Strunta i rekommendationsbreven

När akademiska tjänster ska tillsättas används allt som oftast rekommendationsbrev. Professor Deirdre McCloskey ogillar starkt denna praxis, enligt ”The Insanity of Letters of Recommendation”, publicerad i Eastern Economic Journal:

Scientifically speaking The Letters are meaningless, and should be disregarded. … The Letters have a hopeless selection bias. No responsible person, for examples, writes a Letter if she dislikes the person. So The Letters are a sample with shockingly bad statistical properties.

Vad ska man göra istället, menar McCloskey?

The only correct procedure for assessing scholarship in hiring or promotion is for the responsible body to read the candidate’s work and discuss its intellectual quality with immediate colleagues, in a context of believably disinterested assessments from the outside such as referee reports for publishers or book reviews in journals or cash offers to move to another college — or ad hoc recommendations of an outsider paid a considerable sum to set aside her interests and passions and alternative paid work to provide a genuinely disinterested letter. Colleges should make their own decisions about tenure and promotion, doing the homework required, and using gingerly the outside world’s information — actual information, not ”information” valid only in a world of saints.

Kloka ord. En sak som bekymrar mig är den på vissa ställen ensidiga fokuseringen på vilka tidskrifter en forskare har publicerat sig i. Förvisso är det viktig information, men om en självständig läsning och bedömning av en sökandes vetenskapliga arbeten dessutom inte görs riskerar man, som jag ser det, att fatta undermåliga beslut. En del som är publicerat i högrankade tidskrifter är ointressant och trist; en del som är publicerat i lägre rankade tidskrifter kan vara riktigt intressant och spännande.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine