Expressens ledarsida kan man idag läsa följande, i en argumentation mot aktiv dödshjälp:
”Ta inte livet av dig,” sade världspianisten Arthur Rubinstein, ”du kommer att ångra dig inom ett år.”
Problemet med detta uttalande är att det är felaktigt: ingen ångrar sig efter dödens inträde. Som filosofen Aaron Sluts uttrycker det:
Death is an experiential blank.
Eftersom döden implicerar frånvaro av mentala tillstånd faller detta argument mot införandet av dödshus platt till marken. Ingen död kan ångra sig eller vara missnöjd med att ha dött. ”Men”, invänder någon, ”om personen hade levt vidare hade han kanske varit glad över att inte ha dött”. Det är möjligt men helt irrelevant. Det är ingen förlust att inte uppleva det man kunde ha upplevt om man inte är medveten om att man inte får uppleva det. Däremot är det en vinst att slippa ifrån frustrerade preferenser — antingen genom att de tillfredsställs eller, om det inte låter sig göras, genom att de utplånas (t.ex. genom död).
Vi bör få rätt att få hjälp att dö när vi så önskar.
Se tidigare inlägg om dödshjälp här.
Det pågår en diskussion om kortfristiga lån med höga räntor, inte sällan i Sverige förmedlade via sms. Ofta fokuseras på de negativa följderna av sådana lån: att de kan orsaka svårhanterlig skuldsättning för mindre ekonomiskt rationella individer. Det må så vara, men det är viktigt att inte glömma bort denna typ av kreditgivnings förmåga att också bistå människor som av någon anledning har likviditetsproblem. Vad vi skulle vilja veta är om nettoeffekten för olika typer av utfall är positiv eller negativ. Studien ”Expanding Credit Access: Using Randomized Supply Decisions to Estimate the Impacts”, publicerad i The Review of Financial Studies (preliminär gratisversion här), undersöker den saken:
We address the identification problem by engineering exogenous variation in the approval of consumer loans. A lender randomly encouraged loan officers to reconsider marginal applications for market-rate, four-month term loans that they normally would have rejected. Loan officers reconsidered in real-time, and unbeknownst to the applicants. Half of the reconsidered applicants were approved. We then tracked the behavior and outcomes of the treatment (reconsidered) and control (still rejected) groups over the next 6 to 27 months using administrative data and detailed household surveys.
Our results corroborate the presence of binding liquidity constraints and suggest that expanding credit supply improves welfare. There are three key sets of findings. First, control applicants who were randomly denied by our cooperating lender did not simply obtain credit elsewhere; conversely, treatment applicants who were randomly assigned a second look increased their total borrowing, and changed their lender type composition, in the 6-12 months following the experiment. Second, we find that treated applicants benefited from the expanded access. We use household surveys to measure a range of tangible and subjective outcomes 6-12 months following the experiment, and find significant and positive effects on job retention, income, food consumption quality and quantity, and household decision-making control and mental outlook. We find negative effects on other aspects of mental health (principally stress). But on net the impacts are significant and positive. We do not find any evidence that the positive 6 to 12 month impacts are transitory and driven by borrowers who have yet to realize the full costs of borrowing. Over 15 to 27 month horizons we find that the treatment increased the likelihood of having an external credit score, and had no effect on the score itself. Third, our evidence suggests that the marginal loans were profitable. … Most importantly, we do not find any evidence that the net effects of expanded access to expensive consumer credit are negative. The default policy prescription in South Africa and much of the rest of the world (including parts of the U.S.) is to restrict access based on the presumption that vulnerable consumers overborrow in these markets. Our evidence casts doubt on this presumption: consumers who borrowed at 200% in our experiment benefited from doing so, at least relative to their outside options.
Givetvis kan man fundera på hur regelverket ytterligare kan förbättras, för att öka sannolikheten att kortfristiga lån med hög ränta primärt nyttjas av personer vars ekonomi på det hela taget gynnas. Men att förbjuda lån av detta slag (t.ex. sms-lån) torde, mot bakgrund av ovan presenterade studie, riskera att verka i välfärdssänkande riktning.
Now, I am a communist AT HEART. I am opposed to it in theory but I support it in practice.
Detta skrev han 1934 (se även vad han skrev 1935). Det vanliga är väl annars att man får ta del av motsatt hållning: att kommunismen är tilltalande i teorin men icke-funktionell — i alla fall numera, när kommunismen har visat vad den går för. (Själv avvisar jag kommunismen såväl på teoretiska som på praktiska grunder.)
Se även vad Schumpeter och Keynes hade att säga om Marx tankar.
I artikeln ”Why Beautiful People Are More Intelligent”, publicerad i Intelligence, utvecklas en teori om varför det kan förväntas finnas en positiv koppling mellan skönhet och intelligens. Den bygger på fyra antaganden:
(1) Men who are more intelligent are more likely to attain higher status than men who are less intelligent. (2) Higher-status men are more likely to mate with more beautiful women than lower-status men. (3) Intelligence is heritable. (4) Beauty is heritable.
I den nya studien ”Intelligence and Physical Attractiveness”, publicerad i samma tidskrift, presenteras vissa empiriska belägg för teorin:
This brief research note aims to estimate the magnitude of the association between general intelligence and physical attractiveness with large nationally representative samples from two nations. In the United Kingdom, attractive children are more intelligent by 12.4 IQ points (r = .381), whereas in the United States, the correlation between intelligence and physical attractiveness is somewhat smaller (r = .126). The association between intelligence and physical attractiveness is stronger among men than among women in both nations. The association remains significant net of a large number of control variables for social class, body size, and health.
Sista ordet är nog inte sagt om detta (bl.a. därför att skönhetsmåttet i den brittiska delen av studien är problematiskt, då det baseras på lärarbedömningar). Men visst är det spännande med detta forskningsfält!
På denna dag 2008 lät jag publicera dessa blogginlägg:
Idel välbekanta teman — skönhet, bakterierädsla, Thatcher, vardagsobservationer och skatter — för regelbundna läsare av denna blogg.
I bokkapitlet ”A Pareto Principle for Possible People” presenterar filosofen Christoph Fehige idel spännande tankar. Han argumenterar bl.a. för detta synsätt:
We don’t do any good by creating satsfied extra preferences. What matters about preferences is not that they have a satisfied existence, but that they don’t have a frustrated existence. Let us call this result antifrustrationism. Today’s point of departure was the fundamental creed of preference-based ethics: it is pro tanto good that, if somebody wants something, he gets it. It follows from antifrustrationism that the creed should indeed say no more than what, according to classical logic, it does say; viz., no more than that it is good that it is not the case that, though a wants that p, p does not hold. Less clumsily: it is good that a has no frustrated preference for p.
Dvs. det är lika bra att inte ha en preferens och att ha en tillfredsställd preferens; däremot är det bättre att ha en tillfredsställd än en otillfredsställd preferens (och bättre att inte ha någon preferens än att ha en otillfredsställd preferens). Jag har själv tyckt så en längre tid; bl.a. har detta synsätt fått mig att inte försöka få en preferens för kaffe. En implikation:
Maximizers of preference satisfaction should instead call themselves minimizers of preference frustration.
Inte nog med det. Det går också att visa att antifrustrationismen implicerar följande:
(i) Nothing can be better than an empty world (a world without preferences, that is).
(ii) Our world is worse than an empty world.
(iii) It is ceteris paribus wrong to create a being that will have at least one unfulfilled preference.
Food for thought, skulle man kunna säga, i synnerhet som dessa implikationer nog går på tvärs med de flestas intuitioner.
Professorn i filosofi Daniel Dennett har funderat på hur religion kan ersättas:
Jodå, visst finns det en del inspirerande religiösa företeelser: musik (Mahalia!) och kyrkobyggnader t.ex. Sådana kan man med fördel njuta av, utan att bry sig om budskapet. Själv är jag dock fullständigt ointresserad av vissa av de inslag i religion som Dennett menar kan behövas (utan en religiös dimension) — ceremonier, ritualer och gemenskap. Men om andra människor anser sig behöva dessa ting, visst, då är det prima om de sakerna kan tillhandahålla på ett icke-religiöst sätt. Kan de dessutom minska efterfrågan på religion, desto bättre!
Ofta har människor en bild av religion som en god kraft i samhället, som verkar i riktning mot tolerans och acceptans. Så är inte alltid fallet, enligt den nya studien ”Priming Christian Religious Concepts Increases Racial Prejudice”, publicerad i Social Psychological and Personality Science:
Positive correlations have been found between several self-report measures of religiousness and racial prejudice; however, no experiment has yet examined the direct effect of religion on racial attitudes. In the current studies, persons were subliminally primed with Christian or neutral words. Then covert racial prejudice (Study 1) and general negative affect toward African-Americans (Study 2) were assessed. Participants subliminally primed with Christian words displayed more covert racial prejudice against African-Americans (Study 1) and more general negative affect toward African-Americans (Study 2) than did persons primed with neutral words.
De kristna kodord som användes, och som visades i 35 ms, var: ”Bible, faith, Christ, church, gospel, heaven, Jesus, Messiah, prayer, and sermon”. En möjlig förklaring till resultatet skulle kunna vara att religion har en tendens att skapa ett vi-och-dem-tänkande:
These findings suggest that ”‘religious prosociality is not extended indiscriminately: the ‘dark side’ of within-group cooperation is between-group competition and conflict. The same mechanisms involved in in-group altruism may also facilitate out-group antagonism” (Norenzayan & Shariff, 2008, p. 62).
I vilket fall är religion ingen garanti för ”godhet”: det kan t.o.m. förhålla sig så att religion förstärker eller skapar negativa förhållningssätt, attityder och beteende mot andra människor.
Daniel Hausman ställer, i ”Equality versus Priority: A Badly Misleading Distinction”, bl.a. dessa frågor till jämlikhetsivrare:
Consider two individuals, A and B, with no connection to one another, living splendid lives on remote islands or distant galaxies. Why should the fact that A is better off than B constitute any reason why A’s well-being should command greater priority than B’s? The problem with the prioritarian [förbättrandet av de sämst ställdas situation] and the ”egalitarian” [utjämningen av en fördelning] accounts justifications for egalitarian policies is that neither ”egalitarianism” nor ”prioritarianism” is ”deep” enough to provide any satisfactory account of what is disturbing about inequalities. To explain what is wrong with inequalities by saying that equality is intrinsically valuable or that one should give special weight to the interests of the worse off invites virtually the same question that one was supposed to answer: Why should inequalities matter? Why should improving the well-being of the worse off matter more than improving the well-being of the better off?
Mycket relevanta frågor. Vill någon egalitarian ge sig på att besvara dem? Hausman utvecklar själv ett svar med utgångspunkt i jämlikhet i moralisk status, vilken han anser gälla:
A concern with equality of moral status supports relatively egalitarian policies, and in particular, it supports a practical prioritarianism. If those who are worse off are impoverished, scorned, or excluded, then their moral status is degraded. But a concern for equality of moral status does not support complete equalizing and does not always support weighting the interests of someone who is worse off more than the interests of someone who is better off. Wide disparities and absolute miseries threaten equality of moral status, but narrow disparities, when even the worst off are in happy circumstances, do not.
