En motsträvig regering

Anders BorgJag är imponerad av att regeringen håller sig lugn. Inte därför att det är fel att stimulera ekonomin. Inte därför att det är fel att försöka skapa nya jobb. Utan därför att vi inte vet om det går att göra det med stora stimulanspaket. Den politiska logiken dikterar att politiker ska visa handlingskraft. Satsa mer. Miljarder hit, miljarder dit. Det kan låta bra, men om vi inte vet om pengarna gör nytta, och om vi återigen riskerar att skaffa oss en enorm statsskuld som ska betalas tillbaka framöver, är det påkallat med lugn och noggrann analys. Thomas Östros anklagar regeringen för passivitet — som om detta vore något negativt.

Über-keynesianen Brad DeLong citerar tunga ekonomer som delar regeringens skepsis (DeLong gör det förstås inte själv). Thomas Östros, här har du expertis:

William Poole, former president of the Federal Reserve Bank of St Louis, believes that: ”Government spending can’t lead the way to sustained recovery, because its stimulating effect will be offset by anticipated higher taxes and the need to finance the deficit.” …

Robert Barro, Harvard University, said of the Obama fiscal stimulus proposal: ”This is probably the worst bill that has been put forward since the 1930s. I don’t know what to say. I mean it’s wasting a tremendous amount of money. It has some simplistic theory that I don’t think will work … I don’t think it will expand the economy … It’s more along the lines of throwing money at people … I think it’s garbage.” …

John Cochrane, University of Chicago, said: ”It’s not part of what anybody has taught graduate students since the 1960s … They are fairy tales that have been proved false. It is very comforting in times of stress to go back to the fairy tales we heard as children but it doesn’t make them less false.”

Edward Prescott, Arizona State University, who won a Nobel prize for economics in 2004 for his study on business cycles, made this contribution: ”Massive government spending likely lengthened the economic struggles each time. Economists in the field are deeply divided on the issue of federal stimulus … I don’t know why Obama said all economists agree on this. They don’t. If you go down to the third-tier schools, yes, but they’re not the people advancing the science.”

Eugene Fama, University of Chicago, stated: ”Bail-outs and stimulus plans are funded by issuing more government debt. (The money must come from somewhere!) The added debt absorbs savings that would otherwise go to private investment. In the end, despite the existence of idle resources, bail-outs and stimulus plans do not add to current resources in use. They just move resources from one use to another.”

Keiichiro Kobayashi varnar, mot bakgrund av de japanska erfarenheterna, för att tro att krisen löses med stimulansåtgärder:

Bad debt is the root of the crisis. Fiscal stimulus may help economies for a couple of years but once the “painkilling” effect wears off, US and European economies will plunge back into crisis. The crisis won’t be over until the nonperforming assets are off the balance sheets of US and European banks.

Professor Luigi Zingales identifierar, efter att ha påpekat att krisen inte beror på underkonsumtion utan på brist på tillit och att den därför inte heller löses med massiva, ofinansierade utgiftsökningar, den politiska attraktionen i förslag om stora utgiftsökningar:

Keynesianism has conquered the hearts and minds of politicians and ordinary people alike because it provides a theoretical justification for irresponsible behaviour. Medical science has established that one or two glasses of wine per day are good for your long-term health, but no doctor would recommend a recovering alcoholic to follow this prescription. Unfortunately, Keynesian economists do exactly this. They tell politicians, who are addicted to spending our money, that government expenditures are good. 

Motsträvighet kan vara bra. Frågan är om väljarna fortsätter att inse det.

Se tidigare inlägg om krisen här (bläddra ner).
Media: PJSvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, VA, Affärsvärlden

17 reaktioner på ”En motsträvig regering

  1. De lågavlönade i Sverige får sämre vård, alt; de tar inte för sig av vården. Och nu minskar vårdköerna till operation. Folk som annars tar för sig vågar inte vara sjukskrivna.
    Jag tror att många med dig Niclas, bortser från den enorma kostnad en stigande arbetslöshet kommer leda till på en mängd olika fronter. Och kanske mest när konjunkturen till slut vänt. När spillrorna hunnit cementeras i sin ohälsa och sitt utanförskap.
    De mer välbeställda kommer tvingas ta del av bördan till slut. Finns det något annat realistiskt scenario?

  2. Camilla: Jag tror att få förnekar att arbetslösheten kommer att medföra stora kostnader, såväl fiskala som personliga. Detta är dock inte ett tillräckligt argument för stora stimulanspaket – om de senare inte hjälper mot arbetslösheten (och min och andras syn är att det är ytterst osäkert om de kan hjälpa) är de mycket okloka.

