Sluta dissa Alliansen

Alltfler borgerliga sympatisörer börjar nu vända sig emot regeringen, dels pga. ett missnöje med den ekonomiska politiken, som anses för ”socialdemokratisk”, och dels pga. ett missnöje med FRA-lagen.* Jag tycker att de överreagerar. Inte därför att det är något fel på deras uppfattningar i sakfrågorna — jag skulle själv föra en ganska annorlunda politik om jag hade politisk majoritet — utan av två andra skäl.

Deras första ”fel” tycker jag ligger i orealistiska förväntningar på Alliansen. I ett politiskt system med två politiska huvudalternativ kommer den förda politiken så gott som alltid att ligga i mitten. Detta förklaras av medianväljarteoremet:

”If candidates can freely choose policy positions to maximize their share of the votes, both candidates will attempt to adopt policy platforms that are closer to the ideal policies of the median voter than the other. Consequently, major party candidates will both tend to select platforms that are relatively close to the median voter’s preferred policies. Moreover, as each candidate competes for the favor of the median voter, the positions of both candidates converge toward the policy positions that maximize the median voter’s welfare.”

Att Alliansen inte vill genomföra ett systemskifte, trots att många liberala Allians-sympatisörer vill det, beror alltså på att ett sådant (rätteligen, tror jag) inte bedöms röstmaximerande. Av samma skäl driver inte socialdemokraterna en radikalt socialistisk politik när de sitter vid makten. Nu tror jag personligen att många väljare uppfattar det som att Alliansen faktiskt håller på med ett systemskifte, vilket kan förklara det svaga opinionsstödet — och om detta stämmer skulle en mer radikal borgerlig politik knappast leda till ett ökat, utan ett minskat, opinionsstöd.

Deras andra ”fel” tycker jag ligger i ett slags utopistisk utgångspunkt: endast om Alliansen uppnår ett visst, absolut kvalitetskriterium ska de stödjas. Själv nöjer jag mig med ett mer realistiskt, komparativt kvalitetskriterium för att ge mitt stöd, grundat i den enkla frågan: Är Alliansen eller oppositionen det bästa (eller minst dåliga) alternativet? Om svaret är att Alliansen är bättre än oppositionen, även om Alliansen inte gör mycket av det jag skulle vilja att den gjorde och även om Alliansen gör mycket av det jag skulle vilja att den inte gjorde, då ger jag den mitt stöd.

Men är inte mitt ”fel” att jag är för defaitistisk? Om man inte blir upprörd och protesterar och kanske t.o.m. helt drar tillbaka sitt stöd minskar väl sannolikheten för att positionsjusteringar i den riktning man önskar kommer till stånd? Jag är inte säker på det. Dels därför att det uppröda tonläget sällan övertygar; dels därför att jag faktiskt tror att politik i hög grad ytterst bestäms av medianväljaren. Och är det så, så är det så.

Men trots allt finns vissa skillnader blocken emellan (annars skulle det inte finns skäl att ha två block). Det utgör grund för att i saklig ton föreslå hur Alliansen kan bli ännu bättre (utifrån ens egna värderingar) och för att faktiskt också stödja Alliansen.

_____________________________

*För färska smakprov, se t.ex. Blogge Bloggelito, Jakob Heidbrink, Stefan Karlsson, Sofia Nerbrand och Jakob E:son Söderbaum.