Ofta påstås att ”eftersom vi inte vet så kan vi lika gärna utgå från att x är sant,” där x är någon godtycklig uppfattning, såsom ”Jahve existerar” eller ”vi upphör inte att existera när vi dör.” Ofta innehas dessutom uppfattningar av det här slaget med en förbluffande trosvisshet.
Så skönt att som kontrast stöta på rationell analys:
But in probability theory, absence of evidence is always evidence of absence.”
En grupp som kallar sig Liberala kvinnor vill sätta upp belysning, övervakningskameror och avskräckande skyltar där prostitution tros förekomma. Språket förvanskas inte lite när några som kallar sig ”liberaler” inte bara försvarar kriminalisering av frivilliga transaktioner människor emellan utan också vill trappa upp förföljelsen av dem som köper och säljer sexuella tjänster. Den enda liberala linje jag kan se är att verka för sexköpslagens omedelbara avskaffande.
Se förresten den politiska språkbarometern angående hur begrepp av detta slag används olika mycket över tid i riksdagen.
Uppdatering: Se även Blogge Bloggelitos frejdiga inlägg i frågan.
Inte bara Lord Henry Wotton insåg ungdomens primat. Witold Gombrowicz:
Se bara på den ålder där barnet slutat och den vuxne ännu inte riktigt har börjat, från fjorton till tjugofyra års ålder, då det är människan givet att blomstra. Det är den enda skönhetsfyllda tid som människan har. Det finns hos henne ett odödligt förråd av skönhet och behag, men – tyvärr, tyvärr! – är det förbundet med ungdomen.
Jag har respekt för vegetarianismen. Djurs välfärd bör beaktas och ges viss vikt när politik utformas och när personliga konsumtionsbeslut fattas. Men det är inte dödandet eller ätandet av djur jag motsätter mig utan, likt Jeremy Bentham, att djur erfar lidande. Därför tvekar jag trots allt inför att bli vegetarian (och än mer inför att bli vegan).
Som Tyler Cowen argumenterar för i ”Market Failure for the Treatment of Animals” finns det många beslut som skulle kunna minska djurs lidande. Däremot klargör han att gott uppsåt inte alltid innefattar rationell analys. En fråga man t.ex. bör ställa sig är om det blir färre djur om alla blir vegetarianer eller veganer och om detta är önskvärt, från djurens eget perspektiv. Är det bättre att existera i en bra djurhållning som leder till döden därför att människor vill äta djurkött än att inte existera alls?
Abstract:
I examine the welfare economics of how humans treat animals, using ordinal welfare economics and the standard of willingness to pay. I therefore assume that animals count in the social welfare function only insofar as human animal lovers care about them. I do not defend these assumptions as the best available moral theory, but rather treat them as a minimalistic approach that counts animals as little as possible and looks for robust conclusions. Even under these assumptions we find systematic and significant market failure in the treatment and allocation of animals. Many of the common recommendations of animal rights advocates, however, fail to consider secondary consequences and therefore may decrease animal welfare. The effects of mandatory animal care standards, subsidies to animal care, and taxes on meat consumption all differ. Piecemeal and systematic reforms do not generally have the same effects on animal welfare. The results of this paper do not require any particular judgments as to exactly how much animal welfare counts, relative to human welfare.
(Jag vill tillägga att jag inte alls är förtjust i köttkonst.)
Greg Mankiw visar ett diagram som antyder att ju bättre ekonomisk utveckling, desto större framgång får sittande presidenter i val i USA:
Detta resultat stöds av en hel del forskning – se Douglas Hibbs forskningsöversikt.
Men gäller inte detta samband i Sverige? I så fall undrar man om regeringen Reinfeldt inte snart bör börja få ökat stöd i opinionen. Ekonomin går ju bättre än på mycket länge. Det bör mer än väl kompensera för en del tabbar på andra områden, tycker jag.
Igår tittade jag på Bingolottos uppesittarkväll och blev upprörd. Bl.a. lottades en apparat ut som kolsyrar kranvatten. Denna framhölls som bra eftersom mineralvatten på flaska ”förstör miljön”. Vi som konsumerar mineralvatten demoniserades ett flertal gånger under programmets gång.
Det som stör mig är inte att människor bryr sig om miljön utan bristen på redigt tänkande. Vill man uppnå ett visst miljömål, t.ex. en sänkning av koldioxidutsläppen med x procent, bör man fråga sig hur det målet bäst och mest rättvist uppnås. Nu har mediadebatten snöat in (om uttrycket tillåts så här års) på ett perifert fenomen, mineralvattendrickande. Samtidigt ignoreras mycket större miljöproblem, t.ex. privatbilismen. Bingolotto demoniserar mineralvattendrickande men lottar utan minsta kritik ut 27 bilar och två motorcyklar, samt en massa annat vars produktion inte direkt gynnar miljön, i programmet. Hyckleri eller dumhet?
Min poäng är att om koldioxidutsläppen ska minskas bör det ske genom att de aktiviteter som orsakar störst problem diskuteras kritiskt. Men eftersom de flestas preferenser är sådana att de inte vill gynna miljön om det drabbar dem själva alltför mycket ignoreras t.ex. problem med bilåkande helt. Andras preferenser struntar man däremot helt i. ”Förbjud mineralvatten, det är ändå en onödig produkt”. Vissa av oss anser faktiskt inte det.
