Jag är kritisk till islam av de två skäl Bertrand Russell specificerar:

The objections to religion are of two sorts – intellectual and moral. The intellectual objection is that there is no reason to suppose any religion true; the moral objection is that religious precepts date from a time when men were more cruel than they are and therefore tend to perpetuate inhumanities which the moral conscience of the age would otherwise outgrow.

Den förra typen av invändning drabbar alla religioner lika. Den senare typen av invändning, som är den jag uppehåller mig vid i detta inlägg, drabbar islam hårdare än andra religioner, i den mån mer grymheter förespråkas i islams namn.

Framför man uppfattningen att islam bör kritiseras pga. grymhet möts man dock ofta av protester (inte minst från vänsterintellektuella). En sådan kritik påstås gälla kulturella synsätt som inte har med islam att göra. Riktig islam sägs vara en god och föredömlig religion på det etiska och legala-politiska planet; de grymma uppfattningarna och beteendena har inte med riktig islam att göra. Denna typ av resonemang avvisar jag.

Jag anser nämligen att det inte finns någon objektiv definition av vad riktig islam är. Alla människor tycker olika i denna fråga, vilket för övrigt också gäller andra religioner. Om någon säger att riktig islam förespråkar avrättning med stening vid otrohet, är det lika rätt som om någon påstår motsatsen. Islams etik, liksom all etik, uttolkas alltid av människor, dvs. den är i praktiken alltid subjektiv (helt oavsett om vi tror att det bortom oss människor finns en objektiv etik eller ej). Om muslimer i religionens namn försvarar en viss, i mitt tycke grym uppfattning och tillämpar den, finner jag det rätt och riktigt att kritisera islam som det praktiska och subjektiva lärosystem islam med nödvändighet är. Man kan således inte på något tydligt sätt separera kultur och religion: religionen uttolkas och praktiseras alltid i en kulturell kontext och bidrar själv i hög grad till att forma kulturen. (Givetvis kan en viss kultur interagera med flera religioner.)

”Men,” invänder någon, ”det står inget i koranen om x. Du kan därför inte kritisera islam för att muslimer gör x i religionens namn.” Jo, det kan jag. Dels tolkas alltid nedskriven text — det finns inget facit mot vilken faktiska hållningar kan prövas utan ett subjektivt filter. Dels innefattar religion alltid mer än skriven text. Religion är en praktik, inte blott en teori, och det människor anser vara en del av deras religion är de facto en del av deras religion.

Mot mitt resonemang kan anföras att de som i islams namn förespråkar grymheter av olika slag kan utgöra en delmängd av muslimerna. Är det då rätt att dra alla över en kam och kritisera islam, tout court? Det beror på.

• Det som talar emot att kritisera islam qua islam är att det finns muslimer som i religionens namn företräder en i mina ögon tilltalande etisk syn. Den etik de företräder, och som är lika mycket islam som andra synsätt, bör inte kritiseras. Därför bör, enligt detta resonemang, endast vissa uttolkningar av islam kritiseras, inte islam. Inte därför att vissa uttolkningar är mer i linje med riktig islam än andra — riktig islam är, som påtalats ovan, ett meningslöst begrepp — utan därför att islam är en mångfasetterad religion. De som i religionens namn förespråkar grymheter är uttolkare av islam lika mycket som de som i religionens namn förespråkar annat.
• Det som (ändå) skulle kunna tala för att kritisera islam qua islam: i) om korrelationen mellan islam och förespråkande av grymheter är hög; och/eller ii) om en (stor) majoritet av personer som identifierar sig med islam förespråkar grymheter; och/eller iii) om en (stor) majoritet av de som professionellt uttolkar islam (präster, imamer, ayatollor) förespråkar grymheter; och/eller iv) om islam ger särskild inspiration till en minoritet, även om den inte påverkar majoriteten, att agera grymt mot andra.

Det är förstås en empirisk fråga i vilken mån personer förespråkar grymheter (enligt någon given definition) i islams namn. Min tentativa uppfattning är att de kulturer i vilka islam är den dominerande religionen innefattar många sociala, politiska, legala och religiösa grymheter och mer grymheter än de flesta andra kulturer. Därför anser jag det mer befogat att motverka islam, som faktisk och praktisk kulturell yttring, än andra religioner. Men det är samtidigt viktigt att inse att det bland muslimer finns stora skillnader i synsätt, vilket talar för en nyansering och precisering av kritiken i möjligaste mån.

Låt mig klargöra att jag välkomnar muslimer till Sverige, även sådana med värderingar som skiljer sig från mina, och att jag enbart talar om fredlig argumentation mot (delar av) islam, inte om stängda gränser, om några begränsningar av legalt slag eller om social stigmatisering. Sådant tar jag tvärtom avstånd ifrån.