Denna syn kan man förstås kritisera, t.ex. på följande sätt: i) Människor har inte samma moraliska status; ii) Människor har samma moraliska status men sådan moralisk status implicerar inte jämlikhet i utfall; iii) Det är oklart vad moralisk status är — begreppet är luddigt; existerar ens moralisk status? — och vilka dess praktiska implikationer är; iv) Utgångspunkten i moralisk status tar inte jämlikhet på riktigt allvar: precis som utilitarister inte värderar jämlikhet i utfall i sig gör inte heller de som utgår från jämlikhet i moralisk status det.
Frågan om egalitarianismens grundläggande filosofiska motivering tycks mig inte tillfredsställande utredd (om den nu är utredningsbar): i vilket fall tycker jag att synsättets förespråkare behöver bli bättre på att framföra sina grundläggande utgångspunkter.
Se även inläggen ”En enkel undran om rättvisa”, ”Phelps tolkar Rawls”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Olyckliga egalitarianer” och ”Vad är ett rättvist samhälle?”.
Jag har tidigare kritiserat frasen ”allas lika värde” för att i sig vara så obestämbar att den är mer eller mindre meningslös. Bengt Held förser oss med ännu en illustration av att denna kritik äger sin riktighet:
Det är bara Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som ännu vill att samkönade par ska ha sämre rättigheter än andra par. … När kd blir konfronterade med det här brukar de svara ”men vi är tydliga med att alla har lika värde”. Men även Jimmie Åkesson sa i lördagsintervjun som en kommentar till partiets invandringspolitik ”att det givetvis är viktigt att påpeka att alla har lika värde”. Menar kd då att även Åkesson måste vara en sjyst politiker eftersom han använder orden om allas lika värde?
Det är uppenbart att denna fras används friskt utan att det direkt går att fastslå vad den betyder — och om den kan preciseras är min uppfattning, att det vore bättre att enbart uttala preciseringen från början och skippa det vaga talet om ”allas lika värde”.
Äktenskap mellan man och kvinna är inte norm i alla kulturer på vår jord. I ”Unhitching the Horse from the Carriage: Love and Marriage among the Mosuo”, publicerad i Utah Law Review, beskrivs en kultur i Kina där samlivet ser annorlunda ut:
Traditional Mosuo family values radically separate sexuality and romance from domesticity, parenting, caretaking, and economic bonds. Sex life is strictly voluntary and nocturnal, while family life is obligatory and diurnal. The cultural attitude toward heterosexual desire is permissive, relaxed, and nonmoralistic, so long as individuals observe strict verbal taboos against discussing their erotic activities among relatives or in mixed gender settings. At the age of thirteen, a girl undergoes an initiation “skirt” ceremony that culminates in receiving a literal sleeping room of her own. In what the Mosuo language terms her ”flower chamber,” she can freely receive (or rebuff) nocturnal visits from any male suitor who comes to call. An analogous ”pants” ceremony marks the cultural passage to maturity for boys who turn thirteen, but they do not receive private sleeping quarters. Instead, mature males become eligible to practice tisese, which the Chinese misleadingly translate as walking marriage (”zuohun”). The Mosuo term, however, literally means that a man ”goes back and forth.” Men live, eat, and work with their maternal families by day, but after nightfall, they can seek entry into the flower chambers of any women they desire.
Den repressiva kommunistregimen införde tvångsäktenskap i samband med kulturrevolutionen, men sedan de marknadsekonomiska reformerna i början av 1980-talet har denna kultur åter varit fri att leva i enlighet med gamla traditioner. I takt med ökad mobilitet och interaktion med omvärlden väljer nu dock allt fler att lämna traditionerna och leva friare. Det är bra, enligt min uppfattning, om det i ett samhälle finns utrymme för olika sätt att leva och om transaktionskostnaderna för att röra sig mellan subkulturer i detta avseende är någorlunda låga. Det är inte bra om alla mosuo-individer känner sig tvingade att leva i den traditionella kulturen — de ska vara fria att lämna den om de så önskar. Å andra sidan kan utomstående rentav vilja ansluta sig till detta sätt att leva, och då är det utmärkt att det finns grupper att ansluta sig till eller livsformer att ta efter. Jag ser framför mig en ”liberal arkipelag” med olika öar med olika sätt att leva, mellan vilka individer kan röra sig och där den övergripande staten (och de olika kulturerna) inte lägger sig i dessa rörelser.
Robert Motherwell, Western Air (1946—1947), 182,9 x 137,2 cm:
Jag tror bestämt att jag är innocuousist! En sådan anser att det inte är dåligt att dö för den som dör. Så här formuleras argumentet för detta synsätt i ”Less Good but not Bad: In Defense of Epicureanism about Death”:
1. The sole bearers of intrinsic prudential value are mental states. (mental statism)
2. Death is an experiential blank.
3. Hence, the state of being dead is not intrinsically prudentially bad.
4. An event is extrinsically bad if and only if it leads to intrinsically bad states of affairs. (causal hypothesis)
5. Hence, death is not extrinsically prudentially bad.
6. Therefore, death is not prudentially bad for the one who dies. (innocuousism)
Detta synsätt är inspirerat av Epikuros och försvaras mot tänkbara motargument (särskilt att döden omöjliggör framtida goda upplevelser och därför är dålig) i uppsatsen. Argumentet tycks mig helt korrekt.
I denna debatt mellan ateisten Christopher Hitchens och rabbinen Shmuley Boteach överraskar den senare med att formulera en syn på ”livet efter döden” som är något mer tilltalande än den man är van vid att höra från kristna företrädare:
Själv är jag dock även negativ även till denna uttolkning av ”ett liv efter döden” — jag vill i alla avseenden avvika från jordelivet i samband med döden — men som sagt, den är helt klart att föredra framför gängse kristna synsätt.
Se även inläggen ”Att veta utan att veta” och ”Hume på dödsbädden”.
Jag har tidigare rapporterat om hur manliga schackspelare påverkas av vackra kvinnliga motspelare. En ny studie, ”The Presence of an Attractive Woman Elevates Testosterone and Physical Risk Taking in Young Men”, publicerad i Social Psychological and Personality Science, finner att unga skejtarkillar också påverkas:
The results of this field experiment provide evidence that young men take greater physical risks when in the presence of an attractive woman and that increases in circulating testosterone partially explain this effect. Such displays of physical risk taking might best be understood as hormonally fueled advertisements of health and vigor aimed at potential mates and signals of strength, fitness, and daring intended to intimidate potential rivals. The finding that increased risk taking led to both more successes and more crashes suggests that although sexual displays in human males might be adaptive in terms of reproductive success, they might also be costly in terms of survival, as has been found in other species (Hunt et al., 2004). Other instances of physical risk taking that contribute to men’s early mortality, such as dangerous driving and physical aggression, might also be influenced by increases in testosterone brought about by the presence of attractive women. The possibility that male risk taking emerges in part because of an adaptive legacy that wages survival against reproductive success offers a Darwinian perspective on the causes of such costly expressions of risk taking.
Människan tycks i hög grad fungera som andra djur och följa biologiska impulser. Några reflexioner:
Se även inlägget ”Skejtarkulturen är fascinerande”.
The Economist presenterar följande figur över Gini-koefficientens utveckling inom och mellan länder:
Jag noterar att kommunistiska Kina nu har högre inkomstojämlikhet än kapitalistiska USA — och, förstås, att inkomstojämlikheten inom länder har ökat medan inkomstojämlikheten mellan länder har minskat. Man kan (utöver en situation där inget förändras) tänka sig fyra möjligheter:
Den fråga jag skulle vilja ställa till personer som anser inkomstjämlikhet vara ett viktigt mål är:
Motivera gärna i kommentarsfältet.
Se även inlägget ”Fattigdomen faller”.
I fråga om synen på moralens karaktär finns det realister, som ser den som objektiv, och subjektivister. Finns samma uppdelning på estetikens område? Finns det de som är estetiska realister, som anser att estetiska omdömen (t.ex. ”Mona Lisa är bra konst”) kan vara sanna eller falska, och de som är estetiska subjektivister? Ja, men bland ”vanligt folk” dominerar de senare, enligt den nya studien ”Can Folk Aesthetics Ground Aesthetic Realism?”:
In this paper, we discuss an argument that supports Aesthetic Realism by claiming, first, that common sense is realist about aesthetic judgments, because it considers that aesthetic judgments can be right or wrong, and second, that because Aesthetic Realism conserves ”folk aesthetics”, it is the best aesthetic theory available. We empirically evaluate this argument by probing whether ordinary people with no training whatsoever in the subtle debates of aesthetic philosophy consider their aesthetic judgments as right or wrong. Having shown that the results do not support the main premise of the argument, we discuss the consequences for Aesthetic Realism …
Detta resultat underminerar alltså det argument som säger att eftersom människor är estetiska realister så är den estetiska realismen troligen sann. I vilket fall finns det givetvis också filosofisk argumentation för ett mer direkt avvisande av estetisk realism.
Dame Joan Sutherland sjunger ”Let the Bright Seraphim” av Händel som ingen annan:
I många delar av världen finns mikrolån för fattiga individer. Dessa möjliggör olika typer av småinvesteringar som t.ex. kan hjälpa människor att starta eller expandera egna företag. Att lånen kan öka inkomster är en sak; kan de även öka människors upplevda lycka? Det undersöks i den nya studien ”Credit Access and Life Satisfaction: Evaluating the Non Monetary Effects of Micro Finance”:
Rescue from poverty involves relevant non income (or non economic) effects arising from a process of ”dignification” which increases self-esteem and social recognition of the financed borrower. As a consequence, we expect that when measuring the impact of microfinance program on a broader concept of wellbeing such as life satisfaction, such impact has an independent effect not absorbed by the change in income generated by the loan. Our results support this hypothesis of a relevant microfinance effect independent of income showing its robustness to survivorship, selection and interview bias and its sensitivity to the number of credit cycles. Actually, we observe that, in spite of a low correlation between participation to the microfinance project and household income, when adding the MFI borrower status to the standard life satisfaction estimate the effect of household income disappears. This suggests that non income effects absorbed by the MFI status variable are crucial to generate the positive effect of the program on life satisfaction.
Det är lätt att se riskerna med lån. Sådana finns förstås, men det finns också många positiva sidor, vilket denna studie illustrerar. En organisation som förmedlar mikrolån är Kiva.
Goethe: ‘In the beginning was the deed’. A new motto for me! The deed, the ACTS, come first, and then later some THEORY.
Ett upprop mot överintellektualisering?
Arnold Schwarzenegger berättar i en intervju för en österrikisk tidning om en händelse i sin ungdom. Här översatt:
As a young boy my room was plastered with photos of bodybuilders. Naked, oiled male bodies. That got my mother so concerned, she asked our family doctor one day to take a look at that. ‘Other boys put images of women on their walls, and mine does this!’ She actually believed I was gay. Well, that’s nothing wrong, but for her it was unimagineable back then. However, the doctor, a wise man, calmed her down. Everyone had idols, he said, others would hang up pictures of the Beatles, even though they were men as well. ”Look at it like this, Mrs. Schwarzenegger: as an athlete he surely won’t start to smoke or drink!” That assured her. Her worry lines stayed though.
Jag antar att strejta män tittar på (bilder av) andra män ibland, inte för estetisk eller erotisk tillfredsställelse utan mer för att de män som beskådas utgör personliga förebilder. De kanske har ett utseende eller beteende som uppfattas som fördelaktigt och som är inspirerande för dem som tittar. En bild på Cristiano Ronaldo kan t.ex. vara en påminnelse om att träna hårdare nästa fotbollsträning.