Kanske bör varje person tillåtas orsaka y kg koldioxidutsläpp per år? I så fall kanske vi som inte har bil kan få dricka mineralvatten medan de som kör bil måste dra ner på en massa annan miljöförstörande verksamhet, såsom mineralvattendrickande, köp av bingolotter (vars produktion förstör miljön), köp av platt-tv (vars materialutvinning och produktion förstör miljön) och tittande på tv (som kräver el som förstör miljön).
Jag har tidigare upprört klagat på DN:s Krogkommission i samma fråga.
Är det möjligt att inte fascineras av Nigella Lawson? Finns en mer vacker, stilfull och lågmält karismatisk kvinna att tillgå?
Jag kan för övrigt varmt rekommendera hennes recept på gooey chocolate pudding samt notera att hon är dotter till Nigel Lawson, finansminister under Margaret Thatcher.
Då jag berättade att jag gillar Timbuktus musik meddelade mig en vän att denne tydligen hyser vänsterextrema åsikter. Jag är osäker på i vilken grad det påståendet stämmer, men det väcker en intressant principiell fråga, nämligen: Bör man tycka om verken av en konstnär vars åsikter man i något avseende fundamentalt ogillar? Kan man t.ex. gilla Wagners musikdramer trots att han var antisemit?
En komplicerad fråga, men min egen tentativa syn är att man mycket väl med gott samvete kan njuta av en sådan konstnärs verk så länge just de verk man njuter av inte explicit torgför de åsikter som man i något avseende fundamentalt ogillar.
Jag anser det dock tvivelaktigt att stödja en sådan konstnär med pengar om denne explicit och på ett återkommande sätt torgför sådana åsikter (i eller vid sidan av sina verk). I Timbuktus fall använder jag mig därför av YouTube istället för att köpa hans skivor; i Wagners fall är problemet lättlöst: han är död och tjänar inte längre några pengar.
Men jag är inte helt säker på min uppfattning här, för om man inte stödjer en sådan konstnär med pengar kanske han helt upphör att producera. Då får man väga risken för att all produktion upphör mot risken för att personen ges stöd för att torgföra obehagliga åsikter.
Slutligen en relaterad fråga: Bör man tycka om medicin som uppfunnits av en person vars åsikter man i något fundamentalt avseende ogillar? Om en ledande nazist hade uppfunnit penicillinet, skulle det göra det tveksamt att använda detta läkemedel?
Ofta oroar man sig för saker och ting. I sådana situationer har jag funnit det lugnande att lyssna till Timbuktu:
Det kommer ordna sig, det gör det alltid
Jo, det löser sig, så brukar allt bli
det kommer fixa sig till slut
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur
och flera mil ifrån, det ordnar sig.
Se honom framföra sången här:
Jag avger aldrig nyårslöften – nej, inte löften överhuvudtaget (om jag inte avkrävs dem på ett väldigt insisterande sätt, i vilket fall jag ibland kan lova saker av strikt pragmatiska skäl). Skälet är att jag ser mitt jag idag och mitt jag imorgon som två olika personer, och jag kan inte gå i god för vad jag imorgon vill göra, lika lite som jag kan gå i god för vad någon annan vill göra. Jag finner därför inte bara nyårslöften lätt osmakliga utan även s.k. vigsellöften. Det går helt enkelt inte att trovärdigt lova att vara någon trogen hela livet.
Möjligen kan ett löfte göra det något mer sannolikt att en viss handling utförs/inte utförs jämfört med om ett löfte inte avges, i den mån jag imorgon bryr mig om mitt rykte. Men jag idag, eller någon annan, vet inte om eller i vilken mån jag imorgon gör det. Och det känns i vilket fall bedrägligt att lova något vars realisering endast därigenom blir något mer sannolik.
Förresten: Den analytiska uppdelningen på jag idag och jag imorgon kan förklara beteenden som man ångrar. Jag idag vill äta godis men jag imorgon (som har blivit tjock) tycker inte att det var en bra idé. Det är dock inte självklart vilket jag som bör bestämma. Paternalister utgår alltid ifrån att preferenserna hos jag imorgon ska ha lexikografiskt företräde, men är det rimligt?
Jag läste häromdagen ”Mot poeterna” av Witold Gombrowicz – och blev upplyft:
Tesen i denna skiss: att nästan ingen tycker om dikter och att verspoesins värld är en fiktiv och förljugen värld.
Jag blev upplyft eftersom jag inte tycker om dikter särskilt mycket (men det finns undantag) och eftersom jag tilltalas av Gombrowicz ständiga förmåga att påpeka att kejsaren faktiskt är naken. Han ser bortom yta och konvention – hans analys penetrerar falskhet och förljugenhet varhelst de uppträder.
Jag fascineras av skejtarkulturen. Inte så att jag känner minsta längtan att själv ansluta mig till den; det räcker utmärkt med att observera den, IRL och på film. Skälet till min fascination är att denna kultur är ung, pigg, individualistisk och fräsch – raka motsatsen till den konventionella, stela, tillrättalagda, icke-reflekterande, glädjefattiga och kvävande livsform som är typisk för de flesta människor. Det är fria, unga människor med attityd, passion och egen stil (hängbyxor!) som skejtar. De kastar sig ut och tar för sig av livet. Det gör mig lycklig att betrakta dem.
