Ibland får man intryck av att public choice-skolans insikter av vissa nationalekonomer och statsvetare anses felaktiga och obsoleta. (För en bra, modern översikt av dessa insikter, se helt färska The Oxford Handbook of Public Choice, Volume 1 och Volume 2). Politikens aktörer drivs inte alls, enligt denna avvisande hållning, av egenintresse, utan av en vilja att göra gott (kanske att maximera en social välfärdsfunktion). Det är inte bara felaktigt, utan även förolämpande och farligt, att antyda att politiker kan agera för att gynna sin egen materiella ställning eller maktposition. Ett exempel på en hållning åt det hållet presenteras av statsvetaren Steven Kelman.

Nå, det finns nog skäl att tro att public choice-teorin kan vara relevant. En ny studie, ”Political Donations and the Allocation of Public Procurement Contracts”, tyder på att ett av de fenomen som uppmärksammas i denna teori, intressegruppsverksamhet, verkar förekomma och påverka politikens aktörer i Tjeckien när det gäller offentlig upphandling:

We study whether and when firms’ donations to political parties induce favouritism in public procurement allocations. Our analysis builds on a unique, comprehensive dataset covering all public procurement contracts and all corporate donations to major political parties in the Czech Republic over the period from 2007 to 2014, and exploits changes in political control over regional governments within this period for identification purposes. We find that firms donating 10% more to a political party gaining (losing) power witness an increase (decrease) in the value of their public procurement contracts by 0.5–0.6%. Importantly, and in line with theoretical expectations, these effects only arise for contracts allocated under less restrictive procurement allocation processes. Assessing the underlying mechanisms, we show that donating firms receive more small contracts allocated under less regulated procurement procedures, face less competition in more regulated and open procurement procedures, and tend to win with bids further above the estimated cost of the procurement contract.

Faran med att ignorera denna typ av forskning, vilket en del verkar vilja göra därför att den skapar en negativ bild av politikens aktörer, vilket försämrar tilliten till det politiska systemet, är att direkt skadligt och opportunistiskt beteende kan fortleva och skapa verklig grund för ett folkligt missnöje. Den intressanta frågan är hur man hanterar problem av detta slag. Kan mer översyn och reglering vara en väg framåt? Ett förbud mot bidrag från vissa typer av givare? Krav på att bidrag över ett visst belopp redovisas? (En del åtgärder av detta slag har vidtagits i Sverige.)