Witold Gombrowicz, denne storslagne analytiker av människans predikament:

Under hela begravningen kände jag fulheten i den långsamma död vi kallar åldrande tynga mig som ett flyttblock, och det var ett absolut och ofrånkomligt flyttblock, ett flyttblock sans phrases. Jag funderade också på mystifikationen i det hela. Ty bland människorna finns det inte, kan det inte finnas, en större motsats än den mellan en inträdande och en utträdande biografi, mellan utveckling och förfall, mellan en människa över trettio som redan börjar ta slut och en människa under trettio i full utveckling. Det är som eld och vatten, här förändras någonting i människans innersta väsen. Vad har ynglingen gemensamt med åldringen, de är ju komponerade i var sin tonart? Det borde alltså finnas två olika språk, tycks det: ett för dem vilkas liv tilltar och ett annat för dem hos vilka livet avtar. Men denna kontrast har förbigåtts med tystnad, de åldrande låtsas att de fortfarande lever, ingen har varit i stånd att skapa ett särskilt ord för människor som anträder döendet.