W. H. Auden, i förordet till A Choice of de la Marse’s Verse:
To be well-bred means to have respect for the solitude of others, whether they be mere acquaintances or, and this is much more difficult, persons we love.
Årsarkiv: 2009
Lördagsöppet på Systembolaget
Vad hände när Systembolaget öppnade på lördagar, först i sex län 2000 och sedan i hela landet 2001? En studie, ”Saturday Opening of Alcohol Retail Shops in Sweden: An Experiment in Two Phases”, publicerad i Addiction, rapporterar:
The analysis uncovered a statistically significant increase in alcohol sales of 3.7% during phase I, and about the same increase during phase II (3.6%). There were no significant changes in any of the assault indicators, neither during phase I nor during phase II. There was a statistically significant increase in drunk driving (12%) during phase I, but no change during phase II. The analyses suggested that the increase during phase I was mainly due to a change in the surveillance strategy of the police.
Jag noterar med intresse och gillande att det inte finns någon stark politisk kraft för att återinföra lördagsstängt.
Fråga till vegetarianer
Jag diskuterade vegetarianism med min gode vän, doktoranden i filosofi Ralf Bader idag, medan vi tuggade i oss varsin grillad kycklingdel. Han formulerade en fråga som jag undrar hur vegetarianer och veganer besvarar. Den lyder:
Antag att ett djur dödas i en olycka. Är det då moraliskt fel att tillaga dess kött och äta det?
Jag har nämnt Ralf tidigare, i inläggen ”Kant och alkohol” och ”Mot nationalism”.
Naturell och utklädd
Dimitri Vankerkoven ser bra ut som han är — och t.o.m. i en något udda outfit:
Svart som synden
Tänk på hur du klär dig: färger tenderar att associeras till moral och omoral. Det visar studien ”The Color of Sin: White and Black Are Perceptual Symbols of Moral Purity and Pollution”, publicerad i Psychological Science (preliminär gratisversion här):
There exists a moral purity metaphor which likens moral goodness to physical cleanliness … In three studies, we explored an unstudied, and underappreciated, aspect of this metaphor—its grounding in the colors black and white. We documented a moral Stroop effect indicating that people make such immorality-blackness associations quickly and relatively automatically. … Finally, indicative of a direct link between immorality-blackness associations and purity concerns, individuals who showed the moral Stroop effect considered cleaning (especially self-cleaning) products to be highly desirable.
Så vad försöker personer som klär sig helt i svart säga?
Tips: The Economist
Kan en cykelhjälm vara estetiskt tilltalande?
Ja. Vad sägs om modellen Tokyo?
Nu kan du skydda de små grå cellerna utan att se oestetisk ut.
Tips: Anna Ekström
För- och nackdelar med nämndemän
Mårten Schultz argumenterar för att ta bort nämndemännen:
Men förtroendeproblemet med nämndemännen kanske inte står att finna i att de har fel ålder, hudfärg eller klädsel – utan att allmänheten inte vill ha sin granne i domstolen över huvud taget. Allmänheten vill ha juridiskt kompetenta domare att lösa juridiska saker.
Stefan Voigt påpekar å andra sidan i ”The Effects of Lay Participation in Courts – A Cross-Country Analysis”, publicerad i European Journal of Political Economy, att det även har framförts argument för nämndemän (och motsvarande). Han formulerar, utifrån existerande litteratur, sex hypotester om hur nämndemän (och motsvarande) kan tänkas förbättra det juridiska beslutsfattandet och fyra hypoteser om hur de kan tänkas förbättra det politiska systemets funktionssätt mer allmänt:
- ”In countries with lay participation in judicial decision-making, mistakes in judicial fact-finding will occur less frequently than in countries without lay participation.”
- ”Countries with lay participation in judicial decision-making enjoy factually more independent judiciaries than countries without lay participation, c.p.”
- ”Countries that use lay persons in judicial decision-making are expected to experience higher levels of judicial accountability than countries that do not, c.p.”
- ”In countries with lay participation in judicial decision-making, the judiciary should, c.p., be less corrupt than in countries without lay participation.”
- ”[L]ay participation should lead to higher levels in the rule of law.”
- ”The quality of justice perceived by citizens is higher with lay participation than without, c.p.”
- ”In countries that use trial by jury, the population will be more knowledgeable concerning its legal order than in countries that do not use trial by jury.”
- ”Countries that use trial by jury should experience a higher general quality of governance.”
- ”In countries with trial by jury, fear of the judiciary is substantially lower than in countries without trial by jury.”
- ”Trial by jury induces a discourse concerning right and wrong onto society which, in turn, does not only improve the knowledge concerning the legal system but also increases the legitimacy of the entire political system.”
Voigt undersöker sedan i en tvärsnittsstudie sambandet mellan användande av nämndemän (och motsvarande) och några av de utfallsvariabler som identifieras i hypoteserna. Data har han själv samlat in via en enkät som han har skickat till justitiedepartementen i ett 80-tal länder. Effekterna förefaller små:
[L]ay participation has some positive effects on the judicial system (in terms of higher levels of de facto judicial independence and lower levels of corruption within the judiciary) but the effects on general governance indicators as well as on economic variables appear very uncertain.
Dessa modesta effekter får vägas mot bristen på juridisk kompetens hos nämndemän (och motsvarande). Jag lutar, tentativt, åt samma slutsats som Mårten Schultz.
Låt de rika betala mer
Finns det inte förslag på att låta lyxbilar betala högre vägtullar än mer modesta fordon? I vilket fall föreslog nationalekonomins fader Adam Smith, i Wealth of Nations (2.V.III.I.256), att vägar skulle finansieras genom vägtullar beroende på vagnarnas vikt men att lyxvagnar skulle betala mer per viktenhet:
When the toll upon carriages of luxury, upon coaches, post-chaises, &c. is made somewhat higher in proportion to their weight, than upon carriages of necessary use, such as carts, waggons, &c. the indolence and vanity of the rich is made to contribute in a very easy manner to the relief of the poor, by rendering cheaper the transportation of heavy goods to all the different parts of the country.
Tänka sig.
Hur länge lever en halshuggen?
Jag funderade ibland som barn på om en halshuggen person var vid medvetande efter avhuggningen. Jodå, ett litet tag, verkar det som, enligt en beskrivning av en doktor som ropade till ett huvud som just hade huggts av:
The whole thing had lasted twenty-five to thirty seconds.
Jag undrar vad man tänker under dessa sekunder.
Tips: Mind Hacks.
Paradiset på jorden
Professorn i biologi vid University of Chicago Jerry Coyne om behovet av religion:
Entire countries like Sweden and Denmark are atheistic and yet moral — indeed, more moral than the religion-ridden U.S. Doesn’t that tell us that we don’t need religion?
Socioekonomiska självmord
Den här ansatsen för att studera självmord tycker jag om:
[W]e would like to emphasize the importance of studying suicide by employing a “rational” approach that complements the medical perspective on suicide, which assumes suicide to be the result of “irrational” behavior arising from mental illnesses such as depression and other psychiatric disorders.
Den formulerades först av Hamermesh och Soss i ”An Economic Theory of Suicide” och är utgångspunkt i översiktsstudien ”Socio-Economic Studies of Suicide: A Survey”. Grundtanken är att självmord begås när den diskonterade strömmen av nytta under återstoden av livet bedöms understiga en kritisk (kanske negativ) nivå. Denna teoretiska utgångspunkt implicerar att socioekonomiska variabler påverkar självmordsfrekvensen. Om det inte bara är psykiska problem som får folk att ta livet av sig, blir forskningsfrågan vilka andra faktorer som spelar roll.
Litteraturen har tittat på många variabler, och de empiriska resultaten är högst blandade. De mer tydliga resultaten: högre inkomst, högre befolkningstäthet och högre religiositet ser ut att minska självmordsfrekvensen, medan högre inkomstojämlikhet, högre arbetslöshet, högre kvinnlig förvärvsfrekvens, högre skilsmässofrekvens och högre latitud/longitud ser ut att öka den. Dock ska tilläggas att kausaliteten i många fall är oklar, bl.a. därför att nästan alla studier använder sig av aggregerade, och inte individuella, data, och att det kan finnas bakomliggande förklaringar till både ovan nämnda variabler och självmordsfrekvensen som studierna inte fångar.
Se även inläggen ”Rationell syn på självmord”, ”Den irrationella döden”, ”Eldvapen och självmord”, ”Homosexualitet och självmord”, ”Självmordsbeteende gör livet ännu svårare” och ”Litium i dricksvattnet”.
Oxytocinets begränsningar
Jag har hyllat oxytocin för dess förmåga att skapa tillit. Nu kommer dock en varning. En ny studie, ”Intranasal Administration of Oxytocin Increases Envy and Schadenfreude (Gloating)”, publicerad i Biological Psychiatry, rapporterar om ett experiment där personer fick spela ett slumpmässigt spel där de vann mindre, mer eller lika mycket pengar som en (påhittad) motståndare:
In comparison with the placebo, oxytocin increased the envy ratings during unequal monetary gain conditions involving relative loss (when the participant gained less money than another player). Oxytocin also increased the ratings of gloating during relative gain conditions (when the participant gained more money than the other player). By contrast, oxytocin had no effect on the emotional ratings following equal monetary gains nor did it affect general mood ratings.
Är det något jag inte önskar mig själva eller andra är det ett mer volatilt känsloliv med mer avund och skadeglädje. Vi ska nog ta det lite lugnt med oxytocin-nässprejen tills vidare. (Särskilt eftersom tillit har sina negativa sidor.)
Kunskapsproblemet
W. H. Auden om sanning:
Man … can never know the whole truth, because as the subject who knows, he has to remain outside the truth, and the truth is therefore incomplete.*
Han låter precis som F. A. Hayek i ”The Use of Knowledge in Society” och The Sensory Order! Poeten möter nationalekonomen.
*Ur Davenport-Hines, Richard (1995). Auden. London: Random House: 114.
Varför ge till välgörande ändamål?
Man kan tänkas vilja ge till välgörande ändamål för att man bryr sig om ändamålen i fråga eller därför att man känner social press att ge. I studien ”Testing for Altruism and Social Pressure in Charitable Giving”, av Stefano DellaVigna, John List och Ulrike Malmendier, undersöks vilket motiv som dominerar:
To distinguish the two types of motivation, we design a door-to-door fund-raising drive in which we vary the ability of households to seek or avoid a solicitor. Some households are informed about the exact time of solicitation with a flyer on the door-knob; thus, they can seek the fund-raiser if giving is welfare-enhancing, and avoid it if giving is welfare-decreasing. We find that the flyer reduces the share of households opening the door by 10 to 25 percent, suggesting that the average household seeks to avoid fund-raisers. Moreover, if the flyer allows checking a box for ‘Do Not Disturb’, giving is 30 percent lower. The latter decrease is concentrated among donations smaller than $10. These findings suggest that social pressure is an important determinant of door-to-door giving. … The estimates suggest that most of the door-to-door giving is due to social pressure, as opposed to altruism.
Man förstår nu varför olika organisationer anställer folk som stör en på gatan.
Nå, skulle det vara bättre om det social trycket inte existerade? Å ena sidan skulle därigenom många människor kunna använda resurser till annat, som ger dem större nytta; å andra sidan skulle därigenom många verksamheter som arbetar med behjärtansvärda aktiviteter få mindre resurser, vilket kan ge många potentiella mottagare lägre nytta. Vidare: Är det sociala trycket svagare i ett land med stor välfärdsstat, där många kanske känner att de redan ”ger” till välgörande ändamål via skattsedeln? Om trycket är högre i länder med liten välfärdsstat, innebär det att frivillig och obligatorisk finansiering av välfärd är substitut? Slutligen: Om du, oavsett motiv, skulle ge till ett välgörande ändamål, till vilken organisation skulle du då ge?
Se även inläggen ”Ska vi rädda liv? Kan vi?” och ”Bör avdragsrätt för gåvor införas?”.
Minnet hänger kvar
Salvador Dalí, The Persistence of Memory (1931), 24,1 x 33,0 cm:
Musikalisk presidentfamilj
President Nicolas Sarkozy har inte bara en son i musikbranschen utan även en hustru:
Charmigt!