Därför var det med särskild glädje jag på Filmfestivalen såg Gus Van Sants nya film Paranoid Park. Så här skrev en god vän som jag såg filmen med om den:
Börja med en Postafen. Sedan kan du hänga med i handkamerans alla svängar i skejtrampen utan vidare! Efter någon minut återgår dock kameran till en vanlig antiskakvariant, och tur är väl det. Filmen är en hisnande färd in i den tonårige skejtkillens värld, med en del överraskningar och oväntade vändningar. Ganska mörk bakgrund men med en hoppfull yta sedd ur den unge skejtarens ögon. Ett moraliskt dilemma med skuldkänslor över saker man kanske inte alltid råder över. Vissa saker kanske händer ändå. En film med mycket snyggt foto, inte minst tack vare huvudrollsinnehavaren. De högst varierande musiksekvenserna tillför dessutom filmen en tredje dimension. Kort sagt är detta en film att se, att begrunda, att hänföras till!
Bertrand Russell säger följande i Portraits from Memory and Other Essays:
I think the essence of wisdom is emancipation, as far as possible, from the tyranny of the here and the now.
Människor som sitter fast i sitt ”här och nu” är i regel outhärdligt trista och ostimulerande. Att kunna röra sig utanför sitt vardagsliv, att vara en del av en levande intellektuell kontext, att kunna ifrågasätta sig själv, allt detta gör en människa intressant.
Men uttalandet kan också relateras till synen på konst. Många blir ängsliga inför konst som inte uppenbart porträtterar något. De flesta tycks vilja ha konkretion – så att de förstår konstens ”här och nu”. Att själv få tolka, eller att inte ens ha som ambition att tolka, utgör en för stor utmaning för många.
Medan jag springer på löpband observerar jag när en simklubb tränar. Simmarna har mycket fina och vältränade kroppar, men de tre tränarna är samtliga småfeta och plufsiga. Utgör inte det en nackdel för en simtränare? Respekterar hårt tränande simmare tränare som själva inte ens orkar hålla kroppen i normaltrim? Utgör de goda förebilder?
Jag är inte säker på svaret. Jag tror att det kan finnas en negativ effekt av fetman, allt annat lika. Men allt annat är förstås inte lika. Man kan mycket väl tänka sig att en korpulent simtränare har överlägsna teoretiska kunskaper om hur simträning mest effektivt bedrivs. Han behöver ju inte behöva simma själv för att veta hur andra bäst ska bli snabba simmare. Icke desto mindre tror jag att idealet är en vältränad och teoretiskt kunnig tränare.
(Jag undrar om kraftiga tränare är vanligt förekommande även i andra sporter.)
Detta fick mig också att fundera på forskningens värld. Är det t.ex. så att personer som kommenterar andras arbeten själva behöver vara framgångsrika forskare för att förtjäna att tas på allvar? Jag tror, i analogi med fallet med simtränarna, att en kommentator av akademiska arbeten får större respekt om han själv publicerar sina arbeten i prestigefyllda tidskrifter och på framstående förlag. Men det finns förstås inget som säger att en person som inte publicerar sig på det viset inte kan ha teoretiska kunskaper om hur andra bör skriva för att nå framgång. Idealet är nog även här en välpublicerad och teoretiskt kunnig kommentator.
Så man bör inte a priori avfärda rundhylta simtränare eller opublicerade forskarkollegor. De kan ha mycket att tillföra de också, även om de nog skulle respekteras mer med fin kropp och med ett mer imponerande cv.
Jag har tidigare klagat på att skådespelare inte är särskilt intressanta och att de får för mycket utrymme i media. Men det finns undantag. Mer av Stellan Skarsgård, tack!
– Jag bestämde mig för att jag skulle läsa Bibeln och när jag hade gjort det läste jag även Koranen. Och bägge böckerna är, om man väljer att ta dem på allvar, förskräckliga. Hemska sagor och förskräckliga historier. Följer du inte religionen ska du brinna i helvetet i evighet. Amen.
Med bakgrund av sin granskning är han därför, milt sagt, kritisk till religion. Överhuvudtaget.
– Därför är jag inte det minsta religiös. För mig är det ungefär som att tro på tomten. Och nu efter att ha lusläst både bibel och koran och dessutom inte haft någon av dessa böcker med mig med modersmjölken är jag negativt inställd till religioner.
Min nye vän, filosofen Ralf, är inte bara nykterist på kantiansk grund utan också anti-nationalist. När jag frågade om han huvudsakligen såg sig som tysk (han är född i Tyskland) eller engelsk (han är uppvuxen och har gått i skola i England) blev han förnärmad, eftersom han såg det som irrationellt att identifiera sig med ett visst land. Han menade istället att en förnuftig individ inte låter sig bindas av nationella hänsyn utan alltid styr kosan dit förnuftet blomstrar mest och där ens potential utnyttjas till fullo. Han är ett slags elitistisk kosmopolit. (Just nu befinner han sig vid Stanford University.)
Han skickade mig detta citat av Schopenhauer, ur Parerga und Paralipomena, för att understryka denna övertygelse:
The cheapest type of pride, however, is that of national pride. It indicates in the subject the lack of any individual qualities of which he could be proud, insofar as he would not otherwise grasp for that which he shares with so many million. He who possesses significant personal traits will rather identify most clearly the mistakes of his own nation because they are constantly before his eyes. But every miserable fool, who does not have anything in the world whereof he could be proud, takes the last means by being proud of the nation to which he currently happens to belong: by means of this he recovers and is now thankfully ready to defend all the mistakes and idiocies that belong to it with his hands and feet.