  3. Varför skulle inte pengar till vård, skola & omsorg leda till fler jobb? Och en ljusnande framtid? Vad är alternativet? Att arbetslösheten ökar katastrofalt är ett faktum med nu gällande strategi. Och klassklyftorna gör det också med t.ex. rejäla skattelättnader, enbart för dem som klarar krisen bäst. Dessa fakta enade är oroande. Folket (och Borg) kräver nu de rikas personliga moral, allt annat är utom kontroll.
    Den här krisen är så mycket mer än finansiell.

  4. Camilla: Du tycks utgå från i) att arbetskraften är homogen och kan flyttas som schackpjäser dit politikerna vill flytta dem; ii) att det finns resurser att tillgå (när vi i själva verket har ett stort och växande budgetunderskott, vilket i sig kan förvärra krisen, om det leder till lägre konsumtion [pga. ricardiansk-ekvivalens-effekter] och vilket blir långsiktigt mycket kostsamt); iii) att det är strukturellt och långsiktigt önskvärt och hållbart att den offentliga sektorn expanderar enormt, medan andra sektorer (som ytterst finansierar den offentliga sektorn) krymper. Inget dessa antaganden anser jag håller.

  5. 20-talets ortodoxi inom svensk nationalekonomi går som favorit i repris på SvD och som här från Ratios opinionsspridare Niclas Berggren. Precis som Cassel verkar de förstås blott ”I förnuftets tjänst” när de formar den allmänna opinionen i ekonomiskt liberalistisk riktning.
    Men i tider som dessa, skulle även en mer förutsättningslös debatt kunna sökas när det gäller den praktiskt syftande nationalekonomins problematik. Om ena axeln går mot ökad protektionism och den andra mot dito expansionism: Minns att Keynes och Ohlin var liberaler och att t o m Adam Smith går att läsa på flera sätt:

    ”När han föredrar att ge sitt stöd till
    inhemsk framför utländsk verksamhet
    tänker han bara på sin egen säkerhet,
    och genom att leda den verksamheten
    så att produktionen får
    största möjliga värde är hans syfte
    bara egen vinning, och han blir vid
    detta liksom vid många andra tillfällen
    ledd av en osynlig hand till att
    främja ett mål som inte var någon del
    av hans syfte.”
    http://www.ne.su.se/ed/pdf/36-5-bs.pdf

    Vad bör då göras?

    Arbetslösheten kommer att medföra stora kostnader, ”såväl fiskala som personliga”, men detta är inte ett tillräckligt argument för stora stimulanspaket, understryker Berggren.
    Om ”Keynesianism” i betydelsen massiva utgiftsökningar för att stimulera konsumtionen generellt, inte verkar förnuftigt, följer ej att Anders Borgs eller kommunalmännens budgetdisciplin och skattetak är enda vägens ekonomiska politik. Men om Borgs hushållning ej är enda vägens politik, följer inte heller att oppositionen eller KI:s motsvarande recept bör följas.

    Vad bör de praktiskt syftande svenska nationalekonomerna göra i detta läge?

    De bör enligt min ringa mening, se sina respektive värdeaspektval i ljuset av den svenska ekonomisk-politiska debatten under de senaste 90 åren d v s sedan ‘demokratins seger’ i Sverige. Man kan t.ex. beskriva denna del av den svenska samhällsdebattens struktur och funktionssätt som om den vore ett rationellt politiskt samtal över tid. Vi står då inför en diskussion som till väsentliga delar är tillämpad nationalekonomi men som sker mot en fond av svenska opinioner. I våra bästa stunder föreställer vi väl oss att statsstyrelsen bör vara på detta sätt, både rationell och demokratisk. Givet dessa förutsättningar är det särskilt ett par förhållanden som jag tycker förtjänar uppmärksamhet i det sammanhang vi nu diskuterar.