Tips: Patrik Lindenfors. För övrigt finns det inte stöd i modern forskning för att doktorn kan ”bota” homosexualitet.
Sportens ekonomiska betydelse ska inte underskattas. Det understryks i studien ”Scoring on the Stock Exchange? The Effect of Football Matches on Stock Market Returns: An Event Study”, publicerad i Applied Economics:
We analyse the effect of results of football matches on the stock market performance of football teams. We analyse 1274 matches of eight teams in the national and European competition during 2000-2004. We find that the stock market response is significant and positive for victories and negative for defeats. The response is significantly stronger in the case of defeat.
Resultatet är kanske inte helt förvånande: ett lags ekonomiska värde borde rimligen variera med dess matchprestationer. Kan spelarnas insatser förbättras om de görs delaktiga i ägandet av laget, ungefär som när vd:ar antas anstränga sig mer för att vinstmaximera sina företag om de äger aktier i dem? Kan sådana incitament i så fall leda till kortsiktigt tänkande för fotbollslagens ledare och spelare (som verkar vara fallet för vd:ar)?
André Bentzer:
Ett homosexuellt par nekades att bo på ett litet hotell i Storbritannien. Nu har de tilldömts skadestånd. Den liberale bloggaren Bengt Held kommenterar hotellägarnas diskriminering och argumentation:
Det blir närmast patetiskt att de snackar om hot mot sin religionsfrihet. Inget hindrar dem att utöva sin religion. Men att tjäna pengar på att hyra ut rum är inte någon religiös ceremoni. Och givetvis gäller samma sak för folk som är muslimer, judar eller grönhåriga. Inte heller ska politiker från Nationaldemokraterna har laglig rätt att neka svarta att hyra rum (med hänvisning till att det vore emot deras egna policy) om de bedriver motsvarande verksamhet.
Jag ber att få anmäla en avvikande mening. Jag anser att hotellägare, och andra privata näringsidkare, bör ha laglig rätt att exkludera vissa kategorier av kunder om de så önskar. Varför då?
Notera alltså att det går utmärkt att förena uppfattningen att exkludering bör tillåtas med uppfattningen att många typer av exkludering är dålig och bör motverkas, t.ex. genom egen bojkott och genom uppmaningar till andra att också bojkotta. Kunder kan exkludera tillbaka! Själv skulle jag aldrig få för mig att stödja det bigotta religiösa paret som utestängde det homosexuella paret med mina pengar, och jag skulle kritisera vänner till mig om de gav ett sådant stöd. Detta är en frivillig markering, som jag tror kan ha stor effekt. Detta synsätt uppfattar jag som genuint liberalt.
Se även inläggen ”Diskrimineras fula?”, ”Diskrimineras homosexuella i Sverige?”, ”Minskar marknadsekonomin löneskillnaderna mellan könen?” och ”Kan och bör staten vara neutral?”.
Ekonomipristagaren Ronald Coase:
I am now 100 years old. At my stage, life requires a constant effort. As I told you many times, do not get old.
Jämför med Nietzsches syn på den irrationella döden. Jag förstår mig inte på transhumanister och religiösa som eftersträvar så långt liv som möjligt — kanske t.o.m. ”evigt” liv. Coase och Nietzsche uttrycker bättre min egen syn. Bli inte gammal!
Läs mer om Coase vetenskapliga gärning här.
Scott Sumner om lyckoforskningen:
The claim is that there is a sort of natural “set-point” for happiness, and that after winning a lottery one is happy for a short time, and then you revert right back to your natural happiness level. I find that plausible. They also claim that if someone loses a limb, then they are unhappy for a short period and then revert back to normal. I find that implausible, but if the evidence says it is the case then I guess I need to accept that.
Sumner menar att om detta resultat stämmer är lycka inte en bra policyvariabel, eftersom människor, oavsett vad som händer, efter ett tag återgår till sin ”naturliga” lyckonivå. Man vänjer sig efter ett tag vid såväl goda som dåliga förändringar i de objektiva omständigheterna i livet. Kritiken påminner mig om en del marxisters ovilja att acceptera lycka som policyvariabel: det kan hända att människor finner sig i en ekonomiskt exploaterande situation, med mycket ojämlikhet, och att de är lika lyckliga däri som i en situation med total jämlikhet, men det, menar dessa marxister, utgör inget skäl att inte försöka eliminera exploatering och ojämlikhet, som är objektivt förkastliga företeelser helt oavsett hur människors lycka påverkas av dem. Sumner menar att man istället ska utgå från nytta, som han definierar som ”det människor maximerar”. Som han uttrycker det:
Think of ”happiness” as ”personality,” and think of ”utility” as ”living conditions.”
Sumner talar om rensning av landminor som ett exempel: Även om människor efter att förlora ben efter ett tag blir lika lyckliga som tidigare ser han inte det som skäl för att avstå från att rensa bort minor. Jag förstår Sumners poäng men ser tre problem med resonemanget: i) Tänk om människor strävar efter att maximera lycka? Faller då inte resonemanget? ii) Hur ska ”living conditions” utvärderas? Hur vet vi vilka som är värda att förbättra och på vilket sätt? Krävs inte något ytterligare kriterium, såsom lycka, för att avgöra det? iii) Om man utgår från ”revealed preference” för att avgöra ”vad människor maximerarar”, uppstår inte problem i den mån människor har en tendens att bete sig irrationellt?
En vidare fråga är förstås om Sumners tolkning av forskningsläget stämmer. Kan inte en individs lyckonivå förändras även på längre sikt? Nå, även om den kan det finns förvisso andra utmaningar för dem som förespråkar lycka som policymål, formulerade av Bruno Frey och Alois Stutzer.
Harry Callahan, Sunlight on Water (1943), 8,4 x 11,1 cm:
The Economist lyfter fram en avreglering som ägde rum 1980 i USA genom The Staggers Rail Act:
Giving the railroads the freedom to run their business as they saw fit led to dramatic improvements. The first result was a sharp rise in traffic and productivity and fall in freight costs. Since 1981 productivity has risen by 172%, after years of stagnation. Adjusted for inflation, rates are down by 55% since 1981 (see chart 1). Rail’s share of the freight market, measured in ton-miles, has risen steadily to 43%—about the highest in any rich country.
Här illustreras effekterna:
Det är tydligen så att det finns potential för effektivisering genom avreglering även på speciella marknader, som den gällande tågtransporter. Därmed inte sagt att avregleringar alltid ger goda resultat: effekterna torde bero på hur avregleringen genomförs — i vilken ordning och hur det nya regelverket ser ut. Detta visas t.ex. av europeiska avregleringar av tågverksamhet. Uppfattningen att marknader som den för tågtransporter och den för elproduktion alltid och endast lämpar sig för statlig monopolproduktion eller för regleringar som tar bort alla marknadsmekanismer kan dock avvisas.
Att komma ut för mamma kan ställa till problem:
Tyvärr är det så här svårt för många unga människor på vår jord.
Tips: Henrik Hedberg. Min egen komma ut-historia kan man läsa här. För mig gick det lite bättre, kan jag avslöja, men i mitt fall rörde det sig förvisso inte om något prank.
Vad händer om ens favoritparti kommer till makten? I studien ”Partisan Social Happiness”, publicerad i Review of Economic Studies, rapporteras:
[W]hen the government leans more to the right ideologically, right-wing individuals tick up their happiness scores. In the same periods, left-wing individuals declare themselves to be more dissatisfied with their lives. The size of the coefficient is large and highly significant. A right-wing individual living under Mitterrand would be willing to put up with an increase of 11 percentage points in the inflation rate in order to see Margaret Thatcher take charge of the government.
Ett mycket intressant resultat. Jag kan personligen identifiera mig med det. En fråga är om det implicerar att väljare är ideologer — vilket skulle betyda att rent opportunistisk pragmatism från partiers sida knappast kan bli en särskilt framgångsrik strategi. Jag är inte säker på att resultatet pekar i den riktningen. Det kanske är så att många väljare vill identifiera sig med något parti eller block men att det faktiska sakinnehållet i politiken är mindre viktigt. Om partierna närmar sig medianväljaren och om ett parti fortfarande ligger till höger om ett annat, låt vara att de ligger nära varandra, kan väljare fortfarande (kan jag tänka mig) finna tillfredsställelse i att identifiera sig med den ena eller andra sidan, av psykologiska skäl, och bli lyckliga när deras sida vinner.
The Economist visar en aktuell översikt av vilka länder som ligger närmast USA:s delstater i termer av BNP:
Sveriges BNP ligger alltså närmast North Carolinas. Kartan ovan är också intressant i det att den möjliggör ett geografitest: vet du vilka alla USA:s delstater är?
Jag fann nationalekonomen Eric Cramptons tolkning av etikett intressant. Han ser etikett som ett sätt att signalera rik och privilegierad bakgrund, avsedd att separera de fina människorna från de mindre fina:
If you could deduce etiquette from logic, it wouldn’t be etiquette. If it’s not a costly signal, it can’t induce the separating equilibrium that keeps the farm boys like Scott and me from having airs when dining with our purported betters. Down with the tyranny of etiquette and its oppressive class-entrenching function! Up with efficiency!
Jag anar att Magdalena Ribbing mår illa av stridsrop av detta slag — men jag undrar om inte Crampton har en poäng. Varför anses vissa sätt att hålla besticken finare än andra? Ett möjligt svar skulle kunna vara att etiketten dikterar de mest effektiva sätten att bete sig. Genom beprövad erfarenhet har det kunnat klarläggas att man uppnår ett visst mål (t.ex. mättnad på så kort tid som möjligt eller mättnad med största möjliga sociala utbyte) bäst genom att äta på ett visst sätt. Det kan vara så, men om Crampton har rätt är det snarare tvärtom: att etikettens upprätthållare är beredda att offra effektivitet för att kunna framställa sig som mer distingerade. Vem som har rätt borde kunna fastslås genom empirisk analys.
Vilken filosof gav uttryck för denna syn på barnafödande?
Marguerite knows that I do not want children, not at all. I have no desire to bring someone else into a new life of misery.
Nej, det var inte Schopenhauer; inte heller Benatar, Fehige eller Shiffrin — utan Wittgenstein! I totally agree, of course.
Mario Rizzo presenterar Ludwig von Mises förståelse av begreppet rationalitet. Den senare skriver:
The concepts rational and irrational are not applicable to ends at all. Whoever wishes to pass judgment on ends may praise or condemn them as good or evil, fine or vulgar, etc. When the expressions “rational” and “irrational” are applied to the means employed for the attainment of an end, such a usage has significance only from the standpoint of a definite technology. However, the use of means other than those prescribed as “rational” by this technology can be accounted for in only two possible ways: either the “rational” means were not known to the actor, or he did not employ them because he wished to attain still other ends perhaps very foolish ones from the point of view of the observer. In neither of these two cases is one justified in speaking of “irrational” action.
Action is, by definition, always rational. One is unwarranted in calling goals of action irrational simply because they are not worth striving for from the point of view of one’s own valuations. Such a mode of expressions leads to gross misunderstandings. Instead of saying that irrationality plays a role in action, one should accustom oneself to saying merely: There are people who aim at different ends from those that I aim at, and people who employ different means from those I would employ in their situation.