Måhända har jag gjort en och annan kristen läsare av denna blogg frustrerad genom min återkommande kritik av allt som har med religion att göra. Den typen av kritik kommer att fortsätta. Men jag vill ändå ge lite tröst åt de kristna, och glädje åt musikälskare i allmänhet, genom att presentera ett kort utdrag ur Andrew Lloyd-Webbers Requiem. En mästerlig Plácido Domingo (en av få manliga operasångare jag njuter av att lyssna till) framför här ”Hosanna” (vid 3.00):
Andreas Lundstedt meddelar att han är hiv-positiv. Det är starkt att våga gå ut med en sådan sak – fortfarande är stigmatiseringen av hiv-positiva och okunskapen om hiv upprörande stor. Jag kommer att tänka på alla dem som dog i aids före bromsmedicinernas tillkomst – däribland storslagna individer som dansaren Rudolf Nurejev, historikern John Boswell, filosofen Michel Foucault, sångaren Freddie Mercury och fotografen Robert Mapplethorpe.
(På bilden: Robert Mapplethorpe, självporträtt)
Det intressanta är att det är tack vare läkemedelsindustrin, som primärt är ute efter att maximera sina vinster, som bromsmedicinerna har kunnat produceras. Som Andrew Sullivan klargör:
The reason we have a treatment for HIV is not the angelic brilliance of anyone per se but the free-market system that rewards serious research with serious money.”
Det är värt att minnas en dag som denna. Till stor del tack vare dessa ”giriga” företag kan nu många människor slippa dö en fruktansvärd, plågsam död.
När jag gick i låg- och mellanstadiet fick man lära sig att skriva med skrivstil. Jag var ganska bra på det. Men vad har hänt med skrivstilsskrivandet? Jag bidrar inte längre till det, och jag tycker aldrig att jag ser någon annan göra det heller. Alla dessa övningar tycks ha varit förgäves.
Witold Gombrowicz:
Å! Jag är dödligt förälskad i kroppen! Kroppen är för mig närapå det avgörande. Ingen ande kan gottgöra kroppslig fulhet, en fysiskt oattraktiv människa tillhör alltid monstrens ras, vore det också själva Sokrates!
Glädjande nog återinrättas Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) i Finansdepartementet. De rapporter som redan har tagits fram kan alla hämtas här för läsning.
Om jag ska rekommendera en får det bli en rapport som två goda vänner och tidigare doktorandkollegor till mig på Handelshögskolan, Fredrik Bergström och Mikael Sandström, skrev 2001, ”Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna”. Den redovisar forskning, publicerad i Journal of Public Economics, som finner att friskolor tenderar att öka kvaliteten också i de kommunala skolorna genom konkurrens.
Jag förespråkar nedläggning av de teologiska fakulteterna. De tycks innefatta två typer av verksamhet: teologi (studier i religion) och studier av religion. Den förra typen finner jag bisarr och helt opassande i en modern universitetsvärld. Varför ska skattemedel finansiera inomkristna utredningar av för icke-troende helt irrelevanta lärosystem? Det är pinsamt att skattemedel finansierar professorer i ”systematisk teologi” och liknande. Det spelar här ingen roll om sådana professorer är kritiker eller försvarare av klassisk kristendom – uppenbarligen finns båda sorter – utan problemet är att de ägnar sig åt inomreligiös analys och pseudovetenskap.
Den senare typen av verksamhet, dvs. studier av religion, finner jag däremot vetenskaplig till sin karaktär och viktig att forska inom. Men sådan forskning bör inte bedrivas i särskilda teologiska fakulteter utan, vilket redan sker, på annat håll. Sociologer kan studera religiösa organisationers och normers karaktär; nationalekonomer kan studera den religiösa marknadens karaktär och religiösa reglers effekter på mänsklig beteende; psykologer kan studera varför vissa blir religiösa fanatiker; biologer och neurovetare kan undersöka om religiösa behov har utvecklats evolutionärt och om religiösa upplevelser beror på hjärnans sätt att fungera.
Regeringen lade klokt nog ned Arbetslivsinstitutet. Nu är det dags att fortsätta nedläggningsarbetet, för att slippa lägga medel på irrelevant eller i social mening negativ inomreligiös ”forskning” och för att stärka studiet av religion som fenomen inom samhälls- och naturvetenskapliga discipliner.
Uppdatering: Dr Vlachos delar min syn.
Som liberal är jag emot statlig inblandning i religion, på alla sätt och plan. Som ateist är jag emot en levande religion, som fångar människor emotionellt. Problemet är att forskning visar att statlig inblandning i religion, med minskad konkurrens mellan religiösa grupper som följd, leder till att religionen blir icke-levande, stagnerande och ointressant för människor. Abstract:
Traditional religious research fails to recognize religion as a market phenomenon. It especially overlooks supply-side factors that shape the incentives and opportunities of religious firms, emphasizing instead demand-side shifts in the perceptions, tastes, and needs of consumers. This paper reviews the effects of government actions that alter religious supply. Our examples demonstrate that simple deregulation lies at the root of major religious trends and that the vitality of a religious market depends critically upon its competitiveness.
Bör man som liberal ateist därför förespråka statlig inblandning i religionen, t.ex. i form av en statskyrka? Då tenderar ju religionen – som levande kraft – att spela mindre roll i samhället.
