Hur påverkar ökad ojämlikhet tillväxten?

Är det gynnsamt eller skadligt för välståndsutvecklingen när de som tjänar mest drar ifrån andra inkomsttagare ännu mer? Den frågan är omdiskuterad i den nationalekonomiska litteraturen. Tidigare studier, oavsett resultat, kan dock kritiseras för att ha använt mått, företrädesvis Ginikoefficienter, som har beräknats med undermåliga data. En ny studie av Dan Andrews, Christopher Jencks och Andrew Leigh, ”Do Rising Top Incomes Lift All Boats?”, använder istället ett mer tillförlitligt mått: toppinkomsttagarnas andel av de samlade inkomsterna före skatt. Med toppinkomsttagare avses de 10 procent av inkomsttagarna som tjänar mest. Studiens resultat baserar sig på en panel med data från 12 i-länder, däribland Sverige, där data har tagits fram av Jesper Roine och Daniel Waldenström.

Vad finner då denna studie? Deras starkaste resultat tyder på en positiv effekt på BNP av ökad ojämlikhet (efter 1960):

If a 10 point increase in TopShare10 were sustained for ten years, GDP would be 12.2 per cent higher than if TopShare10 had not changed.

Det tar dock tid för detta högre välstånd att sprida sig också till de 90 procent som inte tjänar mest:

After 13 years the bottom nine deciles reach the ”breakeven” point where faster growth in total personal income finally offsets the fact that they are now getting a smaller share of the total. If a higher level of inequality continues to yield higher growth indefinitely, our simulation implies that the absolute incomes gains of the bottom nine deciles will become progressively larger. However, our data cannot tell us whether such long-term projections are realistic.

En intressant fråga är hur personer som talar sig varma för distributiv rättvisa ser på dessa resultat. Om det är så att ökad inkomstojämlikhet leder till ökat välstånd, som ökar allas absoluta inkomster på längre sikt, är det då självklart att förespråka sådan rättvisa? Åtminstone föreligger väl en trade-off?

Media: DN Debatt.