Döden som social konstruktion
Alla dör vi förr eller senare – men vad menas egentligen med att dö? Sedan 1987 anses i Sverige en människa vara död ”när samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, dvs. total hjärninfarkt.” För drygt 20 år sedan beslöt alltså Sveriges riksdag att ändra dödsbegrepp, vilket antyder att döden är en social konstruktion. Människor bestämmer när människor ska anses döda. Därför kan man också ifrågasätta dagens dödsbegrepp (även om få gör det). I en mycket läsvärd essä, ”What and When Is Death” av Alan Rubinstein, diskuteras dessa frågor.
Anledningen till att det är intressant att bestämma sig för en viss definition är konsekvenserna. Som Peter Singer klargör i ”Is the Sanctity of Life Ethic Terminally Ill?” lanserades hjärndödsbegreppet främst för att möjliggöra organtagande. Men krävs ett hjärndödsbegrepp för det? Beakta tre möjliga synsätt (med antagande om tidigare samtycke till organtagande efter dödens inträde):
- Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, och först då får man ta organ för transplantation. I och för sig är de i allmänhet så skadade då att de inte går att använda, men det spelar ingen roll: man får inte ta organ ur levande kroppar med hjärtslag och andning, även om hjärnan inte fungerar.
- Döden inträder vid total hjärninfarkt. Då får man ta organ för transplantation, varefter respirator kan stängas av och andningen upphöra etc.
- Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, men man får använda organ för transplantation dessförinnan, om total hjärninfarkt råder.
Singer menar att det är oärligt att via en omdefinition (synsätt 2) försöka gå runt den etiska frågan om att ta organ ur levande kroppar. Han anser dock, till skillnad från kristna och andra livskvantitetsmaximerare, att det är acceptabelt att ta organ ur levande kroppar med total hjärninfarkt, för att sedan tillämpa passiv dödshjälp (synsätt 3). Som han uttrycker det är dessa människor levande, men deras liv är inte värda att leva.*
Rubinstein å sin sida försvarar hjärndödsbegreppet på följande vis:
I would contend that it is precisely the fact that the body is shut off from the world, that the need-driven commerce between organism and world is simply no longer there. The body with total brain failure is disengaged from the world in a significantly more profound way than is true of any other human injury. Colloquially speaking, the body is “closed for business”; it is no longer engaging in the most fundamental work of living things, and observers recognize the profundity of this fact even if they don’t articulate it in just this way.
There are two distinct facets of the body’s disengagement with the world after total brain failure. One is the utter lack of consciousness. … The second facet of the body’s disengagement is the complete loss of drive to breathe.
Jag har ingen stark uppfattning i den terminologiska frågan, förutom att jag till fullo stöder tagandet av organ för transplantation ur personers med total hjärtinfarkt kroppar. Singer har en poäng i att det inte behöver vara fel att låta levande personer dö under vissa omständigheter – och man skulle kunna anföra Rubinsteins resonemang som grund för att se total hjärninfarkt som en sådan omständighet. Å andra sidan kan jag se fördelar med att använda hjärndödsbegreppet, då det trots allt verkar få fler att acceptera organtagande. Om det ändå inte går att definiera döden objektivt, varför inte välja den definition som ger bäst sociala konsekvenser?
________________________
*Notera likheten med Singers argument för abort: han menar att abort innebär dödande av ett oskyldigt liv men att sådant dödande ibland är acceptabelt.
Kan homosexuella bli strejta?
I en översikt av forskningen om effekterna av försök att ändra sexuell läggning (sexual orientation change efforts, SOCE) kommer American Psychological Association fram till följande:
(a) an enduring change to an individual’s sexual orientation as a result of SOCE is unlikely, and some participants were harmed by the interventions; (b) sexual orientation identity, not sexual orientation, appears to change via psychotherapy, support groups, or life events; and (c) clients benefit from approaches that emphasize acceptance, support, and recognition of important values and concerns.
Och jag som trodde att det fanns terapi som fungerade för att göra homos strejta! Nu blir jag besviken.
Se även inlägget ”Bota homosexualitet?”.
Tennismage
Betydligt trevligare än tennisarm. Här uppvisad av Andy Roddick i Montréal igår:
Vad är gelotofobi?
De flesta förknippar skratt med positiva upplevelser. Men det finns gelotofober, som tvärtom upplever skratt som en mycket obehaglig företeelse:
Gelotophobia may be considered as a specific variant of shame-bound anxiety. It is defined as the pathological fear of being an object of laughter. This fear can be traced back to early childhood experiences of intense and repeated exposure to ”put-down,” mockery and ridicule in the course of socialization. Gelotophobes constantly fear being screened by others for evidence of ridiculousness. Thus, they carefully avoid situations in which they feel exposed to others. Gelotophobia at its extreme, therefore, involves a pronounced paranoid tendency, a marked sensitivity to offense, and a resulting social withdrawal.
Det finns tecken på en relation mellan mobbing och gelotofobi samt mellan tre känslor och gelotofobi:
Gelotophobia is notably related to the interplay of three emotions: fear, shame and the low disposition to happiness.
Gelotofober har ett problematiskt förhållande till humor:
Results showed that gelotophobes are less cheerful and characterize their humor style as inept, socially cold, and mean-spirited. They report less frequent use of humor as a means for coping and indulge less often in self-enhancing and social humor.
Det finns dock ingen relation till IQ; däremot till upplevd IQ:
Taken together the studies show that gelotophobia is not related to intelligence but that gelotophobes tend to have lower self-estimations of their own abilities and underestimate their true ability (i.e., psychometrically measured) by 6 IQ-points.
Själv är jag inte gelotofob – utom möjligen när jag i offentlig miljö befinner mig nära gäng av tonårsflickor som viskar och skrattar sinsemellan. Jag inbillar mig alltid då att det är mig de skrattar åt.
De lege lata, de lege ferenda
Återigen blossar debatten om barnläkaren och det avlidna spädbarnet upp. Det tycks mig som om två saker inte riktigt hålls isär:
- Har läkaren agerat i enlighet med lagen? (En faktafråga.)
- Hur bör lagen se ut? (En normativ fråga.)
Den första frågan är jag och få andra, förutom de i fallet direkt inblandade, inte kompetenta att bedöma. Rättsprocessen får ha sin gång. Men den andra frågan har jag synpunkter på, och den allmänna debatten skulle enligt min uppfattning vinna på om fler lade fram sina argument i den istället för i den första.
Vad tycker jag då? Jag har sympati för Groningen-protokollet och anser att våra lagstiftare bör inspireras av det. Överdoser behöver inte vara fel.
Media: Dagen1, Dagen2, SvD, DN. Bloggkommentarer: Mårten Schultz och Jakob Heidbrink.
Recept för lycka
Epikuros anför fyra ”läkemedel”, tetrapharmakos, för ett lyckligt liv:
Don’t fear god,
Don’t worry about death;
What is good is easy to get, and
What is terrible is easy to endure.
Kyrkan som företag
Ett av de mer spännande forskningsfälten inom nationalekonomin är religion. I senaste numret av Journal of Economic Literature recenseras en ny bok, The Marketplace of Christianity (MIT Press), av Robert Ekelund, Robert Hébert och Robert Tollison (EHT). Katolska kyrkan analyseras som ett monopolföretag. Som recensenten, Barry Chiswick, formulerar det:
Huvudkontoret
The medieval Roman Catholic Church is viewed by EHT as a contemporary corporation, with a CEO (the Pope), with upstream directors of various functions (the curia and cardinals), with geographically dispersed downstream divisions (local bishops, parish priests, and monks) that collect revenues from selling services (p. 94–95). The main church product was spiritual redemption, and the Roman Catholic Church offered this through a continuous price system. … The entry of competitors seeking to weaken the Roman Catholic monopoly was thwarted by manipulation of doctrine and by penalties, ranging from the mild to excommunication and death.
Men så kom protestantismen och utmanade monopolpriserna:
EHT contend that by raising the price it charged for monopoly services the Catholic Church encouraged individuals to seek a cheaper religion, and for the civil authorities that relied on the Church for legal services to find a cheaper (local or country-specific monopoly) supplier. … Those whose demand for religion was most sensitive to the Roman Catholic Church’s monopoly pricing were the first to break away.
Världen, även dess ”icke-materiella” inslag, förstås bättre med ekonomiska glasögon.
Mina svar på era frågor
Jag uppmuntrade för ett tag sedan läsare av denna blogg att inkomma med frågor till mig. Stort tack för era frågor! Här kommer några av dem och mina (korta) svar:
Hur orkar du blogga så mycket?
Jag har inga problem att finna energi för bloggandet – det har blivit mitt kanske största fritidsintresse, och jag ägnar några timmar per kväll och en ganska stor del av helgerna åt att förbereda blogginlägg. En del av de förberedelserna handlar förstås om att läsa böcker, uppsatser, nyheter och andra bloggar, vilket jag delvis gör i mitt arbete, men även privat. Energin kommer nog ifrån min förhoppning att jag genom bloggen kan påverka andra att tänka mer likt mig – eller åtminstone att fortsätta tänka annorlunda än mig men med en klarare bild av varför.
Påverkar bloggandet ditt yrkesliv?
Ja, och så gott som uteslutande positivt. Dels läser jag lite fler uppsatser nu än jag gjorde tidigare, vilket en aktiv forskare behöver göra, och dels blir bloggen lite av ett sökbart bibliotek, som jag kan återvända till för att hitta bra referenser. Dessutom lär jag mig ofta saker av duktiga kommentatorer.
Vilka andra bloggar rekommendarar du?
Se min ”blogroll” för lite tips. Själv följer jag dessa och en del andra via Google Reader, så att jag inte missar något nytt inlägg. Skulle jag välja mina tre svenska favoritbloggar skulle det nog bli Andreas Bergh, Inslag och Jakob Heidbrink. Dito amerikanska skulle bli Andrew Sullivan, EconLog och Marginal Revolution. Men det finns som sagt många andra bra bloggar som jag också följer och rekommenderar.
Har du blivit igenkänd på gatan eller på annat sätt blivit uppmärksammad pga bloggen?
Nej, åtminstone har ingen på gatan kommit fram till mig och talat med mig om mitt bloggande. Och jag har inte heller blivit uppmärksammad pga. bloggen, förutom att en del på nätet länkar till mig då och då. När det gäller personlig uppmärksamhet eftersträvar jag att inte få sådan, så att inte approcheras på gatan är helt i linje med mina preferenser. Att inläggens sakinnehåll däremot läses av många eftersträvar jag.
Varför har du en så negativ syn på kärlek, som ju är det finaste som finns?
Nja, först och främst är jag bara negativ, för egen del, till romantisk kärlek, men det finns andra sorters kärlek som jag tycker om. Huvudskälet till att jag inte vurmar för romantisk kärlek, som annars präglar vår kultur, är att jag ser tanken på att en person ska kunna tillfredsställa alla ens behov som naiv. Vidare har jag en mycket stark preferens för autonomi, att vara fri att göra det jag vill, vilket ofta är svårt i en romantisk relation. Men jag har ingen synpunkt på om andra ingår i romantiska relationer, efter eget övervägande. Möjligen tror jag att fler kunde trivas med singellivet som ideal; man behöver inte leva som alla andra om man innerst inne inte vill.
Har du upplevt några negativa sidor efter det att du började blogga?
Nej, det kan jag inte säga. Bloggandet tar mycket tid, men å andra sidan tycker jag att det är roligare än de alternativ jag kan tänka mig under den tiden. Jag har t.ex. fått väldigt få obehagliga kommentarer på blogginlägg, vilket jag hade befarat innan.
Varför skriver du så mycket negativt om religion?
Jag ogillar religion av två skäl. Dels därför att jag inte anser det finnas skäl att anse religioner sanna och dels därför att jag ser viktiga delar av religiös etik som primitiva rester från en historisk tid. Det finns traditionellt något slags ”tassa-runt-i-filttofflor”-inställning gentemot religion, att det är ofint att ifrågasätta andras uppfattningar på det området. Denna inställning avvisar jag.
För du någon statistik över besökarna på din blogg?
Jag kan se, via WordPress, hur många besök jag har per dag, vecka, månad och år samt totalt. Men jag vet inte hur många unika besökare jag har eller varifrån besökarna kommer. Antalet besök per dag varierar; just nu har jag mellan 1500 och 2000 besök per dag. Men samma person kan alltså göra flera av dessa besök.