Jag undrar hur von Mises hade betraktat det beteendeekonomiska synsättet, att en handlande individ kan vara irrationell om de medel som denne skulle kunna använda för att mest effektivt uppnå ett givet mål är kända men ändå inte används. Ett möjligt svar: Den utomstående betraktaren och individen själv insåg vid bedömningstillfället inte det mål mot vilket han egentligen strävade. Ett snarlikt möjligt svar: En individ består av flera jag, t.ex. jag-idag och jag-imorgon, och det som ter sig irrationellt för jag-imorgon är inte irrationellt för jag-idag: den förres etikettering av en handling som ”irrationell” handlar då om att skapa en ”grov missuppfattning”, för att knyta an till von Mises formuerling, därför att detta handlar om att ogilla ett annat mål. (Jag har skrivit om jag-idag och jag-imorgon tidigare: här och här).
En vidare fråga: Om varje handling per definition är rationell, vilken är poängen med att alls använda begreppet?
En skillnad mellan de politiska blocken i Sverige rör synen på vinstintresse. På vänsterkanten ser man ofta med skepsis på detta, i synnerhet inom området välfärdsproducerande tjänster, men också mer allmänt. (De är möjligen fortfarande präglade av marxismens syn på ”profit”.) I den nya experimentella studien ”Anti-Profit Beliefs: How People Neglect the Societal Benefits of Profit” undersöks hur amerikanska lekmän ser på vinst:
Two studies find a strong negative correlation between profit and perceived social value across both real firms and entire industries. This relationship holds for both perceived profit and actual profit information obtained from public data. A third study shows that manipulating the mere presence of a profit motive changes the perceived value of hypothetical organizations and their practices. Even in one of the most market-oriented cultures in the world, people doubt the ability of profit-seeking business to benefit society.
I dessa två figurer illustreras resultaten för företag respektive branscher:
Som synes är sambandet i högsta grad negativt. Så märkligt! Min egen uppfattning är snarast den rakt motsatta (såvida vinsterna inte är resultatet av politiska privilegier i form av bl.a. monopol förstås). Måhända har jag kommit i kontakt med andra sätt att se på vinst än vad amerikaner i allmänhet har gjort. Jag tänker inte minst på Israel Kirzners förståelse av begreppet, t.ex. uttryckt i bokkapitlet ”The Nature of Profits”; Richard Ebeling sammanfattar:
Profits, therefore, are the reward for an entrepreneur’s successful alertness to changing, discovered, and created opportunities in the market that result in the production, marketing, and selling of those products most highly and urgently demanded by the consuming public as expressed in their willingness to pay prices for them in excess of their costs of production.
Man kan också anföra Milton Friedmans klassiska text ”The Social Responsibility of Business Is to Increase Its Profits”. Min tes är att resultaten i denna studie har att göra med (brist på) kunskap och teoretiska perspektiv. Det vore intressant att diskutera vinstens funktion och vad vinst signalerar med personer före och efter de har fått läsa texter av Kirzners och Friedmans slag. Det vore också intressant att jämföra synen mellan människor i olika länder. Är svenskar mer eller mindre vinstskeptiska än amerikaner?
Tips: Bryan Caplan.
Den kristna profetissan Cindy Jacobs, som tillsammans med sin man leder organisationen Generals International, tror sig veta varför så många fåglar dör:
Cindy är inte ensam i kristenheten om att koppla katastrofer av olika slag till politiska beslut som misshagar den kristne guden: pastor Åke Green gör det likaså, liksom den i Grotesco-sammanhang kände pastor Christer From. Den kristne guden är förvisso en straffande gud! Man kanske kunde tycka att han kunde straffa andra än oskyldiga fåglar, men å andra sidan finns det tecken på att den kristne guden inte bryr sig om djurs lidande. Inom ramen för den kristna tolkningen av världen är Cindy uppenbarligen inte helt ute och cyklar. Vad det säger om den kristna tolkningen av världen — huruvida den är rimlig och tilltalande — är en annan sak.
Om du arbetar för en välgörenhetsorganisation, eller om du själv behöver tillskott i kassan, kan det vara bra att ta del av resultatet från den experimentella studien ”The Influence of Verbal Responses to Common Greetings on Compliance Behavior: The Foot-In-The-Mouth Effect”, publicerad i Applied Social Psychology:
Before you ask anyone for a donation, you first ask them how they’re feeling. After they tell you they’re feeling good, and you tell them you’re glad they’re feeling good, they’ll be more likely to contribute to helping someone who isn’t.
Jag har en känsla av att amerikaner är bättre på att nyttja denna psykologiska mekanism än svenskar. Å andra sidan kanske marginaleffekten är större här, där denna typ av emotionella bemötande är mer sällsynt.
Hur ens barn mår beror inte bara på social uppväxtmiljö utan också på genetiska faktorer. En ny studie, ”Paternally Induced Transgenerational Environmental Reprogramming of Metabolic Gene Expression in Mammals”, publicerad i Cell, finner en genetisk effekt på små möss av faderns matvanor:
Offspring of males fed a low-protein diet exhibited elevated hepatic expression of many genes involved in lipid and cholesterol biosynthesis and decreased levels of cholesterol esters, relative to the offspring of males fed a control diet. Epigenomic profiling of offspring livers revealed numerous modest (∼20%) changes incytosine methylation depending on paternal diet, including reproducible changes in methylation over a likely enhancer for the key lipid regulator Ppara. These results, in conjunction with recent human epidemiological data, indicate that parental diet can affect cholesterol and lipid metabolism in offspring and define a model system to study environmental reprogramming of the heritable epigenome.
Detta kan även ha implikationer för människor:
Taken together, these studies suggest that a better understanding of the environment experienced by our parents, such as diet, may be a useful clinical tool for assessing disease risk for illnesses, such as diabetes or heart disease.
Om du funderar på att bli pappa kanske du särskilt bör fundera igenom dina kostvanor.
Kazimir Malevich, Black Square (1913; 1923–1929), 106,2 x 106,5 cm:
H. L. Mencken beskriver i ”Memorial Service” hur massor av gudar numera är döda:
Where is the graveyard of dead gods? What lingering mourner waters their mounds? There was a time when Jupiter was the king of the gods, and any man who doubted his puissance was ipso facto a barbarian and an ignoramus. But where in all the world is there a man who worships Jupiter today?
Med att en gud är död avses förstås inte att guden i fråga en gång faktiskt levde och inte gör det längre — gudar är fiktioner — utan att ingen längre tror att den existerar. Denna historieskrivning borde stämma dagens religiösa till eftertanke. De tror själva inte på de tusentals gudar som människor förr i tiden trodde på: de är, de facto, ateister med avseende på alla dessa döda gudar. Skillnaden mellan dem och mig är att jag har förpassat även deras gud till begravningsplatsen.
Det pågår en diskussion om dåliga prestationer i den svenska skolan. Ny forskning, återgiven i studien ”The Economic Value of Higher Teacher Quality”, indikerar att lärarnas kvalitet är av stor betydelse, såväl för individen som samhällsekonomist:
A teacher one standard deviation above the mean effectiveness annually generates marginal gains of over $400,000 in present value of student future earnings with a class size of 20 and proportionately higher with larger class sizes. Alternatively, replacing the bottom 5-8 percent of teachers with average teachers could move the U.S. near the top of international math and science rankings with a present value of $100 trillion.
Jag har intryck av att den svenska lärarutbildningen, och de som nuförtiden väljer att bli lärare, inte håller särskilt hög kvalitet. Hur kan denna situation förbättras? En hel del kan säkert ändras i lärarutbildningen; annars undrar jag om inte högre löner är en viktig faktor. Friskolorna kan ha bidragit till höjda löner, men mer behöver nog göras. Mot bakgrund av de samhällsekonomiska intäkterna av bättre lärare kan nog höjda lönekostnader ses som välmotiverade. Även skolans arbetsformer bör ses över: de kan utgöra den viktigaste förklaringsfaktorn till försämringen av prestationerna i den svenska skolan. Bättre arbetsformer, bättre lärarutbildning och bättre lärare: en kraftfull mix inför framtiden.
Hur påverkas vi av andras utseende? Behandlar vi fula annorlunda än vackra? Jag gör det definitivt. Även läkare, som det verkar, enligt studien ”Are Physicians’ Ratings of Pain Affected by Patients’ Physical Attractiveness?”, publicerad i Social Science & Medicine:
The results showed that physician’s ratings of pain were influenced both by attractiveness of patients and by nonverbal expressions of pain. Unattractive patients, and patients who were expressing pain, were perceived as experiencing more pain, distress, and negative affective experiences than attractive patients and patients who were not expressing pain. Unattractive patients also received higher ratings of solicitude on the doctor’s part and lower ratings of health than attractive patients. Physician’s assessments of pain appear to be influenced by the physical attractiveness of the patient.
I det här fallet är det dock inte klart om det är en fördel att vara vacker. Vill man inte, som patient, att läkaren ska uppfatta det som att man upplever smärta?
I en läsvärd krönika om hur religiösa får fler barn än icke-religiösa och om hur det — tråkigt nog — talar till religionens fördel i ett evolutionärt perspektiv, nämner Jesse Bering en möjlig förklaring till varför så många religiösa människor i så många kulturer intar en negativ hållning mot homosexuella:
[R]eligiously motivated homophobia may be at least partially rooted in this assumption that gay people are shirking their human reproductive obligations.
Uppgiften för människan, enligt de religiösa, är alltså att föröka sig, och de som inte ägnar sig åt den saken ska stigmatiseras, i hopp om att färre väljer barnlöshetens väg. Jag finner denna tes intressant, men det som talar emot den tycker jag är i) att homosexuella kan få barn (de är i regel inte sterila) men att religiösa ändå inte verkar vilja att de skaffar dem och ii) att heterosexuella som inte kan eller vill få barn inte stigmatiseras på samma sätt (om ens alls). Nu är väl religiösa homofober inte kända för denna typ av detaljanalys, och dessutom är det förvisso så att heterosexuella i genomsnitt skaffar fler barn än homosexuella, så tesen kan ändå äga ett visst, kanske till och med ett betydande, mått av riktighet. (En kompletterande tes har jag själv formulerat i den lilla texten ”The Emotional Origins of Homophobia”.)
Slutligen: Man kan sannerligen ifrågasätta fortplantningen som mål för livet — se vad David Benatar, Christoph Fehige och Seana Shiffrin har att säga om saken. Problemet är väl, som Bering är inne på, att få religiösa kommer att lyssna till det budskapet och att de fortsätter att sprida sin avkomma över jorden medan vi övriga, som försöker trotsa naturen, och våra synsätt, blir alltmer sällsynta. Eller talar utvecklingen under 1900-talet, mot ökad sekularisering i åtminstone delar av världen, ett annat språk? Jag hoppas det.
Telling someone a thing they do not understand is pointless, even if you add ”you will not understand”. Lovers do this often.
Tips: Den filosofiskt bevandrade Gissur Ó. Erlingsson.
