Kan vänster och höger vara mer precisa?

Personer som står till vänster i politiken tycks mest av allt vurma för högre inkomstjämlikhet; personer som står till höger i politiken tycks mest av allt vurma för lägre skatter. Det jag skulle vilja fråga personer ur båda grupperna är vilket slutmål de har. Närmare bestämt:

I dagspolitiken levereras ofta förslag som syftar till att uppnå en lägre Gini-koefficient (från vänster) och en lägre skattekvot (från höger), men jag undrar när slutpunkten vid vilken vidare reformer inte längre anses behövas är nådd. (Förvisso vore det även intressant att höra hur en högerperson svarar på den första frågan och en vänsterperson på den andra.)

Varför leder Alliansen?

Jag har noterat åtminstone två icke helt förenliga försök att förklara Alliansens övertag i opinionen:

  1. Väljarna förstår inte särskilt mycket och tror sig felaktigt ha fått det bättre.
  2. Väljarna har fått det bättre och förstår det.

Medan LO:s ordförande (i god marxistisk anda) lutar åt 1, enligt en intervju i DI häromdagen, lutar jag själv åt 2, i likhet med en socialdemokratisk valarbetare:

Jag vet inte varför det har blivit en sån nedgång, jag kan inte förklara. Det kan bero på alliansen med de rödgröna eller på att folk börjar få det för bra helt enkelt, säger han. [min kursivering]

I en situation när både den egna ekonomin och landets ekonomi utvecklas relativt väl torde det gynna den sittande regeringen. I en sådan situation kan svartmålning falla platt till marken och slå tillbaka på den opposition som (11.35 in i detta inslag) framför den.

Varför ger jobbskatteavdraget fler jobb?

Jag rapporterade häromdagen om en beräkning av professor Lennart Flood som ger vid handen att jobbskatteavdraget kan förväntas ge upphov till drygt 70 000 nya jobb. Finansdepartementet har tidigare beräknat effekten till ca 80 000 jobb. I den politiska debatten diskuteras nästan uteslutande direkta fördelningseffekter av avdraget; att det kan ge upphov till nya jobb verkar vara allmänt okänt. Så här förklarar Finanspolitiska rådet varför nya jobb följer:

En rationell politisk diskussion om jobbskatteavdraget förutsätter tydlighet om hur det är tänkt att fungera. Här finns det anledning att vara kritisk mot regeringens pedagogik. Den framhåller att avdraget gör det mer lönsamt att arbeta och därför kan antas leda till ett högre arbetskraftsdeltagande. Däremot har man inte velat förklara varför det högre utbudet av arbetskraft kommer att motsvaras av en högre efterfrågan, så att de som vill ha jobb också får det. Den uppenbara mekanismen är att ett större arbetskraftutbud på sikt leder till att lönerna före skatt, och därmed företagens lönekostnader, hålls tillbaka, vilket gör det mer lönsamt för företagen att anställa. Samtidigt kan lönerna efter skatt antas öka mer än som annars skulle bli fallet. Kombinationen av lägre löneökningar före skatt och högre löneökningar efter skatt innebär att såväl arbetsgivare som löntagare tjänar på reformen. Detta är möjligt därför att de tillgängliga resurserna ökar om fler arbetar. En omfattande empirisk forskning från andra länder tyder på att jobbskatteavdrag har betydande positiva sysselsättningseffekter.

Pedagogiskt föredömligt!

Arbetsgivaravgift och ungdomsarbetslöshet

Såväl regering som opposition vill minska ungdomsarbetslösheten genom att reducera arbetsgivaravgiften för ungdomar. Medan regeringen har infört en halverad arbetsgivaravgift för alla ungdomar, föreslår de rödgröna att arbetsgivaravgiften helt slopas när en arbetslös ungdom anställs. Båda varianterna har för- och nackdelar, som jag ser det. På plussidan minskar båda åtgärderna kostnaderna för arbetsgivare att anställa ungdomar, vilket kan ge ökad sysselsättning i denna ålderskategori. En orsak till Sveriges höga ungdomsarbetslöshet är höga ingångslöner, och dessa åtgärder kan mildra de negativa sysselsättningseffekter som dessa medför. Förslagen är dock inte invändningsfria.

  • Nackdelen med regeringens system är att det sänker arbetsgivaravgiften även för sådana ungdomar som skulle ha anställts i alla fall, vilket gör att det är ett trubbigt och kostsamt instrument för att sänka ungdomsarbetslösheten.
  • Nackdelen med förslag av det slag de rödgröna framför är att de skapar en rad konstiga incitament, vilket har påpekats av professor Greg Mankiw. En effekt kan bli att företag A avskedar ungdom 1 och anställer arbetslös ungdom 2, samtidigt som företag B avskedar ungdom 2 och anställer arbetslös ungdom 1. Det kan bli så att större företag avskedar ungdomar och startar dotterbolag som anställer de tidigare anställda i moderbolaget. Ungdomar själva får dessutom incitament att vara arbetslösa när de söker jobb, eftersom det gör dem betydligt mer attraktiva i potentiella arbetsgivares ögon. Detta är särskilt negativt för redan anställda ungdomar som vill byta jobb — för att klara sig i konkurrensen torde de behöva bli arbetslösa först, innan de kan söka nytt jobb. I den mån dessa inte väljer bli arbetslösa först kan det bli så att förslaget uppmuntrar till att anställa mindre lämpade personer till olika arbetsuppgifter, eftersom det är just arbetslösa som blir billigare att anställa, oavsett om dessa är de bäst lämpade. Det leder till allokativ ineffektivitet. Förslaget stimulerar också studerande att registrera sig som arbetslösa. Allt detta riskerar att inte minska antalet redan arbetslösa ungdomar och att faktiskt öka ungdomsarbetslösheten. Därutöver leder detta till en rad ineffektiva, kostsamma anpassningskostnader för att utnyttja systemet: dels från företagens sida, dels från ungdomars sida och dels från statsmaktens sida (som antagligen kontinuerligt måste försöka täppa till regelverket på olika sätt med hjälp av en aktiv byråkrati).

Det är inte lätt att föra verksam ekonomisk politik. Båda förslagen har ett gott syfte, och jag tror att båda trots allt är bättre än ingenting, men båda har också sina svaga sidor. Dock bör man skilja på en situation där man börjar med lika arbetsgivaravgifter för unga och äldre och en situation där man börjar med halverade arbetsgivaravgifter för unga. I det förra fallet, som rådde innan regeringen halverade arbetsgivaravgiften för unga, är det lättare att se fördelar med de rödgrönas förslag än i det senare fallet, som vi nu faktiskt befinner oss i. Ty deras förslag rymmer nu två delar: dels en fördubblad arbetsgivaravgift för de unga som redan är anställda, vilket höjer företagens kostnader, och dels en borttagen arbetsgivaravgift för unga anställda som kommer från arbetslöshet. Antag ett företag med tio unga anställda som alla tjänar 18 000 kr per månad. Tidigare betalade företaget 239 400 kr i löner och arbetsgivaravgifter för dessa per månad; genom regeringens reform betalar det 210 000 kr, dvs. 29 400 kr mindre än tidigare. De rödgröna föreslår nu att företagets kostnader i ett slag höjs med 29 400 kr per månad. Samtidigt sänker de kostnaden för att nyanställa en arbetslös ung, från 21 000 kr till 18 000 kr per månad, dvs. med 3 000 kr. Risken är att den ökade månadskostnaden för de befintligt anställda gör företaget obenäget att anställa en arbetslös ung, trots att kostnaden för en sådan har gått ner med 3 000 kr. Det kan t.o.m. bli så att en redan anställd ung avskedas, för att motverka de högre kostnaderna.

Se även inlägget ”Hur hög är ungdomsarbetslösheten?”.
Uppdatering: Det finns redan ett system med s.k. nystartsjobb, som liknar det de rödgröna vill införa. Det hade jag glömt bort när jag skrev inlägget. Ett tack till Fredrik Hardt för påpekandet .

Maria Montazami avstår från att rösta

Maria Montazami, känd från TV3:s succéserie Svenska Hollywoodfruar, svarar på frågan om hon kommer att rösta i valet:

Jag är inte så insatt i den svenska politiken så tycker jag att det är lite orättvist om jag skulle rösta. Rösta är jätteviktigt för landet men vet man inte allt så tycker jag att som utlandssvensk så är det bättre att avstå.

Jag kan tänka mig att många instinktivt tycker att hon bör rösta i alla fall, men hon lär åtminstone vinna filosofen Jason Brennans gillande. I ”Polluting the Polls: When Citizens Should Not Vote”, publicerad i Australasian Journal of Philosophy (preliminär gratisversion här), argumenterar han för att vissa medborgare bör avstå från att rösta i allmänna val:

Just because one has the right to vote does not mean just any vote is right. Citizens should not vote badly. This duty to avoid voting badly is grounded in a general duty not to engage in collectively harmful activities when the personal cost of restraint is low. Good governance is a public good. Bad governance is a public bad. We should not be contributing to public bads when the benefit to ourselves is low. Many democratic theorists agree that we shouldn’t vote badly, but that’s because they think we should vote well. This demands too much of citizens.

Men är inte detta synsätt i grunden antidemokratiskt och elitistiskt? Brennan kommenterar:

Irresponsible individual voters ought to abstain rather than vote badly. This thesis may seem anti-democratic. Yet it is really a claim about voter responsibility and how voters can fail to meet this responsibility. On my view, voters are not obligated to vote, but if they do vote, they owe it to others and themselves to be adequately rational, unbiased, just, and informed about their political beliefs.

Fler kanske borde tänka som Maria Montazami? Och som Jason Brennan.

Se även Brennan diskutera sin syn på röstning med Will Wilkinson på Bloggingheads. Ett engagerande videosamtal!

Anständig och rättvis sjukpenning?

De rödgröna är kritiska mot regeringens sänkta ersättningsgrad vid sjukdom och anger följande målsättning:

Vi anser att ersättningen i sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningperioden.

Hur hög var då ersättningsgraden i genomsnitt när regeringen tillträdde 2006 och hur hög är den nu, 2010? Svaret är: 83,2% och 77,0%, vilket innebär att ungefär hälften av den minskning som har ägt rum under Alliansens tid i regeringen accepteras av de rödgröna. Man kan fråga sig varför det är oanständigt att ligga på 77% istället för 80% men varför det inte är oanständigt att ligga på 80% istället för 83%. Eller 86% eller 95%.

Än mer intressant blir det att ta en titt på ersättningsgraden vid olika inkomstnivåer, där vårt intresse här rör de svarta staplarna:

Notera tre saker:

  • Låginkomsttagare har högre ersättningsgrad än 80%.
  • Alla som tjänar upp till 350 000 kr per år har redan 80% eller mer i ersättningsgrad.
  • Den enda grupp som skulle gynnas av de rödgrönas förslag är höginkomsttagarna, de som tjänar över 350 000 kr.

Nu undrar jag: Vari ligger rättvisan och anständigheten i de rödgrönas förslag, när det innebär att låginkomsttagare får sänkt ersättningsgrad och höginkomsttagare får höjd ersättningsgrad?

Not 1: Om ersättningsgraden är x% innebär det att en person som är heltidsarbetande i genomsnitt har en inkomst vid sjukdom som är x% av den inkomst som individen erhåller vid lönearbete.
Not 2: Notera att dessa siffror enbart avser den offentligt finansierade sjukpenningen: därtill kommer avtalade och privata tilläggsförsäkringar.
Not 3: Med reservation för att jag har missförstått något fundamentalt i denna statistik och i de utfall och förslag jag kommenterar.
Källa: Finansdepartementets fördelningspolitiska redogörelse.

Är det rationellt att stödrösta?

På SvD:s ledarsida står idag följande att läsa:

Av de moderata sympatisörerna är det hela 20 procent som absolut kan tänka sig att stödrösta på något av de mindre partierna i syfte att försöka säkra en seger för Alliansen. Det kan tyckas krasst men det är helt rationellt.

Jag har tre kommentarer till detta:

  1. Eftersom en enskild röst inte kommer att avgöra om något av riksdagspartierna kommer in i riksdagen eller ej är det, strikt talat, inte rationellt för någon enskild väljare att stödrösta, om målet med handlingen är att ”försöka säkra en seger för Alliansen”. (Faktum är att det inte är rationellt att rösta alls i riksdagsvalet, givet ett mål om valvinst.)
  2. Om målet är att uttrycka att man är en stödröstande typ av person, som i det här fallet vill Alliansens väl, kan det dock vara rationellt att stödrösta (eller i alla fall att säga att man gör det). Stödröstandet utgår då inte från ett mål om valvinst utan från ett expressivt motiv, att vilja framställa sig och uppfattas på ett visst sätt. För egen del har jag ett expressivt motiv för att rösta, men då för det parti jag faktiskt tycker är bäst.
  3. Det kan vara rationellt att försöka påverka många andra att stödrösta, eftersom många röster kan avgöra om det blir valvinst eller valförlust. Därför kan det möjligen ses som rationellt av SvD:s ledarsida att säga att det är ”helt rationellt” att stödrösta, trots att det, givet ett mål om valvinst, faktiskt inte är det. (Här torgför jag en fiktionalistisk syn på politisk retorik: att det kan vara att rekommendera att ibland säga saker som inte är sanna om de kan förväntas leda till goda konsekvenser.)

Se även inläggen ”Är miljöpartister ute efter status?”, ”Varför rösta?” och ”Ska någon som röstar på ett hemskt parti kritiseras?”.

Varför förbättrar inte socialdemokrater välfärden?

Socialdemokraterna attackerar regeringen för att ha sänkt skatterna med 100 miljarder kr. Antag att socialdemokrater har fått 25 procent av dessa sänkningar, dvs. 25 miljarder kr eller 6,25 miljarder kr per år. Vad hindrar dessa från att koordinera ett givande av denna summa till vad socialdemokrater kallar välfärdssatsningar? Om samhället har blivit hemskt pga. skattesänkningar istället för välfärdssatsningar, varför gör inte de som tycker så något åt saken själva? För den delen kan de ge ännu mer, om de föredrar en riktigt hög skattekvot.

Socialdemokraterna kan inrätta ett välfärdskontor (SOVÄK) som räknar ut vad var och en som så önskar ska betala, sedan kan de erbjuda autogiro för en månatlig penningöverföring (kanske motsvarande jobbskatteavdraget). Därefter kan välfärdsexperterna Thomas Östros och Ylva Johansson bestämma hur pengarna ska användas. Skulle inte samhället, givet socialdemokratisk retorik, bli mycket bättre av ett sådant här frivilligt omfördelningssystem?

Varför gör de inte detta? Som professor Saul Smilansky anför i ”On Practicing What We Preach”, publicerad i American Philosophical Quarterly:

But one cannot, as a rule, avoid living according to one’s principles, when one is preaching their implementation, just because others do not join.

Om det gäller på individnivå torde det gälla i ännu högre grad för en stor grupp i samhället, såsom alla socialdemokrater. Det de väljer att göra med sina skattesänkningar får stor effekt på hela samhället.

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Jobbskatteavdragets effekter

Den mest framträdande delen av regeringens skattepolitik är jobbskatteavdraget. Vad har det haft för effekter? Professor Lennart Flood och docent Anders Vredin skriver på DI Debatt idag:

Jobbskatteavdraget höjer sysselsättningen med uppemot 70 000 nya jobb och en stor del av finansieringen sker via dynamiska effekter. Inkomstfördelningen blir samtidigt något jämnare vilket förklaras av att reformen gör det mer lönsamt för låginkomsttagare att arbeta.