Har du tillgång till mailadressen bakom varje alias?
Nja, alla som skriver kommentarer måste ange en e-postadress, som bara är synlig för mig, men många använder fejkadresser. IP-nummer anges också, men jag har inte sett mig behöva ta reda på varifrån de kommer någon gång.
Hur uppstår avataren?
Ett gudomligt mysterium! Skämt åsido, vad jag har förstått baseras den på den e-postadress man anger.
Är du inte lite nyfiken på vilka personerna är bakom kommentarerna? Har du inte försökt ta reda på vilka de är?
Vissa kommentatorer har egna bloggar som de länkar till, och dem tittar jag lite på. Övriga försöker jag inte ta reda på mer om. Jag respekterar att inte alla vill framträda med alla personuppgifter på nätet. Det jag undrar mest över är nog utseende.
Ja, därmed slutar denna Q&A-session. Tack för era frågor!
Politiker med barnsligt ansikte
I ”Appearance DOES Matter”, publicerad i Science, menar Leslie Zebrowitz och Joann Montepare att framgångar i politiska val kan predikteras med hur barnsliga drag politiska kandidater har. De skriver:
Take a look at these two snapshots (see the figure). Which man is more babyfaced? Most viewers would say it’s the person on the right. And that’s the person who lost a 2004 U.S. congressional election to his more mature-faced and competent-looking opponent.
I en ny studie, ”Faces of Politicians”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, undersöker jag och mina två medförfattare Henrik Jordahl och Panu Poutvaara om denna hypotes stämmer i finska val. Vi finner inte stöd för den:
Recent research has documented that competent-looking political candidates do better in US elections and that babyfaced individuals are generally perceived to be less competent than maturefaced individuals. Taken together, this suggests that babyfaced political candidates are perceived as less competent and therefore fare worse in elections. We test this hypothesis, making use of photograph-based judgments by 2772 respondents of the facial appearance of 1785 Finnish political candidates. Our results confirm that babyfacedness is negatively related to inferred competence in politics. Despite this, babyfacedness is either unrelated or positively related to electoral success, depending on the sample of candidates.
Skönt att höra för politiska kandidater med barnsliga ansikten, måhända. Däremot är det alltså fortfarande så, att personer med barnsligt ansikte uppfattas som mindre kompetenta, vilket ändå kan ge visst smolk i glädjebägaren.
Om någon skulle vilja erhålla hela studien som pdf-fil, går det bra att mejla mig.
Yrkesskadad
Som hastigast skummade jag igenom DI Weekend (22-2009) för ett tag sedan. Resebolaget Apollo hade en annons. ”Vad spännande”, tänkte jag, ”att de fokuserar på Kambodjas skattesystem!”. I annonsen stod:
Vietnams historiska höjdpunkter 12/1 16 dgr
Kambodjas skatter 26/1 16 dgr
Aha, det finns andra typer av skatter?
Smarta fåglar
I studien ”Raising the Level: Orangutans Use Water as a Tool” (från Biology Letters) klargörs att orangutanger är duktiga på problemlösning:
We investigated the use of water as a tool by presenting five orangutans (Pongo abelii) with an out-of-reach peanut floating inside a vertical transparent tube. All orangutans collected water from a drinker and spat it inside the tube to get access to the peanut.
Mer förvånande är kanske att vissa fåglar också har en dylik förmåga, enligt två nya studier:
”Rooks Use Stones to Raise the Water Level to Reach a Floating Worm” (från Current Biology): ”Here, we present evidence that captive rooks are also able to solve a complex problem by using tools. We presented four captive rooks with a problem analogous to Aesop’s fable: raising the level of water so that a floating worm moved into reach. All four subjects solved the problem with an appreciation of precisely how many stones were needed.”- ”Cognitive Processes Associated with Sequential Tool Use in New Caledonian Crows” (från PLoS ONE): ”Our experiments provide the first demonstration, to our knowledge, that a non-human animal can spontaneously use up to three tools in a sequence to retrieve food.”
Never underestimate the intelligence of birds.
Oemotståndligt instrument
Hammondorgel! Ett exempel på hur detta fantastiska instrument kan trakteras:
Epilepsi eller onda andar?
När människor inte förstår saker i den naturliga världen vänder de sig ofta till religionens värld. Som när epilepsi tolkas som demonisk aktivitet, något som belyses i studien ”Epilepsy and Religious Experiences: Voodoo Possession”, publicerad i Epilepsia. Ett av de fem fallen beskrivs så här:
Tron på onda andar är dock inte begränsad till voodoo utan förekommer i hög grad även i kristendomen. Primitivt och destruktivt.
Tips: Mind Hacks. Se även fallet med en diabetessjuk flicka som dog pga. att de kristna föräldrarna trodde att Jahve skulle gripa in.
Är vissa mer rationella än andra?
Beteendeekonomen Robert Östling har skrivit en rapport om hur konsumenter bör skyddas, givet att de tenderar att begå misstag. Domare Richard Posner ställer en enkel fråga:
Behavioral economists are right to point to the limitations of human cognition. But if they have the same cognitive limitations as consumers, should they be designing systems of consumer protection?
Se även, på samma tema, inlägget ”Irrationalitet och förbud”.
Gäller sexköpslagen lån?
I Sverige är det olagligt att betala någon för sexuella tjänster – men är det också olagligt att ge något ett lån i utbyte mot sexuella tjänster? Om inte undrar jag om en sådan utökning av lagen inte vore konsekvent. Ty ett lån tas under förutsättning att den förväntade nettoförmånen av lånet är positiv, och genom att få sex i utbyte mot ett lån förmedlar långivaren därigenom ett slags ersättning.* Dessutom ter det sig möjligt för en köpare av sexuella tjänster att hävda att en av polisen noterad betalning utgjorde ett lån, vilket då skulle kunna fria honom.
Konsekvens givet existensen av sexköpslagen är en sak; om den överhuvudtaget bör finnas är en annan. Om det senare säger docent Schultz och dr Heidbrink det mesta som behöver sägas.
___________________________
*Om man tycker att ett lån inte kan ses som en förväntad nettoförmån för låntagaren per definition, skulle man kanske kunna definiera ett lån (x) som ett slags ersättning i sexköpslagens mening om x(1+rp) < [x*(1+rb*(1-t))], där rp är räntesats på lånet, rb är riskfri ränta (t.ex. vid insättning av ett belopp på bank) och där t är skattesats. (Jag infogar inget ränteavdrag i vänsterledet, eftersom jag antar att lånet inte officiellt registreras som lån.) Dvs. om den prostituerade har haft möjlighet att placera beloppet så att det, efter skatt, överstiger det belopp som betalas tillbaka, då skulle långivaren kunna anses skyldig till sexköp i lagens mening.
Se tidigare inlägg: ”Gratis prostituerade”, ”Legalisera sexköp”, ”Förenklad syn på prostitution” och ”Prostitution som rationellt val”.
Ska man sova på saken?
New Scientist rapporterar om forskning som visar att omedveten bearbetning av beslutsunderlag kan ge bättre beslut:
The ”unconscious thought” theory for making complex decisions was proposed in a 2006 study by Ap Dijksterhuis at the University of Amsterdam in the Netherlands, and colleagues. The team showed volunteers a series of cars and their attributes on a screen, before asking half of them to think carefully about choosing the best car, and the other half to solve anagrams – a distraction technique to allow unconscious processing. Those in the anagram group were more likely to choose the cars with the best attributes, leading the researchers to conclude that it is best to leave tough choices to the unconscious (Science, vol 311, p 1005).
Två nya studier, som tar sin utgångspunkt i Dijksterhuis forskning, visar dock att besluten fattas redan före anagram-uppgiften. Komplexa beslut kan alltså, trots allt, tycks det, fattas omedelbart, utan att beslutsunderlaget behandlas på ett omedvetet plan. Det känns på något sätt tryggt att veta för en rationalist som jag.
Djurisk konst
Francis Bacon, Study for Chimpanzee (1957), 152,4 x 117,0 cm:
Irrationella trafikregler
Många trafikregler skapar stor ineffektivitet, i synnerhet tidsslöseri, utan att säkerheten ökar nämnvärt. Därför förespråkar jag en uppmjukning och, om så inte sker, att människor tar ”ta lagen i egna händer” och mjukar upp dem ändå. Två exempel på trafikregler som redan är uppmjukade och som vinner mitt gillande:
- Att det numera i praktiken är fullt accepterat i Sverige att fotgängare går mot rött ljus, när de bedömer att det är säkert.
- Möjligheten att som bilförare i USA få svänga till höger vid rött ljus, om man lämnar företräde.
Om man istället beivrar överträdelser av ett förbud att gå mot röd gubbe leder detta till att människor står och väntar, helt oavsett hur trafiksituationen ser ut. Detta skapar stora aggregerade kostnader i termer av tidsförspillan och irritation. Och om man, som i Sverige, förbjuder bilar att svänga till höger vid rött ljus, innebär det likaså att en massa bilister står och väntar vid rött ljus, helt oavsett hur trafiksituationen ser ut. Även det skapar stora kostnader. Uppmjukade regler möjliggör för trafikanter att göra vettiga avvägningar, så att de, när trafiksituationen så tillåter, kan ta sig fram effektivt.
I linje med detta tänkande föreslår jag, utöver det jag just har nämnt, bl.a. följande:
- Avskaffa ”zebralagen”, som tvingar bilister, cyklister i uppförsbackar och bussar med många passagerare att stanna ideligen, eftersom fotgängare går rakt ut i gatan utan hänsyn till trafiksituationen. Detta skapar ineffektivitet eftersom avvägningar om vem som bör ha företräde har ersatts av ett ”jag-har-rätt-att-gå-ut-i-gatan-oavsett-trafiksituation”-tänkande. Dessutom ökar olyckorna av detta, och trafiken blir ryckigare, vilket inte gynnar miljön.
- Färre trafikljus och fler rondeller.
- Tillåt cyklister att cykla på trottoarer, övergångsställen och mot trafiken på enkelriktade gator, under regeln lämna företräde och när trafiksituationen så tillåter.
Vad tycker ni om denna vision om ett mindre reglerat trafikliv? Och håller ni med om att personer som bryter mot dessa regler på ett ansvarsfullt sätt ska välkomnas, istället för att, som nu regelmässigt sker på tidningarnas insändarsidor, skällas ut av vardagsfascisterna? Därmed inte sagt att alla trafikregeler ska tas bort – det vore att gå från den ena ineffektiva hörnlösningen till den andra. Fram för trafik på den gyllene medelvägen!
Skönmålning av värnplikt
Det är bara ett litet problem med Thomas Gürs vurmande för allmän värnplikt. Han glömmer att nämna två av dess stora nackdelar:
- Värnplikt utgör slöseri med mänskliga resurser och inverkar menligt på välståndsutvecklingen. Se mer här.
- Värnplikt utgör ett frihetsingrepp i unga människors liv som för en liberal borde te sig mycket stötande. Se mer här.
Han må dock ha rätt i att det kan visa sig svårt att återinföra värnplikten. Så bra!
Värd en titt eller två
Skönhet! Också kallad Ethan James:
En yngre statsminister, tack
Statsministern har ett mål inför sin födelsedag nästa år:
Fredrik Reinfeldt vill ha ett skattetryck på 45 procent när han själv blir 45.
Är det inte dags för en 25-årig statsminister snart?
Ger bistånd ekonomisk tillväxt?
Bidrar bistånd till ekonomisk utveckling? Det är svårt att hitta trovärdiga belägg för det i forskningen (se t.ex. här och här). Vissa kritiserar dock den existerande litteraturen för att inte på ett bra sätt ta hänsyn till problemet med endogenitet. Det kan vara den ekonomiska utvecklingen som bestämmer biståndet, snarare än att biståndet påverkar den ekonomiska utvecklingen, vilket t.ex. skulle kunna förklara negativa samband mellan bistånd och tillväxt.