Människors frihet beskärs inte bara av staten: ofta beskärs den även av rörelser i det civila samhället, inte minst av religiösa sådana. Ett exempel på detta ges i boken Sektbarn, i vilken Jennifer, som tidigare var medlem av sekten Familjen, intervjuas (s 251):
Men Jennifer var under lång tid — och under vissa omständigheter även idag — påverkad av Familjens lära. Till exempel var hon länge rädd för att bli träffad och dödad av blixten, vilket skulle ske inom åtta minuter efter att man lämnat sekten. ”Jag brukar tänka som tröst: även om jag blir träffad av blixten inom de närmaste åtta minuterna, har jag i alla fall varit fri under de åtta minuterna.”
Friheten har ett högt värde för många.
Maarten Vranckx:
Joshua Knobe rapporterar om forskningsresultat som tyder på att de som tror på objektiv moral skiljer sig från dem som tror på relativ moral:
People are more inclined to be relativists when they score highly in openness to experience, when they have an especially good ability to consider multiple possibilities, when they have matured past childhood (but not when they get to be middle-aged).
Detta resultat underminerar uppfattningen att ”människor i allmänhet” tror på existensen av objektiv moral. Vissa har en sådan tro; andra har det inte; och det finns kognitiva och psykologiska — snarare än strikt filosofiska — skillnader mellan grupperna som tycks kunna bidra till att förklara de olika synsätten. Knobes egen forskning visar dessutom att människor har en tendens att bli mer relativistiska när de beaktar konflikter om moral som innefattar personer från annorlunda kulturer (eller planeter):
[W]hen participants are asked to consider individuals who come at the issue from wildly different perspectives, they end up concluding that these individuals could have opposite opinions without either of them being in any way wrong. This result seems strongly to suggest that people can be drawn under certain circumstances to a form of moral relativism.
Intressant hur experimentell forskning gör insteg, inte bara i nationalekonomin utan också i filosofin.
Jag tycker om budskapet i denna text, som utgör del av avslutningen av uppsatsen ”Philosophical Implications of Inflationary Cosmology” (preliminär gratisversion här), skriven av en filosof och två fysiker och publicerad i British Journal for the Philosophy of Science:
Inte minst religiösa världsbilder brukar bygga på föreställningen att människan och hennes tillvaro är så speciell. De verkar bygga på skakig grund.
John von Neumann varnar för att matematiken, när den används som analysmetod i olika vetenskaper, kan riskera att tappa sin koppling till empiriska frågeställningar. Hur står det till med den saken inom nationalekonomin? Bryan Caplan skriver:
Unlike Austrian economists, I have no principled objection to mathematical econ. I just think that we should evaluate mathematical econ empirically – and admit that in hindsight, the vast majority of it fails the cost-benefit test. While many complaints about econ are unjustified, this one is, and it’s time to clean house.
Jag tenderar att hålla med om denna slutsats. Det är inget fel på matematik i samhällsvetenskaper som nationalekonomin, men det blir problematiskt i ett socialt perspektiv i den mån rent teoretisk analys börjar dominera. Min egen känsla är att detta problem är betydligt mindre inom nationalekonomin idag än för, säg, två decennier sedan.
Kazimir Malevich, Black Circle (1913; 1923–1929), 105,5 x 105,5 cm:
Richard Posner påpekar att det inte är lätt att få bort en gammal norm — och att det är ännu svårare att skapa en ny. Det bör inte hindra oss från att försöka då och då.
Jag plågas mycket av att befinna mig nära hostande och nysande människor (låt vara att min bacillskräck är mindre grav än Gödels). När jag funderar på lösningar på detta problem är det, förutom undvikande av handskakningar och frekvent tvagning av händerna, användande av munskydd som infinner sig som idé. (Jo, munskydd hjälper.) Problemet är bara att man anses som lätt (eller svårt) galen både om man själv bär munskydd och om man ber någon annan att bära munskydd. Detta är ett fall av en ineffektiv social norm. Denna norm behöver ersättas av en ny, som bygger på omsorg om medmänniskor. Det är den som hostar och nyser utan munskydd som ska anses galen (eller åtminstone elak) och som bör utsättas för social bestraffning.
Den svåra frågan är hur det går till att byta norm. Kan offentliga förebilder vara en väg framåt? Om kungen, Lill-Babs och Gunde Svan börjar använda munskydd offentligt kan andra tänkas följa efter (vissa kan vi dock klara oss utan i denna kamp). Problemet med att börja som enkel privatperson är att normen antagligen är sådan att det krävs en viss (koordinerad) andel som utmanar den: gör enstaka individer det kommer de bara att betraktas som galna, i enlighet med rådande norm. Här krävs ett samlat angreppssätt — man måste nå en tipping point.
Finns andra sätt än att använda offentliga förebilder? Kanske kan Folkhälsoinstitutet göra nytta genom att sprida information och driva kampanj? Kanske kan skolor införa en regel om munskydd? Kanske kan entreprenörer designa vackra och färgglada munskydd — munskydd som fashion statement? Kanske kan livsmedelsbutiksägare börja saluföra munskydd efter initiativ ovanifrån? Kanske kan man peka på erfarenheter från andra länder? I Japan verkar man ha lyckats nå en annan jämvikt än den som dessvärre råder i Sverige och de flesta andra länder jag vistas i.
Nu krävs krafttag!
Not 1: En liten risk med mitt förslag är att det i nuvarande läge kan vara så att många hostare och nysare stannar hemma istället för att gå ut och smitta ned andra. Om användande av munskydd inleds i breda folklager kan den typen av omtänksamma peresoner börja tänka att de kan gå ut, bara de bär munskydd. Eftersom det antagligen smittar mindre när hostare och nysare stannar hemma, jämfört med om de går ut med munskydd, kan åtgärden bli kontraproduktiv. (Läs vidare om Peltzman-effekten.) Å andra sidan måste man beakta intäktssidan av att hostare och nysare blir mer mobila: de kanske därigenom kommer att kunna vara mer produktiva, vilket kan gynnas andra; dessutom kommer de antagligen själva att bli lyckligare, när de kan komma ut och röra sig. Kan detta t.o.m. tala för statliga subventioner av munskydd?
Not 2: Läsare av F. A. Hayek inser att jag här förespråkar ett slags konstruktivism — och här försöker jag försvara mig.
Not 3: Jag har tidigare skrivit om en annan ineffektiv norm
Not 4: Jag ser ett problem med förslaget: staten kan tänkas vilja motarbeta det då det kan försvåra bekämpningen av terrorism och annan brottslighet. Bovar kan dölja sig bakom munskydd.
Jag fascineras av Christo och Jeanne-Claudes storslagna konstverk. Christos nya projekt, Over the River, verkar mycket lovande:
Christo plans to suspend 5.9 miles of silvery, luminous fabric panels high above the Arkansas River along a 42-mile stretch of the river between Salida and Cañon City in south-central Colorado.
Det tråkiga är att konventionella människor försöker stoppa konstverket. Leo Steinberg beskriver en möjlig tolkning av dess budskap:
From Christo’s explanations and explicit drawings of what is envisioned, I anticipate certain surprises, among them a welcome revision of the river’s deportment in three-dimensional space. A river tends to be seen and thought of along the horizontality of its stream—a level course which Christo’s parallel canopy seems to confirm. But that canopy—pitched only 8 feet above the water’s surface—is to be of a transparent cloth that keeps sky and cloud always in evidence, and with it (I hope) a sharpened awareness of living under pillars of air. To say nothing of the river’s own depth in unceasing play. In other words, I expect Over the River—more precisely the low thatch overhead—to impart a livelier sense of the river’s participation in verticality.
Verket är tänkt att visas under endast två veckor 2014, om tillstånd ges. Konventionella människor i Colorado försöker stoppa detta mästerverk. Jag hoppas innerligt att de misslyckas därmed.
Hur ser könsrollerna ut i relationer mellan kvinnor och transsexuella män? Man skulle kunna tro att jämlikhet dominerar i sådana relationer, pga. en stark könsmedvetenhet och pga. en gemensam bakgrund, i någon mening, i det kvinnliga könet. Men studien ”‘Women’s Work’? Women Partners of Transgender Men Doing Housework and Emotion Work”, publicerad i Journal of Marriage and Family, finner följande:
Most participants in my sample (93%) and their trans men partners (77%) were feminist. As documented in the previous literature review, one of the primary contributions of feminist social research, over the past 30 years, has been to document striking inequalities in division of household labor between men and women. The feminist women I interviewed were not immune to these same social trends, often reporting inegalitarian, gender-stereotyped divisions of household labor between themselves and their trans men partners. It is important to consider the ways in which these feminist-identified women negotiated and explained perceived inconsistencies between their personal politics and everyday family lives. Despite strong feminist self identification, the family myths and gender strategies that participants generated to explain these inconsistencies most often focused on individual choice and preference rather than systemic and structural gender inequalities.
Man skulle kunna tänka sig att personer i denna typ av relation anstränger sig särskilt för att etablera manlighet hos den transsexuelle partnern och att det påverkar beteendemönstren. Kvinnorna är ofta mycket engagerade i att stödja sina partner, såväl emotionellt som fysiskt, efter operationerna. Nå, jag fann inte minst konflikten mellan feministiska ideal och en personlig praktik intressant: i vilken mån kan den tänkas gälla även feministiska kvinnor i relationer med ”vanliga” män? Är det svårt att upprätthålla principer i vardaglig praxis?
Denna dag har jag inget att säga utöver det som den ryska stjärngruppen nedan säger:
Se även inläggen ”Ska man avge löften?” och ”Nyårslöfte om bantning”.
Påvens astronom kan tänka sig att döpa utomjordingar:
[H]e said that the traditional definition of a soul was to have intelligence, free will, freedom to love and freedom to make decisions. ”Any entity – no matter how many tentacles it has – has a soul.” Would he baptise an alien? ”Only if they asked.”
Jag hoppas att utomjordingar, i den mån de existerar, är kloka nog att inte be om dop, ty idén bakom dopet är ytterst osmaklig. Och att de läser Nietzsche innan de accepterar astronomens obehagliga tal om fri vilja.
Rätt ofta hör man klagomål på toppdirektörers löner, som anses för höga. Nu senast rörde klagomålen den nya Electrolux-chefens ersättningsnivå. Hur ser människor i olika länder på denna fråga? Det undersöks i den nya studien ”The Public Perception and Normative Valuation of Executive Compensation: An International Comparison”:
The econometric analysis shows that substantial differences in subjective perceptions of and beliefs about executive pay remain, even after accounting for various individual-level determinants, and that some of these remaining differences are associated with differences in the effective level of inequality and amount of redistribution. Specifically, the desired decrease in executive compensation is higher in those countries where the difference between inequality before and after taxes and transfer payments is large (i.e. where there is a lot of actual redistribution). I also find that there is a strong empirical association between individuals’ subjective estimates of executive compensation and more general political preferences. Individuals who believe that top executives earn more than they deserve tend to be in favor of redistribution by the state and progressive taxation. It thus seems likely that people’s perceptions and normative evaluations of executive compensation feed back into the political process through their voting behavior, for example.
Jag är något förvånad över att människor i länder med hög omfördelning är mer negativa till höga direktörslöner. Visst, de attityder som bestämmer omfördelningens omfattning omfattar säkert även topplöner; men om omfördelningsgraden är hög blir ju nettolönen trots allt mindre än i länder med liten omfördelning. Nå, i vilket fall tror jag att jag är en något udda fågel, för jag bryr mig inte det minsta om vad toppdirektörer tjänar. Om ett företag vill betala 200 miljoner kr per år till en ny företagsledare, why not?