Det kanske är av dessa skäl även de rödgröna vill behålla huvudparten av jobbskatteavdraget? Här kan du läsa Lennart Floods hela analys, och här kan du se hur mycket mer pengar per månad du får behålla pga. avdraget.

Hur har inkomstklyftorna förändrats?

Socialdemokraterna hävdar i denna valrörelse att regeringen har ”ökat klyftorna”. Detta ogillar de och varnar för att länder med höga klyftor drabbas av allsköns sociala problem. Jag beslöt mig för att jämföra hur klyftorna har förändrats, dels under det socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 och dels under den nuvarande regeringen 2006-2010. Jag tittar på den procentuella förändringen i Gini-koefficienten för justerad disponibel inkomst, ett etablerat mått på klyftornas storlek. Resultat:


Källa: Diagram 1.10, s. 13

Som synes ökade klyftorna mer med tre olika sätt att mäta under det långa socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 än under den nuvarande regeringen. Under den nuvarande regeringen anar man t.o.m. något minskade klyftor med ett av måtten. Jag kan ha missat något, men när nämnde Thomas Östros det här senast?

Brasklapp 1: Ett lands inkomstfördelning påverkas dels av mycket annat än förd politik och dels, i den mån den påverkas av politik, med fördröjning. Därför ska siffrorna här tolkas med stor försiktighet som en indikation på hur förd politik under en viss tidsperiod har påverkat inkomstfördelningen. Nu hävdar dock Socialdemokraterna att ”klyftorna har ökat” under innevarande mandatperiod, och då förefaller det rimligt att anföra siffrorna ovan för att något bredda perspektivet.
Brasklapp 2: Siffrorna är inte helt exakta, då jag har läst av dem från ett diagram.

En utmaning för Mona och Fredrik

Den levereras av den politiske expertkommentatorn Igitur:

Ge Mona och Fredrik en halvtimme var på Sergels Torg. Låt dem prata om bristerna i sitt eget program och fördelarna med den Andres. Det är det enda som skulle ge någon form av värdemätning på vilken insikt de faktiskt besitter. Det gräver samma grop, lägger det borttagna i den Andres halva istället för vid sidan. Invertera utgångspunkten.

Att få

Maud Olofsson kritiserade i en radiointervju härförleden ett vanligt språkbruk: att säga att man ”får” ett jobb. Maud:

Och ofta hör man ju så här: ”Jag måste ‘få’ ett jobb!” Vad då ”få” ett jobb? Jag måste ju anstränga mig själv också.

Jag har själv tidigare reagerat på ett liknande språkbruk: att säga att man ”får” en lägenhet. Detta språkbruk reflekterar ett, tenderar jag att tycka, osunt synsätt på individens roll och ansvar i samhället.

En implicit modell, där någon överherre har förmåga och vilja att distribuera jobb, lägenheter och annat vi vill ha här i livet, verkar förutsättas. Individen söker sig till denna överherre — det må vara en stat, en kommun eller en feodalherre — och ställer sig i kö. En vacker dag blir drömmen sann! Ett jobb i vård, skola, omsorg är ditt; en standardiserad lägenhet på 42 kvadratmeter är din. Å, vilken godhet och lycka! Eller ska vi följa Mauds uppmaning att ta ansvar för våra egna liv, att anstränga oss, att kunna och vilja välja mellan arbetsgivare och fastighetsägare som konkurrerar om vår gunst? Ett mentalt skifte behövs här, bort från den socialdemokratiska modellen — som har trängt sig in i mångas sätt att tänka även om vardagliga och personliga ting. Det handlar inte om att ”få” ett jobb eller en bostad: det handlar om att skaffa sig det man behöver här i livet.

Väljare lockas av utgiftssatsningar

Det finns belägg för att väljare påverkas av löften som påverkar deras ekonomi. En ny studie, ”Electoral Manipulation via Voter-Friendly Spending: Theory and Evidence”, publicerad i Journal of Development Economics (preliminär grativersion här), ger belägg för att väljare påverkas av hur den ekonomiska politiken utformas:

We present a model of the political budget cycle in which incumbents try to influence voters by changing the composition of government spending, rather than overall spending or revenue. … Classifying expenditures into those which are likely targeted to voters and those that are not, we provide evidence supporting our model in data on local public finances for all Colombian municipalities. Our findings indicate both a pre-electoral increase in targeted expenditures, combined with a contraction of other types of expenditure, and a voter response to targeting.

Ser vi inte liknande försök att påverka olika väljargrupper i den pågående svenska valrörelsen? Inte minst pensionärer verkar uppvaktas särskilt mycket av de politiska partierna; regeringen har redan börjat sänka deras skatter. Inte så konstigt, eftersom sådana försök tycks kunna ge god utdelning i valet.

Den upprörande löntagarskatten

Nationalekonomerna Helena Svaleryd och Daniel Waldenström:

I själva verket beskattas löntagare hårdare än pensionärer i Sverige. Någon ”straffskatt” för pensionärer existerar inte.

Oj då. De som talar om ”pensionärsskatt” har försummat att beakta arbetsgivaravgifter. När detta nu är utrett undrar jag: Vilket parti blir först med att lova att ”löntagarskatten” tas bort? Det kan väl inte vara acceptabelt att en grupp beskattas hårdare än en annan?

Se även det tidigare inlägget ”Betalar pensionärer mer i skatt

Vad kan politiker göra?

När man lyssnar på politisk retorik får man lätt för sig att många, inte minst politiker själva, tror att de kan lösa alla ekonomiska problem. Det tror inte jag — och det gör inte professor Paul Seabright heller. I The Company of Strangers: A Natural History of Economic Life skriver han (s. 25):

Politicians are in charge of the modern economy in much the same way as a sailor is in charge of a small boat in a storm. The consequences of their losing control completely may be catastrophic (as civil war and hyperinflation in parts of the former Soviet empire have recently reminded us), but even while they keep afloat, their influence over the course of events is tiny in comparison with that of the storm around them. We who are their passengers may focus our hopes and fears upon them, and express profound gratitude toward them if we reach harbor safely, but that is chiefly because it seems pointless to thank the storm.

Om politiker inte kan göra särskilt mycket, trots att de talar som om de kan det, förefaller det mindre påkallat att klandra dem för att inte ha gjort särskilt mycket — eller, för den delen, att berömma dem för det de har gjort. ”Passivitet” borde kunna betraktas som en realistiskt underbyggd politisk hållning! Det man skulle kunna klandra politiker för är åtgärder som är politiskt införda och som försvårar uppnåendet av ett visst, av dem själva omhuldat mål. Sådana hinder kan rimligen politiker ta bort. Nå, jag tror inte att Seabrights perspektiv kommer att anammas av särskilt många, av psykologiska skäl. Vi vill tro att politiker kan styra skutan. Allt annat känns osäkert och skrämmande.

Tips: Peter Gordon.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

En sällsynt typ av politiker

Valrörelsen har dragit igång. Löften levereras på löpande band. Igitur får mig att drömma om ett annat slags politiker:

Och valpropagandan är verkligen, som herr Winnerbäck sjöng, lika billig som reklam. Du tänker: ge mig någon som inte vill någonting, som inte har några ambitioner …

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Socialisera mera?

Ibrahim Baylan (s) är upprörd över att regeringen vill fortsätta försäljningen av statliga företag om den vinner valet. Han hävdar:

[A]tt sälja av vårt gemensamma innehav i lönsamma och framgångsrika bolag, som ger stora intäkter till statskassan, för att amortera på en skuld med rekordlåg ränta är usel ekonomihantering.

En del frågor infinner sig.

  1. Om argumentet stämmer torde det vara bra för staten att öka ”vårt gemensamma innehav i lönsamma och framgångsrika bolag”, särskilt när räntan är rekordlåg. Så varför inte socialisera en massa? Det har jag (tack och lov) inte hört så många krav på; kan det vara så att status quo bias snarare än rationell analys präglar Baylans tänkande?
  2. Om det är fel att privatisera, varför har Socialdemokraterna själva ägnat sig åt det i hög grad?
  3. Baylan talar som om det är likgiltigt för hur effektivt företag drivs, om de ägs av staten eller av privata ägare. Det finns en hel del forskning som tyder på motsatsen — se härhär och här. Har inte Baylan tagit del av den?
  4. Baylan vill inte sälja lönsamma och framgångsrika företag. Vad säger han om att privatisera förlustföretag? Eller företag med nollresultat?
  5. Regeringens privatiseringar hittills har bidragit till att Sverige idag har låg statsskuld, vilket har möjliggjort krishantering utan efterföljande behov av stora sparprogram, vilket nu visar sig nödvändigt i andra länder. Är inte det bra och bör inte det beaktas i sig?

På det hela taget känns kritiken partiell och ”valrörelseaktig”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Dikt om två diktatorer

Robert Conquest:

There was an old bastard named Lenin
Who did two or three million men in
That’s a lot to have done in
But where he did one in
That old bastard Stalin did ten in.

Ur: Hitch 22 (s. 174). Se även ”Stalin som ung”, ”Grymmare än Stalin” och ”Gjorde ateismen Stalin ond?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Gammal och ny vänster

En debatt pågår om den nuvarande vänstern: ska den fortsätta sin inriktning mot identitetspolitik eller ska den återvända till en mer traditionell, ”hård” klassanalys med socioekonomisk inriktning? Bo Rothstein har tagit upp denna fråga till diskussion i ”En ny samhällsteori för socialdemokrati”, där han skriver:

Min rekommendation skulle bli att inte syssla med det som under nu lång tid varit den intellektuella vänsterns favorittema, nämligen identitetspolitik som riktar sig till att stärka specifika minoriteter.

Intressant nog upptäckte jag att Christopher Hitchens delar Rothsteins analys. I sina memoarer Hitch 22 skriver han (s.121 ):

As 1968 began to ebb into 1969, however, and as “anticlimax” began to become a real word in my lexicon, another term began to obtrude itself. People began to intone the words “The Personal Is Political”. At the instant that I first heard this deadly expression, I knew as one does from the utterance of any sinister bullshit that it was—cliché is arguably forgiveable here—very bad news. From now on, it would be enough to a member of a sex or gender, or epidermal subdivision, or even erotic “preference”, to qualify as a revolutionary. In order to begin a speech or ask a question from the floor, all that would be necessary by way of preface would be the words, “Speaking as a…” Then could follow any self-loving description. I will have to say this for the old “hard” Left: we earned our claim to speak and intervene by right of experience and sacrifice and work. It would never have done for any of us to stand up and say that our sex or sexuality or pigmentation of disability were qualifications in themselves. There are many ways of dating the moment where the Left lost or—I would prefer to say—discarded its moral advantage, but this was the first time I was to see the sellout so cheaply.

Från mitt perspektiv som liberal motståndare till socialism finner jag denna diskussion fascinerande. Jag delar i stort Rothsteins och Hitchens uppfattning, att det postmoderna, identitetspolitiska vänsterprojektet inte är en hållbar grund på längre sikt för en mer omfattande vänsterrörelse. Jag anser dock personligen inte att en mer omfattande vänsterrörelse vore önskvärd, så därför välkomnar jag den identitetspolitiska inriktningen.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Uppvaktad av media

Det är en ovanlig upplevelse för en forskare att uppvaktas av media, men igår och idag har jag ”störts” under min semester i anledning av min forskning, bedriven tillsammans med Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, om utseendets betydelse för politisk framgång. Jag misstänker att det stundande valet gör ämnet intressant för många.

Närmare bestämt har vi i dagsläget två publikationer på detta tema:

Vi håller på med ytterligare forskning på området.

Nå, om någon vill ta del av mediarapporteringen (och höra min röst) kan jag hänvisa till följande:

En del medier är mer seriösa än andra. Nu återgår jag till semestern: idag har jag besökt Sveriges bästa theme park, Astrid Lindgrens Värld!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Arbetslösheten som valfråga

Göran Persson i DI idag:

Jag tror det blir ett maktskifte i höst. Det är arbetslösheten som blir avgörande. Den sittande regeringen kan inte hävda att ekonomin är så välskött när arbetslösheten biter sig kvar.

Som jag har försökt hävda tidigare är emellertid den politiskt relevanta frågan om arbetslösheten inte om den har ökat under sittande regering utan om arbetslösheten hade ökat mer eller mindre utan sittande regering. Detta eftersom arbetslösheten påverkas av annat än den politik som förs, t.ex. av exogena finanskriser. Även om arbetslösheten har ökat under Reinfeldt hade den kunnat vara ännu högre utan hans politik. I så fall ska han berömmas, inte klandras, trots högre arbetslöshet än vid hans tillträde.* Elementär logik, kan tyckas, men tydligen svår att ta till sig för många.

*Även om regeringens politik har medfört mindre hög arbetslöshet, vilket implicerar en bättre arbetslöshetssituation jämfört med om regeringens politik inte hade genomförts, kan det tänkas att en annorlunda politik hade medfört en ännu mindre hög arbetslöshet. I så fall kan regeringen fortfarande  klandras för att inte ha genomfört den politiken. Men återigen bör sådant klander inte grundas endast på det faktum att arbetslösheten är högre nu än vid regeringens tillträde.

Irrationella medborgare

När irrationellt beteende konstateras på det ekonomiska området drar många slutsatsen att politiska ingrepp krävs för att ställa saker till rätta. Men tänk om även politikens deltagare uppvisar irrationellt beteende? En ny studie, ”When Corrections Fail: The Persistence of Political Misperceptions”, publicerad i Political Behavior, rapporterar om resultatet av experiment i vilket deltagarna fick läsa påhittade nyheter som var och en innehöll en falsk men ändå spridd uppfattning: att det fanns massförstörelsevapen i Irak, att Bushs skattesänkningar ökade statens intäkter och att Bush-regeringen införde ett totalförbud för stamcellsforskning. Efter varje nyhet stod, i vissa fall, en tydlig korrigering. Resultat:

We conducted four experiments in which subjects read mock news articles that included either a misleading claim from a politician, or a misleading claim and a correction. Results indicate that corrections frequently fail to reduce misperceptions among the targeted ideological group. We also document several instances of a “backfire effect” in which corrections actually increase misperceptions among the group in question.

Det verkar som om människor inte bara som konsumenter utan också som medborgare och väljare är långtifrån perfekta beslutsfattare.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Hur hög är ungdomsarbetslösheten?

Thomas Bodström (S) i SvD idag:

Fredrik Reinfeldt i sin tur har kallat ungdomsarbetslösheten för en synvilla och försöker bortförklara att den närmar sig 30 procent.

SCB:s statistikexperter i DN idag:

Det ställer emellertid krav på användarna att rätt förstå utvecklingen av ungdomsarbetslösheten. Denna var enligt AKU i april 2010 cirka 30 procent. Det betyder inte att 30 procent av ungdomarna i gruppen 15–24 år gick arbetslösa. I denna åldersgrupp är en mycket stor del av ungdomarna i olika typer av utbildning (gymnasieskola, högskoleutbildning med mera). I den mån dessa inte söker arbete – och de flesta gör inte det – ingår de inte i arbetskraften. Det betyder att ett arbetslöshetstal på 30 procent i själva verket kan halveras när man avser hur många i hela åldersgruppen 15–24 år som är arbetslösa. Av de cirka 15 procent som är arbetslösa i denna åldersgrupp är det mer än 60 procent som är heltidsstuderande. Vi vet att de allra flesta ser sig primärt som studerande. … Bland ungdomar 15–24 år är det cirka 6 procent som befinner sig utanför både arbete och utbildning.

Se även inlägget ”Varför hög ungdomsarbetslöshet?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Gynnas 9 av 10 inkomstgrupper?

DN Debatt idag rapporterar de rödgröna partiledarna följande:

Eftersom vi i regeringsställning sätter upp ett jämlikt samhälle som ledstjärna har vi låtit Riksdagens utredningstjänst analysera fördelningseffekterna av våra egna förslag. Resultatet är att 9 av 10 inkomstgrupper tjänar på en rödgrön politik.

Förtjänstfullt nog har nationalekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl synat detta påstående i sömmarna (s. 34 ff.). De börjar med att återge följande diagram från RUT:s analys:

De fortsätter med att påpeka tre problem:

  1. ”För det första är den fördelningspolitiska analysen i figuren ovan uppenbart inte budgetbalanserad. … Eftersom oppositionen valt att lägga stora delar av finansieringen i form av skattehöjningar från och med 2012 kommer dessa inte med i den fördelningspolitiska analysen.”
  2. ”För det andra: Det faktum att jämförelsen görs med 2010 betyder att staplarna i figuren till stor del innehåller sådant som redan beslutats i Riksdagen … Detta sätt att utforma jämförelsen på är naturligtvis korrekt om syftet är att jämföra hushållens disponibla inkomster 2011 med 2010, men missvisande som en jämförelse mellan de två regeringsalternativen.”
  3. För det tredje har Riksdagens utredningstjänst på grund av ‘analystekniska svårigheter’ inte analyserat förslaget om höjd alkohol‐ och tobaksskatt med 12,5 procent.”

Till dess dessa ting har beaktats får min rekommendation bli att ta de rödgrönas påstående med en stor nypa salt. Regeringens fördelningspolitiska analys återfinns förresten här.

Media: SvD, Svt.

Tips för Almedalen

Nästa vecka äger den s.k. Almedalsveckan rum. Jag kan inte tänka mig att delta i den, då jag avskyr mingel, umgänge och mänsklig närhet. Däremot deltar en del sociala kollegor till mig. Om du har tänkt att åka dit kan jag rekommendera:

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Rödgrön retorik om välfärd

Valrörelsen har dragit igång, och två besked från de rödgröna idag finner jag intressanta:

  1. ”Hur mycket än alliansen kommer att lägga på välfärden – de rödgröna kommer att lägga 12 miljarder mer.” Min undran: Vad händer om Alliansen lovar att toppa alla de rödgrönas satsningar på välfärden med 12 miljarder kronor? Det här är ju spelteori!
  2. ”Pengarna ska satsas på kommunerna under två år.” Min undran: Är det seriöst att hävda att ökade statsbidrag till kommunerna leder till högre välfärd? Andreas Bergh och Henrik Jordahl rapporterar: ”En studie av Dahlberg, Lundqvist och Mörk (2008) vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) ger skäl att vara tveksam till effekten av ökade statsbidrag till kommunerna. Forskarna studerar tidsperioden 1996 … till 2004, och finner att ökade statsbidrag till kommunerna endast har haft en signifikant positiv sysselsättningseffekt på en grupp: antalet anställda i den centrala kommunala administrationen. Någon effekt på antalet anställda i barnomsorg, äldreomsorg eller skola tycks inte finnas.”

Som sagt, valrörelsen är igång, vilket gör det viktigt att granska och analysera ekonomisk-politiska utspel.

Media: SvD, DN, Expr.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Två skäl att motverka Miljöpartiet

Det går bra för Miljöpartiet, enligt opinionsmätningarna. De för mig två tyngsta skälen att inta en fortsatt negativ hållning är:

  1. Skolpolitiken: där betyg och traditionellt undervisande lärare ifrågasätts. Nya rön visar att tidiga betyg gynnar elever från studiesvaga miljöer och att frånvaron av traditionellt undervisande lärare troligen förklarar sämre svenska skolresultat.
  2. Arbetspolitiken: där höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen, skattehöjningar för arbetande, skattesänkningar för pensionärer och friår kommer att ge starkare incitament att inte arbeta (lika mycket). Peter Norman på Sjunde AP-fonden klargör att politik av detta slag äventyrar framtidens pensioner: ”Men svenskarna kan inte kosta på sig ett sjunkande eller stillastående arbetsutbud. Det kommer morgondagens pensionärer oundvikligen att få äta upp.”

Se även den forskningsbaserade granskning av de rödgrönas ekonomiska politik som nationalekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl har genomfört.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Slits Sverige isär?

Thomas Östros igår:

Sverige är ett bra land. Men klyftorna mellan människor ökar. Den borgerliga regeringens politik sliter isär vårt land.

LO-rapport idag:

För första gången på många år ökade inte inkomstspridningen.

LO-rapportens resultat predikterades i början av 2009 av nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström. Se även inläggen ”Borde inte vänstern gilla kriser?””Hur påverkar ökad ojämlikhet tillväxten?” och ”Ökade klyftor”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Ska de som betalar mycket skatt få fler röster?

Jag fick häromdagen lära mig att Preussen tillämpade ett system där rösterna i val till den lägre kammaren i parlamentet hade olika vikt beroende på hur mycket skatt de röstande betalade. Det fick mig att fundera på för- och nackdelar med ett sådant system. Ett par möjliga fördelar:

  • Det kan anses mer rättvist att de som bidrar mer till det offentliga också ska ha en större möjlighet att påverka hur medlen används.
  • Det skulle ge incitament för människor att inte skattefuska.

Två möjliga nackdelar:

  • En person, en röst uppfyller ett grundläggande krav på politisk jämlikhet i enlighet med proceduriell rättvisa.
  • Det kan leda till ett högre skattetryck än vad som anses önskvärt.

Ser du ytterligare för- eller nackdelar? Om man finner att fördelarna överväger uppkommer två andra frågor. För det första: Hur ska vikterna bestämmas? Man kan tänka sig Preussens system med tre kategorier men också ett kontinuerligt system: ju fler kronor man betalar i skatt, desto tyngre väger ens röst. Man måste här bestämma vilka skatter som ska ingå i kalkylen — vissa, som moms, är t.ex. svåra att mäta på individnivå — samt exakt formel. Om någon betalar 50 000 kr i skatt och en annan 150 000 kr, ska den förra få en röst och den senare tre? För det andra: Skulle ett förslag av detta slag ha någon chans att godkännas i en omröstning i riksdagen eller i en folkomröstning (med tanke på att en minoritet av stora skattebetalare skulle gynnas)?

Se även det tidigare inlägget ”Dags att överge ‘en man, en röst’?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Nationalekonomins intellektuella bidrag

Ekonomipristagaren Kenneth Arrow:

[T]he notion that through the workings of an entire system effects may be very different from, and even opposed to, intentions is surely the most important intellectual contribution that economic thought has made to the general understanding of social processes.

Dvs. goda avsikter garanterar inte goda utfall, och icke-goda avsikter resulterar inte nödvändigtvis i icke-goda utfall. Det finns en tendens att se goda motiv som berömvärda. Det kan man göra — men det riktigt berömvärda är beteende som genererar goda utfall, oavsett motiv. Detta insåg även den store moralfilosofen Henry Sidgwick.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Vem skulle du utse till diktator?

Antag att hela världen, oavsett vilket, kommer att styras av en diktator de kommande tio åren och att du får möjlighet att utse vem det blir. Vem skulle du välja?

Mitt svar anges här.

Soros om politik och marknader

I The Crisis of Global Capitalism attackerar George Soros såväl den globala marknadsekonomin som nationalekonomin som vetenskap. Intressant nog finns en insikt i boken som inte uppmärksammas så ofta. Jeffrey Frankel lyfter fram den i sin recension:

Soros laments that enlightened thinking is no more likely to predominate in the political process than it does within the market process. Policy-making is afflicted by problems of unintended consequences, self-interest, voter disaffection, money-dominated politics, and candidates promising what voters want to hear. As a result, politics regularly carries the policy-making process far away from the sensible path, on bandwagons analogous to those afflicting the financial community. Indeed, ultimately, “the political process is less effective than the market process in correcting its own excesses (p.207).” A picture that is accurate, but that is not likely to inspire a clarion call to public action.

Dvs. även om marknadsekonomin har sina brister, har politiken det också. De som tror att politiken enkelt och effektivt kan åtgärda marknadsekonomins brister (genom skatter, regleringar och andra ingrepp) är därför troligen överoptimistiska. Ett område där jag tror att många inser detta är klimatfrågan.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

De rödgröna granskas

Mina vänner och kollegor Andreas Bergh och Henrik Jordahl har genomfört en granskning av de rödgrönas ekonomiska politik. Den utgör viktig läsning, då den visar att skuggbudgeten är underfinansierad, saknar stöd för de jobbskapande effekter som utlovas, är inkonsistent i sin argumentation (miljöskatter ger bättre miljö men ger skatteintäkter från konstanta skattebaser) och undermålig (för att inte säga direkt vilseledande) i den fördelningspolitiska analysen. Det jag särskilt fastnade för var varningarna för att de föreslagna reformerna på arbetsmarknaden kan komma att leda till kvarblivande sysselsättningproblem. Författarna skriver:

Ersättningsnivån i a-kassan är i viss mån en avvägningsfråga. En hög ersättning ger ett bättre försäkringsskydd och kan främja rörlighet på arbetsmarknaden. Det finns emellertid även andra aspekter, såväl beteendemässiga som statsfinansiella. Forskningen visar relativt tydligt att en hög ersättningsnivå är förknippad med en högre arbetslöshet, i synnerhet i de fall ersättningen inte trappas av eller görs tydligt tidsbegränsad. Oppositionen skulle naturligtvis kunna vara villig att betala kostnaden för en höjd a-kassa i termer av ökad arbetslöshet, men diskuterar överhuvudtaget inte någon sådan avvägning i sin gemensamma motion. Detta är allvarligt eftersom oppositionens beräkningar av de statsfinansiella kostnaderna för reformen därmed kan vara felaktiga. I klartext: Forskningen visar att fler kommer att nyttja a-kassan om den görs mer generös, och detta innebär att de positiva sysselsättningseffekterna av oppositions övriga förslag motverkas av den sysselsättningsminskning som den höjda a-kassan sannolikt kommer att föra med sig. Detta innebär dessutom att oppositionen sannolikt underskattar kostnaden för höjningen

Det jag tycker om med granskningen är att den utgår från vetenskapliga resultat och resonemang. Mer sådant, och mindre tom och vilseledande retorik, i svensk politik!

Här kan man bl.a. se en video från gårdagens presentation av granskningen, med kommentarer av Socialdemokraternas Sven-Erik Österberg, samt författarnas PowerPoint-presentation.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Kan åtstramningar stimulera ekonomin?

Efter 90-talskrisen hade Sverige en ekonomi i kraftig obalans. Finansministrarna Anne Wibble och Göran Persson förde därefter en medveten politik för att stärka statsfinanserna, och liknande åtgärder vidtogs i de andra nordiska länderna. Om detta rapporteras det i Nordiska rådets Budgetkonsolidering i de nordiska länderna. (Jag var med och skrev om Sverige.) På detta tema skriver idag både Gunnar Jonsson i DN och Johan Norberg i DI. De refererar bl.a. till två färska studier:

  • ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes versus Spending” (av Alberto Alesina och Silvia Ardagna): ”As for fiscal adjustments those based upon spending cuts and no tax increases are more likely to reduce deficits and debt over GDP ratios than those based upon tax increases. In addition, adjustments on the spending side rather than on the tax side are less likely to create recessions.”
  • ”Fiscal Adjustments: Lessons from Recent History” (av Alberto Alesina): ”First of all, not all fiscal adjustments cause recessions. Many even sharp reductions of budget deficits have been accompanied and immediately followed by sustained growth rather than recessions even in the very short run. These are the adjustments which have occurred on the spending side and have been large, credible and decisive. Second and this is most likely a consequence of the first point, it is far from automatic that governments which have reduced deficits have been routinely not reappointed.”

Jag delar i stort denna syn på möjligheten för budgetförstärkningar, särskilt genom minskade utgifter, att genom stärkt förtroende stimulera ekonomin. Paul Krugman är, inte helt oväntat, inte lika övertygad.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Arbetsmarknadspolitik för att vinna röster

I dessa tider av arbetslöshet lovas och genomförs det arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ett skäl till sådana satsningar kan vara en tro att de hjälper arbetslösa in på arbetsmarknaden; ett annat kan vara en vilja att vinna fler röster. En ny tysk studie, ”Political Cycles in Active Labor Market Policies”, finner stöd för det senare:

In accordance with our theoretical model, politicians increased the growth rate of the number of individuals in job-creation schemes in election years. The coefficient of the election variable tells us that before elections in the German states, the growth rate of the job-creation schemes increased by about 0.4% per month. … In contrast, the post-election variable does not turn out to be statistically significant … Thus, politicians behaved opportunistically.

Studien finner inte stöd för hypotesen att vänsterregeringar är mer benägna till arbetsmarknadspolitiska satsningar än högerregeringar. Nå, att arbetsmarknadspolitik kan ha till syfte att dölja den sanna arbetslösheten i syfte att vinna fler röster kan vara bra att ha i åtanke som väljare.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Missbedömer människor sin ideologi?

Bryan Caplan menar, i The Myth of the Rational Voter, att väljare har en tendens att göra felbedömningar i ekonomiska sakfrågor. En ny studie, ”Who Is Left-Wing. and Who Just Thinks They Are?”, antyder att de också tenderar att göra felbedömningar av sin egen ideologiska hemvist:

Using data from a large-scale cross-country survey on individuals’ views and personal characteristics it compares who reports themselves as being left(right) wing and who on an objective measure are actually left(right) wing. It finds, for example, the more educated on average believe themselves to be more left wing than their actual beliefs on a substantive issue might suggest.

Den objektiva fråga som användes rörde synen på inkomstfördelning. En implikation av detta resultat är måhända att svar på frågan om hur man placerar sig på vänster-höger-skalan bör tas med en nypa salt. Delvis kan det ha att göra med att begreppen är svårtolkade. Ska t.ex. en liberal och en fascist båda placera sig till höger? Rymmer begreppen såväl ekonomiska som sociala frågor?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Ideologisk kulturpolitik

Att synen på kulturpolitik kan skilja sig åt mellan väljare på vänster- och högersidan visas i den nya studien ”Ideology and Cultural Policy” av Niklas Potrafke:

By examining voting behavior in a referendum on the construction of a concert hall in Germany, I show that political ideology influences cultural policy. The results suggest that resistance to the concert hall was particularly strong in electoral districts in which majorities of citizens vote for the social democrats. By contrast, constituents of rightwing parties voted more in favor of the project.

En svaghet i studien är att den inte kontrollerar för inkomst och utbildning. Om resultaten skulle visa sig hålla även efter en sådan kontroll, har jag några reflexioner:

  • Är det inte intressant med en folkomröstning i vilken vänsterväljare motsätter sig en ny, stor offentlig utgift medan högerväljare välkomnar den?
  • Skulle röstmönstret ha varit det omvända om det inte hade rört sig om ett konserthus utan om ett dansbandspalats eller en byggnad för graffitimålning?
  • Var finns de högerväljare som principiellt motsätter sig offentliga kultursatsningar? Är högerväljare i Tyskland mer konservativa än libertarianska?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Varför tror människor att brottsligheten ökar?

Följande gäller i USA:

As crime rates have dropped for the past decade, the public belief in worsening crime has steadily grown.

Jag får intryck av att samma sak gäller i Sverige: de flesta verkar tro att brottsligheten tilltar hela tiden. Hur kan en sådan missuppfattning förklaras?

Part of the reason for this divergence is what sociologists call pessimistic bias: the unshakable conviction that things are not just worse than they are, but also worse than they used to be. Humans appear to have a hard-wired tendency to compare contemporary life with largely fictitious good old days, in which all schools were top-notch, politicians had integrity, children behaved, and crime was nil. … Researchers also argue that this pessimistic bias can be exacerbated by certain modern factors. The news media come in for a share of the blame, eagerly meeting a consumer demand for gore and tragedy, while spending nowhere near as much energy explaining the reassuring but dry facts in the background.

Kanske påverkas många av tv-program som fokuserar på brott (CSI, Efterlyst, Kojak), vilket förstärker deras inneboende pessimism. En motvikt borde kunna erbjudas av politiker, som skulle kunna berömma sig av fallande brottsfrekvens och framföra fakta härom offentligt. Varför hör vi så sällan politiker tala om fallande brottslighet och dem så ofta tala om hårdare straff? Kan det bero på att de bedömer det som hopplöst att attrahera väljare med positiva berättelser om färre brott? Är människors pessimism bias på detta område alltför stark?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Politikers öppenhet om sin ekonomi

Svenska riksdagsledamöter är sedan några år tillbaka skyldiga att redovisa ekonomiska intressen till riksdagen. Motivet är att olika typer av lojaliteter och bindningar ska klargöras, för att se om politiker kan tänkas styras av intressegrupper av olika slag. Jag anser en sådan öppenhet rimlig, inte minst mot bakgrund av resultaten i den nya studien ”Disclosure by Politicians”, publicerad i American Economic Journal: Applied Economics:

We collect data on the rules and practices of financial and conflict disclosure by members of Parliament in 175 countries. Although two-thirds of the countries have some disclosure laws, less than one-third make disclosures available to the public, and less than one-sixth of potentially useful information is publicly available in practice, on average. Countries that are richer, more democratic, and have free press have more disclosure. Public disclosure, but not internal disclosure to parliament, is positively related to government quality, including lower corruption.

Kanske kan tveksamheten hos vissa i Sverige inför införandet av reglerna om öppenhet ha att göra med att vårt land präglas av en hög grad av tillit och, såvitt man kan bedöma, en låg grad av korruption, vilket helt enkelt gör behovet av öppenhet mindre. Å andra sidan misstänker man att tveksamheten kan ha att göra med en oro för att vissa ekonomiska intressen ska uppfattas som graverande.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Ger lägre tillväxt mer högerextremism?

En ofta förbisedd politisk konsekvens av lägre tillväxt identifieras i den nya studien ”Economic Growth and the Rise of Political Extremism: Theory and Evidence”. Forskarna sammanfattar:

Our main finding is that higher per capita GDP growth is significantly negatively linked to the support for extreme political positions. While estimates vary between specifications, we find that roughly a one percentage point decline in growth translates into a one percentage point higher vote share of right-wing or nationalist parties.

Som forskarna konstaterar är denna effekt inte så stor att normala svängningar i BNP per capita  medför att nationalistiska partier tar över makten; men i tider av ekonomiska kriser kan sådana partier få ett större uppsving. Politik och ekonomi hör samman.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

När folkomrösta?

De rödgröna vill folkomrösta om Förbifart Stockholm. Det leder in på frågan när en folkomröstning är en bra respektive dålig metod för att avgöra offentliga beslut. I ”Cost Benefit Analyses versus Referenda”, publicerad i Journal of Political Economy, klargörs följande:

We consider a planner who chooses between two public policies and ask whether a referendum or a cost benefit analysis leads to higher welfare. We find that a referendum leads to higher welfare than a cost benefit analysis in a “common value” environment. Cost benefit analysis is better in a “private value” environment.

Dvs. när opinionen är splittrad är det bättre att avgöra en fråga med kostnadsintäktsanalys. Huvudskälet till denna slutsats är att folkomröstningar inte tar hänsyn till preferensers intensitet. De som inte bryr sig särskilt mycket räknas lika mycket som de som bryr sig väldigt mycket. Hur ofta genomförs folkomröstningar när opinionen är samstämmig? Inte särskilt ofta, skulle jag tro, eftersom folkomröstningar verkar användas för att lösa konflikter inom och mellan partier, alltså i en situation med splittring.

Talar för övrigt inte detta resultat för att fatta beslut om privata varor på marknader och (endast) kollektiva varor på politisk väg?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Ska någon som röstar på ett hemskt parti kritiseras?

Sannolikheten för att en enskild röst avgör vem som vinner i ett politiskt val är försvinnande liten. En enskild röst påverkar därför så gott som aldrig vilken politik som förs. Mot den bakgrunden undrar jag följande: Är det rimligt att kritisera någon som röstar på ett hemskt parti? Det kan t.ex. röra sig om ett revolutionärt kommunistparti, ett islamistiskt parti eller ett nazistparti. Eller kanske, i vissas ögon, Sverigedemokraterna. Jag ställer frågan därför att den individuella rösten nästan utan undantag inte spelar någon roll. Om någon gör något som inte medför någon konsekvens, förefaller det märkligt att kritisera beteendet i fråga.

Nästa fråga: Ska de som röstar på ett underbart parti berömmas?

Varför rösta?

Hegel förklarar varför många väljare inte bryr sig om att rösta:

Den intressanta frågan är varför det finns de som röstar. Om du röstar, varför gör du det, mot bakgrund av Hegels analys?

Ett innovativt skatteförslag

När man funderar på framtidens skattesystem är det lätt att fastna i gamla hjulspår. ”Sänk den och den skatten, höj den och den”. Det är därför extra stimulerande när nya idéer på skatternas område framförs. Så sker i uppsatsen ”Tax Buyouts”:

The paper studies a fiscal policy instrument that can reduce fiscal distortions without affecting revenues, in a politically viable way. The instrument is a private contract (tax buyout), offered by the government to each citizen, whereby the citizen can choose to pay a fixed price in exchange for a given reduction in her tax rate for a period of time. … Under simple pricing, the introduction of the buyout is revenue neutral but, by reducing distortions, it benefits a significant fraction of the population and leads to sizable increases in aggregate labor supply, income and consumption.

Tanken är alltså att jag kan välja att betala samma skattesumma till staten som under nuvarande skattesystem, med den skillnaden att jag efter klumpsummebetalningen kan arbeta hur mycket jag vill utan att det påverkar min totala skatt. Marginalskatten torde de facto bli noll. Arbetsutbudet kommer att öka, konsumtionen kommer att öka, andras inkomster kommer att öka och de totala skatteintäkterna kommer att öka. Detta låter som en Paretoförbättring. Ser du några svagheter med förslaget? Om inte, tror du att något politiskt parti kommer att nappa på det här förslaget? I så fall, vilket? Om inte, vilka är de politiska hindren?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Intellektuella politiker

Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg visar upp en intellektuell sida då han anger författaren Samuel Beckett som sin hjälte:

The unsettling idea, most explicit in Godot, that life is habit – that it is all just a series of motions devoid of meaning – never gets any easier. It’s that willingness to question the things the rest of us take for granted that I admire most about Beckett; the courage to ask questions that are dangerous because, if the traditions and meanings we hold so dear turn out to be false, what do we do then?

Andrew Sullivan citerar en kommentar som rör en trolig amerikansk presidentkandidat 2012:

Is there any doubt that if Palin were asked what her favorite works of Beckett were she would say, ”All of ‘em?”

Vissa är mer intellektuella än andra, om man säger så. En fråga är förvisso om intellektuella politiker är att föredra. Tänk om intellektuella i högre grad representerar politiska uppfattningar som inte är tilltalande? Å andra sidan kan de ha sett tillvarons djup och förstått ett och annat som får dem att fatta mer insiktsfulla beslut. Att vara intellektuell kan vara en nödvändig men inte tillräcklig egenskap för att vara en bra politiker. I vilket fall är nog öppet intellektuella politiker sällan röstvinnare, även om den saken kan skilja sig åt politiska kulturer emellan. I USA skulle jag tro att det i regel leder till färre röster att vara öppet intellektuell; i en del andra länder (Storbritannien?) kan det kanske ge fler röster; men i de flesta (Sverige?) skulle jag tro att det inte spelar så stor roll, då väljare inte nödvändigtvis uppmärksammar eller bryr sig om intellektuella utspel.

Se dock ett tidigare inlägg om Clegg, som antyder att han även har icke-intellektuella intressen.

Är miljöpartister ute efter status?

Miljöpartiet tycks bli valvinnare i september. Hur ska man förstå deras ökade stöd? Man skulle kunna peka på Maria Wetterstrands genomslag i media, och man skulle kunna peka på att människor i ökad grad bryr sig om miljöfrågor. Det slog mig att en tredje faktor skulle kunna vara en önskan att bli uppfattad som miljövänlig för att erhålla social status. I en kultur där det anses ädelt att bry sig om miljön kan stöd till Miljöpartiet vara ett sätt att signalera att man är ädel. Att uttala sitt stöd för och att lägga sin röst på ett parti avgör inga val, och därför kan stödet och röstandet ses som symboliska, signalerande eller expressiva företeelser, snarare än som en föresats att faktiskt förändra världen.

Har denna spekulation stöd i forskning? Ja, i viss mån. Det finns studier som visar att miljövänligt beteende, och beteende som syftar till att hjälpa andra, kan motiveras av statusjakt – se här, här och här. Skulle inte detta också kunna gälla politiska val?

Varför attraherar Sverigedemokraterna homosexuella?

Igår hölls omröstning på homosajten QX:

Det mest intressanta, förutom att Moderaterna är största parti, är det stöd Sverigedemokraterna får. De är större än det homovänliga Folkpartiet i denna grupp! Hur kan det komma sig? Företrädare för SD har ju tidigare, men även nyligen, gett uttryck för en homofientlig syn. Dess nuvarande ledning uttrycker sig emellertid annorlunda och anför följande förklaring:

Det är också en tydlig indikation på den starka oro som många homosexuella känner inför massinvandringen och det homohat som den tilltagande islamiseringen medför.

Jag tror själv att denna förklaring är rimlig. Samma typ av resonemang gav den homosexuella politikern Pim Fortuyn framgångar i Nederländerna: invandringsskepsis eftersom invandrare, genom reaktionära värderingar, hotar de ”livsstilsfriheter” som kännetecknar västerländska demokratier. (Har detta med Poppers toleransparadox att göra?) Min egen uppfattning ligger inte alls åt det här hållet. Jag ogillar förvisso reaktionära värderingar, men jag är inte säker på att sådana präglar invandrare i allmänhet och, även om så vore, finner jag det egoistiskt att av det skälet motsätta sig invandring. Min vision är öppna gränser, inte slutna. Allt fler homosexuella verkar inte hålla med.

Se även Philip Wendahls försvar av Pim Fortuyn och Bengt Helds inlägg om SD:s homoflirt.

Bertil Ohlins födelsedag

Idag är det 111 år sedan Bertil Ohlin föddes. Han fick ekonomipriset 1977 för sina bidrag till handelsteorin, inte minst Heckscher-Ohlin-teoremet (som kortfattat säger att länder kommer att exportera [importera] produkter som använder sig av de produktionsfaktorer som landet har relativt gott [ont] om). Här kan du läsa hans prisföreläsning ”1933 and 1977 – Some Expansion Policy Problems in Cases of Unbalanced Domestic and International Economic Relations”. Här kan du läsa en självbiografisk essä. Här kan du införskaffa boken Bertil Ohlin: A Centennial Celebration 1899–1999Här kan du titta in hos Bertil Ohlininstitutet (i vars styrelse mina vänner och kollegor Andreas Bergh och Henrik Jordahl sitter). Här kan du läsa en recension jag skrev av Sven-Erik Larssons biografi Bertil Ohlin: ekonom och politiker. Jag avslutar den så här:

Ohlin tänkte alltså enligt min mening fel i några centrala frågor, men han var icke desto mindre en imponerande man. Han var det i kraft av sitt kunnande, sitt allmänna förnuft, sin kyliga rationalitet samt en del personliga drag. Vad sägs om hans tidiga föresats att bygga upp en privat förmögenhet (vilket också lyckades genom framgångsrika aktieplaceringar), hans betoning på att alltid vara välklädd, hans måttfullhet med alkohol, hans balanserade generositet med penninggåvor samt hans vidsynthet gentemot andra människor? Den typen av personer växer inte på träd, och av sådana bör vi i många stycken ta lärdom.

Här kan du, slutligen, läsa min korta beskrivning av Bertil Ohlins ideologiska transformation, under inflytande av några danskar och Keynes, från klassisk liberal till socialliberal.

Idag kände jag att jag ville slå på trumman för Bertil Ohlin.

Betalar pensionärer mer i skatt?

Thomas Östros besvarar en fråga:

Pensionärerna får sänkt skatt, är ni nöjda med sänkningen?
– Det är det första vallöftet från regeringen och löftet är att klyftan skall bestå mellan pensionärer och löntagare. Klyftan är omoralisk och den ska bort.

Men hur ser det ut: har Sveriges pensionärer en högre skattekvot än de som arbetar? Existerar den klyfta Östros talar om? Ta en titt på följande diagram:

Notera att personer i åldersgrupperna 30-59, 60-64 och 65-74 har nästan exakt samma genomsnittliga skattekvot. De äldsta pensionärerna har en lägre genomsnittlig skattekvot än nyss nämnda grupper.

Ökade klyftor?

Den rödgröna oppositionen beskyller regeringen för att ha ökat inkomstklyftorna i Sverige. I samband med budgetpropositionen redovisas en del intressant statistik angående detta. Här visas Gini-koefficientens utveckling:

Tittar man på spridningen i justerad disponibel inkomst beräknas den mycket riktigt ha ökat sedan 2009, men notera att nivån är lägre än 2000, då Socialdemokraterna styrde Sverige, och ungefär lika stor som 2006, då Alliansen tog över regeringsmakten.* Under regeringsperioden som helhet verkar alltså klyftorna inte ha ökat.

En fundamental fråga, som besvaras olika beroende på vilken rättvisesyn och vilken förståelse av konsekvenser man har, är vilken Ginikoefficient som är optimal. Det är inte självklart att 0,22 är bättre än 0,29, allt beaktat.

_________________________

*Statistiken ska dock tolkas med försiktighet — självklart påverkas inkomstutveckling och inkomstspridning av annat än den förda ekonomiska politiken, och i den mån de gör det uppkommer effekterna ofta med betydande eftersläpning.

Underbar, liberal ungdom

Som läsare av denna blogg vet hyllar jag ungdomen. Ytterligare ett skäl ges av denna figur (där en punkt ska tolkas som den kombination av social och ekonomisk liberalism som personer i olika åldrar idag omfattar). Den punkt som ligger närmast min egen är 18-åringars punkt. Den sämsta punkten, från mitt perspektiv, omfattas av 60-åringar.

Stor stat utan tro på fri vilja?

Göran Hägglund framför följande tes:

Den är en falsk humanism, den som öppnar för en statsmakt som i frånvaron av människors fria vilja ges ett allomfattande ansvar att lägga samhället till rätta.