    Man talar numera om en liberal ‘hegemoni’ i den svenska debatten. Man reducerar då oftast vad som kan betraktas som ett intellektuellt övertag, till blott en fråga om kunskapssociologisk förståelse av samma verklighet. Niclas Berggren sprider de dominerande ekonomiskt-politiska idéerna därför att han företräder mäktiga intressen med ty följande resurser, t.ex. i svensk press osv. Så skulle en spridd uppfattning kunna formuleras. Men om vi istället tänker oss att diskussionerna om vad statsstyrelsen bör göra, även innebär ett krav på rationalitet, spelar det ingen roll om Berggrens idéer ev. är maktens idéer (vad nu ‘makten’ är för något). Det enda som gäller är om dessa idéer är giltiga, givet de målsättningar man strävar efter. Utan att överdriva torde den ekonomiska liberalism som präglar debatten idag, på gott och ont ha haft detta intellektuella övertag sedan mitten på 80-talet i Sverige(såväl som i hela västvärlden). Denna idétradition är då ett av många uttryck för den slags liberalism som reagerade mot dels välfärdsstaternas dysfunktioner i efterkrigstid, dels mot själva de värdesättningar som formade den slags liberalism som i välfärdsstaten såg delar av sina ideal förverkligade. Om Hayek var ensam röst i öknen på 50- och 60-talen och Tingsten representativ för en vida spridd samhällssyn i kölvattnet av ideologiernas död, är det inte en överdrift att påstå att den slags liberalism som den senare företrädde, länge nog letat efter en oas (N.b vi talar här hela tiden om idédebatten och inte om den faktiskt förekommande välfärdsstaten. Inte minst Borg är ju då i praktiken att räkna som en pålitlig representant för Tingstens, eller varför inte Gunnar Strängs samhällssyn på 50- och 60-talet; jmfr f.ö. den senares s.k. idiotstopp vs. de ‘keynesianska’ ekonomernas kritik).

    ”Välfärdsstaten är det centrala svaret på såväl de skräckfyllda minnena från mellankrigstiden som hotet från kommunismens diktatur. Jag menar inte att det är ett medvetet artikulerat svar – framförallt har väl den industriella utvecklingen gjort välfärdsstaten möjlig – men att den fyller rollen av ett svar. Då alla har det någorlunda bra, då endast små och för politisk aktion odugliga grupper känner förbittring över sitt läge, är stora och farliga konflikter och däremot svarande ideologier och värderingsbrytningar knappast tänkbara. På en punkt har mellankrigstidens händelser särskilt tydligt påverkat handlandet efter kriget. Arbetslösheten har framstått som det ondas och farligas inkarnation. Den är djävulen som med alla medel måste bekämpas; den fulla sysselsättningen är målet framför andra, den Gud, inför vilken partibyråkratiernas härskaror böjer sig. Men denna fixering har konsekvenser på en rad områden; den har mer än något annat satt äldre konservativa och liberala föreställningar ur stridbart skick.”

    Den slags liberalism Tingsten här förespråkar i mitten av 60-talet, ser dessa äldre ideologiers död som en nödvändig förutsättning för att demokratin ska leva; detta skede är just ”Den lyckliga demokratin”. Därmed står det nog för var läsare av dessa rader, att de liberaler vilka i liberalismens idéhistoria sett arbetslösheten ej som blott en ‘fiskal eller personlig fråga’, utan som SJÄLVA DEN SOCIALA FRÅGAN, utgår från en helt annan värdesättning i den praktiskt syftande nationalekonomin, än den förhandenvarande ekonomiska liberalismen. En gång benämndes den förra just ”nyliberalism” för att förtydliga att en annan slags liberalism var möjlig, än den ”klassiska liberalism” som bar Adam Smiths och Jeremy Benthams prägel. En annan benämning på denna nya liberalism var ”socialliberalism”. Just sådan slags liberalism som många nationalekonomer velat utforska under såväl liberalismens som den praktiskt syftande nationalekonomins långa idétradition. Receptet för praktiskt syftande nationalekonomer är nu knappast att repetera Keynes’ eller Ohlin och stockholmsskolans recept; utan att fråga sig hur de gick tillväga för att bryta sig loss från 20-talets liberala ortodoxi. För svenskt vidkommande är denna intellektuella bedrift och dess förutsättningar väl värda att efterapa.

    Örjan Nygren

  6. När jag kom till ”liberalistisk” så slutade jag läsa och började skumma. Tills jag snubblade över ordet ‘hegemoni’, då jag även slutade att skumma.

  7. Bara för att man talar med samma röst som,så att säga legitimerar makten, behöver man inte ha fel.

    Bara för att man tar in verkligheten och anpassar gamla sanningar därefter behöver man inte vara en svikare mot idealen.

    Jag tror att det var lite vad Örjan försökte föra fram. För att vara så mångordigt var det ett ovanligt välskrivet (ovanligt god svenska!) och intressant inlägg!

  8. Det finns nog inte så mycket att göra åt den nuvarande finansiella krisen. Läser man finanstidningarna så verkar det vara ”köpläge” som det heter. På den sidan är det börskurserna som styr nyhetsrapporteringen. På ”den andra sidan”, dvs hos de röd-gröna skall det spenderas och skränas mot bonusdränkta direktörer. Även ministrarna passar på att tävla i den populistiska kampanjen.