Här är en intressant figur ur uppsatsen:
Den visar hur många gånger högre en genomsnittlig toppdirektörs lön är jämfört med en välutbildad arbetare (trianglarna) och hur många gånger högre som människor anser att den bör vara (cirklarna). Två reflexioner utifrån diagrammet:
Igiturs formuleringar om nyckelben har förföljt mig. Läs dem! Ta dem till er! Låt dem beröra er! Låt mig här återge något annat han skriver, också det helt sant:
Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud.
Lyssna själva:
Är du vänsterhänt? Det kan ha implikationer för hur altruistisk du är, enligt den nya studien ”Handedness predicts Social Preferences: Evidence Connecting the Lab to the Field”:
We analyse the correlation between handedness and social preferences in the lab and find that lefthanded men are significantly more generous when recipients have the possibility to reciprocate and exhibit stronger positive reciprocity themselves. Left-handed women are significantly less altruistic. We test the external validity of these findings by connecting them to large-scale survey data from the Netherlands and the US covering altruistic behaviour and reciprocity outside the lab. The results largely carry over. We argue that our findings demonstrate that social preferences are at least partially determined by nature and help to shed light on their neural origins.
Det intressanta här tycker jag är att beteendemönster som rör generositet kan ha en tydligt biologisk (men ännu i sina detaljer rätt oklar) grund och att denna kan skilja sig åt könen emellan. En undran: De tidigare försök som gjordes att göra vänsterhänta högerhänta, påverkade det deras altruistiska inklinationer?
Se även det tidigare inlägget ”Tvåhänthetens överlägsenhet”.
Från studien ”Male Financial Consumption Is Associated with Higher Mating Intentions and Mating Success”, publicerad i Evolutionary Psychology:
Displays of wealth and social status are an important part of human male mating effort. … Males who have higher mating intentions may maximize their economic displays, saving little and even spending beyond their capacity through the use of credit. These men may seek and possibly obtain a greater number of sexual partners. This hypothesis was tested in a randomly selected community sample of men aged 18-45 included in a telephone health interview. The degree of financial consumption was directly related to future mating intentions and past mating success, even when accounting for age, years of education completed, and marital status.
Moderna män, detta, som lever i enlighet med en variant av det keynesianska idealet! De låter pengarna arbeta för sig, de sätter spenderbyxorna på. Inga trist gnetare här inte, som sparar i madrassen. Däremot kanske man kan fråga sig hur de kvinnor (i det heterosexuella fallet) som låter sig bevekas av ett liv i sus och dus finansierat av uppvaktande män resonerar. Prostitutionsliknande?
Se även inläggen ”Sexraggande nationalekonom” och ”Sparar homosexuella par mer?”.
Tips: Henrik Hedberg.
Om ekonomisk tillväxt är en funktion av den ekonomiska politik som förs i ett land kan man tänka sig att det finns ett samband mellan de styrande politikernas ideologi och tillväxt. En ny studie, ”Words Speak Louder Than Actions: The Impact of Politics on Economic Performance”, undersöker saken genom att använda sig av en databas som bl.a. kategoriserar partiprogram över tid i olika länder på en höger-vänsterskala. Resultat:
[W]e are not able to detect a significant impact of partisanship on growth rates. This implies that partisanship defined according to the broad distinction between left-wing and right-wing governments cannot be proven to affect economic growth. Then we proceed with analyses based on 7 indices that account for the political preferences concerning different policy areas. These indicators are first tested individually in our empirical model, and then jointly in a model averaging procedure, the weighted averaged least squares (WALS) method. A strong and robust negative impact on economic growth can be detected for parties that support market interventions, whereas a positive impact can be found for parties that aim at setting incentives for business as well as those which promote technology and infrastructure. Welfare state policies are also found to have a significant negative effect in our classical estimations, but show a much weaker impact in our WALS analysis. These results are robust to several changes in specification. The consideration of programmatic profiles of parties thus allows us to identify a growth effect for certain policy areas.
Det viktiga tycks alltså inte vara om de styrande partierna som helhet står till vänster eller höger utan vilka politikområden de fokuserar på. Den pragmatiska medelvägen verkar finns stöd i resultaten (i alla fall om tillväxt är ett centralt politiskt mål): medan ett fokus på interventionism i marknadsekonomin inte är bra, är satsningar på teknik och infrastruktur det.
Tanken att införa en pott av individuella helgdagar, religionsneutrala helgdagskonton, låter liberalt och generöst, men är i själva verket inte mer liberalt än att kräva fri stavning eller befrielse från trafikregler som högertrafik. … Ett och annat måste vara gemensamt, och därför beslutas på kollektiv nivå, efter de flestas önskan, ofta efter sed och tradition. Dit hör de röda dagarna.
Innehavaren av denna blogg är tvärtemot den teokratiske kollektivisten från Skåne såväl liberal som generös och förespråkar ett nytt system för helgdagar. Det där med fri stavning och befrielse från trafikregler ska jag fundera vidare på.
Se även ett antal tidigare inlägg om Tuve Skånberg.
Paul Klee, Fast getroffen (1928), 50,8 x 39,4 cm:
Som läsare av denna blogg känner till är jag skeptiskt inställd till nationalism och har t.o.m. vågat uppmana till dissande av den svenska flaggan. Var det så klokt? Studien ”National Flags, National Flag Colors, and the Well-Being of Countries” undersöker nämligen hur förekomsten av nationella flaggor och deras färger samvarierar med Human Development Index (HDI), ett mått på länders välmående:
While elastic with respect to the existence of national flags, HDI is inelastic with regard to flag colors. The effects of color that experts observe at the microeconomic level do not apparently show up at the macroeconomic level. This means that although nations are very patriotic about their flags, and often refer to national flag colors in such terms as ”Red, White, and Blue” for the USA, apparently national well-being does not depend on them. The existence of a flag whatever its color is key. In fact, countries with fewer national flag colors are better-off than those with complex national flag colors. However, the correlation is not systemic enough to infer causation, and should be interpreted cautiously.
Jag är glad för den sista meningen. Studien är från 2008 och är inte publicerad.
Se även inlägget ”Välstånd och välbefinnande”.
Dan Ariely berättar om ett möte med en låssmed som berättade följande:
He was tipped better when he was an apprentice and it took him longer to pick a lock, even though he would oftentimes break the lock! Now that it takes him only a moment, his customers complain that he is overcharging and they don’t tip him. What this tells is that consumers don’t value goods and services solely by their utility, benefit from the service, but also a sense of fairness relating to how much effort was exerted.
Detta är förstås en möjlig tolkning. Jag kan även tänka mig att en annan typ av rättviseaspekt ligger till grund för beteendet: viljan att frivilligt omfördela. Om man får hjälp av en person som verkar ung och oerfaren kan man känna sympati och vilja förbättra dennes materiella situation (helt oavsett hur mycket personen ansträngde sig i utförandet av den aktuella uppgiften). En äldre, erfaren person kan däremot tänkas ha sparat pengar under åren och ha en relativt hög lön, varför behovet av att frivilligt omfördela kan upplevas mindre i det fallet.
I vilket fall kom jag att tänka på balett när jag läste om denna låssmed. Det har slagit mig att dans ser någorlunda lätt ut när riktigt duktiga dansare utför den. Det är nästan först när man ser mindre duktiga dansare (t.ex. unga och oerfarna) som man inser hur mycket dramatisk och teknisk skicklighet samt träning som ligger bakom en bra balettinsats. Visst ser det lätt och okomplicerat ut när Jonathan Cope och Yoshida Mayako dansar i Nötknäpparen:
Nu vet jag inte om unga, oerfarna balettdansare får mer betalt i olika sammanhang än mer erfarna och skickliga — det tror jag trots allt inte — men jag tror att många inte inser vilken fantastisk prestation som ligger bakom dans av det slag som visas i klippet. Samma okunskap återfinns säkert på många andra områden, däribland på låssmedernas.
Den gångna krisen har inte undgått någon. Sedd i ett historiskt perspektiv, hur djup och allvarlig var den? I en ny studie, ”The Global Financial Crisis of 2007–08: Is It Unprecedented?”, undersöks den saken:
This paper compares the recent global crisis and recession to earlier international financial crises and recessions. Based on existing chronologies of banking, currency and debt crises we identify clusters of crises. We use an identification of extreme events and a weighting scheme based on real GDP relative to the U.S. to identify global financial crises since 1880. For banking crises we identify five global ones since 1880: 1890-91, 1907-08, 1913-14, 1931-32, 2007-2008. In terms of global incidence the recent crisis is fourth in ranking and comparable to 1907-08. We also calculate output losses during the recessions associated with global financial crises and again the recent crisis is similar in severity to 1907-08 and is fourth in ranking. On both dimensions the recent crisis is a pale shadow of the Great depression. The relatively mild experience of the recent crisis may reflect institutional and policy learning.
Den samlade BNP-förlusten av den senaste bankkrisen beräkas till 1%; motsvarande siffra för 30-talskrisen är nästan 7%. Att krisen i historiskt perspektiv inte var så farlig förvånade åtminstone mig en smula. I vilket fall är det viktigt att fråga sig om det marknadsekonomiska systemet, trots återkommande kriser, inte är ganska bra ändå, såsom det fungerar i praktiken, i samspel med politiken. Ser man inte bara till kostnadssidan av kriser utan även till intäktssidan i form av många år av tillväxt förefaller kalkylen tala till marknadsekonomins fördel. Detta är, som jag tolkar det, nationalekonomerna Gary Beckers och William Easterlys uppfattning i alla fall. Liksom alltså min.
Påven har hållit ett litet tal på BBC Radio. Richard Dawkins kommenterar:
Ratzinger has much to confess in his own conduct, as cardinal and pope. But he is also guilty of promoting one of the most repugnant ideas ever to occur to a human mind: ”Without the shedding of blood there is no forgiveness” (Hebrews 9:22).
Så riktigt och viktigt av Dawkins att peka på den fullkomligt bisarra grundtanken i kristendomen: idén om arvssynd och behovet av ett offerlamm för att bli kvitt denna synd. Den förnuftiga människan bör tvärtom förkasta begreppet synd — liksom hon bör förkasta den överstepräst i Rom som bygger sin makt på att lura på människor det.
Se även inläggen “Ayn Rand om arvssynden”, “Barndopets hemska grund” och “Jesus är en domare”.
Det är julafton, och i och utanför många svenska hem återfinns julgran, fint dekorerad med kulor och ljus. Hur ska man se på denna typ av dekoration om man inte, vilket är brukligt historiskt, på ett positivt och bejakande sätt associerar den till den kristna traditionen? Jag ser tre förhållningssätt:
Den första hållningen, jul men utan religion, tror jag numera är den vanligaste — och det är en hållning jag uppmuntrar och praktiserar för egen del. Den andra hållningen, ingen jul pga. kristen religion, tror jag i huvudsak intas av vissa religiösa — av kulturella skäl (som för en del judar) eller av dogmatiska skäl (som för Jehovas vittnen) — och av en del militanta ateister. Jag har inget emot denna hållning, även om jag finner den överdriven för egen del (t.ex. brukar jag gå på julkonserter i kyrkor). Den tredje hållningen är egentligen min egen just när det gäller julgran. Själv har jag alltid firat jul i närvaro av en sådan, men det beror på att mina föräldrar ser det som självklart, inte på att jag själv gör det. Finns julgran på plats är det inget jag bryr mig om; finns en sådan inte på plats är inte heller det något jag bryr mig om. Om jag inte firade jul med familjen (vilket jag alltid gör) skulle jag inte fira jul i närvaro av julgran.