En ny studie, ”How Is Foreign Aid Spent? Evidence from a Natural Experiment”, publicerad i American Economic Journal: Macroeconomics, använder sig därför av ett naturligt experiment för att isolera effekten av bistånd på tillväxt. Detta sker genom att undersöka hur variationer i oljepriser påverkar biståndet från OPEC-länder och hur det i sin tur påverkar olika ekonomiska variabler. Resultat:
The main findings are robust to various specifications. The petro-aid was largely consumed, nearly all in imports. It did not lead to a measurable increase in growth, prices, or an appreciation of the exchange rate. Imported goods during the aid surge shifted away from capital goods and toward noncapital goods, and aid crowded out domestic savings. A significant share of the aid fled the country in unaccounted transactions.
Återigen erhålls resultatet att bistånd inte ökar tillväxten på ett statistiskt signifikant sätt. Däremot ökar alltså konsumtionen och kapitalflykten, medan sparandet minskar.
Även om detta naturliga experiment är ett bra sätt att klargöra biståndets kausala effekter på ekonomin, är en nackdel att det är svårt att generalisera resultaten. De kan nog sägas vara trovärdiga för de länder som studeras och för den typ av hjälp som gavs (ovillkorade kontantstöd), men vilka implikationerna är för andra länder och andra typer av bistånd är mer oklart. Hursomhelst, även om bistånd inte ökar tillväxten kan det förstås ha effekt på mikronivå.
Lesbiskheten syns direkt
Kan man se om en kvinna är lesbisk? Ja, det verkar inte så svårt, enligt studien ”Female Sexual Orientation Is Perceived Accurately, Rapidly, and Automatically from the Face and Its Features”, snart publicerad i Journal of Experimental Social Psychology:
Study 1 showed that female sexual orientation could be accurately judged from the face and from just eyes without brows and limited to the outer canthi. Study 2 then examined the speed and efficiency of these judgments, showing that judgments of the faces following very brief, near subliminal (40 millisecond) exposures were significantly better than chance guessing. Finally, Study 3 tested the automaticity of judgments of female sexual orientation by examining the effects of deliberation on accuracy. Participants who made snap judgments of female sexual orientation were significantly more accurate than participants who made thoughtful and deliberated judgments. These data therefore evidence a robust, reliable, and automatic capacity for extracting information about female sexual orientation from nonverbal cues in the face.
Tidigare har samma resultat funnits för homosexuella män. Det verkar svårt att smyga med sin läggning. Lika bra att komma ut! (Eller är det så att vissa lesbiska vill och lyckas förbli smygisar och att de av det skälet inte ingår i ovan nämnda studie?)
Kommunistisk tv-smak
Den marxistiske filosofen G. A. Cohen har avlidit. Jag ser i en dödsruna att även en kommunist kan ha sina ljusa sidor:
Some things were sacred though: I once made the mistake of calling him during an episode of Dallas, his favourite TV show of the moment.
Själv var jag ju på Southfork förra året. Och jag har läst Cohens kritik av Nozick – och fann den stark!
Tips: Tyler Cowen. Se även inläggen ”Är det rättvist med rika idrottsmän?” och ”Pengar och lycka”.
Svenska läkarlöner är låga
Jag har tidigare noterat att svenska läkare tjänar sämre än läkare i många andra OECD-länder. Ytterligare ett diagram klargör det:
I genomsnitt tjänade en allmänpraktiserande läkare i OECD 83 000 dollar år 2006. I USA var genomsnittslönen hela 161 000 dollar, medan den i Sverige var 66 000 dollar. En intressant sak är att motsvarande läkare i Danmark och Storbritannien, med liknande sjukvårdssystem som i Sverige, tjänade betydligt mer, 109 000 respektive 118 000 dollar. Vad förklarar skillnaden? Är Läkarförbundet inkompetent? Och varför emigrerar inte fler svenska läkare några mil västerut?
Se även vad Greg Mankiw har att säga om läkarlöner och sjukvårdskostnader.
Infantil religion
Sigmund Freud, i Civilization and Its Discontents (1931):
In my Future of an Illusion (1927) I was concerned much less with the deepest sources of the religious feeling than with what the common man understands by his religion – with the system of doctrines and promises which on the one hand explains to him the riddles of this world with enviable completeness, and, on the other, assures him that a careful Providence will watch over his life and will compensate him in a future existence for any frustrations he suffers here. The common man cannot imagine this Providence otherwise than in the figure of an enormously exalted father. Only such a being can understand the needs of the children of men and be softened by their prayers and placated by the signs of their remorse. The whole thing is so patently infantile, so foreign to reality, that to anyone with a friendly attitude to humanity it is painful to think that the great majority of mortals will never be able to rise above this view of life.
Terroristers syn på livet
Jag läste nyligen The Fastidious Assassins av Albert Camus, som i hög grad behandlar terrorister. Där står följande att läsa (s. 60):
For Dora Brilliant, the anarchist programme was of no importance – terrorist action was primarily embellished by the sacrifice it demanded from the terrorist. ”But”, says Savinkov, ”terror weighed on her like a cross.” Kaliayev himself is ready to sacrifice his life at any moment. ”Even better than that, he passionately desired to make this sacrifice.” During the preparations for the attempt on Plehve, he stated his intention of throwing himself under the horses’ hooves and perishing with the minister. With Voinarovsky also the desire for sacrifice coincides with the attraction of death. After his arrest, he writes to his parents: ”How many times during my adolescence the idea came to me to kill myself…”
Dvs. de ryska terroristerna i slutet av 1800- och början av 1900-talet verkar ha varit beredda att dö genom sin terroristgärning. Det får mig att undra om terrorister överlag från början värderar sitt eget liv lågt och därför, med en ”ideologiskt” grundad terrorism som ursäkt, skrider till handling, beredda och kanske t.o.m. villiga att dö. Eller är terrorister överlag personer som drivs av en oegennyttig vision som gör att de, även om de värderar sitt eget liv högt, är beredda att offra det för denna vision?
Oavsett vilket kan terrorism ses som en rationell verksamhet, i den mån den är ett medel som används för att med framgång nå ett visst mål. Det målet kan vara att dö eller att uppnå revolution (oavsett om man själv överlever).
Tyler Cowen menar att terrorism kan fungera som teater. Media: Dagen1, Dagen 2, DN, SvD.
En plötslig insikt
W. H. Auden fick helt plötsligt, vid 15 års ålder, klart för sig vad han skulle bli i livet:
One afternoon in March at half-past three
When walking in a ploughed field with a friend;
Kicking a little stone he turned to me
And said, ”Tell me, do you write poetry?”
I never had, and said so, but I knew
That very moment what I wished to do.
Detta med att helt plötsligt inse saker är fascinerande. Präglas inte livets riktigt stora insikter av att vara plötsliga? De faller över en som mogen frukt, helt överraskande.
Se även det tidigare inlägget ”När något exceptionellt händer”.
Försvar av dåliga arbetsvillkor
Hur ska vi se på det faktum att många fattiga i världen arbetar under dåliga villkor, med långa arbetsdagar, låg lön, farlig arbetsmiljö och få möjligheter att påverka sin situation? Tveklöst vill de flesta att de ska få det bättre i alla dessa avseenden, men frågan är om denna typ av jobb ska motarbetas genom politiska åtgärder. I artikeln ”Sweatshops, Choice and Exploitation”, publicerad i Business Ethics Quarterly (preliminär gratisversion här), granskar filosofen Matt Zwolinski detta närmare. Hans huvudargument är att arbete under dåliga villkor är ett val med moralisk signifikans, både som utövande av autonomi och som uttryck för preferenser, vilket ger följande slutsats:
[T]here is a strong moral reason for third parties such as consumers and host and home country governments to refrain from acting in ways which are likely to deprive sweatshop workers of their jobs, and that both the policies traditionally promoted by anti-sweatshop activists (e.g. increasing the legal regulation of sweatshops, legally prohibiting the sale of sweatshop-produced goods, or subjecting such goods to economic boycott), and some more recent proposals by anti-sweatshop academics (i.e. voluntary selfregulation via industry-wide standards or universal moral norms) are subject to criticism on these grounds.
I underbyggandet av denna slutsats tillbakavisar han möjliga motargument, som att arbetarna inte frivilligt godtar sina arbetsvillkor och att de exploateras. Jag är inte säker på vad jag tycker om det filosofiska argumentet i uppsatsen — detta med villkor för att val ska anses frivilliga är ett knivigt område — men det jag finner relevant är att om arbetarnas intressen sätts i första rummet kan åtgärder som underminerar denna typ av jobb leda till att deras situation försämras. Goda avsikter kan leda fel. Paul Krugman uttrycker det så här:
Bad jobs at bad wages are better than no jobs at all.
Alternativet är att se jobb med dåliga arbetsvillkor som de bäst möjliga i nuläget och att förlita sig på att ekonomisk utveckling ger möjlighet till förbättrade villkor, såsom har skett i andra länder.
Se även de tidigare inläggen ”Ska man bojkotta barnarbete?”, ”Den tveksamma rättvisemärkningen” och ”Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete”.
Konstig norm
Bör utpressning legaliseras?
Det finns en typ av utpressning, som på engelska heter blackmail, och som kännetecknas av följande två egenskaper:
(a) a declaration of INTENTION to act (or refrain from acting) in a legally permissible (and non-obligatory) way which the target of blackmail would (it is thought) find unwelcome; accompanied by (b) an offer not to carry out the intention on condition of receiving legally permissible compensation.*
Denna definition är hämtad från en artikel av professor Saul Smilansky om denna typ av utpressning i Encyclopedia of Ethics. Typexemplet är en man som hotar att avslöja en annan mans kärleksaffär om han inte får en viss summa pengar. Den intressanta fråga som ställs i artikeln är: Varför är denna typ av utpressning, som består av delar som i sig är legalt acceptabla, i regel olaglig?
Det enda rättfärdigande som Smilansky menar håller är ett konsekvensetisk resonemang: att just denna typ av handling skulle skapa så mycket oro hos individer att den av det skälet bör vara förbjuden. Notera att många liknande handlingar inte är förbjudna, som när fackföreningsmedlemmar hotar att sluta arbeta om de inte får högre lön eller när en granne säger till en annan att han sätter uppe ett högt staket om han inte får viss ersättning. Det är just när privatlivet är involverat som många verkar vilja ha förbud. Är ett förbud egentligen motiverat med personlig oro som grund? Eller finns andra sätt att rättfärdiga förbud? Om inte kanske det är dags att överväga en legalisering?
_________________
*Den typ av utpressning, som på engelska heter extortion, innefattar en handling som i sig är olaglig, t.ex. hot om våld. Det är inte den typen vi diskuterar här.
Minska valfriheten
Vem har skrivit följande rader?
Though it sounds paradoxical that in order to make us act rationally we should often find it necessary to be guided by habit rather than reflection—or, in other words, that to prevent ourselves from making the wrong decision we should deliberately reduce the range of choice before us—we all know that this is in practice necessary to make us effective in achieving our long-range aims.
Ja, vem kan det vara som talar sig varm för begränsad valfrihet? En beteendeekonom, måhända?
En sprudlande poet
Två personer i en
Jag har under sommaren läst Robert Louis Stevensons lilla bok Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde. En ruskig historia! Men också psykologiskt mycket intressant. Frågan är i vilken mån Dr. Jekyll är typisk när han beskriver sin dubbla natur i det avslutande kapitlet:
Though so profound a double-dealer, I was in no sense a hypocrite; both sides of me were in dead earnest; I was no more myself when I laid aside restraint and plunged in shame, than when I laboured, in the eye of day, at the futherance of knowledge or the relief of sorrow and suffering. And it chanced that the direction of my scientific studies, which led wholly towards the mystic and the transcendental, reacted and shed a strong light on this consciousness of the perennial war among my members. With every day, and from both sides of my intelligence, the moral and the intellectual, I thus drew steadily nearer to that truth, by whose partial discovery I have been doomed to such a dreadful shipwreck: that man is not truly one, but truly two.
