I Henrik Berggrens biografi över Olof Palme läste jag följande beskrivning av Sverige på 1950-talet:

Socialdemokratin dominerade, inte bara som ett politiskt parti utan som en social rörelse som bar förväntningar på alla livets områden hos tusentals män och kvinnor ur arbetarklassen. Barnen togs om hand i scoutrörelsen Unga örnar, ungdomar diskuterade politik, campade och flörtade i ungdomsrörelsen SSU, teaterintresserade satte upp skådespel i Folkets Hus, studieintresserade deltog i ABF:s studiecirklar, hemmafruar handlade kooperativt i konsumbutikerna, turistlystna åkte med arbetarrörelsens resebyrå Reso, trogna veteraner jordfästes av begravningsfirman Fonus.

Arbetarrörelsens resebyrå Reso, minsann. Målet verkar ha varit en total politisering av människors liv. Allt var inte bättre förr.