Nej, jag anser trots allt inte att statskyrkan ska återinföras. Men dess avskaffande kanske medför en kostnad i form av ökad religiositet på sikt i takt med att konkurrensen om de stackars svenskarnas själar intensifieras.
Witold Gombrowicz, denne kloke man:
Jag kräver Dödshus, där var och en skulle förfoga över moderna medel för ett lindrigt frånfälle. Där skulle man kunna dö lätt och ledigt, utan att behöva kasta sig under ett tåg eller hänga sig i en krok. Där en utled, förbrukad och utmattad människa kunde överlämna sig i specialistens vänliga vård och garanteras en död utan skam och tortyr. Varför inte, frågar jag – varför inte? Vem förbjuder er att civilisera döden?
Naomi Kleins nya bok Chockdoktrinen har uppmärksammats mycket i media. Johan Norberg skriver i DI idag om den:
Naomi Kleins tes är enkel: Nyliberalism och fria marknader är djupt impopulära, så därför kan de bara drivas igenom när befolkningar är chockade och desorienterade av en naturkatastrof, ett krig eller en militärkupp. Så över hela världen har liberala reformer gått hand i hand med väldig brutalitet och hänsynslöshet – från Chile till Kina – för att företagen ska kunna sko sig på de fattigas bekostnad. Och mannen bakom konspirationen är den amerikanske ekonomen Milton Friedman.
Men ligger det inte något i det Klein säger? Inte förstås i hennes bisarra anklagelser mot Milton Friedman; men är det inte i kriser som en potential för liberaliserande reformer finns, när folk inser att något måste göras för att förbättra situationen?
Bryan Caplan argumenterar i ”The Idea Trap” för att detta är en felsyn:
If I am right about the idea trap, then advocates of free-market reforms should always root for good times and marginal improvements. … Depression and disarray benefit the Lenins of the world. That is when the public is most receptive to nonsense, to scapegoating sneaky foreigners and greedy corporations. The voice of reason, in contrast, gets its most sympathetic hearing when things are running smoothly, so the public is calm enough to think rationally about how to improve on the status quo, and maybe even appreciate how much their favorite scapegoats do for them.
Det är, menar Caplan, idéer som spelar roll för vilken politik som förs, och goda idéer tas bäst emot i goda, lugna tider.
Läs också Tyler Cowens recension av boken.
Judi Dench i filmen Mrs Henderson Presents:
You’re a very irritating generation. You’re always looking for love. Well, we did very well without it, thank you very much!
Ibland hävdas att orsaken till terrorism är fattigdom; och inte sällan kopplas detta påstående till krav på mer bistånd till områden där terrorism tenderar att uppkomma. Nå, dags att tänka om. Claude Berrebi finner i den nya studien ”Evidence about the Link between Education, Poverty and Terrorism among Palestinians” att högre levnadsstandard är positivt relaterad till att bli självmordsbombare. Abstract:
This paper investigates the ways in which terrorism is linked to education and poverty using data newly culled from Hamas and Palestinian Islamic Jihad (PIJ) documentary sources. The paper presents a statistical analysis of the determinants of participation in terrorist activities by members of the Hamas and PIJ between the late 1980s and May 2002. The resulting evidence suggests that both higher education and standard of living are positively associated with participation in Hamas or PIJ and with becoming a suicide bomber, while being married significantly reduces the probability of participation in terrorist activities.”
Marx har en idé, bl.a. utvecklad i The Economic and Philosophic Manuscripts of 1844, om att pengar har en alienerande effekt.
Han skriver:
That which I am unable to do as a man … I am able to do by means of money. Money, then, appears as this overturning power both against the individual and against the bonds of society. … Assume man to be man and and his relationship to the world to be a human one: then you can exchange love only for love, trust for trust, etc.”
Ett konstigt synsätt. Jag tror tvärtom att pengar bidrar till livets ultimata mål, lycka. Pengar kan kompensera för olycka på andra områden. Och det är inte alls fel att människor som interagerar och gör byten (i vid mening) värderar helt olika saker, så länge allt sker frivilligt. Kanske väljer två personer att ingå en relation där den ene uppskattar den andres pengar och där den andre uppskattar den andres kropp. Marknadssamhället ger stora möjligheter att substituera olika saker. Det krävs inte att man erbjuder kärlek för att få kärlek. Men det krävs att man erbjuder något. Marx kompartmentalisering är för simplistisk, naiv och i hög grad oönskad.
Lästips: Ekonomipristagaren Gary Beckers nobelföreläsning, som bl.a. handlar om en nationalekonomisk analys av familjen.
Sjung gärna denna fina visa, riktad inte minst till kristna fanatiker som vill införa kreationism (numera kallad ”intelligent design”) på skolschemat, också i Sverige.
Melodi: ”The Battle Hymn of the Republic”
My bones proclaim a story of incompetent design.
My back still hurts, my sinus clogs, my teeth just won’t align.
If I had drawn the blueprint, I would cer-tain-ly resign.
Incompetent Design!
Evo-Evo-Evo-lution! Design is but a mere illusion.
Darwin sparked our revolution. Science shall prevail!
Vill du ha ackompanjemang av en bastuba medan du sjunger? Klicka:
Så här sa Alf Svensson 1990:
Homosexäktenskap slår sönder grunden för hela familjerätten. … Har man väl accepterat homosexäktenskap återstår inte längre några rationella skäl att inte tillåta månggifte – polygami. [SvD 1990-06-20]
Detta sas i diskussionen om partnerskapslagen, som kristdemokraterna våldsamt motsatte sig (men nu, märkligt nog, accepterar). Samma argument upprepas nu av Göran Hägglund i diskussionen om en könsneutral äktenskapsbalk. Men stämmer argumentet?
