När något exceptionellt händer

Helt plötsligt händer något som i grunden ändrar ens perspektiv och syn på sig själv och världen. En insikt tränger sig på. Är det inte detta som är livet, upplevt de profundis? Att gå utanför rutinen, att höja sig över sig själv och omgivningen, att uppleva något genuint nytt, att plötsligt se saker och ting som de verkligen är?

I både Die Walküre och i Parsifal inträffar en sådan diskontinuitet eller epifani. Som när Siegmund åkallar Wälse, utbrister ”Siegmund heiss’ ich und Siegmund bin ich!” och döper svärdet till Notung. Han inser plötsligt och klart vem han är och vad hans uppgift är. Och som när Parsifal svarar Kundry: ”Tot? Meine Mutter? Wer sagt’s?”. Han förstår plötsligt sin identitet och vad han ska ägna sig åt hädanefter.

Men inte bara Wagner fångar denna känsla; Britten och Auden gör det likaså i Paul Bunyan:

But once in a while the odd thing happens,
Once in a while the dream comes true,
And the whole pattern of life is altered,
Once in a while the moon turns blue.

Jag ryser och ser så klart livets karaktär (som vore jag en extern observatör) när jag tar del av dessa skildringar. De påminner mig lite om när jag insåg att determinismen är sann. Å, vilken kraft!