Har du hört talas om Arrows omöjlighetsteorem? Om inte bör du — inte minst om du är en typisk svensk samhällsvetare — bekanta dig med det. Som docent Karl Wärneryd klargör visar teoremet

… att det inte finns någon kollektiv beslutsregel som inte kan kritiseras utifrån något rimligt kriterium. … Den slutsats man bör dra …  är snarare att det är meningslöst att ens tala om något sådant som ”folkviljan”, eller vänta sig att någon kollektiv beslutsprocess skall ge uttryck för den.

(Att tala om staten som ”vi” ter sig, även mot denna bakgrund, minst sagt mystiskt.)

Professor Holler

Nå, jag nämner detta för att jag har tillbringat dagen med professor Manfred Holler från Hamburgs universitet. Han gav ett forskarseminarium om ”Machiavelli’s Possibility Theorem”, som handlade om hur Arrows teorem kan bistå oss i förståelsen av Machiavellis furste. Ty ett av de kriterier som Arrow ställer upp är icke-diktatur, att den sociala välfärdsfunktionen inte baseras på en individs preferenser. En diktator — kanske i form av en prins — möjliggör en kollektiv rangordning på basis av individuella preferenser (även om vi kan ogilla sättet den fastställs på).

Jag träffade Manfred Holler för första gången på en vetenskaplig konferens i Berlin för ett antal år sedan, då jag kommenterade hans bokkapitel ”Artists, Secrets, and CIA’s Cultural Policy”. Det var i och med det som jag fick upp ögonen för den konstriktning jag tycker allra bäst om, abstrakt expressionism, och som ofta förevisas på denna blogg. Kapitlet handlar om hur CIA (i hemlighet) spred denna konstform i världen:

[I]ndividualism was one of the cornerstones of Abstract Expressionism and a major reason why this art was supported as an alternative to the “collectivistic art of socialism”.