Det finns två skäl att förvänta sig att det inte stämmer och ett skäl att anse det svagt även om det stämmer.
Primo: Det finns rationella argument för och emot olika ändringar av äktenskapsbalken. Att acceptera en ändring innebär inte att man per automatik accepterar, eller bör acceptera, en annan ändring. När det gäller polygama äktenskap har argument framförts för och emot sådana, och dessa bör utvärderas separat från argument för och emot äktenskap mellan två personer av samma kön. T.ex. brukar framföras att polygama relationer i regel bygger på exploatering av den svagare parten, kvinnorna, och att polygama relationer tenderar att leda till social oro, genom att det en del män blir utan kvinna och därmed blir allmänt asociala och bråkiga. Inget av dessa argument gäller för könsneutrala äktenskap: man kan acceptera sådana äktenskap utan att acceptera polygama äktenskap, på rationell grund.
Secundo: Även om det inte funnes rationella argument mot polygama äktenskap är det osannolikt att de skulle införas i Sverige, av sociala skäl. En grundläggande politisk reform uppkommer inte hursomhelst utan kräver något slags rörelse med tilltal hos eller förankring i makteliten. Det tycks inte finnas några starka grupper som kräver polygami i Sverige idag. Se vidare ”Same-Sex Marriage and Slippery Slopes” av professor Eugene Volokh.
Tertio: Personligen anser jag alltså att det finns rationella argument mot polygama äktenskap som inte är applicerbara på äktenskap mellan två personer av samma kön och att det av rent sociala skäl inte är sannolikt att polygama äktenskap kommer att införas i Sverige inom överskådlig tid, ens om det inte funnes rationella argument mot sådana äktenskap. Men jag anser också att de rationella argumenten mot polygama äktenskap är svaga. Dvs. om polygama äktenskap skulle införas tror jag inte att det skulle medföra några större kostnader (ty de som vill leva polygamt gör det sannolikt även utan en lag; antagligen kommer mycket få att leva polygamt även med en lag; jag ser inte kvinnor som viljelösa offer och tvång kan hursomhelst beivras) – däremot fördelar för dem som önskar leva så och deras barn. Se vidare Bryan Caplans argumentation i denna fråga.
Sett i detta perspektiv är kristdemokraternas argumentation märklig. De tycks säga: ”Det finns inga rationella argument mot polygama äktenskap, därför kommer de att införas”. Men om det inte finns några sådana argument (vilket det finns, även om jag anser dem svaga, men det behöver ju inte kristdemokrater anse), varför bör polygama äktenskap inte införas? Om de skulle införas trots starka rationella argument mot deras införande, pga. en social kraft av något slag, vore det förstås oroväckande, men som punkt ett och två ovan klargör är detta scenario inte plausibelt.
Så kristdemokraterna är helt fel ute i denna debatt. Polygama äktenskap kommer inte att införas på länge i Sverige; och även om de införs är det inget större problem.
Låt mig avsluta med att påpeka att jag finner det ohederligt av kristdemokraterna att använda incest- och polygamiargumenten mot en könsneutral äktenskapsbalk. De låtsas som om frågorna måste analyseras på samma sätt. Så är, som visats ovan, inte alls fallet. Man kan, som jag, komma fram till att flera förändringar är att föredra, men då på basis av rationell argumentation i varje enskilt fall. Antagligen uttrycker de sig som de gör för att försöka utnyttja människors emotionella antipati mot incent och polygami, nu när de märker att en majoritet av svenskarna är för en könsneutral äktenskapsbalk. ”Acceptera könsneutrala äktenskap och ni får allt det andra”. Ohederligt och osmakligt.
(Se gärna vidare min lilla text ”Det sluttande planet: köns- och antalsneutrala äktenskap”.)
Tre musiktips så här på söndagskvällen:
Skruva upp volymen!
Fotbollsmålvakten Magnus Hedman säger följande i DI Weekend (14-15 december):
—Om du var allsmäktig för en dag, vad skulle du ändra på först?
—Jag skulle förinta cancern. Det är den mest orättvisa sjukdom som finns.
Det är givetvis inget fel med att vilja förinta cancern; men vad menas med orättvisa här? Om sjukdomar kan graderas i termer av orättvisa måste orättvisa definieras. Jag kan tänka mig två möjliga definitioner:
Om den första definitionen avses tycker jag att Hedmans uttalande är någorlunda rimligt (även om det nog finns ännu plågsammare och dödligare sjukdomar). Men språkbruket är ändå märkligt. Normalt sett brukar orättvisa ha att göra med en situation som har uppkommit genom beslut som hade kunnat se annorlunda ut. Endast om en situation är påverkbar kan man tala om rättvisa eller orättvisa. Men ingen fattar något beslut om att någon ska få en viss sjukdom. Därmed kan det inte finnas några beslut som hade kunnat se annorlunda ut. Att tala om sjukdomar som mer eller mindra orättvisa ter sig därför förvirrande – även om jag som sagt delar Hedmans uppfattning att effekterna av cancer är hemska.
