Europas nya politiska landskap

Det nya politiska landskap som uppenbarar sig runtom i Europa förvirrar lätt personer i min generation, som är vana vid att ett stort högerparti och ett stort vänsterparti dominerar politiken utifrån motsättningar om den ekonomiska politiken. En av de bästa analytikerna av detta nya landskap är, enligt min uppfattning, ekonom-historikern Stephen Davies. Han skriver mest om Storbritannien, men här vill jag lyfta fram hans kommentar till Europaparlamentsvalet.

Davies menar att vi nu ser politiken formera sig utifrån kulturella snarare än ekonomiska dimensioner:

The Labour and Conservative parties are the expression of large geographical and social voter coalitions distinguished from each other by the view they take on economics and the role of government in the economy (most working class plus a part of the professional/middle class, public sector employees vs some working class, most middle class, business class). That economic division is no longer the primary one. The new primary division is over culture politics and identity and it cuts across the economic division. The real division now is between the globally connected and successful city regions and their inhabitants versus the countryside and small towns plus old ex-industrial areas.

Detta gör att vi nu, inom EU och i många europeiska länder, alltmer tydligt kommer att få tre ”block”:

Across Europe as a whole we see the clearest sign yet that the realignment of politics is entering its final phase. The parties that lost ground massively were the traditional centre left and centre right. This has been interpreted as a ‘decline of the centre’ but that is incorrect. They were the centre of the old alignment on economics. In the new alignment on identity and nationalism versus cosmopolitanism there’s a new centre with a different content (although the location and content of that centre hasn’t been defined yet). The big gainers were the groups that represent the three new poles we can see emerging: National collectivist (economically interventionist, but sometimes ‘capitalism in one country’, traditionalist and strongly anti-globalist), green (radical left but mainly on social issues, economics touchy feely anti-capitalism plus strong globalism), liberals (moderately pro free market, culturally liberal, strongly globalist). It looks as though in Europe as a whole it will be nationalists and liberals as the two main poles with the greens/radical left a strong third.

Den långsiktiga trenden kanske blir att Moderaterna och Socialdemokraterna mer eller mindre försvinner – eller ändrar karaktär. Den svåra frågan för personer som har identifierat sig i den gamla strukturen blir vart de ska ta vägen. Här kan även personer med liberal inriktning se olika på saken, vilket inte minst har visat sig vara fallet i Sverige när Alliansen föll samman härförleden. De som betonar social frihet starkt ingår i Davies kategori ”liberals” och är ofta villiga att offra en hel del ekonomisk frihet om det säkerställer att nationalistiska kollektivister förhindras att underminera den sociala friheten. Andra värdesätter ekonomisk frihet högre och anser att en allians av något slag med nationalistiska kollektivister kan vara acceptabel, om den ekonomiska friheten kan bevaras eller öka till priset av (en viss) sänkning av den sociala friheten.