    Jag bryr mig inte så mycket om dom som redan har. De överlever nog även denna djupa kris. Det stora problemet som ingen vad jag vet har nån lösning på, är att vårt ekonomiska system (vad vi nu vill kalla det) inte förmår att sätta medborgarna i arbete. Ett sådant system tappar med tiden trovärdigheten. Jag ser för tillfället inget trovärdiga politiska initiativ. Klyftorna lär växa och det fåtal som tjänar på detta bör inte klaga. Majoriteten som inte tjänar på systemet saknar vad jag förstår insikt om vad som behöver göras.

    Att hålla ”ordning och reda” i statens finanser är lätt. Det svåra är att bygga ett samhälle som sjuder av optimism och framtidstro. För närvarande ser jag ingen politisk kraft som förmår formulera något vettigt budskap över huvud taget.

  9. Motiverade (och därmed företagssamma) individer ser till att få saker gjorda även om de möter visst motstånd. Men visst, hur får vi den privata sektorn att dra sitt viktiga strå till stacken i kristider?
    Niclas; jag anser inte att sektorn vård/skola/omsorg utgörs av en homogen arbetskraft som flyttas likt brickor. Om man börjar investera, istället för att hyvla, kommer många begåvade människor välja ett yrke som sjuksköterska istället för ekonom.
    Och när det gäller spenderandet av våra gemensamma pengar, undrar jag vad som är bäst; att lägga dem på skattelättnader för rika, eller spendera dem på välfärd/minskade arbetsgivaravgifter et.c.. Var tar alla dessa f.d. skattepengar vägen nu? DET vore intressant att veta. Nu och i backspegeln om 5 år. Talet om ”incitamentet för arbete” är passé, så nu antar jag att Borg vill att dessa pengaflöden ska ge fler jobb via konsumtion/investeringar. Sker så?

  10. Jag har själv varit med och startat ett företag. På tre år gick vi från noll till tio miljoner i omsättning. Affärsidén var enkel. Att dra till sig pengar från de företag som vältrade sig i pengar.

    Versamheten dog till följd av oenighet bland delägarna. Så kan det gå.

    För att tjäna pengar som företagare måste man ha en lönsam affärsidé. Man kan även driva eget företag och hanka sig fram så gott det går. Man är friare som egen, fast ofta lite fattigare.

    Allt handlar om affärsidén.

    Att antalet anställda i privat verksamhet inte växer beror på att man hela tiden måste rationalisera verksamheten. Färre producerar mer. Sen har vi konkurrensen från länder vars arbetskraft är liga välutbildad som vår, fast med löner som är tiondelen av våra. Hur möter ett svenskt företag en sådan konkurrens. Man outsourcar och förlägger verksamhet utomlands. Av detta blir det inte fler jobb här i Sverige.

    De senaste årens fart i världsekonomin byggde till stor del på att folk konsumerade med lånade pengar. Det håller inte i längden. Vi fick en finanskris och en överproduktionskris samtidigt. Därav den snabba rutschkanan utför. Nu försöker G20-länderna med USA i spetsen slussa ut ännu mer slantar på banan. På toppen av en lånekris! Det är nåt grundläggande fel på hela systemet. Jag har ingen lösning. Och har inte sett att någon annan har det heller annat är tillfälliga plåster på såren.

    På något sätt måste vi skapa ett ”kretsloppsanpassat” ekonomiskt system och endast tillåta en svag tillväxt. Det kräver kraftiga ingrepp. Tror inte vi är mogna för det.

    På 40-talet löste man problemet med att slå sönder produktionsmedlen. Sen kunde man börja om på ny kula.

    Kanske har vi nu ett globalt chocktillstånd, ungefär liknande det som Naomi Klein skriver om i sin bok. Storkapitalet flyttar fram positionerna utan att anstränga sig. Facket går självmant ner i lön och arbetstid. Obalansen mellan arbete och kapital ökar. Vi är tydligen på väg mot 12 procents arbetslöshet. Oräknat alla övriga i det så kallade utanförskapet.

    Som sagt. Jag har ingen lösning i sikte. Och ingen annan heller.

    Hade man några hundra tusen på banken så kanske man skulle gå in på börsen i detta läge. Men det var länge sen jag hade aktier. Det mesta gick åt pepparn i IT-kraschen.

  11. Ping: Destruktiva förslag i miljöns namn « Ekonomistas

Kommentarer inaktiverade.