Den är lätt besvärande för de av oss som avfärdar både tron på en fri vilja och tron på en statsmakt som ges ett allomfattande ansvar att lägga samhället till rätta. Det faktum att det kan gå att förespråka politisk och ekonomisk frihet utan tro på fri vilja, innebär förstås inte med nödvändighet att det i genomsnitt föreligger en positiv korrelation dessa hållningar emellan. Jag kan mycket väl tänka mig att korrelationen är negativ. Forskning av Christina Fong indikerar t.ex. att personer som tror att fattigdom beror på faktorer som inte går att påverka är mer positivt inställda till omfördelning. Dock känner jag inte till forskning som direkt undersöker hur synen på fri vilja, i filosofisk mening, korrelerar med politiska uppfattningar.

Frihet som icke-dominans

Vad innebär egentligen ”frihet”? I en diskussion på Cato Unbound framförs olika uppfattningar i frågan. Jag fastnade för en förståelse av frihet som icke-dominans, presenterad av filosofen Philip Pettit:

Freedom as non-domination is the sort of freedom you enjoy when you are not subject to the will of another agent or agency. You are your own man or woman; you live on your own terms — you are sui juris, in the old Latin phrase. This ideal has deep roots in our culture and, on the face of it, no one is likely to deny its political relevance. A good formulation appears in the eighteenth century tract series Cato’s Letters: “Liberty is, to live upon one’s own terms; slavery is, to live at the mere mercy of another” (Trenchard and Gordon 1971, Vol 2, 249-50).

I think that the idea of freedom in this sense is very interesting and that it has been lost to contemporary consciousness, partly because of the suggestion that negative and positive freedom exhaust the field. It is not equivalent to positive freedom, since it requires the absence of domination, as negative freedom demands the absence of interference. And it is not equivalent to negative freedom, for two reasons. You may be subject to someone’s will and yet not suffer interference, as when the person stands over you, able to interfere should they wish. And you may be interfered with without being subject to the interferer’s will, as when that agent — like Ulysses’s sailors — interferes on your terms: that is, by your own will.

Vad tycker du om denna förståelse av frihet?

Att förstå frihet på ett visst sätt, t.ex. som icke-dominans, är en sak. Att fastslå dess plats som en målsättning för politik är en annan. Har frihet ett värde i sig? Hur ska det i så fall vägas mot andra variabler som har ett värde i sig? Eller är frihet enbart av instrumentellt värde, kanske för att generera lycka? Oavsett vilket, hur realiseras den önskade nivån av frihet — vilka ekonomiska och politiska institutioner och vilken politik inom ramen för dessa är önskvärda? Frågor som dessa står i centrum i ett forskningsfält där filosofi och empirisk forskning möts.

En väljares plikt

Ludwig von Mises:

A citizen who casts his ballot without having studied to the best of his abilities as much economics as he can fails in his civic duties. He neglects using in the appropriate way the power that his citizenship has conferred upon him in giving him the right to vote.

Se tidigare inlägg om von Mises här.

Omfördelning till alla?

Professor Greg Mankiw ställer en intressant fråga:

Imagine a candidate for president campaigned on a platform of imposing one-third tax of the average American’s income and transferring the entire proceeds of the tax to poor nations around the world. Would you be inclined to support this candidate? I am confident that most voters would not.

Jag kan tänka mig att en icke negligerbar andel av väljarna skulle rösta på en sådan kandidat av expressiva skäl: eftersom en röst i praktiken inte spelar någon roll för utgången av politiska val, kan man som väljare rösta på ett alternativ som sänder signaler om vem man är, eller skulle vilja vara, eller skulle vilja uppfattas som, som människa.

En vidare fråga är på vilka grunder en egalitarian i ett rikt land kan motsätta sig ett sådant förslag. Ska pengar omfördelas bara inom den egna gruppen (inom välfärdsstaten) eller till alla i världen? Om det förra, varför inte det senare? Gordon Tullock har lyft den frågan tidigare; G. A. Cohen har försökt besvara (en variant av) den: är rika socialister inkonsekventa?

Ja, vad säger de många egalitarianer och socialister (och andra) som läser denna blogg?

Slumpmässigt valda väljare

Jamie Whyte har ett förslag på hur det politiska systemet skulle kunna förbättras:

So what is the best way to improve modern politics? The answer is not to increase voter turnout. On the contrary, the number of voters should be drastically reduced so that each voter realizes that his vote will matter. Something like 12 voters per district should be about right. … These 12 voters should be selected at random from the electorate. … A random selection would deliver a proportional representation of sexes, ages, races and income groups. This would improve on the current system, in which the voting population is skewed relative to the general population: the old vote more than the young, the rich vote more than the poor, and so on.

Jag finner förslaget intressant. Om väljare är irrationella finns det goda skäl att tro att politiker blir valda på skakiga grunder. Om varje väljare ser sin röst som viktig förändras incitamenten att införskaffa information. Ett slumpmässigt urval av ett litet antal väljare kan vara värt att pröva, kanske i en valkrets först (i enlighet med idén om experimentell politik). Förslaget är i linje med vissa nationalekonomers och filosofers ifrågasättande av det så vanliga målet om högt valdeltagande: läs t.ex. argument från Bryan CaplanGreg Mankiw och Jason Brennan; jämför med Philip Pettit och Geoffrey Brennans förslag att göra val offentliga.

Vad ser du som Whytes förslags främsta svaghet?

Vad betyder ROT och RUT?

Debattens vågor om RUT- och ROT-avdragen går höga — se t.ex. inlägg från Andreas BerghAli Esbati och Isobel Hadley-Kamptz, som inte finner det klandervärt att s-toppar utnyttjar RUT-avdraget trots att de vill avskaffa det. Det gör däremot jag, och jag undrar rent allmänt om inte rika socialister är inkonsekventa.

Här vill jag dock primärt ägna mig åt en språklig fråga: Vad betyder dessa båda förkortningar? Jo:

  • RUT står för rengöring, underhåll och tvätt.
  • ROT står för reparation, ombyggnad och tillbyggnad.

Numera kallas båda dessa typer av arbete officiellt för husarbete, och för det kan alltså avdrag göras för halva arbetskostnaden.

Se även inlägget ”Socialdemokratisk logik?”. Media: DN.

Myrdalspriset till duktig trio

Jag är mycket glad över att mina vänner och medförfattare Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara har tilldelats Myrdalspriset för bästa artikel i Ekonomisk Debatt under 2009. Deras artikel har titeln ”Själviska och framåtblickande väljare – hur många röster köpte maxtaxan i barnomsorgen?” och är obligatorisk läsning för den som intresserar sig för svensk politik. Artikeln baseras på forskning som jag har beskrivit tidigare och vars huvudresultat, i termer av hur de barnfamiljer som kunde åtnjuta maxtaxan reagerade på vallöftet jämfört med andra barnfamiljer, illustreras i denna figur:

Grattis Mikael, Henrik och Panu!

Jonung möter motstånd

Min gamla makrolärare Lars Jonung och Eoin Drea inleder sin granskning av amerikanska ekonomers inställning till euron, ”It Can’t Happen, It’s a Bad Idea, It Won’t Last: U.S. Economists on the EMU and the Euro, 1989-2002”, publicerad i Econ Journal Watch, med följande påstående:

On the whole, the euro has, thus far, gone much better than many U.S. economists had predicted.

Paul Krugman kommenterar:

Anyway, I’ve always been a mild euroskeptic — I’m one of the American economists that Jonung and Drea, in a spectacularly ill-timed piece, mock for their doubts about EMU. My concerns were always just what they are now: fears that the lack of fiscal and labor market integration would lead to very nasty adjustment problems. I just never dreamed how bad it would get.

Se även Roland Vaubels varning, i en kommentar till Jonung och Drea, att de institutionella villkor och den personuppsättning som EMU och ECB startade med har förändrats, vilket gör framtida instabilitet mer sannolik. Kommer de skeptiska amerikanska ekonomerna, som Jonung och Drea menar tog teorin om optimala valutaområden på för stort allvar, att få rätt?

Sverige är stabilt

Risken för olika länder att, likt Grekland, hamna i statsfinansiell kris har beräknats av SEB Merchant Banking. DI presenterar denna figur idag:

Sverige ligger bra till. Det var nog inte så dumt att hålla igen lite under den finansiella krisen. Det mest oroväckande är nog att Storbritannien ligger så dåligt till. En kris där skulle kunna få stora återverkningar på andra håll.

Vad utmärker Chicago-skolan?

Från en intervju med professor Eugene Fama:

I spoke to Becker. His view is that what remains distinctive about Chicago is its degree of skepticism toward the government.

Right—that’s true even of Dick (Thaler). I think that is just rational behavior. (Laughs) It took people a long time to realize that government officials are self-interested individuals, and that government involvement in economic activity is especially pernicious because the government can’t fail. Revenues have to cover costs—the government is not subject to that constraint.

Jag delar denna skepticism (fastän jag befinner mig i Stockholm). Den innebär inte att jag ser marknader som perfekta, men jag anser inte att det av marknadsimperfektioner utan vidare kan antas följa, att statliga åtgärder kommer att förbättra situationen. Det finns även politikimperfektioner.

Se även, i intervjun, Famas försvar av den effektiva marknadshypotesen samt Scott Sumners försvar av Famas försvar.

Står svenska akademiker till vänster eller höger?

Amerikanska studier tyder på att akademiker är relativt vänsterinriktade, med amerikanska mått mätt, jämfört med befolkningen i stort. Det verkar inte stämma in på svenska samhällsvetare som helhet: tvärtom finns en viss borgerlig övervikt bland dem, även om det finns stora skillnader ämnena emellan. Detta visas i en ny studie av mig, Henrik Jordahl och Lotta Stern, ”The Political Opinions of Swedish Social Scientists”, som just har publicerats i Finnish Economic Papers. Denna fråga kan vara viktig att studera om man tror att det finns ett samband mellan akademikers politiska uppfattningar och hur de påverkar studenter, media och beslutsfattare.

Närmare bestämt genomförde vi för några år sedan en webbenkät av forskare och lärare vid svenska universitet och högskolor. För att karakterisera politiska uppfattningar frågade vi bl.a. om partisympatier och vänster-högeridentifikation. Här presenterar jag några av resultaten, men det finns betydligt mer i uppsatsen och i ett Online Supplement. Det går förstås också bra att kontakta någon av oss tre författare vid frågor.

Partisympatier

Den fråga som ställdes var:

Även om man inte håller med ett parti i alla frågor kanske man känner större sympati för ett visst parti än för andra. Vilket parti sympatiserar du mest med?

I figuren redovisas svaren fördelade på de två politiska blocken:

Man kan dela in ämnena i tre grupper: högerämnen (företagsekonomi, nationalekonomi, juridik), mittämnen med viss vänsterinriktning (ekonomisk historia och statsvetenskap) och vänsterämnen (genusvetenskap och sociologi). Det finns tre gånger så många företagsekonomer med sympatier för Alliansen som för de rödgröna, medan det finns fem gånger så många sociologer som stödjer de rödgröna jämfört med Alliansen. Folkpartiet är större än Moderaterna i alla ämnen. Socialdemokraterna är bara största parti för statsvetarna. Störst parti bland sociologer är Vänsterpartiet. (För mer detaljer om partifördelning, se Table C1 i Online Supplement.)

Vänster-högeridentifikation

Den fråga som ställdes var:

I politiken talar man ibland om vänster och höger. Var skulle du placera dig på en skala mellan 1 och 10, där 1 står för vänster och 10 för höger?

I tabellen redovisas svaren per ämne, med genomsnitt (och standardavvikelse):

Mönstret är, som synes, i stora drag detsamma som för partisympatierna ovan.

Inflytande

Vi undersökte också hur de politiska uppfattningarna såg ut hos dem med störst inflytande, genom läroboksförfattande, deltagande i etermedia samt deltagande i offentliga utredningar. När det gäller den sista aktiviteten finner vi följande:

There is however a connection between active participation in government commissions and sympathies for the Social Democratic Party, the party forming the government 1994−2006. The Social Democratic Party is the most sympathized-with party among the most active scholars, with sympathies being 13.3 percentage units higher than in the least active group.

Det är kanske inte helt förvånande att socialdemokratiska regeringar i relativt hög grad placerar socialdemokratiska akademiker i statliga utredningar, men det förtjänar ändå att påpekas.

Slutsats

Våra resultat sammanfattas på följande vis:

We find that Swedish social scientists in seven disciplines can generally be classified as leaning slightly right on the whole. It turns out that 51.5 percent support the right bloc compared to 41.0 percent for the left bloc (a right-left ratio of 1.3), to be compared with 1.1 in the electorate in general. Behind these aggregate shares, we find a left-right divide. The most left-leaning discipline is sociology, where the left bloc achieves more than 5 times more support than the right bloc and where the Left Party is also the biggest party. The second most left-leaning discipline is gender studies. The most right-leaning discipline is business administration, where the right bloc achieves more than three times more support than the left bloc and where the Liberal Party is the most preferred. Economics and law are the second- and third-most right-leaning disciplines. When it comes to policy issues, the general picture – confirming the one stemming from party sympathies – is that scholars in business administration, economics, and law tend to favor reforms of the right whereas especially scholars in gender studies and sociology tend to favor reforms of the left – but the desire to change the status quo is weak overall.

En vidare fråga är om dessa resultat är problematiska eller ej. Finns det t.ex. nackdelar med att studenter i företagsekonomi, nationalekonomi och juridik har lärare som i relativt hög grad har borgerliga sympatier och med att studenter i socologi och genusvetenskap har lärare som i relativt hög grad har vänstersympatier? Det beror förstås på en rad faktorer, bl.a. om föreläsare låter politiska värderingar prägla undervisningen, vilket inte är säkert, och om studenter, i de fall föreläsare blir politiska, låter sig påverkas därav.

Addendum: Se även vår artikel ”Var står svenska samhällsvetare politiskt?” i Ekonomisk Debatt, som sammanfattar en del av resultaten på svenska.

Isobels liberalism

I en spännande artikel om ett nytt slags liberalism skriver Isobel Hadley-Kamptz:

Den innersta kärnan i liberalismen behöver ju inte alls ligga i marknaden. Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan. I anslutning finns en misstro mot auktoriteter, mot dem som använder sin makt obekymrade av de maktlösas lidande. Där finns också insikten att vi bara är människor och att maktutövning av oss mot andra alltid kommer att innehålla mer eller mindre medvetna och ondskefulla felaktigheter. Det blir därför aldrig med lagbundenhet bättre. Denna skepsis måste prägla en ny liberalism. Här skiljer den sig från Pangloss-liberalismen, den bättre-och-bättre-dag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet.

Det finns oerhört mycket att säga om detta resonemang, och om övriga resonemang i artikeln. Jag begränsar mig, pga. begränsad tid, kraft och intellektuell förmåga, till två korta reflexioner:

  1. Både marknad och autonomi hör liberalismen till, men det uppmärksammas inte så ofta att det föreligger en spänning dem emellan. James Buchanan analyserar detta i Property as a Guarantor of Liberty och betonar särskilt ägandets betydelse för att kunna upprätthålla autonomi i en marknadsekonomi: ”[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.” (s. 32, 34) Som jag ser det möjliggör marknaden en effektiv resursallokering i de flesta fall, vilket ger ett eftersträvansvärt välstånd, men mot detta får vägas att man som deltagare i marknadsekonomin i hög grad blir beroende av andras beslut. I de fall marknaden ger ett personligt välstånd av riktigt stort slag torde konflikten mellan marknad och autonomi försvinna, men det är få förunnat att uppleva detta.
  2. Precis som Isobel känner jag mig främmande inför den överflödande optimism som vissa liberaler ger uttryck för. Som John Gray påpekar, och som Bryan Caplan exemplifierar, tenderar liberaler att tro människan om gott och att tillvaron mestadels går i riktning mot det som är bättre (eller, om den inte gör det, att den har all möjlighet att snart göra det). Själv är jag präglad av såväl Schopenhauer som Nietzsche och har inte alls en positiv syn på vare sig människor eller tillvaron i stort. Ändå är jag liberal, inte för att liberalism ger ett paradis på jorden, utan därför att jag bedömer att dess hörnstenar ger ett mindre olyckligt liv än tillgängliga alternativ. Isobel tar också upp de politiska implikationerna, nämligen att liberalismen alltid måste problematisera makt, och i synnerhet av våldsmonopol uppbackad politisk makt. Idealet om maktdelning, och frågan om den politiska maktens gränser, behöver återupplivas också i europeisk liberal diskurs.