Den andra definitionen avvisar jag helt, determinist som jag är. Ingen kan klandras för att ha bidragit till en sjukdoms uppkomst – inte rökaren som får lungcancer, inte chipsätaren som får hjärtattack, inte nymfomanen som får aids – vilket implicerar att sådana sjukdomar inte är mindre orättvisa än sjukdomar som uppkom helt oberoende av den drabbades handlingar.
(Foto: Claes-Göran Flinck.)
H. L. Mencken:
The most curious social convention is that religious opinions should be respected.”
Jag deltar i ett kollokvium och konverserade under gårdagskvällens middag med en annan deltagare, den unge tysk-engelske filosofen Ralf. Han är så gott som färdig med sin doktorsavhandling om Kants metafysik, ett ämne jag inte vet något om. Hursomhelst är Ralf en renlevnadsman, och han baserar sin syn på Kants diktum att man ska använda sina talanger till fullo och inte bedöva sinnena med alkohol. Han vill alltid kunna tänka utan hinder och med fullt förnuft. Han drack därför fruktjuice hela kvällen. En intressant grund för nykterhet, tyckte jag, och utan paternalistiska drag, till skillnad från så mycket svensk nykterhetsivran.
Han åt inte heller dessert, men jag vet inte om det berodde på Kant.
Nya justitierådet Stefan Lindskog vill modifiera äktenskapsbalken:
Lindskog vill skilja helt på juridiken och det moraliska och tycker att rättsstaten överhuvud taget inte ska lägga sig i vare sig religiösa eller privatmoraliska skäl för varför människor lever tillsammans.
Exakt min syn, influerad som jag är av David Boaz argumentation i ”Privatize Marriage”. Bäst vore att helt avskaffa äktenskapsbalken, men så länge den finns kvar är det för mig självklart att den ska vara könsneutral (apropå en aktuell politisk fråga).
Se ”de nya ateisterna” Dawkins, Dennett, Harris och Hitchens diskutera sina böcker och hur de har tagits emot:
In this conversation the group trades stories of the public’s reaction to their recent books, their unexpected successes, criticisms and common misrepresentations. They discuss the tough questions about religion that face the world today and propose new strategies for going forward.”
Den första timman:
Den andra timman:
Se där, ett helgnöje för läsarna av denna blogg! (Från RichardDawkins.net.)
När planet till Kraków skulle lyfta noterade jag att flera polacker (och sannolikt därmed katoliker) ombord gjorde korstecknet. Sannolikt för att de därigenom trodde sig minska sannolikheten för en olycka. Jag fann detta handlande vidskepligt och lätt osmakligt. Mestadels för att de därmed offentligt proklamerade sin gudstro, men också för att det givet en gudstro ter sig bisarrt att tro sig kunna minska sannolikheten för en olycka på det sättet. Ty:
I själva verket finns förstås inga gudar, och det som sker sker, oavsett korstecken.
Ännu mer störande är denna handling förresten i sportsammanhang. Skulle en gud som Jahve bry sig om vem som vinner en fotbollsmatch? När han uppenbarligen struntar i att hundratusentals människor plågas och dör av svält, malaria, jordbävningar och tsunami?
(På bilden: Cristiano Ronaldo tycks ägna sig åt något slags kommunikation med vad han tror är en gud av något slag; gissningvis berör kommunkationen fotbollsspelet.)
Allmänt sett har jag tenderat att försvara den amerikanska arbetsmarknadsmodellen pga. låga inträdeshinder för lågproduktiv arbetskraft, dvs. ”låga löner men många jobb”. Den europeiska modellen, i hög grad direkt påverkad av fackföreningars inflytande men också, i vissa länder, av lagstiftning, har istället inneburit höga lägstalöner och arbetslös, lågproduktiv arbetskraft. Jag tror att det i allmänhet ger högre välfärd att ha ett lågbetalt jobb än att leva på bidrag.
Nå, vid mitt senaste besök i USA fick jag mig en funderare som gör mig mindre negativ till den europeiska modellen. När jag skulle byta flygplan på O’Hare möttes jag av lågproduktiv arbetskraft i bagagehanteringen. De verkade inte förstå eller bry sig om att jag var angelägen om att få med mitt bagage på den strax därefter avgående flighten till New Orleans. De bara stod och glodde. Då slog det mig att en fördel med den europeiska modellen är att man som konsument inte möter denna typ av inkompetent personal särskilt ofta. Här är denna typ av personer arbetslösa istället. Hemskt för dem, givetvis, men detta får vägas mot en högre kvalitet och produktivitet i produktionen av varor och tjänster. Som konsument vill jag inte möta total inkompetens.
Nå, jag är nog trots allt fortfarande mer förtjust i den amerikanska än i den europeiska modellen, men i mindre grad nu än tidigare.
Skådespelerskan Jodie Foster bekräftar att hon är lesbisk.
Varför är det egentligen av intresse? Jag tycker i grunden att frågan om sexuell läggning borde bemötas med indifferens. Varför bry sig om vilket kön det är på dem människor älskar, lever med och har sex med? Med detta menar jag inte att man ska dölja sin läggning – tvärtom är det en viktig del av en god livskvalitet att kunna vara ärlig om den man är inför vänner, familj och kollegor – utan bara att det vore önskvärt att ingen höjer på ögonbrynen vid kännedom om någons homosexualitet.
Så länge många värderar homosexualitet lägre än heterosexualitet tycker jag att det är extra viktigt att vara öppen om den man är – för att utgöra förebild för unga homosexuella (som ofta inte har det så lätt), för att motverka fördomar och för att kunna besvara frågor.