Det jag ogillar är när julen nyttjas av läskiga personer för att sprida religiös propaganda, särskilt till oskyldiga barn, med eller utan julgran.
God jul, kära bloggläsare!
Se även inläggen ”Den vidskepliga julen” och ”Bör man säga ‘god jul’?”.
Leontyne Price framför ”Silent Night”/”Stille Nacht” med sin underbart varma stämma:
Kanske, till viss del i alla fall, enligt den nya studien ”Sex Differences in Chimpanzees’ Use of Sticks as Play Objects Resemble Those of Children”, publicerad i Current Biology:
Here, we present the first evidence of sex differences in use of play objects in a wild primate, in chimpanzees (Pan troglodytes). We find that juveniles tend to carry sticks in a manner suggestive of rudimentary doll play and, as in children and captive monkeys, this behavior is more common in females than in males.
En av forskarna bakom studien kommenterar:
Regarding how this study is related to the sex difference that we see in how human children play, it has at the very least contributed to the discussion of the factors underlying these differences. Our results suggest that part of the explanation may lie in innate differences between males and females. Specifically, there may be differences in how the sexes play that shape how they interact with toys, including which types they prefer.
I den mån flickors preferenser för dockor och pojkars för bilar och låtsasvapen är biologiskt bestämda, har det implikationer för vissa personers försök att ”genusneutralisera” barns användande av leksaker? Ska i så fall sådana försök intensifieras? Eller ska de överges?
Se även inlägget ”Vilka barn blir homo?”.
Sverige har inte särskilt många militanta abortmotståndare: mig veterligt har t.ex. inga våldsdåd utförts av sådana mot aborterande sjukhus eller personal. I USA förhåller det sig emellertid annorlunda: mellan 1973 och 2003 utfördes över 300 sådana attacker. En intressant fråga rör om dessa, vilket kan antas ha varit deras syfte, ledde till färre aborter. I den nya studien ”Aftershocks: The Impact of Clinic Violence on Abortion Services” undersöks den saken. Resultat:
Our results suggest that extreme acts of clinic violence cause a small but significant decline in the number of clinic-based providers per 100,000 women of childbearing age in targeted areas. These acts also reduce the rate of abortions in these areas, specifically those performed in non-hospital settings and in relatively high-volume facilities. Considering only abortion and provider rates in affected counties captures only part of the picture. Abortion rates rise in counties neighboring the violence. The decline in abortions in attacked counties is almost completely offset by increases in counties within 50 miles of the attack.
Två reflexioner:
Se även inläggen ”Annorlunda argument för abort”, ”Abortförbud är kontraproduktiva” och ”Ja till livet eller ja till döden?”.
För några år sedan publicerades artikeln ”Religion and Economic Growth Across Countries” i American Sociological Review (preliminär gratisversion här), och ett av resultaten däri var detta:
We find that economic growth responds positively to the extent of religious beliefs, notably those in hell and heaven, but negatively to church attendance.
Nu har en ny studie kommit, ”Is God in the Details: A Reexamination of the Role of Religion in Economic Growth”, som undersöker om detta resultat är robust:
We find that while their analysis is statistically replicable, it is not statistically robust. In particular, we find no evidence that religious beliefs play a significant role in enhancing growth outcomes. There is little evidence of a religion/growth nexus. At best, our findings suggest that there may be weak evidence for a negative effect of religious participation on growth. As a result, we conclude that God is not in the details, at least not in so far as their claims that religion is good for growth.
Där ser man.
Heinrich Campendonk, Harlequin and Columbine (1913), 165,1 x 199,1 cm:
The Economist presenterar denna bild på förhållandet mellan total arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet i olika länder:
Som synes ligger Sverige inte alls bra till (även om siffran på 30 procent kan och bör problematiseras). Eric Crampton pekar på en intressant forskningsfråga:
It would be awfully interesting if anybody had compiled a dataset of OECD countries’ youth minimum wage policies. The multiple’s correlate with the ratio of youth to adult minimum wage, coupled perhaps with some measure of the bindingness of the minimum wage, would be worth investigating.
Det finns en del tecken på att denna variabel har ett förklaringsvärde.
Under krisen och valrörelsen höjdes många röster för ännu större bidrag från staten till kommunerna. Argumentet för verkade vara att sådana bidrag skulle öka sysselsättningen inom de välfärdsproducerande områdena (skola, vård, omsorg). Problemet är bara att det är svårt att tillse att pengarna går just till det ändamålet. De kan istället gå till tjänstemän och administrativ verksamhet; eller så kan medel av detta slag användas till att låna mindre eller betala av på skulder. Just det senare finner John Cogan och John Taylor belägg för när det gäller stimulanspaketet från den federala regeringen i USA. Se detta talande diagram:
De skriver:
The bottom-line is the federal government borrowed funds from the public, transferred these funds to state and local governments, who then used the funds mainly to reduce borrowing from the public. The net impact on aggregate economic activity is zero, regardless of the magnitude of the government purchases multiplier.
Resultat som dessa kan vara värda att beakta nästa gång det krävs mer pengar från staten till kommunerna. Inte därför att det nödvändigtvis blir som resultaten ovan visar utan därför att det mycket väl kan bli så. Frågan är, mot denna bakgrund, om det inte finns bättre sätt att använda pengarna på, där risken för utebliven stimulans är mindre. Skattesänkningar kanske?
På nätet utmanas man ständigt av argumentativa individer. Inte minst om man har en blogg, men även om man deltar i olika diskussionsfora. Jag hade en period mellan 1995 och 2000 ungefär, då jag ägnade enormt mycket tid åt nätdebatter, inte minst på olika BBS:er (som var populära på den tiden). Nuförtiden prioriterar jag annat för det mesta. När ska man välja att argumentera med andra? Arthur Schopenhauer ger som vanligt goda råd. Från ”Psychological Observations”:
As a sharpening of wits, controversy is often, indeed, of mutual advantage, in order to correct one’s thoughts and awaken new views. But in learning and in mental power both disputants must be tolerably equal. If one of them lacks learning, he will fail to understand the other, as he is not on the same level with his antagonist. If he lacks mental power, he will be embittered, and led into dishonest tricks, and end by being rude.
The only safe rule, therefore, is that which Aristotle mentions in the last chapter of his Topica: not to dispute with the first person you meet, but only with those of your acquaintance of whom you know that they possess sufficient intelligence and self-respect not to advance absurdities; to appeal to reason and not to authority, and to listen to reason and yield to it; and, finally, to cherish truth, to be willing to accept reason even from an opponent, and to be just enough to bear being proved to be in the wrong, should truth lie with him. From this it follows that scarcely one man in a hundred is worth your disputing with him. You may let the remainder say what they please, for every one is at liberty to be a fool — desipere est jus gentium. Remember what Voltaire says: La paix vaut encore mieux que la vérité. Remember also an Arabian proverb which tells us that on the tree of silence there hangs its fruit, which is peace.
Jag avvaktar med debatterande tills jag stöter på personer som uppfyller de aristoteliska kvalitetskraven. Sådana personer är å andra sidan enormt värdefulla — de hjälper en, genom kritisk konversation, att se om det man håller för sant och värdefullt verkligen är det.
It’s that time of the year — och vem framför denna klassiker bättre än Dame Joan?
Min gode vän professor Stefan Voigt har i senaste numret av Public Choice en ny och mycket läsvärd översiktsartikel om det forskningsfält som kallas konstitutionell politisk ekonomi: ”Positive Constitutional Economics II — A Survey of Recent Developments”. Han går igenom i synnerhet det senaste årtiondets publikationer gällande hur politiska institutioner påverkar ekonomins funktionsätt. Min egen tankemodell uttrycks väl i denna figur (från bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth”):
Den nya översikten går främst igenom resultat som rör följande konstitutionella delar:
The following subsections thus cover electoral rules (Sect. 3.2), the horizontal separation of powers, including forms of government (presidential vs. parliamentary democracy), bicameralism, and the judiciary (Sect. 3.3), the vertical separation of powers, or federalism (Sect. 3.4), the “new” separation of powers (Sect. 3.5) and direct versus representative democracy (Sect. 3.6). Subsequently, basic rights are dealt with in Sect. 3.7, followed by the relevance of procedural rules for effectuating constitutional rules (Sect. 3.8), and the dichotomy between autocracy and democracy (Sect. 3.9).
Resultaten, som antyder ekonomiska effekter av vissa konstitutionella val, borde rimligen intressera såväl statsvetare som nationalekonomer och förhoppningsvis också beslutsfattare i förvaltning och politik. Den svenska Grundlagsutredningen har gjort sitt jobb för denna gång, men denna typ av forskning bör tas på allvar i den fortsatta konstitutionella debatten. Ödmjukhet är dock påkallad. Som Stefan Voigt betonar finns det kvar många oklarheter rörande yttersta bestämningsfaktorer att försöka reda ut:
We need to be able to explain the difference between de jure rules and their de facto enforcement: What are the factors that change a few printed pages into a document around which collective decision making is organized? What are the factors that prevent the factual enforcement of constitutional rules? It might well be that the enforcement of some constitutional rules depends on the existence of “preconstitutional” rules. These could be the informal or internal institutions of a society. If such are fairly stable over time and of the sort unconducive to the implementation of (desirable) constitutional rules, then the factual effect of constitutions could be quite limited.
Ett spännande forskningsfält fyllt av utmaningar, anser jag. Läs och bli inspirerad.
Not: Jag har själv varit inblandad i ett försök att summera delar av detta forskningsfält i Ekonomisk Debatt.
En av de få saker jag tycker om med vintern är att för mig skrämmande djur, som getingar och bin, inte far omkring. Varma somrar har den nackdelen att dessa insekter återfinns i riklig mängd. När jag läste om studien ”Configural Processing Enables Discrimination and Categorization of Face-Like Stimuli in Honeybees”, publicerad i Journal of Experimental Biology, blev jag först orolig:
We showed that bees succeeded in discriminating both face-like and non-face-like stimuli and categorized appropriately novel stimuli in these two classes.
Skälet till min oro var att jag ofta inte är så snäll mot bin: jag viftar och försöker slå på dem. Om de kan identifiera ansikten kanske de återkommer och hämnas? När jag läste vidare i presentationen av studien lugnades jag dock något:
So bees do seem to be able to recognise face-like patterns, but this does not mean that they can learn to recognise individual humans. They learn the relative arrangements of features that happen to make up a face-like pattern and they may use this strategy to learn about and recognize different objects in their environment.
Jag måste medge att de är fascinerande, de små liven. Bara de håller sig borta från mig…
Se även inläggen ”Djur och natur” och ”Den läskiga naturen”.