Isobel ger näring åt den svenska ideologiska debatten. Det är det mycket få som gör.

Kan en liberal acceptera sharia?

Avhandlingen Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige har väckt stor uppmärksamhet, då den diskuterar hur ett samhälle ska förhålla sig till invånare vars kultur och rättsuppfattning skiljer sig från den gängse. Särskilt intressant blir det om sådana invånare är medborgare i länder med radikalt annorlunda rättsregler än Sverige. Jag är inte kompetent att analysera den juridiska argumentationen, men debatten kring ”sharia-lagar i Sverige” får mig att tänka på två typer av liberalism. Terminologin blir oundvikligen godtycklig, men låt mig kalla den ena typen för substantiell liberalism och den andra för proceduriell liberalism. Den förra kan inte acceptera icke-liberala lagar någonstans; den senare kan acceptera icke-liberala lagar, om individer fritt väljer dem. Den förra står för något slags universella rättigheter; den senare för ett mer relativistiskt synsätt, där det viktiga inte är reglers innehåll utan hur reglerna har uppkommit och om de som lyder under dem kan anses ha gett sitt samtycke. Den förra kan ses som individualistisk, i det att den anser att varje individ ska åtnjuta substantiella rättigheter; den senare kan ses som gruppinriktad, i det att den anser att grupper av individer ska få utforma regler som de önskar.

Det är inte svårt att se att konflikter kan uppstå mellan dessa liberalismer, gällande såväl kulturella som juridiska spörsmål. I princip borde synsätten kunna enas, men svårigheten är olika synsätt i den empiriska frågan, i vilken mån val att tillhöra en grupp med icke-liberala regler kan ses som fritt eller autonomt. Medan den proceduriella liberalismen säger att det är icke-liberalt att inte tillåta icke-liberala personers preferenser att realiseras, säger den substantiella liberalismen att grundläggande principer (t.ex. ”mänskliga rättigheter”) inte är förhandlingsbara, bl.a. därför att preferenser inte kan ses som oberoende av kulturell kontext.

Nå, för den intresserade tänkte jag nämna några lästips från den partikularistiska liberala traditionen:

Idén är att inrätta institutionella system där medborgarna i hög grad kan välja mellan olika regelverk, antingen genom att flytta eller genom att, i ett och samma geografiska område, välja mellan olika ”konstitutionella kontrakt”.

Det finns alltså argument för att liberaler bör kunna acceptera icke-liberala kulturella och legala ordningar under vissa villkor. Dessa argument bör, anser jag, finnas med i dagens debatt, som tycks polariserad. Å ena sidan försvarar konservativa och reaktionärer icke-liberala ordningar därför att de förkastar liberalismen och omfattar helt andra värderingar. Å andra sidan förkastar substantiella liberaler icke-liberala ordningar därför att de inte anser det troligt att människor i ett genuint fritt val skulle välja dem. Men tänk om de i ett genuint fritt val faktiskt skulle välja dem? Bör liberalismen då inte respektera dem?

För säkerhets skull bör jag kanske klargöra att jag inte betecknar mig som proceduriell liberal och att jag inte önskar se sharia-lagar i Sverige. Jag är däremot för en fördjupad analys på området, och detta inlägg ska ses som ett försök att bidra till en sådan. Media: SvD.

Experimentell politik

Det finns en stark politisk tradition av enhetstänkande i Sverige: en likadan politisk lösning ska gälla alla. Ett sådant tänkande utgår i regel från att vi redan vet vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, liksom från att målen är just givna. Men om det finns goda skäl att anta att målen varierar människor, stadsdelar, kommuner, landsting, regioner etc. emellan, och om det finns goda skäl att anta att det råder osäkerhet om vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, då finns det också anledning att vara öppen för pluralism och experimenterande. Olika politiska beslut bör då kunna gälla på olika platser, för att lättare kunna utvärdera olika metoder och se vilka som fungerar bäst. Det kan handla om att staten tillämpar olika politik och regelverk eller om att t.ex. kommuner tillåts välja olika politik och regelverk.

En sådan ansats föreslås av Len Burman med avseende på stimulansåtgärder, eftersom vi faktiskt vet ganska lite om hur olika sådana åtgärder fungerar:

What do we do in the face of our ignorance? At the national level, we probably should try lots of different things — kind of a diversification strategy. We’re doing that. But we should also encourage the states to experiment so we can learn what works, rather than mandate a one-size-fits-all approach. The ideal ”experiment” would assign different ”treatments” to different states. States that begin with A-E: tax credits, F-K: infrastructure, and so on. We could even have a control group that would get nothing.

Den politiska debatten motverkar denna öppna och vetenskapsvänliga syn på politik. I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt. Det torde leda till sämre resultat än om alla ödmjukt erkände sin okunnighet i många frågor och att vi bör ta fram bättre kunskap om konsekvenser genom differentierad, experimentell politik. Det jag tror många är rädda för är att behöva överge gamla käpphästar — och att skillnaderna i olika ekonomiska utfall riskerar att öka. Själv tror jag att skillnader bör ses i ett dynamiskt perspektiv: de kan bli en drivkraft till reformer, men för att veta vilka som fungerar bäst behöver som sagt olika metoder prövas.

För en analys av grunder för kommunalt självstyre, se Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalens artikel ”Kommunalt självstyre, demokrati och individuell autonomi”, publicerad i Tidskrift för politisk filosofi.

Hur öka valdeltagandet?

Ett nytt förslag från två italienska nationalekonomer om hur deltagandet i valen till Europaparlamentet skulle kunna fås att öka:

Our idea is that this number of seats should be fully allocated to the member country only if the turnout in the European elections in that country exceeds a certain threshold, for example 90%, which is the percentage historically reached in countries like Belgium or Luxembourg where a compulsory vote scheme is in place. In all cases in which turnout is lower than 90%, we suggest a mechanism that allocates the number of seats in proportion to the turnout. For instance, if in Italy only 45% of eligible voters had voted, only 36 seats, rather than the 72 potentially assignable, would have been allocated. Consequently, the European Parliament would have a total number of seats varying according to the turnout in the different European countries.

Italien skulle få en starkare ställning om detta förslag genomfördes (vilket möjligen kan förklara varför de båda ekonomerna framför förslaget); Sverige skulle få ungefär samma relativa position i Europaparlamentet som idag. Nå, det är ett innovativt förslag, som väl också skulle kunna tillämpas för riksdagsval, men jag ställer mig, påverkad som jag är av av nationalekonomerna Bryan Caplan och Greg Mankiw samt filosofen Jason Brennan, tveksam till det mål som förslaget syftar till att uppnå.

Nationalekonomens uppgift i samhällsdebatten

Ekonomipristagaren George Stigler, i ”The Economist and the State”, publicerad i American Economic Review:

Their competence consists in understanding how an economic system works under alternative institutional frameworks. If they have anything of their own to contribute to the popular discussion of economic policy, it is some special understanding of the relationship between policies and results of policies. The basic role of the scientist in public policy, therefore, is that of establishing the costs and benefits of alternative institutional arrangements.

Denna nationalekonom instämmer.

Hälften kvar

Ekonomipristagaren Paul Samuelson får följande fråga:

What is the absolute limit to taxation (give a maximum percentage of GDP)?

Hans svar:

Above 50% marginal tax rates are self-defeating.

Lyssnar svenska politiker på nationalekonomins (nyss avlidne) nestor?

Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 266.

Hur ska man bedöma en regering?

I en insändare i DN idag framförs följande kritik:

Jag röstade på Moderaterna för första gången i mitt liv för jag trodde på deras teorier om att sänkt skatt på arbete skulle skapa jobb och välstånd. Jag blev grundlurad.

Ett problem med resonemanget är att skribenten enligt min mening inte tillämpar en rimlig standard för att bedöma en regering. Man kan skilja på två sådana kriterier:

  1. En regering bedöms som bra om de variabler man bryr sig om har uppvisat en förbättring.
  2. En regering bedöms som bra om de variabler man bryr sig om har utvecklats bättre (eller mindre dåligt) än om de åtgärder regeringen har vidtagit inte hade vidtagits.

Insändarskribenten tillämpar kriterium 1, medan jag anser att kriterium 2 är att föredra. Problemet med kriterium 1 är att de variabler man bryr sig om påverkas av en stor mängd faktorer, och den politik som genomförs (och kan genomföras) utgör bara en delmängd av dessa. Det är inte rimligt att klandra en regering för de faktorer som påverkar de variabler man bryr sig om och som regeringen inte kan påverka.

Det jag förespråkar är alltså att bedöma en regering utifrån ett ”allt annat lika”-perspektiv: om inget förutom det regeringen kan påverka hade ändrats, skulle de variabler man bryr sig om ha uppvisat en förbättring?

Resonemanget kan illustreras med följande figur över arbetslöshetens utveckling:

När regeringen blir vald (vid Val 1) ligger arbetslösheten på en viss nivå. Den faktiska utvecklingen är sedan sådan, pga. faktorer regeringen inte kan påverka, att den fortsätter öka. Utan den förda politiken hade däremot arbetslösheten varit ännu högre vid mandatperiodens slut.* Detta bör föranleda beröm, inte klander.** Att man sedan kan önska en utveckling mot lägre arbetslöshet än då regeringen tillträdde är en annan sak, men eftersom regeringen inte kan styra över de faktorer som har ökat arbetslösheten är det inte tillräckligt skäl för kritik.

Det duger alltså inte att säga: ”Regeringen lovade att sänka arbetslösheten, men nu har den ökat, och därför bedömer jag regeringen negativt”. Istället bör man ställa frågan: ”Regeringen lovade att sänka arbetslösheten, men nu har den ökat — hade den varit högre eller lägre om regeringens politik inte hade genomförts?” Om svaret på frågan är ”högre”, då är en negativ reaktion befogad, men inte om svaret på frågan är ”lägre”, inte ens om arbetslösheten totalt sett har ökat. Det är, med andra ord, de två övre kurvorna i figuren som bör jämföras, inte de två undre.

Kanske bör dock politiker inte lova absoluta förbättringar i variabler folk bryr sig om utan bara att dessa variabler kommer att utvecklas bättre med den föreslagna politiken än den förutan.

________________________
*Det är förvisso mycket svårt att mäta den översta kurvan i praktiken, men konceptuellt är den viktig.
**Jag bortser för enkelhets skull från att det kan finnas möjliga åtgärder som hade varit ännu bättre för de variabler man bryr sig om än de åtgärder som faktiskt har genomförts. Om sådana kan konstateras förtjänar regeringen kritik, inte för att den totala arbetslösheten har ökat, utan för att den har ökat mer än den hade behövt göra. Fortfarande är det viktigt att utgå från kriterium 2 snarare än kriterium 1.

Radikal energipolitik

Från Miljöpartiets hemsida:

Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart. … Hälften av kärnkraften kan effektiviseras bort genom avveckling av elvärme och effektivisering av annan elanvändning. Den andra hälften kan ersättas med vindkraft och biobränslen.

Från Ekot:

När temperaturen går ner mot 30-gradersstrecket stängs vindkraftverken av av säkerhetsskäl.

Vi får hoppas på milda vintrar i framtiden.

Debatt om spontan ordning

På Cato Unbound diskuteras spontan ordning, särskilt som begreppet används av ekonomipristagaren F.A. Hayek. Timothy Sandefur börjar med att peka på fyra problem med begreppet:

(1) The difference between constructed and spontaneous orders is not a difference in principle. Indeed, the difference turns out to depend solely on the observer’s choice of perspective. This means that (2) while spontaneous order is descriptively useful, it provides no basis for a normative critique of constructivism, just as the concept of evolution by natural selection cannot tell us whether a lion should eat any particular antelope. In fact, (3) unless all orders that persist are ipso facto just, then the concept of spontaneous order gives us no basis for recognizing an unjust order. Hayek tried to resolve this problem by incorporating intentional planning into the process of spontaneous order, but this meant that (4) remedying injustice requires “rational constructivism,” which leads us back to problem (1).

John Hasnas bemöter kritiken; det gör också min gode vän Daniel Klein (som dock erkänner en del av Hayeks analytiska svagheter, vilka också noteras av [och irriterar] Bryan Caplan) och Hayek-experten Bruce Caldwell. Själv har jag sympati för en av Caldwells föreslagna tolkningar av Hayek:

Hayek himself was a type of rule utilitarian, and his criticisms of constructed orders had to do with the bad consequences he thought they entailed.

Dvs. varje ordning, eller uppsättning regler, måste utvärderas i termer av sina konsekvenser, oavsett uppkomstsätt, men om en spontan ordning i allmänhet kan förväntas ge upphov till bättre utfall än en konstruerad, då är den att föredra. Den är dock inte att föredra om den ger upphov till sämre resultat. Som Klein påpekar kan spontan ordning ses som en omskrivning av frihet, och den empiriska frågan blir då om ett samhälle utvecklas bättre (t.ex. i termer av välstånd) ju friare det är. Men frågan är komplex. T.ex. kan, som Caldwell tar upp, ett fritt samhälle kräva en konstruerad institutionell-konstitutionell grund, vilket i synnerhet den tidiga Hayek betonade i sin kritik av laissez-faire; likaså medgav Hayek att spontana ordningar, som sedvanerätt, kunde behöva korrigeras med hjälp av (konstruerad) lagstiftning. Att Hayeks uppfattningar inte är helt analytiskt klara, och ibland direkt felaktiga, tycks helt klart; men jag anser dem ändå stimulerande och mer insiktsfulla än många andra synsätt.

Socialdemokratisk logik?

Thomas Östros:

Vi uppnår detta [sänkt skatt för pensionärer] genom att bygga ut grundavdraget för ålderspensionärer samtidigt som vi avvisar en fortsatt utbyggnad av det så kallade förvärvsavdraget, som sker med lånade pengar trots underskott och växande arbetslöshet.

Visst kan man förespråka olika typer av skattesänkningar – men är det inte bisarrt att använda argumentet att en viss typ av skattesänkning sker med lånade pengar trots underskott och växande arbetslöshet, när det är uppenbart att även den skattesänkning Östros själv förespråkar, som är av annan typ men likväl en skattesänkning, sker med lånade pengar trots underskott och växande arbetslöshet?

Luciano Astudillo:

De som vill köpa städtjänster ska självklart köpa städtjänster. Men för det behövs ingen subvention. Vi vill att skattesystemet och samhället ska vara rättvist. Det är inte rättvist att använda våra gemensamma skattepengar till att ensidigt gynna en del av tjänstebranschen.

Visst kan man förespråka avskaffandet av subventioner – men är det inte bisarrt att använda argumentet att en viss typ av subvention ensidigt gynnar en del av tjänstebranschen och därmed är orättvis, när det är uppenbart att den subvention Astudillo själv förespråkar (ROT-avdrag), som är av en annan typ men likväl en subvention, lika ensidigt gynnar en del av tjänstebranschen och därmed är orättvis?

