Richard Posner påpekar att det inte är lätt att få bort en gammal norm — och att det är ännu svårare att skapa en ny. Det bör inte hindra oss från att försöka då och då.

Jag plågas mycket av att befinna mig nära hostande och nysande människor (låt vara att min bacillskräck är mindre grav än Gödels). När jag funderar på lösningar på detta problem är det, förutom undvikande av handskakningar och frekvent tvagning av händerna, användande av munskydd som infinner sig som idé. (Jo, munskydd hjälper.) Problemet är bara att man anses som lätt (eller svårt) galen både om man själv bär munskydd och om man ber någon annan att bära munskydd. Detta är ett fall av en ineffektiv social norm. Denna norm behöver ersättas av en ny, som bygger på omsorg om medmänniskor. Det är den som hostar och nyser utan munskydd som ska anses galen (eller åtminstone elak) och som bör utsättas för social bestraffning.

Den svåra frågan är hur det går till att byta norm. Kan offentliga förebilder vara en väg framåt? Om kungen, Lill-Babs och Gunde Svan börjar använda munskydd offentligt kan andra tänkas följa efter (vissa kan vi dock klara oss utan i denna kamp). Problemet med att börja som enkel privatperson är att normen antagligen är sådan att det krävs en viss (koordinerad) andel som utmanar den: gör enstaka individer det kommer de bara att betraktas som galna, i enlighet med rådande norm. Här krävs ett samlat angreppssätt — man måste nå en tipping point.

Finns andra sätt än att använda offentliga förebilder? Kanske kan Folkhälsoinstitutet göra nytta genom att sprida information och driva kampanj? Kanske kan skolor införa en regel om munskydd? Kanske kan entreprenörer designa vackra och färgglada munskydd — munskydd som fashion statement? Kanske kan livsmedelsbutiksägare börja saluföra munskydd efter initiativ ovanifrån? Kanske kan man peka på erfarenheter från andra länder?  I Japan verkar man ha lyckats nå en annan jämvikt än den som dessvärre råder i Sverige och de flesta andra länder jag vistas i.

Nu krävs krafttag!

Not 1: En liten risk med mitt förslag är att det i nuvarande läge kan vara så att många hostare och nysare stannar hemma istället för att gå ut och smitta ned andra. Om användande av munskydd inleds i breda folklager kan den typen av omtänksamma peresoner börja tänka att de kan gå ut, bara de bär munskydd. Eftersom det antagligen smittar mindre när hostare och nysare stannar hemma, jämfört med om de går ut med munskydd, kan åtgärden bli kontraproduktiv. (Läs vidare om Peltzman-effekten.) Å andra sidan måste man beakta intäktssidan av att hostare och nysare blir mer mobila: de kanske därigenom kommer att kunna vara mer produktiva, vilket kan gynnas andra; dessutom kommer de antagligen själva att bli lyckligare, när de kan komma ut och röra sig. Kan detta t.o.m. tala för statliga subventioner av munskydd?
Not 2: Läsare av F. A. Hayek inser att jag här förespråkar ett slags konstruktivism — och här försöker jag försvara mig.
Not 3: Jag har tidigare skrivit om en annan ineffektiv norm
Not 4: Jag ser ett problem med förslaget: staten kan tänkas vilja motarbeta det då det kan försvåra bekämpningen av terrorism och annan brottslighet. Bovar kan dölja sig bakom munskydd.