Liberaler säger sig ofta förespråka en neutral stat. Konservativa kritiker går ibland till motangrepp genom att hävda att neutralitet är en illusion: staten kan aldrig vara helt neutral. Den konservativa kritiken bygger dock på en missuppfattning, som — det medges — möjligen beror på ett missvisande sätt att uttrycka sig från liberalt håll. Liberaler i allmänhet menar inte att staten ska vara neutral i alla avseenden – en sådan hållning skulle de facto innebära en motsägelse (i det att den implicerar anarki samtidigt som den anger hur den icke-existerande staten ska agera). De former av icke-neutralitet som anses oacceptabla kallas diskriminering; de är emellertid inte de enda formerna av icke-neutralitet. Jag försöker klargöra detta lite mer exakt i den korta texten ”A Clarification of Government Neutrality and Discrimination”:
In other words, non-neutrality does not necessarily imply that there is discrimination (although discrimination implies that there is non-neutrality). Rather, discrimination is defined as non-neutrality without a factual basis or invalid non-neutrality. Note first that ‘without a factual basis’ and ‘invalid’ are normative assessments which, as such, cannot be subjected to truth claims.
Jag menar alltså att det objektivt går att fastslå när icke-neutralitet föreligger men inte när diskriminering föreligger, eftersom definitionen av diskriminering innefattar en värdering. När två personer är oeniga om i vilken grad lagstiftning ska vara icke-neutral beror det alltså på olika värderingar om vilken typ av icke-neutralitet som är acceptabel och vilken typ av icke-neutralitet som är oacceptabel. Liberalen är den som anser att staten ska vara neutral relativt ofta; den konservative är den som anser att staten ska vara neutral relativt sällan. Proklamationer av typen ”Din hållning är förkastlig då den implicerar att staten är icke-neutral” torde inte leda till större samsyn.
Den djupare frågan om vad som bestämmer människors värderingar om när neutralitet är bra eller dåligt är spännande, men svaret på den känner jag inte närmare till.
Not: Jag talar här om diskriminering som ett normativt, icke-legalt begrepp. Det finns förstås en definition av diskriminering i olika typer av lagstiftning, vilken torde möjliggöra, åtminstone i princip, ett objektivt fastslående av huruvida diskriminering föreligger i ett visst fall.
Beakta följande exempel:
Julie and Mark are brother and sister. They are traveling together in France on summer vacation from college. One night they are staying alone in a cabin near the beach. They decide that it would be interesting and fun if they tried making love. At very least it would be a new experience for each of them. Julie was already taking birth control pills, but Mark uses a condom too, just to be safe. They both enjoy making love, but they decide not to do it again. They keep that night as a special secret, which makes them feel even closer to each other. What do you think about that, was it OK for them to make love?
Hur besvarar du frågan?
Om du besvarade den med ”nej” blir en intressant följdfråga: varför? Exemplet kommer från studien ”The Emotional Dog and Its Rational Tail: A Social Intuitionist Approach to Moral Judgment”, publicerad i Psychological Review, i vilken följande intressanta kommentar ges:
Most people who hear the above story immediately say that it was wrong for the siblings to make love, and they then set about searching for reasons (Haidt, Bjorklund, & Murphy, 2000). They point out the dangers of inbreeding, only to remember that Julie and Mark used two forms of birth control. They argue that Julie and Mark will be hurt, perhaps emotionally, even though the story makes it clear that no harm befell them. Eventually, many people say something like “I don’t know, I can’t explain it, I just know it’s wrong.” But what model of moral judgment allows a person to know that something was wrong, without knowing why?
De fortsätter med att argumentera för att moraliska hållningar har sin grund i moraliska intuitioner, inte förnuftsmässiga ställningstaganden, och att vi i efterhand tenderar att försöka rationalisera våra emotionella reaktioner med resonemang som ter sig intellektuellt försvarbara. Reaktionerna kan ha utvecklats evolutionärt, för att de har varit gynnsamma för geners överlevnad. Det gör dem dock inte nödvändigtvis bra för oss här och nu — vilket professor Volokh påpekar med sedvanlig pregnans.
Se även inläggen ”Bråk i familjen” och ”Tabu mot incest”.
En artikel i Psychology Today beskriver hur många människor strävar efter framgång och genombrott och att de, i synnerhet då de ser andras framgång, känner sig missnöjda med sin livssituation. En haiku fångar problematiken:
Contender sickness
”I am not what I should be”
Potential Wasted
Se även inläggen ”Haiku för nationalekonomer”, ”Kris-haiku” och ”Beundran på avstånd”.
Hur samvarierar graden av religiositet med inkomst? I studien ”The Religious Transition: A Long-Run Perspective” erhålls följande resultat:
Development causes R [religiosity] to fall by 50% from the traditional level, RT, to the modern level, RM. Most components of the demand for religion are reduced by development. The four main civilian collective goods are: Education, health, social security and religion. Development causes the control of the production of the three first services to change from churches to the state. This causes the supply of religion to fall.
En bekräftelse av tesen att man får välja mellan stat och religion — med tillägget att det senare alternativet innefattar lägre inkomst? Det moderna är i vilket fall, som det verkar, en låg grad av religion. En illustration (där LIC = låginkomstland, MIC = medelinkomstland, DC = utvecklat land, y = inkomst):
Pablo Picasso, The Kitchen (1948), 175,3 x 250,0 cm:
Staten bör, enligt min uppfattning, behandla män och kvinnor lika. Under historiens gång finns otaliga exempel på motsatsen. Ett sådant exempel rör arvsrätt. En ny studie, ”Inheritance Law Reform and Women’s Access to Capital: Evidence from India’s Hindu Succession Act”, undersöker konsekvenserna av att kvinnor inte har samma rättigheter som män. Forskarna sammanfattar:
Women in many countries face legal barriers preventing them from inheriting property. This column argues that this is a starting place for broader gender inequality and that stronger inheritance rights for women are likely to be an effective mechanism for improving their access to physical and human capital. … We find that while the amendment did not fully eliminate the underlying inequality, it increased women’s likelihood of inheriting land by 22 percentage points. Even in cases where the actual inheritance is not yet observed, the fact that a woman can expect to inherit property may increase her bargaining power or affect her marital prospects. Indeed, we find a robust increase in women’s age at marriage (by 0.5 years) after the reform, and women achieved better outcomes in the marriage market, such as marrying at a later age, marrying a more educated spouse, and being able to make favourable reproductive decisions. The results also point to a positive and significant impact on women’s educational attainment. Girls who started their education after the amendment came into force had nearly four months more of elementary education in 2006.
Denna typ av diskriminering har alltså konsekvenser på många områden i livet, vilket gör den extra upprörande. Nå, man får glädja sig när reformer äger rum, som i Indien. En fråga rör hur det kommer sig att män, som ofta har makten, går med på att utöka (lika) arvsrätt till kvinnor. Kanske av samma skäl som varför de en gång utökade rösträtt till kvinnor? Eller kan det ha att göra med en moralisk övertygelse? Måhända är männen trots allt inte avgörande, i länder där det råder lika rösträtt och där det finns många kvinnor i politiska församlingar?
Ska man välja romantisk kärlek, som innefattar bindning till en annan människa, eller frihet att i varje stund njuta av livet i enlighet med egna preferenser? I Verdis opera La Traviata tar Violetta (åtminstone tillfälligtvis) ställning för det senare. I arian ”Sempre libera” sjunger hon (i engelsk översättning):
Free and aimless I must flutter
From pleasure to pleasure,
Skimming the surface
Of life’s primrose path.
As each day dawns,
As each day dies,
Gaily I turn to new delights
That make my spirit soar.
Som läsare av denna blogg vet, är detta ett budskap i min smak. Här framförs arian av den fantastiska bel canto-sopranen Mariella Devia:
Det hela utvecklar sig sedan lite annorlunda. Violetta kan inte värja sig från Alfredo, och det slutar som det slutar. Om hon bara hade hållit fast vid sitt hedonistiska manifest…
Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Hedonistiskt manifest”.
Det traditionella har länge varit för kvinnor som gifter sig att ta sina makars efternamn. Alla gör dock inte det. Vad kännetecknar dem? Ett svar ges i studien ”Women’s Marital Naming Choices in a Nationally Representative Sample”, publicerad i Journal of Family Issues:
We explore women’s marital naming choices using the 2004 American Community Survey (ACS). Six percent of native-born married women have nonconventional surnames. Nonconventional surnames include hyphenated surnames, two surnames, and women who kept their own surname at marriage. Characteristics associated with nonconventional surname use include younger age, being other than White non-Hispanic, a large age difference between spouses, and higher educational attainment. Women with a master’s degree have odds of using a nonconventional surname that are 2.8 times higher than those who have less than a bachelor’s degree, whereas women with a professional degree have odds that are 5.0 times higher, and women with a doctorate have odds 9.8 times those with less than a bachelor’s degree.
Fem reflexioner:
Arthur Schopenhauer i ”Psychological Observations”:
We must always try to preserve large views. If we are arrested by details we shall get confused, and see things awry. The success or the failure of the moment, and the impression that they make, should count for nothing.
Åh, så lätt det är att fastna i det som just nu ter sig viktigt.
Professor Dwight Lee skiljer på storslagen och vardaglig moral:
What most people think of as moral behavior can be briefly described as satisfying three conditions: (1) helping others intentionally, (2) helping them at a personal sacrifice, and (3) helping identifiable people or groups. We all seem hard-wired to like this morality, which I refer to as ”magnanimous morality.” Magnanimous morality is an indispensible factor in living a meaningful life. But it is not the only type of morality we rely upon. While magnanimous morality is important in many of our economic activities (for example, practicing a certain measure of generosity and kindness to those we deal with directly), it is not the moral foundation of markets.
The moral foundation of markets is what I call ”mundane morality.” Mundane morality requires no more than what we would expect of any decent person and has, for most people, little of the emotional appeal of magnanimous morality. Mundane morality can be described broadly as obeying the generally accepted rules or norms of conduct, such as telling the truth, honoring promises and contractual agreements, respecting the property rights of others, and refraining from intentionally harming others except through legitimate competition.
En av Lees poänger är att vi lätt får för oss att den storslagna moralen alltid är att föredra. Vi vill ofta att mänskligt agerande ska ske utifrån storslagna motiv. Lee påpekar dock följande:
Market behavior is widely seen to be lacking in the magnanimous morality that people instinctively find appealing, and Smith’s ”invisible hand” justification for markets supports that view—people do more to help others unintentionally in markets by seeking only their personal gain, and benefits go to thegeneral public, that is, to no one in particular. Many people see this justification as immoral or, at least, amoral. Think, for example, of how most people would react if told that Bill Gates, Steven Jobs, or Henry Ford did more for humanity than Mother Teresa ever did. It’s factually correct. By bringing down the cost of computers and software (Gates and Jobs) and by putting swift personal transportation within the reach of middle-income and even lower-income families (Ford), they made life easier for hundreds of millions of people and probably took, as their reward, well below ten percent of the value they created. Mother Teresa, though a noble human being, did far less good because she helped far fewer people. Yet make that claim and you will hear howls of protest. What matters to most people in judging morality is intentions, not results.
Jag delar uppfattningen, att det normativt relevanta är vilka utfall som uppnås, inte vilka de motiv människor utgår ifrån är. Jag delar också uppfattningen att vardaglig moral, kopplad till egenintresse, kan ge och ofta ger bättre utfall än storslagen moral. Jag är rentav misstänksam mot personer som framställer sig som motiverade av en storslagen moral. Jag kan inte undgå misstanken att deras moral är mindre storslagen än retoriken gör gällande.
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.