Har du en ”ond” och en ”god” sida? Själv har jag svårt för en så dikotom uppdelning, som dessutom tycks utgå från en precis definition av ”ond” och ”god”. Snarare ser jag det som så, att många människor har en rad preferenser, varav vissa står i konflikt med andra (en intern konflikt) och varav vissa står i konflikt med andras preferenser (en extern konflikt). Å ena sidan kan man vilja göra x, men å andra sidan vill man det inte. Å ena sidan kan man vilja göra x, men andra kan vilja att man inte gör det. Konflikter, konflikter. Jag föreställer mig att många bär på preferenser som skulle chockera omgivningen – om de inte doldes eller förfalskades. Vi bär nog lite till mans på inslag av Mr. Hyde, även om vår yta är som Dr. Jekylls. Skulle vi, och andra, må bra av att vara mer ärliga om, och mer bejakande av, våra olika preferenser (eller personligheter)? Det kan man ju vara och göra utan att följa Dr. Jekylls exempel och ta ett medel som ger Mr. Hyde fritt spelrum. Det experimentet slutade ju inte så bra.
Stopp för söndagsöppet?
Siewert Öholm vill, enligt en intervju i DN igår (ej på nätet), återgå till en tidigare ordning:
Han vill ha söndagsstängt som i andra länder.
—Att stänga affärerna på söndagar skulle dra ner på tempot. Giriga fastighetsägare bygger nu det ena köpcentrat efter det andra och ska ha avkastning alla dygnets timmar. Det räcker om det är öppet i kiosken och på macken.
Kan Siewerts vurmande för söndagsstängt måhända ha att göra med att han, som den kristne aktivist han numera är, räds konkurrens? Studien ”The Church versus the Mall: What Happens When Religion Faces Increased Secular Competition?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, visar nämligen följande:
In this paper we identify a policy-driven change in the opportunity cost of religious participation based on state laws that prohibit retail activity on Sunday, known as “blue laws.” Many states have repealed these laws in recent years, raising the opportunity cost of religious participation. We use a variety of data sets to show that when a state repeals its blue laws religious attendance falls and that church donations and spending fall as well. These results do not seem to be driven by declines in religiosity prior to the law change, nor do we see comparable declines in membership in or giving to nonreligious organizations after a state repeals its laws.
Det är ju inget nytt fenomen, att verksamheter som inte klarar konkurrens så bra vill förbjuda utmanarna att verka. Det låter dock inte så bra att motivera förbudskrav på det viset. ”Dra ner på tempot” låter bättre. Det är bara det att folk, enligt studien ”Timing Constraints and the Allocation of Time”, publicerad i European Economic Review, inte tycks ägna mer tid åt handlande bara för att de kan välja när de handlar. Så om man stänger butikerna på söndagar måste tempot öka på kvällarna, efter jobbet. Skapar det mindre stress? Och om det är tänkt att dessa utmattade konsumenter dessutom ska börja ta tid till att gå i kyrkan på söndagarna, blir frågan hur de mår efter veckans slut. Nej, som det fastslås i studien ”Price Competition, Business Hours and Shopping Time Flexibility”, publicerad i The Economic Journal:
We show that competition does not create incentives for retailers to expand their business hours beyond social optimum.
Hyllad i Madrid
Cristiano Ronaldo spelade i tisdags sin första match för Real Madrid (och gjorde förstås mål). Han har fått ett varmt välkomnande i klubben:
Jag fick rysningar då jag såg presentationen av honom på stadion. Det fick han nog själv också. Divino.
Moralpsykologen Nietzsche
Vad får människor att bete sig, och att inte bete sig, på ett visst sätt? Många har fått för sig att de moraluppfattningar man har spelar stor roll. Måhända har de inspirerats av Kants syn på saken:
So on the Kantian view of moral psychology, (1) agents impose moral requirements on themselves, and (2) these self-imposed requirements are motivationally effective.
Problemet är bara att detta synsätt inte stämmer så väl överens med empirisk psykologisk forskning. Den ger istället stöd för Nietzsches moralpsykologiska uppfattning:
Nietzsche would say that people do have conscious moral principles but that these principles have only a limited impact on the behaviors they actually end up performing. More typically, people first perform certain behaviors and then develop principles that serve to justify the behaviors they have already performed. The most important factors in the origin of moral behavior are people’s basic psychological and physiological traits; the conscious moral principles largely serve as post hoc justifications for behaviors that would have been performed either way.
Detta är t.ex. intressant med tanke på vissa religiösa personers uppfattning, att människor förfaller till omoral utan religionens moraliska principer. Detta är också i linje med forskningsresultat som visar att människor runtom i världen, oavsett religiös uppfattning, har snarlika intuitioner i centrala moralfrågor.
*Båda citaten kommer från Knobe, Joshua och Leiter, Brian (2007). ”The Case for Nietzschean Moral Psychology.” I Leiter, Brian och Sinhababu, Neil (red.), Nietzsche and Morality. Oxford: Oxford University Press: 83-109.
En konstitution för EU
Leif Lewin skriver om EU och påstår följande:
Varför är det så viktigt att enhällighetsregeln ersätts av majoritetsregeln? För det första av effektivitetsskäl. … För det andra leder enhällighetskravet till uppgörelser inom lyckta dörrar.
Detta är en ensidig analys. Förvisso finns det nackdelar med en enhällighetsregel, men det finns också fördelar. Optimum hittas någonstans mitt emellan enhällighet och enkel majoritet. Detta klargör James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy. Den optimala regeln är den som minimerar summan av två kostnader:
- externa kostnader (C), dvs. kostnader av att beslut som man själv ogillar fattas;
- beslutskostnader (D), dvs. kostnader för att komma fram till ett kollektivt beslut.
De externa kostnaderna är lägre ju mer inklusiv beslutsregeln här — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de noll, eftersom inget kollektivt beslut kan fattas som någon ogillar. Beslutskostnaderna är högre ju mer inklusiv beslutsregeln är — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de extremt höga, eftersom alla måste vara överens och eftersom vissa alltid kan trilskas för att få förmånliga villkor. Lägger man ihop dessa båda kostnader får man kurvan i detta diagram:
Den optimala beslutsregeln är den som kräver att K/N av den beslutande församlingen röstar för ett förslag. Och det är som sagt osannolikt att detta uppfylls av den enkla majoritetsregeln. Intressant nog kom även den svenska nationalekonomen Knut Wicksell till den slutsatsen, vilket Buchanan bl.a. lyfter fram här.
För en annan analys av hur den europeiska konstitutionen bör se ut, se Friedrich Schneiders analys i ”Is a Federal European Constitution for an Enlarged European Union Necessary?” (gratisversion här), publicerad i Swiss Political Science Review. Där ges en rikare, mer institutionellt mångfasetterad demokratidiskussion än den som bjuds på DN Debatt idag.
Jesus älskar abort
Ett solklart, logiskt resonemang från Chaospet:
Är ekologisk mat nyttigare?
Jag noterade häromdagen att ekologisk odling inte tycks gynnsam, utan snarast skadlig, för miljön. Nu visar en helt ny översiktsstudie av den samlade forskningen på området, ”Nutritional Quality of Organic Foods: A Systematic Review”, publicerad i American Journal of Clinical Nutrition, följande:
On the basis of a systematic review of studies of satisfactory quality, there is no evidence of a difference in nutrient quality between organically and conventionally produced foodstuffs.
Bra att veta.
Media: SvD
Ingen moral är sann
År 1911 höll Axel Hägerström sin installationsföreläsning vid Uppsala universitet, som i utvidgad form har publicerats som ”Om moraliska föreställnings sanning” (bl.a. i Socialfilosofiska uppsatser, Bonniers, 1939). Där formulerar han en viktig grundinsikt om moralens (och vetenskapens) karaktär:
Av det föregående bör ha blivit tydligt, vad som icke är moralfilosofiens uppgift som vetenskap. Då vetenskapen endast har att framställa, vad som är sant, men det är en omening att betrakta en föreställning om att böra såsom sann, kan ingen vetenskap ha till uppgift att framställa, huru vi böra handla. … Lika litet som den [moralfilosofien som vetenskap] kan visa, att givna regler böra följas, lika litet kan den visa att de icke böra följas och andra handlingsprinciper träda i stället. Därför har den här framställda åsikten ingenting att skaffa med sofistisk etik, övermänniskomoral och dylikt. Den hävdar endast att moralvetenskapen icke kan vara en lära i moral, utan blott en lära om moralen. (s. 63, 65)
Denna utsaga om moralen som oförmögen att vara sann eller falsk tycks mig sann.
Se även vad A.J. Ayer och Oliver Wendell Holmes hade att säga om saken. Media: DN, Dagen.
Det är Pride-vecka
Vad passar då bättre än denna video från musikalen Billy Elliot (som jag såg för några veckor sedan i New York, med just dessa två rollinnehavare)? Som Billys kompis Michael sjunger:
What the hell is wrong with expressing yourself?
Det gäller att satsa på sin dröm och vara den man är.
Hör även låten sjungas av kompositören, Sir Elton John, och se det tidigare inlägget ”Varför är könstänkandet så starkt?”. Media: SvD, AB, Dagen.
Störd av åldrandet
Rupert Everett, aktuell med en dokumentärserie i två delar om Lord Byron, är inte sen att beklaga det åldrande han erfar:
He turned 50 at the end of May, and although he may be mellowing with age, he admits to being perturbed by the ageing process. “It does bother me,” he says. “Because, as you get older, different things happen. People don’t look at you the same way and you can see that happen year by year. It’s obviously easy to feel nostalgic, and then you start rewinding and thinking about wasted opportunities.”
Vinstdelning på jobbet
Företag använder sig ofta av ekonomiska incitament för att stimulera de anställda att bli mer produktiva. Studien ”Getting Along with Colleagues – Does Profit-Sharing Help or Hurt?”, publicerad i Kyklos, antyder att vinstdelning kan öka produktiviteten men att graden av samarbete därigenom inte ökar för alla grupper av anställda:
Theory presents two channels through which profit sharing can cause workers to increase their coworkers’ productivity: greater cooperation and increased peer pressure. This paper argues that these generate opposite influences on coworker relations, and that which dominates varies according to circumstances and type of worker. Using German data, we show that, for non-supervisory men, profit sharing increases cooperation, but that for those who highly value success on the job, it has no influence on cooperation, and for supervisors it reduces cooperation.
Om totaleffekten blir ökad produktivitet, är vinstdelning ändå att rekommendera? Eller talar resultaten för att använda olika typer av incitamentssystem för olika typer av anställda? Kan det, i sig, leda till friktioner mellan grupper? Det verkar hursomhelst inte lätt att leda företag.
Genmodifiering behövs
Världens vete hotas av en svamp:
The Ug99 fungus, called stem rust, could wipe out more than 80% of the world’s wheat as it spreads from Africa, scientists fear. … The International Maize and Wheat Improvement Center in Mexico estimates that 19% of the world’s wheat, which provides food for 1 billion people in Asia and Africa, is in imminent danger.
Detta kan leda till stora problem med undernäring och svält samt till en enorm kapitalförstörning. Forskarna försöker, genom genforskning, hitta vete som kan stå emot detta svamphot, men det är en väldigt svår uppgift. Icke desto mindre illustrerar den uppkomna situationen vikten av att satsa på sådan forskning.
Läs mer om Greenpeace motstånd mot genmodifierade organismer (GMO) och SLU:s Dennis Erikssons granskning av de argument som används (del 1, del 2). Se även inlägget ”Vilken åsikt har du ändrat?”.
Låg Gud bakom dödsbranden?
Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:
Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.
Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:
1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]
Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.
Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)
Ökar våldsfilmer våldsbrotten?
Nej, tvärtom. Våldsbrotten minskar som ett resultat av våldsfilmer på bio, i alla fall på kort sikt, beroende på att våldsbenägna personer ser dem och avhåller sig från att dricka och bråka på annat håll. Det visar en ny studie av Gordon Dahl och Stefano DellaVigna, ”Does Movie Violence Increase Violent Crime?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (preliminär gratisversion här).
We find that violent crime decreases on days with larger theater audiences for violent movies. The effect is partly due to voluntary incapacitation: between 6 P.M. and 12 A.M., a one million increase in the audience for violent movies reduces violent crime by 1.1% to 1.3%. After exposure to the movie, between 12 A.M. and 6 A.M., violent crime is reduced by an even larger percent. This finding is explained by the self-selection of violent individuals into violent movie attendance, leading to a substitution away from more volatile activities. In particular, movie attendance appears to reduce alcohol consumption.
Så skicka dina allmänt våldsbenägna ungdomar på våldsfilm kommande helg! Annars är risken stor att de gör värre saker. Och heja på avskaffandet av filmcensuren.