Se även inläggen ”Okunnighet om skattesänkningar” och ”Märklig syn på ansvar”.

Litteratur för väljare

Om väljare är irrationella, skulle det förbättra kvaliteten i allmänna val om man krävde bekantskap med grundläggande politisk litteratur för att få rösta? Ernest Benn hade en idé om litteraturlista:

In the ideal state of affairs, no one would record a vote in an election until he or she had read the eleven volumes of Jeremy Bentham and the whole of the works of John Stuart Mill, Herbert Spencer and Bastiat as well as Morley’s Life of Cobden.

Förslag på andra bra böcker att läsa inför ett val?

Liberal redan som ung

1983 var jag MUF-ordförande i Tranås och väckte viss uppmärksamhet lokalt pga. följande förslag:

simhall

Jag minns särskilt att en värdinna i skolbespisningen kom fram till mig efter denna artikel i Tranås-Posten och påpekade det hemska i mina åsikter. Jag måste meddela att jag är lika hemsk idag, om inte värre.

Ett parti för mig?

kyrkklockorVia Aqurette hittar jag hemsidan till det danska partiet Nihilistisk Folkeparti. Jag fann direkt dess anslag sympatiskt. Jag gillade också detta politiska krav:

STOP KIRKEKLOKKER SØNDAG MORGEN!
Gud er død. Når NFP bliver repræsenteret i borger repræsentationen, vil vi tage konsek­vensen og arbejde for, at landets borgere aldrig igen skal være ofre for en lille, forskruet minoritets religiøse chikane.

När kommer ett systerparti till Sverige?

Se det tidigare inlägget ”Glassbilen och kyrkklockor”.

Thatcher som debattör

I det engelska parlamentet äger ofta uppfriskande debatter rum. Här kan vi se Margaret Thatcher i fin form:

Det jag särskilt tycker om är hennes kritik av en motståndares uppfattning om distributiv rättvisa:

But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich.

En klassisk konflikt i politiken: är absolut eller relativ inkomst mest intressant att fokusera på? Den är inte minst aktuell nu, i dessa kristider. Daniel Waldenström visar att den disponibla inkomsten har sjunkit både för dem med högst och dem med lägst disponibel inkomst, men mer för de förra. Har det ökat rättvisan? Är det en bättre situation än om båda grupperna hade fått ökad inkomst men om den förra gruppen hade ökat sin inkomst mer?

Se även inlägget ”Hårda ord i politiken”.

Vad är politik?

Ernest Benn:

Politics is the art of looking for trouble, finding it whether it exists or not, diagnosing it incorrectly, and applying the wrong remedy.

Tips: Stephen Davies.

Politikers extrainkomster

bodströmThomas Bodströms arbete som advokat har uppmärksamats på senare tid. Vissa har kritiserat honom för advokatarbetet, då de anser det stjäla tid och kraft från det politiska förtroendeuppdraget; andra har funnit det berömvärt med en politiker som har en fot kvar i den så kallade verkligheten. Oavsett hur man värderar detta med dubbla arbeten (det finns argument för att de både kan öka och minska politikers kvalitet) visar en ny studie, ”Politicians’ Outside Earnings and Electoral Competition”, publicerad i Public Choice (preliminär gratisversion här), att bland tyska politiker är förekomsten av ”externa uppdrag” negativt relaterad till graden av politisk konkurrens, med vilket avses skillnaden i röstandel mellan direktvalda förbundsdagsledamöter och de som kom tvåa.

Intuitionen om ett samband uttrycks på följande vis:

While voters usually cannot observe the amount of time devoted to outside work, they can punish politicians for neglecting their responsibilities and pursuing their private business by voting them out of office. Consequently, when deciding on the optimal level of private sector activities, elected politicians will weigh the gains from outside work against the increased risk of not being reelected. If political competition is weak, the probability of reelection is high, and the marginal benefit from political activity is low. In contrast, if competition strengthens and electoral races are close, the marginal benefit of political work tends to be high. Consequently, electoral competition affects the tradeoff between political activity and work in the private sector. If competition gets stronger, politicians reallocate time from outside work towards political activity, and outside earnings decrease. In this perspective, electoral competition limits political rents and/or shirking.

Det empiriska resultat är i linje med detta resonemang:

We find that a ten-percentage-point decrease in the vote margin decreases annual outside income over a four-year term by about 17,000 Euros on average.

En metod för att påverka förekomsten av externa uppdrag är alltså att ändra graden av politisk konkurrens. Det kan vara bra att veta, såväl för Bodströms kritiker som för hans understödjare. Frågan är dock hur politisk konkurrens för en svensk riksdagskandidat, som verkar i ett annat valsystem än det tyska, ska definieras. En möjlighet är att se till partiernas interna ”primärvalsystem”, i den mån sådana tillämpas. En annan är att se till andelen personröster. En tredje är att se till konkurrensen mellan listor. Det kanske finns andra, och bättre, ansatser?

Bör röstande i val offentliggöras?

valsedlarDet finns en lång tradition av att låta människor rösta anonymt i demokratiska val, dvs. ingen får reda på vilka partier och kandidater som enskilda väljare röstar på. I ”Unveiling the Vote”, publicerad i British Journal of Political Science, utmanar Geoffrey Brennan och Philip Pettit denna tradition. De menar att röstande bör ske i enlighet med ett demokratiskt ideal som säger att väljaren bör utgå från en uppfattning om vad som ligger i allmänintresset.

Det finns tecken på att många väljare istället röstar enligt vad som är bäst för dem själva, eller på andra grunder som inte är relaterade till en uppfattning om vad som ligger i allmänintresset. Brennan och Pettit menar att detta till stor del beror på att rösterna är hemliga. Offentliggörande av hur man röstar kan styra människor att agera annorlunda:

We believe that the best way to promote people’s discursive preferences, and displace opposing pressures, is to unveil the vote. The reason is that if the vote is unveiled the desire for social acceptance will pay a larger role in your decision as to how to vote; and in a pluralistic society the surest way of winning social acceptance will be to vote in away that you can discursively support. The desire for social acceptance will ensure that the discursive preference for voting in a defensible manner will be given great prominence.

Genom att rösten inte är hemlig kommer väljaren att känna behov av att fundera igenom hur hans röst kan motiveras inför andra i termer av ett allmänintresse, och det kommer att föreligga starkare incitament till deliberation före valhandlingen, och dessa ting kommer att påverka röstvalet. Vad talar emot en reform av det här slaget? Försök att påverka väljarna kan bli mer framgångsrika, t.ex. genom mutor eller utpressning, och personer som väljer udda partier kan komma att utsättas för stigmatisering. Brennan och Pettit menar dock att detta är överkomliga problem.

Vad menas med rättvisa skatter?

Socialdemokraterna kritiserar regeringens skattesänkningar:

Skattesänkningarna har dessutom varit orättvisa. … Den tiondelen av befolkningen som tjänar bäst har fått mer än vad 60 procent av befolkningen fått tillsammans.

En ledare i DI klargör dock följande:

Den tiondel som har fått 23,6 procent av regeringens skattesänkningar betalar trots sänkningen 33 procent av de samlade inkomstskatterna. … De 10 procent som tjänar mest betalar ojämförligt mest skatt – faktiskt mer än vad de 60 procent som tjänar minst betalar tillsammans.

Det leder fram till frågan hur rättvisa skatter ska definieras. När Socialdemokraterna säger att det är orättvist att de tio procent som tjänar mest betalar 33 procent av de totala inkomstskatterna, undrar man hur stor del de anser att denna decil ska stå för. Finns det någon formel i bakgrunden som kan preciseras? Är siffran 50 procent? 90 procent? Hur beräknas rättviseoptimum? Eller handlar detta om tom retorik?

Forskningsresultat för Mona Sahlin

_sMona tar till orda:

Dit [till ökad sysselsättning] når inte Sverige genom att låna till skattesänkningar, mest till den rikaste tiondelen av befolkningen. Det är ansvarslöst. Vi socialdemokrater sätter i stället jobben först.

Jag rekommenderar Mona att läsa Finanspolitiska rådets kommentar till regeringens budgetproposition:

En förstärkning av jobbskatteavdraget utgör ett centralt förslag i budgetpropositionen. Vi har i våra två årsrapporter analyserat de tidigare jobbskatteavdragen och då delat regeringens bedömning att de är en effektiv metod att öka sysselsättningen på lång sikt. Erfarenheterna av jobbskatteavdrag från särskilt USA och Storbritannien är goda: ett antal utvärderingar tyder på att sådana skattesänkningar varit verkningsfulla. Det finns också makroekonomisk forskning som kan tolkas som att jobbskatteavdrag kan minska risken för att en tillfällig konjunkturnedgång ska leda till bestående högre arbetslöshet.

Därtill borde Mona bekanta sig med forskning som visar att skattesänkningar kan stimulera ekonomin (i BNP-termer) minst lika bra som utgiftsökningar.

Man kan mot bakgrund av denna forskning fråga sig varför det är ”ansvarslöst” att ”låna till skattesänkningar” som ökar sysselsättningen medan det tydligen inte är ansvarslöst att, som Socialdemokraterna föreslår, låna till skattesänkningar till pensionärerna och till höjd a-kassa, två åtgärder som kan förväntas minska sysselsättningen.

Media: DN1, DN2, DN3SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7AB1, AB2, AB3, AB4, AB5Expr.
Se även Den hälsosamme ekonomisten om utanförskapets storlek.

Verklighetens folk

hägglundGöran Hägglund talar numera om ”verklighetens folk”. Den skarpaste politiska analysen så långt ges av Igitur:

Vad är verkligast här: den utsträckta handen eller idén om den utsträckta handen eller intentionen med den utsträckta handen? Den likbenta triangeln av den metafysiska uppställningen inkapslar Hägglunds vilsegångenhet. Vägen som leder till vägen överrumplar dig, kommer från ingenstans, röjer allt i sin väg.

Skattesänkningar stimulerar

Trots vad många, inte minst Mona Sahlin och Thomas Östros, hävdar finns goda belägg i forskningen för att skattesänkningar förmår stimulera ekonomin minst lika bra som utgiftsökningar. Nu finns ytterligare en studie, av Harvard-ekonomerna Alberto Alesina och Silvia Ardagna, ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes Versus Spending”, som fastslår detta:

We examine the evidence on episodes of large stances in fiscal policy, both in cases of fiscal stimuli and in that of fiscal adjustments in OECD countries from 1970 to 2007. Fiscal stimuli based upon tax cuts are more likely to increase growth than those based upon spending increases.

Politisk retorik som går på tvärs med aktuell forskning, hur ska man se på sådan?

Tänk om Sverigedemokraterna har rätt?

jimmieboyInte helt oväntat har Jimmie Åkessons utspel mot muslimska invandrare skapat rabalder. Mycket kraft har lagts på att försöka belägga honom med faktafel. Jag tvivlar inte på att sådana finns i hans artikel, men jag undrar följande: Om han hade haft rätt i det han skriver, skulle det ha utgjort tillräckligt skäl för att motsätta sig invandring till Sverige? Sverigedemokraterna svarar förstås ja. Men vad svarar övriga? Jag svarar nej.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4DN, Dagen, AB, Expr.

Avnationaliserad läkemedelsprövning

Inom statistiken talar man om fel av typ I och om fel av typ II. Man kan göra fel genom att förkasta något som är sant och genom att inte förkasta något som är falskt. I läkemedelsprövningssammanhang handlar det om att man förbjuder något som förbättrar människors hälsa respektive att man inte förbjuder något som skadar människors hälsa.

Professor Daniel Klein menar att det förra felet de facto är ett stort problem idag: läkemedelsprövningen i många länder är, anser han, för restriktiv. Han föreslår en avnationalisering av läkemedelsprövningen, så att (vissa) andra länders godkännande ska innebära ett godkännande också i det egna landet. Därigenom tror han att (de dominerande) felen när det gäller mediciner, dvs. fel av typ I, kan minska. Själv tycker jag, utan att vara expert, att förslaget låter tilltalande. Varför inte testa? Om ett nytt läkemedel godkänns i t.ex. Canada, varför inte automatiskt acceptera det i Sverige? Motargument välkomnas.

Här talar sig Klein varm för sitt förslag:

Phelps tolkar Rawls

rawlsFå verk har påverkat den politiska filosofin som John Rawls bok A Theory of Justice, med dess lockande tanke om en slöja av okunskap bakom vilken människor väljer grundläggande principer för ekonomi och politik. En av de principer som Rawls menar att människor kommer att välja är den s.k. differensprincipen, som säger att ekonomisk ojämlikhet ska vara så ordnad, att den gynnar de sämst ställda. Detta har av många tolkats som att Rawls pläderar för en långt driven egalitarianism, med stark utjämning av inkomster och förmögenheter.

Ekonomipristagaren Edmund Phelps tillbakavisar i en färsk intervju i Journal of Economic Perspectives denna tolkning (s. 119–120):

One is that I came under the influence of John Rawls (1971). I was quite taken with his idea of maximin: that economic justice involves making the portion going to the person earning the least as high as it can be. I was just curious to see how that would play out in a mathematical model of taxation. At another level, I saw that Rawls was being portrayed in a distorted manner by people who wanted to use him for their causes. Some people wanted to use him as grist for their platform of egalitarianism, while I thought that what was interesting and especially distinctive about Rawls was that, yes he was in a sense an egalitarian, but he was paradoxically an egalitarian who was willing to tolerate a lot of inequality for the sake of those at the bottom of the heap. He was interested in the absolute rewards to the people at the bottom, not their relative rewards. I was fascinated when I stumbled on the result that the marginal tax rate on the last dollar of income of the highest earner should be zero because to leave it at some number above zero would mean foregoing the opportunity to cut a deal with that earner to work a little more in return for a cut in the marginal tax rate on the last dollar. In a way, I was showing people: don’t think that with Rawls you’re getting egalitarianism. If you’ve read his book, he’s really saying that he wants to deploy incentives to increase the amount of tax revenue in order to have the largest amount of funds possible for subsidies to lift up the contributors to the economy at the bottom of the heap.

Jag har alltid funnit det märkligt att svensk politisk debatt rymmer en väldigt grund, nästan icke-existerande, analys av begreppet rättvisa, trots att ordet används flitigt. Det finns andra förståelser i den filosofiska litteraturen än ”lika inkomst och förmögenhet för alla”. Rawls står för en sådan, annan förståelse, men det finns förstås många andra, alltifrån utilitaristiska till rättighetsetiska, som nästan helt lyser med sin frånvaro i debatten.

Religion sätter punkt för konversationen

Richard Rorty skriver i ”Religion As Conversation-stopper” (i boken Philosophy and Social Hope, s. 171):

rorty

The main reason religion needs to be privatized is that, in political discussion with those outside the relevant religious community, it is a conversation-stopper. Carter is right when he says:

One good way to end a conversation – or to start an argument – is to tell a group of well-educated professionals that you hold a political position (preferably a controversial one, such as being against abortion or pornography) because it is required by your understanding of God’s will.

Saying this is far more likely to end a conversation than to start an argument. The same goes for telling the group, ”I would never have an abortion” or, ”Reading pornography is about the only pleasure I get out of life these days.” In these examples, as in Carter’s, the ensuing silence masks the group’s inclination to say, ”So what? We weren’t discussing your private life; we were discussing public policy. Don’t bother us with matters that are not our concern.”

