Den ovigda kärleken

Witold Gombrowicz begrepp ”den ovigda kärleken” tilltalar mig. Han skriver:

Då säger jag väl att den största konstnärliga prestationen i mitt liv är inte dessa fyra fem böcker som jag har skrivit, det är blott och bart att jag har hållit fast vid ”den ovigda kärleken”. Å! Att vara konstnär betyder ju att vara dödligt förälskad, obotligt, lidelsefullt, men också vilt och utan vigsel.

Just detta att inte binda sitt känsloliv inom ramen för monogam, snäv, ”vigd” kärlek är något som jag själv hyllar och praktiserar. Istället — att tillåta sig att attraheras av flera olika personer och att inte låsa fast någon attraktion med löften om ”evig trohet”.

Ungefär som kosmopoliten, som inte låter sig fjättras och förslavas av ett land utan finner sin livsnjutning därhelst den lockar och uppenbarar sig. Att leva efter devisen om ”ovigd kärlek” är som att förkasta nationalism och annan irrationell (och på svaghet grundad) bundenhet. Svaghet – därför att man räds att stå själv i livet; därför att man darrar av skräck inför tanken att inte ingå i ett preciserat, robust och lättolkat sammanhang.