En av årstiderna
Unga brottslingar och sex
Påverkas ungdomsbrottsligheten av hur ungdomar förhåller sig till andra, romantiskt och sexuellt? Ja, i alla fall enligt en ny studie, ”Love, Sex, and Crime: Adolescent Romantic Relationships and Offending”, publicerad i American Sociological Review:
We find evidence that romantic relationships identified as exclusive and loving can eliminate the significant positive association between teenage sexual activity and offending. By contrast, the association between sexual intercourse and crime is intensified in relationships short on love.
Sex utan kärlek i en romantisk relation ska man visst se upp för som ung. (Måtte de unga inte lyssna på mig, Gore Vidal och Witold Gombrowicz!) Men frågan är om det inte finns mer basala, bakomliggande orsaker som får ungdomar att både ha tillfällig sex och bli brottslingar och som, om tillfällig sex eliminerades i deras liv, ändå skulle vara kriminella. Som forskarna själva konstaterar:
[A]lthough we include an array of variables to model the process by which adolescents select into romantic relationships, our approach may still neglect key variables that predict both selection into relationships and involvement in illegal behavior.
En annan fråga är om detta är typiskt för USA, där normer runt sex och relationer kan se annorlunda ut än i t.ex. Sverige.
Existerar Beethovens nia?
En enkel fråga, kanske du tänker. Så är inte fallet. Men filosofen Ross Cameron reder i ”How to Have a Radically Minimal Ontology” ut begreppen:
The central ontological puzzle concerning works of music is this. It is overwhelmingly intuitive – to the point, I think, of being a datum that any successful theory must account for – that an utterance of ”Beethoven’s ninth exists” says something true if uttered at a time after that at which Beethoven completed composing his ninth, and that an utterance of the same sentence type says something false if uttered at a time before Beethoven had any thoughts about his ninth or had started any of the work that led to its composition. It seems to follow either that some entity – Beethoven’s ninth – exists now but didn’t exist before Beethoven was born, or that there is some entity that is now Beethoven’s ninth but that wasn’t always Beethoven’s ninth. The latter sounds odd: it seems that Beethoven created a musical work, not that he took something that wasn’t a musical work and made it into one. But Beethoven’s ninth doesn’t appear to be identical with any of the ordinary concrete objects of everyday acquaintance or empirical scientific discovery, and so it seems it must be an abstract entity. But abstract entities do not appear to be the kind of entities that can exist at some times and not at others, and so we have a puzzle.
Solutions to the puzzle tend to bite one of two bullets: they either deny the commonsense intuition that Beethoven’s ninth exists after the composition but not before, or they complicate our ontology with abstract entities which can be brought into existence by the actions of humans. I suggest that the puzzle is best solved by denying that musical works are needed in our ontology to account for the truth of sentences proclaiming their existence and/or attributing features to them. In that case we can agree that ”Beethoven’s ninth exists” says something true at time t and false at time t* but deny that the truth of ”Beethoven’s ninth exists” brings an ontological commitment to some thing that is Beethoven’s ninth, thus allowing us to resist the troublesome conclusion that the ontology of the world includes an abstract entity that exists at t but not at t*.
Håller du med Cameron i denna musikala nihilism? Jag finner den märkligt tilltalande. Om du inte håller med, hur föreslår du att dilemmat ska lösas? Under tiden du tänker, lyssna på ett utdrag ur Beethovens nia (om den nu existerar).
Liberala problem med omskärelse
Att kollektivister som Ali Esbati inte bryr sig om individers självbestämmande förvånar inte; men att liberaler på DN, SvD och Expressen inte verkar göra det är anmärkningsvärt. I deras försvar av omskärelse av småpojkar lyser den för en liberal så centrala frågan om respekt för barnet, eller värnandet om människors autonomi med avseende på den egna kroppen, helt med sin frånvaro.
Jag medger att frågan inte är helt enkel och att olika faktorer måste vägas mot varandra; men att inte, som en av de faktorerna, inkludera det som en negativ sak att barn, som inte har kunnat ge sitt medgivande, får irreversibelt och märkbart förändrade kroppar, finner jag minst sagt märkligt. Någon trivialiserade manlig omskärelse genom att likna det vid att ta hål i öronen. En mer rättvisande liknelse är att tatuera ett litet barn.
Man kan motivera omskärelse med minskad risk för hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar; men är det ett argument för att omskära nyfödda, som inte lär ha sex på 15-20 års tid? Är det inte snarare ett argument som kan och bör anföras till beslutsföra personer, säg pojkar vid 15 års ålder? Varför inte låta dem ta ställning då istället? (Då kan man även nämna risken för komplikationer.)
Om man, som jag, lägger stor vikt vid det ovan anförda autonomiargumentet, är det fortfarande inte säkert att man anser att omskärelse av icke beslutsföra personer ska förbjudas, eller ens att det är dåligt att svensk sjukvård erbjuder hjälp med omskärelse. Om alternativet är för barnen farliga omskärelser på köksbord, kan det ändå vara riktigt att erbjuda denna hjälp. Men det är fortfarande så att omskärelser av småpojkar, i ett liberalt autonomiperspektiv, måste ses som problematiska. De negativa aspekterna kanske inte överväger de positiva, men de finns där och bör erkännas i argumentationen.
Ute och springer
Den brasilianska Red-modellen Jhonnes Mattos (till vänster) är på väg någonstans:
Surrogatmödrar i Sverige?
Min gode vän Martin Andreasson argumenterar för att surrogatmödraskap bör tillåtas i Sverige:
För mig finns det bara ett hållbart skäl mot en viss form av assisterad befruktning, nämligen att den är till fara för kvinnan eller barnet. Om vi däremot kan hjälpa naturen på traven under trygga former ska det välkomnas. Världen mår bättre med fler efterlängtade barn!
Som jag ser det kan frågan besvaras utifrån två olika perspektiv: i) man anser att det är bra att fler barn föds och ii) man anser inte att det är bra att fler barn föds. Om man omfattar det första synsättet finner jag Martins argumentation stark: då bör surrogatmödraskap tillåtas, då det möjliggör för fler att skaffa barn. Om man däremot omfattar det andra synsättet är motsatt hållning följdriktig: surrogatmödraskap bör inte tillåtas, då det inte ligger i de potentiella barnens intresse att komma till.
Frågan till dem som omfattar det första synsättet och motsätter sig surrogatmödraskap blir: på vilken grund vilar motståndet? Ett möjligt argument är att det inte är bra för barn att komma till under så ”konstiga” omständigheter. Men då blir frågan: anser ni inte att det är bättre att existera under icke-perfekta omständigheter än att inte existera alls? Borde alla de barn som har suboptimala livsvillkor inte ha kommit till? Detta verkar inte hänga ihop med det grundläggande synsättet, att det är bra att fler barn föds. Om det endast är bra om fler barn föds under vissa villkor, vore det intressant att höra vilka dessa villkor är, exakt; hur dessa villkor för godtagbar barnalstring ska genomdrivas i praktiken; och varför det andra synsättet, som säger att sådana villkor bör ställas upp men att de aldrig kan uppfyllas, inte anammas.
I vilket fall borde personer med detta synsätt stödja en utredning som går igenom forskning som undersöker hur barn till surrogatmödrar faktiskt mår. (Det finns, kan jag meddela, tecken som tyder på att de mår ungefär lika bra som andra barn.) Om barnen faktiskt mår lika bra som andra barn, borde då inte motståndet falla? Och borde inte motståndet falla även om de mår sämre än andra barn, om det är bättre att finnas till under suboptimala livsvillkor än att inte finnas till alls?
Se det tidigare inlägget ”Ricky Martins barn”; se Wikipedia om olika typer av surrogatmödraskap; och se en artikel i New York Times och en artikel i Aftonbladet om hur homosexuella män skaffar barn med surrogatmödrar.
Stöd för hjälp att dö
En stor del av allmänheten i Storbritannien vill att läkare ska kunna hjälpa svårt sjuka att dö:
Overwhelming public support for a change in the law to allow medically assisted suicide is revealed in a poll for The Times. Almost three quarters (74 per cent) of people want doctors to be allowed to help terminally ill patients to end their lives. Support is particularly strong among those aged 55 to 64.
På detta viktiga tema, se den tidigare i år utgivna boken Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö.
Manligt toalettbeteende
I ett domslut från en domstol i Florida beskrivs ett domslut i en lägre instans rörande vårdnad om en 15-årig pojke:
It went on to find that the child … had ”unmanlike” toilet behavior. … [Footnote: The child would sit to urinate …]
Är det omanligt att sitta ned och kissa? Är det i så fall dåligt att vara omanlig? Eller kan det rentav finnas fördelar med att pojkar och män sitter ned och kissar (t.ex. mindre tjat om att fälla ned toalettsitsen)?
Tv-serier ökar donationsviljan
Som bekant är köerna för njurtransplantation långa i de flesta länder, inte minst därför att ersättning inte tillåts till donatorer. I väntan på en sådan reform finns andra sätt att öka donationsvilligheten, t.ex. genom tv-program. Det visas i den nya studien ”The Power of Narratives”:
Viewers who were not organ donors prior to exposure to the dramas were more likely to decide to donate organs if the drama explicitly encouraged donation, portrayed characters revealing how they had become donors and discussed the merits of donating.
Detta kommer inte att lösa det stora köproblemet, men varje steg på vägen är välkommet. Hoppas att manusförfattare till tv-serier i Sverige läser denna blogg. Jag vill också uppmana dig att anmäla dig till Donationsregistret.
Köp inte ekologisk mat
[F]orskare på Sveriges Lantbruksuniversitet menar att ekologisk odling är mer skadlig för miljön än konventionellt jordbruk.
Därutöver tycks det inte finnas belägg för att ekologisk mat är nyttigare; och den är betydligt dyrare. Jag kommer inte börja besöka Hermans Ekohandel, som nyligen etablerade sig ett stenkast från min bostad – och jag anser att statens mål för och särskilda stöd till ekologisk odling bör upphöra pronto.
Banker som intressegrupp
Banker har gynnats stort av olika regeringar och myndigheter i den pågående krisen. De flesta tycker att de stöd som har utgått har varit motiverade, av hänsyn till det finansiella systemets funktionssätt, men det finns de som anser att åtminstone vissa banker borde ha fått ta de fulla konsekvenserna av att ha misskötts. (Stödet till Swedbank upprör t.ex. vissa.) Motståndet till stöd verkar ha tre komponenter: i) vissa finner det orättvist att resurser överförs från skattebetalare till företag som inte har skötts väl; ii) vissa finner det viktigt av effektivitetsskäl att företag som har hanterat resurser illa läggs ned, så att resurser kan omallokeras till verksamheter där de har potential att hanteras bättre; och iii) vissa ser en risk för moral hazard, dvs. att banker riskerar att upprepa samma misstag framöver när de vet att de alltid räddas av staten vid problem.
Mot bakgrund av denna diskussion fann jag en ny studie, ”Banking on Politics”, av Matias Braun och Claudio Raddatz, högintressant:
This paper presents new data from 150 countries showing that former cabinet members, central bank governors, and financial regulators are many orders of magnitude more likely than other citizens to become board members of banks. Countries where the politician-banker phenomenon is more prevalent have higher corruption and more powerful yet less accountable governments, but not better functioning financial systems. Regulation becomes more pro-banker where this happens more often. Furthermore, a higher fraction of the rents that are created accrue to bankers, former politicians are not more likely to be directors when their side is in power, and banks are more profitable without being more leveraged. Rather than supporting a public interest view, the evidence is consistent with a capture-type private interest story where, in exchange for a non-executive position at a bank in the future, politicians provide for beneficial regulation.
I vilken grad kan aktuella bankstöd ses som ett resultat av denna intressegruppsaspekt – och i vilken grad kan utformningen av regleringar, före, under och efter krisen, göra det? Hur ser relationer och band ut mellan bankledningar och statens olika företrädare? Frågan är befogad, särskilt i vissa allmänt korrupta länder, men kanske även i Sverige.
Ekonomipristagaren George Stigler har formulerat en teori om ekonomiska regleringar, om hur intressegrupper får inflytande. Media: DN.