Rorty argumenterar alltså, helt rätt, anser jag, för att religion inte ska utgöra grund för politisk konversation. Som jag tolkar det har också Kristdemokraterna anammat den hållningen: de motiverar inte sina hållningar med religiösa argument numera. De har insett att det sätter punkt för all meningsfull konversation.

Skattesänkningar ökar tillväxten

BarroHarvards Robert Barro och Charles Redlick undersöker bl.a. hur skattesänkningar påverkar välståndsutvecklingen i den nya studien ”Macroeconomic Effects of Government Purchases and Taxes”. De sammanfattar:

For data that start in 1950, we estimate that a one-percentage-point cut in the average marginal tax rate raises the following year’s GDP growth rate by around 0.6% per year.

Det finns en tendens i den svenska debatten att stirra sig blind på den statiska budgeteffekten samt på fördelningseffekter av ändrade skattesatser. Då missar man lätt den viktiga tillväxteffekt som Barro och Redlick finner. Kanske något för våra politiker att beakta, i landet med världens högsta marginalskatter.

Se även inläggen ”Avskaffad värnskatt utan kostnad” och ”Okunnighet om skattesänkningar”.

Förvirrad kritik av regeringen

monaMona Sahlin och Thomas Östros kritiserar regeringen därför att den ”lånar till skattesänkningar” och därför att den har ett högre budgetunderskott. Är inte denna kritik märklig mot bakgrund av följande?

  1. (S) har tidigare kritiserat regeringen för att i den pågående krisen inte bedriva en tillräckligt expansiv politik. Är det då inte märkligt att berömma sig av ett lägre underskott, och en mindre expansiv finanspolitik? Kanske, svarar någon, menar (S) att enbart utgiftsökningar förmår stimulera ekonomin. Måhända, men i så fall har de fel.
  2. (S) ska bilda regering, är det tänkt, med Vänsterpartiet. En snabbtitt på dess budgetmotion avslöjar budgetunderskott som är 17,8 miljarder högre än regeringens under kommande treårsperiod. Var finns kritiken mot detta partis fiskala ansvarslöshet?
  3. (S) vill också ”låna till skattesänkningar” (till pensionärerna).
  4. Ser man på hur den offentliga sektorns finanser har utvecklats på senare år ser man bl.a. att skuldsättningen trots allt inte var lägre på Mona Sahlins tid i regeringen – vilket bl.a. får en att undra om dagens regering är mer eller mindre ansvarslös än den förra.

skuld

Media: SvD, AB, Expr1, Expr2, Expr3, Dagen, Sydsv.

Märklig syn på ansvar

östrosThomas Östros vill öka generositeten i a-kassan, vilket beräknas kosta 14 miljarder kr. Regeringen vill sänka inkomstskatterna med 10 miljarder kr. Det senare kallar Östros ansvarslöst därför att ”man sänker skatten på lånade pengar”. Varför är det inte lika ansvarslöst att öka utgifterna på lånade pengar? Please explain.

Se även inlägget ”Okunnighet om skattesänkningar”. Media: Expr, ABDN, Sydsv, SvD.

Maximerar demokratin friheten?

Hans Kelsen för ett resonemang i ”Foundations of Democracy”, publicerad i Ethics, om hur frihet (i betydelsen politiskt självbestämmande) och demokrati (i betydelsen majoritetsprincip) förhåller sig till varandra:

kelsenThe individual is always born into an already established social order and normally also into a pre-existent state in the creation of which he did not participate. Only the change, the development, of this order is practically in question. In this respect the principle of a simple, not a qualified, majority constitutes the relatively greatest approximation to the idea of freedom. According to this principle, among the subjects of the social order the number of those who approve the order will always be larger than the number of those who entirely or in part disapprove but remain bound by the order. At the moment when the number of those who disapprove the order, or one of its norms, becomes greater than the number of those who approve, a change is possible by which a situation is re-established in which the order is in concordance with a number of subjects which is greater than the number of subjects with whom it is in discordance.

The idea underlying the principle of majority is that the social order shall be in concordance with as many subjects as possible and in discordance with as few as possible. Political freedom means agreement between the individual will and the collective will expressed in the social order. Consequently it is the principle of simple majority which secures the highest degree of political freedom that is possible within society. If an order could not be changed by the will of a simple majority of the subjects but only by the will of all (that means, unanimously), or by the will of a qualified majority (for instance, by a two-thirds or a three-fourths majority vote), then one single individual, or a minority of individuals, could prevent a change of the order. And then the order could be in discordance with a number of subjects which would be greater than the number of those with whose will it is in concordance.

Har han rätt? Är friheten (i betydelsen politiskt självbestämmande) störst när en enkel majoritet fattar de politiska besluten? Kanske, men frågan är om politiskt självbestämmande är den enda målvariabeln att beakta. Buchanan och Tullock menar t.ex. att även externa kostnader (dvs. kostnader av att beslut medborgarna ogillar fattas) bör tas med i kalkylen – och dessa är avtagande i den grad i vilken beslutsregeln är kvalificerad.

Vad kostar kulturen?

Åsa Linderborg i ett skarpt utfall mot regeringen:

Kultur måste få kosta.

Samtidigt visar DN denna figur:

kulturbudget

Kulturen tycks få kosta även med Alliansen.

Okunnighet om skattesänkningar

rödgrönaDe rödgröna tycker inte om regeringens ekonomiska politik:

Vi säger nej till vårdslösa skattesänkningar med lånade pengar.

Jag är själv förespråkare av finanspolitisk återhållsamhet, då budgetunderskott har en kostnad. Problemet är bara att de rödgröna snarast förespråkar större budgetunderskott än regeringen. Den intressanta frågan är varför det är vårdslöst att låna pengar till skattesänkningar när det inte är vårdslöst att låna pengar till utgiftsökningar av alla de slag.

De rödgröna kan tänkas svara att utgiftsökningar kan stimulera ekonomin medan skattesänkningar inte gör det. Detta svar tycks dock inte förenligt med aktuell forskning:

  • Skattesänkningar kan öka BNP, enligt ”The Macroeconomic Effects of Tax Changes” av professorerna Romer, accepterad för publicering i American Economic Review.
  • Professor Mankiw: ”[E]mpirical studies that do not impose the restrictions of Keynesian theory suggest that you might get more bang for the buck with tax cuts than spending hikes” och igen: ”[T]he case for taxes over spending as the fiscal instrument of choice is compelling.” Mankiw förklarar detta teoretiskt här.
  • Professor Barro i intervju om sin forskning om multiplikatorer: ”Tax cuts are bound to be better.”
  • Professorerna Mulford och Uhlig: ”[D]eficit-financed tax cuts work best among these three scenarios to improve GDP.”
  • Professorerna Alesina och Zingales: ”Furthermore, tax cuts have a much better effect on job creation than highway rehabilitation.”
  • IMF: ”[R]evenue-based stimulus measures seem to be more effective in boosting real GDP than expenditure-based measures, particularly in the medium term and in advanced economies.”
  • Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks mindre än många har trott. Professor Wieland: ”Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.” (Se även härhärhär, här och här.)

Frågan är om de personer som de rödgröna lät tillfråga om skattesänkningar och som var avvisande kände till dessa resultat och resonemang. Frågan är om de rödgröna själva känner till dem. Accepterar man lån för stora utgiftsökningar förefaller det inte mer, utan möjligen mindre, ansvarslöst att acceptera lån för stora skattesänkningar.

Media: SvD1, SvD2DN1, DN2, DN3AB1, AB2Expressen

Politikerns dilemma

adlaiAdlai Stevenson förstod sig på politikens villkor:

A supporter once called out, ”Governor Stevenson, all thinking voters are for you!” And Adlai Stevenson answered, ”That’s not enough. I need a majority.”

Citat ur Bryan Caplans bok The Myth of the Rational Voter, s. 1.

Bör Sverige införa euron?

Ett tungt argument för att behålla den svenska kronan har varit att det är värdefullt för Sverige att kunna bedriva en egen penningpolitik, som är anpassad till svenska förhållanden. I en ny studie av James Reade och Ulrich Volz, ”Too Much to Lose, or More to Gain? Should Sweden Join the Euro?”, hävdas att detta oberoende är en illusion. Se t.ex. de av centralbankerna satta inlåningsräntornas utveckling:

räntor

Forskarna resonerar så här:

Overall, our deliberations suggest that the Riksbank, despite staying outside of the eurosystem and pursuing an inflation targeting framework with a flexible exchange rate that should theoretically leave it full monetary policy autonomy, is de facto not master in its own house. Rather, we argue that Sweden is lulled by some kind of monetary independence delusion. By joining the euro, Sweden would give up monetary sovereignty, but the cost in terms of a loss of monetary policy autonomy would be negligible. We hence consider the argument made by the Calmfors Commission and others that through EMU membership Sweden would ”no longer have the opportunity to pursue an independent monetary policy” (Calmfors et al., 1997, p. 312) and hence might face serious consequences for stabilisation-policy as flawed as it largely blends out reality. The cost of ceding monetary sovereignty would arguably be outweighed by Sweden gaining a seat in the ECB’s governing council, where the governor of the Riksbank would have a say in formulating the common European monetary policy stance. Instead of being a passive bystander to the ECB’s interest rate decisions, the Riksbank could play an integral part in European monetary policy making.

Man skulle kanske kunna invända att den svenska penningpolitiken har följt den europeiska, inte därför att detta var nödvändigt utan därför att svenska realekonomiska förhållanden har varit snarlika de europeiska, vilket har fått en relativt autonom riksbank att utforma penningpolitiken likt ECB. Nå, studien är i vilket fall högintressant, och den väcker frågan om det är dags för ett nytt beslut på eurofronten i Sverige snart.

Vad förklarar jordbruksavregleringar?

vete mörka molnI många utvecklingsländer har jordbrukssektorn avreglerats på senare år. I mer utvecklade länder kvarstår regleringarna på detta område i hög grad, vilket nog har fått många frihandelsförespråkare att sucka uppgivet. Det är bl.a. därför av intresse att analysera hur de reformer som har kommit till stånd kan förklaras. En ny studie, ”The Political Economy of Agricultural Market Reforms in Developing Countries”, publicerad i The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy, finner följande:

Our results suggest that the sudden and strong decline in the international price of agricultural commodities played a crucial role in destabilizing the financial equilibrium of marketing boards. In addition, changes in the rural representation in the political arena and government ideology also played significant roles in breaking up the status quo.

Det visar sig alltså att existerande intressegrupper inte alltid förmår blockera förändringar av förd politik, t.ex. vid exogena prischocker och när politikerna själva är övertygade om reformers positiva effekter. Det senare var sannolikt också avgörande när Storbritannien på 1800-talet genomförde en stor frihandelsreform.

För en utmärkt introduktion till grunden för reformer i mer utvecklade länder, se den nya boken Reform.

Ska ekonomin stimuleras mer?

Många förespråkar stora statliga utgiftsökningar, i tron att dessa kan stimulera ekonomin. Professor Paul Krugman är den kanske starkaste förespråkaren av stimulanspaket:

If governments had raised taxes or slashed spending in the face of the slump, if they had refused to rescue distressed financial institutions, we could all too easily have seen a full replay of the Great Depression. As I said, deficits saved the world. In fact, we would be better off if governments were willing to run even larger deficits over the next year or two.

wielandEn ny analys ger dock skäl att tvivla på Krugmans tro på de mirakulösa effekterna av ofinansierade storsatsningar. Professor Volker Wieland rapporterar om nya forskningsresultat:

Our analysis suggests government spending quickly crowds out private consumption and investment, because forward-looking households and firms will consider eventual increases in future taxes, government debt, and interest rates. … Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier. The expectation of future tax increases, or rising government debt and future interest rate increases leads to a reduction in private consumption and investment spending. … In light of these findings, European policy makers ought to ignore calls for further stimulus packages.

Som alla trosvissa dogmer måste det keynesianska evangeliet granskas kritiskt.

Se även John Cochranes kommentar till Paul Krugmans budskap, Greg Mankiws inlägg ”Accountability?” samt de tidigare inläggen ”Mer stimulans? Eller mindre?”, ”Sverige för en expansiv politik” och ”Är budgetunderskott oproblematiska?”.

Ett samhälle utan social rörlighet

Robert Frank och andra är starkt kritiska mot den statustävlan som pågår människor emellan. Många försöker ta sig upp i samhället genom att jobba lite mer än andra och genom att köpa lite finare saker än andra. Till slut blir nästan alla mindre lyckliga av denna jakt efter en bättre relativ position.

tocquevilleDe Tocqueville klargör att man kan tänka sig ett samhälle utan socioekonomisk rörlighet i vilket statusjakt och strävan efter att få det bättre än andra är mycket svårare att realisera. Will Wilkinson skriver:

When classes are stable over generations, and there is little mobility up or down, conventions that govern class relations become settled, making it easy to know how to behave toward those above and below one’s station. Moreover, when classes are fixed and mobility is limited, there is little anxiety about improving one’s position, since there’s so little prospect for doing so.

Som ett extremfall kan kanske det indiska kastväsendet anföras. Man föds in i en klass och kan inte ta sig ur den, hur mycket man anstränger sig. Jämför detta med ett modernt marknadssamhälle, som USA eller Sverige, i vilket man kan röra sig från en inkomstklass till en annan utan alltför stora problem.

Vilket samhälle är att föredra? Nästan alla i väst svarar nog det senare, troligen även de ekonomer som ser statusjakt som ett stort problem. Det antyder att man i målfunktionen inte bara bör inkludera frånvaro av statusjakt, eftersom sådan frånvaro medför en alternativkostnad. Det torde gälla även mer modesta försök att hindra statusjakt. Om t.ex. entreprenörer motiveras av relativ position, kan kraftigt progressiv beskattning, som syftar till att minska en sådan motivation, leda till en försämrad absolut ekonomisk utveckling.

Se även inläggen ”Ska sport och smink beskattas?””Statustävlan kan gynna miljön” och ”Två typer av egenkärlek”.

Starka familjer kan ge lägre socialt kapital

Familjebandens styrka varierar mellan länder:

familjeband

Figuren baseras på World Values Survey och är hämtad från den nya studien ”Family Ties and Political Participation” av Alberto Alesina och Paola Giuliano. I den testar de hypotesen att starka familjeband är negativt relaterade till tillit och politiskt deltagande, där idén är att man då litar på den egna familjen men misstror utomstående, som också antas lita på sina familjer och misstro utomstående. Detta skulle kunna sägas vara typiskt för södra Europa, med motsatt situation i Norden. Forskarna finner stöd för denna hypotes:

Strong family ties are associated with, and possibly ”cause”, lack of generalized trust. In addition, individuals with strong family ties do not engage much in political activity, and are less interested in public policies, the common good and the polity in general. An extreme version of strong family ties is the ”amoral familism” which, according to Banfield (1958) was a major determinant of underdevelopment. The strength of family ties could then reduce social capital and as a result have an important effect on economic development.

Förvisso medför familjen ofta många fördelar; men det tycks mig som om familjens politiska försvarare, ofta konservativa och kristdemokrater, lite väl okritiskt vurmar för familjen utan att beakta en del negativa effekter. Denna uppsats bidrar till att rätta till balansen.

Se även Ingela Algers och Jörgen Weibulls uppsats ”Kinship, Incentives and Evolution”, accepterad för publicering i American Economic Review, i vilken de modellerar familjebandens styrka som en funktion av klimatet. Ju varmare, desto starkare familjeband. Figuren ovan verkar i stort bekräfta ett sådant samband.