Maskiner med omtanke
Forskare i artificiell intelligens har mötts för att diskutera farorna med att maskiner tar över eller, i alla fall, blir skadliga för människor. Men konferensens arrangör Eric Horvitz noterade också att maskiner kan föra goda saker med sig:
He recently demonstrated a voice-based system that he designed to ask patients about their symptoms and to respond with empathy. When a mother said her child was having diarrhea, the face on the screen said, “Oh no, sorry to hear that.” A physician told him afterward that it was wonderful that the system responded to human emotion. “That’s a great idea,” Dr. Horvitz said he was told. “I have no time for that.”
Om maskinerna kan ta hand om empatin kan läkarna få tid för fler patienter och minska väntetiderna. Utmärkt!
Stark pianomusik
Béla Bartóks tredje pianokonsert, tredje satsen, går inte av för hackor:
Om du vill ta del av Bartóks tre pianokonserter i sin helhet, rekommenderar jag denna inspelning.
Intervju med mig
Jag har blivit intervjuad av den smarte statsvetaren-konstexperten-neurovetaren Robert Stasinski. Om du inte får nog av mig här, ta gärna en titt. Bl.a. säger jag följande:
Genusperspektivet har inte slagit igenom i så hög grad inom nationalekonomin, kanske pga. ämnets ofta ”tekniska” karaktär, kanske därför att ämnet fortfarande domineras av män.
Har du några frågor du vill ställa till mig? Mejla mig dem i så fall. Jag tänkte skriva ett inlägg inom kort med svar på läsarfrågor, av såväl privat som professionell karaktär.
Normativa nationalekonomer
Min egen uppfattning är att nationalekonomer qua nationalekonomer ska sträva efter att försöka klargöra hur världen fungerar, hur olika variabler hänger samman, istället för att proklamera vissa mål. Med andra ord stödjer jag Milton Friedman i hans positivistiska syn på hur nationalekonomisk forskning bör bedrivas och ställer mig skeptisk till explicit normativ forskning. Det jag själv försöker använda mig av är hypotetiska imperativ: att reda ut hur mål y bäst uppnås om mål y eftersträvas. Därmed inte sagt att jag själv tycker att mål y är eftersträvansvärt.
Men Bryan Caplan ställer oss med denna syn mot väggen:
If I cornered the typical economist who defends socialized medicine, I suspect he’d say something like, ”It’s not economists’ job to question political ends. Our job is to help people achieve their political ends as efficiently as possible. If people want socialized medicine, we have to help make it work as well as possible.” To which I’d reply, ”You don’t say that when you’re criticizing rent control, or protectionism, or labor market regulation. You criticize political ends all the time.” If they quibbled, I’d add: ”Perhaps to be more precise, you recognize that most ‘political ends’ are themselves debatable means to more fundamental political ends. So why not debate this one, too?” OK, so why not?
Mitt svar till den första inväningen är att jag faktiskt tror att de flesta ekonomer som kritiserar hyresregelering eller protektionism eller arbetsmarknadsregleringar faktiskt gör det på det sätt jag tycker att det ska ske, i form av hypotetiska imperativ. De säger inte att ”protektionism är fel”, punkt slut, utan ”givet ett mål om ekonomisk tillväxt är protektionism kontraproduktivt” e.d. Mitt svar till den andra invändningen är att Caplan här nog har en poäng, som jag inte har tänkt så mycket på. Dvs. om politiker har ett yttersta mål z (säg lycka) och förespråkar ett delmål y (säg offentlig produktion av hälsovård), som i positiva, vetenskapliga studier har visat sig inte befrämja utan kanske t.o.m. motverka z, då förefaller det möjligt för en positivistisk nationalekonom att ifrågasätta y. Däremot bör han inte anföra att z är bra eller dåligt som yttersta mål (återigen qua nationalekonom). Vad tycker du?
Se även inläggen ”Vetenskapsmannen i politiken”, ”Den ideologiska nationalekonomin” och ”Vad hände med Milton Friedman?”.
Läcker tjej
Pablo Picasso, Grand nu au fauteuil rouge (1929), 195,0 x 129,0 cm:
Prata inte jobb
Tillhör du, liksom jag, dem som helst inte vill tala om sitt arbete på fritiden? I detta är vi i så fall lika Michel Foucault. Edmund White skriver följande i My Lives (s. 194):
During the dinner I regretted that I couldn’t discuss his theories with him [Foucault]. Only later did I learn that he disliked such discussions outside the classroom.
Så träffar du mig, tala helst om något annat än nationalekonomi, t.ex. om sötisar, politik eller opera.
Bortom straff
Den alltid lika innovative professor Bruno Frey anför i ”Punishment – and Beyond” att förlitandet på straff för att reducera brottsligheten är överdrivet, dels därför att straff medför nackdelar och dels därför att det finns alternativ till straff. Frey menar att straff medför följande nackdelar:
Brottslingar kan vilja bli straffade.- Straff medför svårigheter för brottslingar att senare försörja sig lagligt.
- Maximumstraffen är för låga för att avskräcka.
- Fängelsestraff utbildar brottslingar i brottslighet.
- Oskyldiga straffas ibland.
- Suboptimala straff utdelas regelmässigt.
- En intrisikal vilja att bete sig väl kan motverkas av straff.
- Straff har inte en avskräckande effekt på omedvetna lagbrott.
Dessa två alternativ till straff menar han bör ges större utrymme för att stimulera ett icke-kriminellt beteende:
- Ökad möjlighet att återgå till vanligt liv: ”A totally different approach considers the situation of people engaged in unlawful activities and seeks to raise the benefits of exiting by providing such persons with attractive opportunities in the lawful sector: they are not punished; instead, they are offered a new identity and satisfactory employment options so that they can start a new life.”
- Belöning av gott beteende: ”Instead of punishing people for behaving illegally, persons acting legally can be rewarded in various ways. Individuals and firms can be commended for behaving as ‘good citizens’ by handing out orders, medals, prizes, and other awards.”
Jag är personligen inte övertygad om att dessa två metoder bör ersätta straff (som trots allt tycks kunna ha en avskräckande effekt: se här, här och här). Snarare torde de kunna komplettera straff. Angående den sista metoden kan belöningar också bidra till högre produktivitet på arbetet och till ökad blodgivning.
Vad innebär mognad?
Nietzsche:
Maturity – to recover the seriousness one had as a child at play.
Jag tar nog inget på lika stort allvar idag som jag tog mina lekar som barn. Jag är dock inte övertygad om att jag bör göra det. Snarare vill jag kunna ta livet på ännu mindre allvar.
Vågigt hår
Red-modellen Eddie Wrey:
Innovativ penningpolitik
Professor Lars E. O. Svensson får välförtjänt uppmärksamhet i Wall Street Journal för sin penningpolitiska forskning och för sina aktuella insatser som vice riksbankschef. Tre intressanta inslag i artikeln:
Svensson förespråkar ett prisnivå- snarare än ett inflationsmål, vilket Sverige som ensamt land använde sig av redan på 1930-talet: ”Mr. Svensson describes this concept — price-level targeting — as a benchmark with a ‘memory.’ Most central banks that have an inflation target aim to get to the same level of inflation, say 2%, whether or not inflation was far slower than that the year before. By focusing on prices, the central bank allows for inflation to overshoot targets temporarily to offset those occasions when it had undershot inflation targets the year before.”- Svensson ställer sig inte avvisande till negativa räntesatser: ”[H]e did score a victory in that the Swedish central bank set its deposit rate in negative territory. That means that banks pay to store their excess reserves with the Riksbank, which gives them an extra inducement to turn those reserves into loans, rather than hoarding them. ‘There is nothing strange about negative interest rates,’ he told the other five Riksbank board members, according to minutes from the July 1 meeting.” (Se även Greg Mankiw om detta.)
- Svensson välkomnar deprecieringen av kronan och rekommenderar konkurrentländer att inte uppröras därav: ”A weaker krona ‘is part of expansionary policy and means that activity is higher and unemployment lower in this country than they otherwise would be,’ he said. He emphasized that a weaker krona shouldn’t be taken as a threat to trading partners. Even if a weak krona would make imports more expensive, he believes the boost to Sweden’s demand would ultimately result in more imports. ‘We can consume, invest and import more,’ he said.”
Fyra reflexioner: i) Nationalekonomin är en samhällsvetenskap under utveckling, där nya metoder för att uppnå mål utvecklas, prövas och utvärderas. Hur penningpolitik ska bedrivas är inte skrivet i sten. ii) Det är nyttigt med aktiva forskare i Sveriges riksbanks direktion. (Skulle en f.d. TCO-ekonom kunna föra denna typ av viktiga resonemang?) Kanske bör de beredas större utrymme i andra ekonomisk-politiska beslutsfora? iii) Intervjun är värdefull bl.a. därför att penningpolitiken ofta och oklokt nog glöms bort i den politiska krisbekämpningsdebatten. iv) Jag är mindre säker än Svensson på att vi inte har ett annalkande inflationsproblem.
Hårda ord i politiken
Nyligen såg jag den gripande musikalen Billy Elliot i New York, baserad på filmen med samma namn. Ett mindre gripande inslag i musikalen var låten ”Merry Christmas, Maggie Thatcher”, som gav uttryck för gruvarbetarnas inställning till henne. Jag måste säga att jag blev lite omtumlad av den råa texten, skriven av Lee Hall. Bl.a. sjungs det om Maggie:
We all celebrate today
‘Cause it’s one day closer to your death
Och om Michael Heseltine:
And you’re just a Tory Swine
Musiken är skriven av Sir Elton John, som också här sjunger:
Hur ser ni på att använda väldigt nedlåtande epitet om politiska motståndare? Jag tycker inte att det är fel att i en film eller musikal låta karaktärer som faktiskt tycker så här framföra det, men däremot är jag mycket tveksam till om den politiska processen kan fås att fungera bättre om man ska smäda och förolämpa sina motståndare på detta vis. Effekten blir nog den motsatta.
Se även inlägget ”En kraftfull kvinna” och länkarna däri.
Grym mot grisar
Vissa påstår att Jesus är en moralisk förebild, ja, till och med att han är moraliskt perfekt. Stämmer det? Detta står att läsa i Luk. 8:32–33:
Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och demonerna bad honom att få fara in i svinen, och det tillät han. Då for demonerna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten och ner i sjön och drunknade.
Här är det uppenbart att Jesus väljer att tillåta plågande av djur och att han dessutom inte respekterar privat ägande. Ett tydligt exempel på moralisk imperfektion, för att inte säga omoral.
Fenomenet överkammad flint
Glen Whitman ställer de riktigt intressanta frågorna, t.ex. hur det kommer sig att annars insiktsfulla personer väljer att kamma över en flint med stora mängder längre ned sittande hår. Förklaringen:
I surmise that comb-overs don’t happen all at once, but by degrees. More importantly, in the early stages the comb-over actually works. Imagine a man whose hair is just starting to get a little thin on top. By moving his part just a tiny fraction of an inch toward his temple, he will increase the apparent thickness on the top of his head, while leaving his part in the acceptable range. He will actually look better! But as the thinning advances, the head-owner gradually moves his part farther and farther down the side of his head, until eventually he winds up with a full-blown comb-over.
En mycket plausibel förklaring. Den får mig att tänka på Ludwig von Mises teori om interventionism: staten börjar med att intervenera lite grann i ekonomin, och i början fungerar åtgärden, men när marknadsaktörerna anpassar sig förlorar den sin kraft. Då krävs ytterligare interventioner för att uppnå det önskade resultatet, men efter ett tag undermineras även dem av flexibla och driftiga marknadsaktörer. Så fortsätter det till dess man når socialism. En första åtgärd tedde sig harmlös men ledde fram till ett oönskat slutresultat.
Som i fallet med överkammad flint. Frågan är: Hur ska de som börjar bli flintskalliga kunna hjälpas från att påbörja vägen mot fördärvet? Kan de övertygas om att en flint, även om den inte kan betraktas som en tillgång, är att föredra framför överkamning? Eller ska de tipsas om hårtransplantation? Eller Propecia?
Är marknader effektiva?
Många betvivlar att den effektiva marknadshypotesen (EMH), dvs. uppfattningen att ”priset på en finansiell tillgång reflekterar all tillgänglig information som är relevant för dess värde”, stämmer. Det klargörs t.ex. i en artikel, ”Efficiency and Beyond”, i The Economist (där professor Eugene Fama ger nyss citerade definition). Professor Scott Sumner betvivlar det dock icke:
How can I defend the EMH, when so many studies show people are irrational and markets are inefficient?
Market anomaly studies are products of data mining. At some level this is known by economists, but the problem is far worse than even most economists realize. These tests are not reliable. People are often irrational, but it’s not clear that irrationality has much impact on sophisticated financial and commodity markets. The anti-EMH position has yet to come up with useful public policy advice, or useful investment advice.
Här utvecklar han argumentationen (och läs den innan du kritiserar honom). EMH lever och frodas, som det verkar.
Ung världsmästare
Det ryste i hela kroppen på mig då Tom Daley, blott 15 år gammal, idag blev världsmästare i simhopp på tio meter. Det är alltid speciellt att se överraskande stor talang. OS-mästaren Matthew Mitcham blev till slut bara fyra pga. ett misslyckat sista hopp. Det svänger fort i simhopp, vilket gör sporten extra spännande, förutom estetiskt tilltalande. Här är Tom i sitt sista hopp i finalen:
Se även inläggen ”Irriterande sportnationalism” och ”Tilltalande sport.
Friheten att skaffa barn
Var går frihetens gränser? John Stuart Mill anför i kapitel I av On Liberty att vi bör ha frihet att göra vad vi vill så länge detta inte skadar andra:
The object of this Essay is to assert one very simple principle, as entitled to govern absolutely the dealings of society with the individual in the way of compulsion and control, whether the means used be physical force in the form of legal penalties, or the moral coercion of public opinion. That principle is, that the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection. That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.
Om vi accepterar denna ”skadeprincip” följer dock en implikation som sällan uppmärksammas, nämligen att det kan vara befogat att ifrågasätta friheten att skaffa barn. Professor David Benatar utvecklar i ”Reproductive Freedom and Risk”, publicerad i Human Reproduction, ett sådant argument. Hans syn:
The more risky and harmful procreation is, the less favourable the view we should take of it and the less tolerant we need be. Where procreation is only mildly unreasonable, we might simply desist from assisting reproduction. In worse cases, we might condemn it. In the most egregious cases, we might consider prohibiting or preventing it if this can successfully be achieved without the moral costs outweighing the benefits. The implication of the foregoing, I suggest, is that procreation that stands a high chance of serious harm should be actively discouraged and sometimes even prevented. This may sound harsh. However, if we do not tolerate the wilful or negligent endangerment or harm of others in other contexts, we should not indulge such conduct when it is procreative.
Jag misstänker att det finns åtminstone två förklaringar till att många motsätter sig denna typ av ifrågasättande av friheten att reproducera. Den ena är att begränsningar av denna frihet har använts på godtyckliga grunder under historien, vilket många med rätta finner frånstötande. Den andra är helt enkelt den starka biologiska impuls att skaffa barn som, bortom rationell analys, driver människor att ställa sig avvisande till varje form av ifrågasättande eller begränsning av reproduktion. Själv finner jag dessa båda förklaringar normativt svaga. En intressant diskussion att föra är hur informella och formella regelverk, praktiskt och konkret, skulle kunna förbättras, givet Benatars uppfattning.
Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.
Varning för kärleksdikter
Har någon skrivit en kärleksdikt till dig? W. H. Auden varnar:
The girl whose boy-friend starts writing her love poems should be on her guard. Perhaps he really does love her, but one thing is certain: while he was writing his poems he was not thinking of her but of his feelings about her.
Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 245.
Ånger kan fylla en funktion
Vi har nog alla upplevt ånger. Ånger implicerar att vårt beslutsfattande inte är helt perfekt och att vi begår misstag. Vissa tar det som grund för att föreslå paternalistiska ingrepp i människors valfrihet, där tanken är att människor ska hjälpas att slippa begå misstag och slippa ånger. Är det inte mycket bättre att förekomma misstagen? Måhända, men jag befarar att paternalister har en tendens att underskatta möjligheten att lära sig av misstag. Om man alltid ska beskyddas från livets faror torde ens karaktärsutveckling och förmåga att hantera nya beslutssituationer försvagas — vilket kan göra en verkligt sårbar när man står inför en situation utan skydd från ovan.
Experimentell forskning visar också att människor, benägna som de är att begå misstag och känna ånger, faktiskt förmår att lära av misstag och ånger och bete sig annorlunda i kommande valsituationer. I den nya studien ”Regret Once, Think Twice” sammanfattas den existerande litteraturen på följande sätt:
[W]hen making a choice, people anticipate the experience of regret based on their previous experience of regret relevant to the choice option. This leads to the general conclusion that the impact of experienced regret on subsequent choice is mediated through the anticipation of the experience of regret.
Så jag rekommenderar oss att ta det lugnt trots att människor begår fel. Annars kanske vi får ångra oss.
Se även ”Är ånger ett tecken på irrationalitet?” samt Peter Santesson-Wilsons inlägg ”Nyckelbarnen och den nya världen där inget får hända”.
En icke-fredlig utilitarist
Det ljuva straffet
I experimentell forskning är det numera välbelagt att människor ofta är beredda att utdela altruistiska straff, dvs. de är beredda att straffa dem som inte bidrar till produktionen av kollektiva nyttigheter, trots att det innebär en personlig kostnad att straffa.* Jag kom att tänka på det när jag läste om en uppmaning att skicka pengar till Danowsky & Partners, den advokatfirma som företrädde IFPI i Pirate Bay-målet:
Anakata encourages all Internet users to pay extremely small sums around 1 SEK (0.13 USD) to Danowsky’s law firm, which represented the music companies at the Pirate Bay trial. The music companies will not benefit from this, instead it will cost them money to handle and process all the money. … A friend of anakata told Blog Pirate that the bank account to which the payments are directed has only 1000 free transfers, after which any transfers have a surcharge of 2 SEK for the account holder. Any internet-fee payments made after the first 1000, which includes the law firm’s ordinary transfers, will instead of giving 1 SEK, cost 1 SEK to the law firm. Since Danowsky & Partners Advokatbyrå is a small firm, all the transactions are handled by hand. Handling all payments will be time consuming, costing the law firm in productivity. Maybe it will even affect their success in other cases.
Vad säger man, hämnden är ljuv? I den mån människor betalar för att orsaka Danowsky & Partners skada tyder det på något slags beredskap att utdela straff, även till personlig kostnad. (Jag misstänker dock att Danowsky & Partners kan parera försöket att skada genom att blockera betalningar eller byta betalningsform e.d.)
Se även inlägget ”Böter för läskig pirat”.
_________________
*Se t.ex. Fehr, Ernst och Gächter, Simon (2002). ”Altruistic Punishment in Humans.” Nature, 415: 137–140.
Kamp om födan
James Ensor, Skeletons Fighting Over a Pickled Herring (1891), 16,0 x 21,5 cm:
Självvald död
Nyligen reste den kände dirigenten Sir Edward Downes och hans hustru Joan till en klinik i Schweiz, där de fick hjälp att själva inta ett dödligt medel. De ansåg att tiden hade kommit för dem båda att dö. Deras barn Boudicca och Caractacus fanns på plats, och den förra beskriver, i en gripande artikel i The Guardian idag, hur hennes föräldrar kom fram till detta beslut och hur hon och hennes bror stödde dem. Om modern:
”Mum was not frightened of dying, but she was frightened of a living death,” she said. ”She loved her life and she was infuriated by any type of illness, even a cold, by anything that sapped her energy levels because she had stuff to do,” said Boudicca. ”The idea of being increasingly weak, fragile and tired in the last weeks of her life were unbearable.”
Och om fadern:
”Having lived such an incredible life, he couldn’t read and he couldn’t listen,” said Boudicca. ”He didn’t have a terminal illness, but without my mother his life would have been unbearable – he would have been utterly miserable. Ten years of misery – was that really worth fighting for after such a full life?”
Jag har den fullaste förståelse både för Sir Edwards och Joans beslut och för barnens stöd. Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:
Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!
Det är dags för dödshus på fler ställen. Även behandlingen av kvarlevorna efteråt tilltalar mig:
The bodies were cremated and the ashes scattered in a Swiss forest. There was no funeral.
Vinsten av ekonomisk öppenhet
Att länder vinner på ekonomisk öppenhet är de flesta överens om. Graden av öppenhet definieras i de flesta empiriska studier som graden av frihandel; men i begreppet kan också frihet för multinationell produktion (MP) inkluderas. En ny studie, ”Trade, Multinational Production, and Gains from Openness”, av Natalia Ramondo och Andrés Rodríguez-Clare, undersöker hur stora vinsterna är av öppenhet för handel och multinationella företag:
Our results suggest that the gains from openness are much higher than the gains from trade: the average OECD country’s real income is 15% higher thanks to the joint gains from trade and MP compared to isolation (i.e., no trade and no MP). In contrast, shutting down trade would lead to real income losses of only 3% for the average OECD country. The difference between these two numbers arises due to the large gains from MP in our estimated model: shutting down MP would lead to losses of 9% for the average OECD country. Of course, these gains and losses are much higher for smaller countries. For example, gains from openness are 30% for Belgium whereas they are only 5% for the United States. As a small country, Belgium benefits greatly both from trade and MP, although the gains from MP almost double those from trade.
Ekonomisk öppenhet i båda formerna förefaller alltså synnerligen viktiga för förmågan att skapa välstånd; intressant nog förefaller dessutom handel och MP vara komplement till varandra. De tecken på protektionism som kan skönjas i krisens spår kan visa sig bli mycket kostsamma.
En man med två huvuden
Jag finner psykiatriska fallbeskrivningar intressanta. I British Journal of Psychiatry berättas om en man som sköt sig själv i huvudet därför att han trodde att han hade två huvuden:
The other head kept trying to dominate my normal head, and I would not let it. It kept trying to say to me I would lose, and I said bull-shit. ”I am the king pin here” it said and it kept going on like that for about three weeks and finally I got jack of it, and I decided to shoot my other head off.
Även om psykiatrin ofta erhåller kritik tycks det klart att det är en medicinsk inriktning som behövs.
Tips: Mind Hacks.
Tillträde förbjudet
Mer stimulans? Eller mindre?
Tron på att politiska insatser förmår dämpa krisen tycks fortsatt stark, särskilt bland politiker men även bland allmänheten och en del nationalekonomer. Vissa, som professor Paul Krugman, kräver mer insatser när det blir tydligt att problem kvarstår. Det finns dock nationalekonomer som är skeptiska inför politikens möjligheter att förbättra situationen.
Professor Casey Mulligan är ett exempel:
Some of us thought that the fiscal stimulus would do essentially nothing to improve the economy. But even stimulus advocates admitted that economic improvements coming from the stimulus law — about a half a percentage point (by their estimates) — would be small when compared to the shocks hitting the economy. Based on this comparison, a few economists have suggested that the stimulus bill should have been larger. … This faulty logic comes from ignoring the costs of fiscal stimulus, and failing to ask whether the costs are commensurate with even the most optimistic estimate of the benefits. … [Congress] should consider turning off the first stimulus before more tax dollars are wasted.
Professor Guido Tabellini ett annat (med ett andra inlägg här):
It is widely held that the current situation is mostly the result of economic policy mistakes (in regulation, in supervision and, according to some, monetary policy) made before the outbreak of the crisis. The corollary of this thesis is that it is sufficient to correct these mistakes in order to avoid the next crisis. But the truth is that many serious mistakes have been made during the management of the crisis and have significantly contributed to worsening the situation.
Liksom professor Daron Acemoglu:
[E]conomists justifiably believe that as a process of creative destruction, capitalism requires institutions that allow for innovation and the reallocation of resources toward firms that have successfully innovated. This suggests that we should not condemn wholesale even the financial innovations that played a role in the crisis, which have been remarkably productive and will continue to be, given the right regulations. Nor should economists hesitate to say that political reactions to the crisis that hamper such innovation and reallocation may do far more harm than good.
Den svenska regeringens relativa återhållsamhet med diskretionära stimulansåtgärder och panikartade ingrepp i marknadsekonomin ter sig inte som så dum.
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.