Av dessa skäl tycker jag att det är bra att Foster nu gör det hon gör.
Tilläggas kan att Foster och hennes kvinna har barn. Något att tänka på för dem som vill ”bevara äktenskapet” för att gynna barnen. Inte alla barn, tydligen.
John Stuart Mill sa:
I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.
Om man, som jag, eftersträvar lycka och tolkar lycka som preferenstillfredsställelse kan man alltså antingen bli lycklig genom att givna preferenser tillfredsställs eller genom att preferenserna justeras i mindre expansiv riktning. Det senare perspektivet tycks frånvarande både hos nationalekonomer (där preferenser nästan alltid ses som givna) och liberaler (som nästan aldrig vill påverka andras preferenser rörande det egna livets utforming och som dessutom i regel inte ser några problem med att vilja ha mer hela tiden).
Men man kan försöka påverka sina egna preferenser, i linje med Mills ambition.
Martha Nussbaum skriver om filosofen Bernard Williams:
Over the years I began to notice that he was never angry (whereas I am angry more or less all the time). Contempt, world-weariness, cynicism, even an irritability linked to the world-weariness, but never just anger, the sense that wrong has been done and that one had better go out and right it. I think his non-angry attitude to tragedy was of a piece with his critique of the Enlightenment: doing good for a bad world did not energize him, because his attitude to the world was at some deep level without hope. The world was a mess, and there was no saving or even improving it. It was childish, naïve, to suggest that improvement was possible. (His liberal politics were difficult to reconcile with this view, and this perhaps explains his increasing withdrawal from politics and even political thinking in later life.) Nietzsche called this attitude amor fati and connected this embracing of necessity with a kind of cheerfulness, the cheerfulness that comes when we abandon the hope of real change.”
Jag känner igen mig: jag blir nästan aldrig arg jag heller; och jag ser allt som händer som det enda som kunde hända, vilket gör att man lika väl kan (försöka att) ta det med ro.
Under tallens blad
Hörs kalkonens kvitter.
Detta gör mig glad,
Och därför är jag bitter.
En god vän informerar mig om Vulkan, en ny tjänst som möjliggör publikation av egna böcker (såväl i fysisk som i digital form).
Har du något fräscht manus i skrivbordslådan eller datorn kanske detta kan vara av intresse, i alla fall om Norstedt eller Studentlitteratur inte har nappat ännu eller om de inte lär göra det framöver heller.
Det finns konstruktiva sätt att se på och förhålla sig till prokrastinering, enligt professorn i filosofi vid Stanford University, John Perry:
All procrastinators put off things they have to do. Structured procrastination is the art of making this bad trait work for you. The key idea is that procrastinating does not mean doing absolutely nothing. Procrastinators seldom do absolutely nothing; they do marginally useful things, like gardening or sharpening pencils or making a diagram of how they will reorganize their files when they get around to it. Why does the procrastinator do these things? Because they are a way of not doing something more important. If all the procrastinator had left to do was to sharpen some pencils, no force on earth could get him do it. However, the procrastinator can be motivated to do difficult, timely and important tasks, as long as these tasks are a way of not doing something more important. Structured procrastination means shaping the structure of the tasks one has to do in a way that exploits this fact.
(Det faktum att du läser denna blogg istället för att göra viktigare ting kanske rentav klargör att du är en prokrastinerare? Se då åtminstone till att bli en strukturerad prokrastinerare.)
Som sagt, Peter Jihde hade fel. Sport har med skönhet att göra.
(På bilden: David Beckham i en ny kalsongkampanj för Armani.)
Som doktorand tog jag en kurs i rättsekonomi (law and economics på engelska) på Stockholms universitet, med de utmärkta professorerna Rober Cooter och Alvin Klevorick som lärare. Ett stimulerande ämne som, vågar jag påstå, ger juridiken ett nytt slags analytisk precision.
Jag slogs redan då av att det finns mycket få, om ens några, forskare som kan sägas vara verksamma inom detta hybridämne i Sverige – i alla fall nu när Ingemar Ståhl är professor emeritus. Kanske kan professorerna i nationalekonomi Per-Olof Bjuggren och Göran Skog sägas ägna sig en del åt rättsekonomi; men mig veterligt finns det ingen på en juridisk fakultet som gör det. Hur kommer det sig?
En ny studie av Oren Gazal-Ayal tyder på att det beror på vilka incitament som ges i ämnena juridik och nationalekonomi i olika länder. Vad krävs för att avancera och göra karriär i svensk juridik? Belönas nydanande teoretiska ansatser? Krävs att analysen handlar om Sverige? Sådant torde spela roll. Utdrag ur abstract:
The hypothesis of this paper is that academic incentives are a major factor in the level of participation in L&E scholarship. This ”incentives hypothesis” is presented and then examined empirically with data gathered from the list of authors in L&E journals and the list of participants in L&E conferences. The data generally support the hypothesis. In legal academia, the incentives to focus research on L&E topics are the strongest in Israel, weaker in North America, and weakest in Europe. In fact, the data reveal that lawyers’ authorship of L&E papers weighted by population is about ten times higher in Israel than in North America; while in Europe it is almost five times lower than in North America. By comparison, the weighted participation level of economists – who face relatively similar academic environments across countries – in L&E research is not significantly different across countries.”
_____________________________
Gazal-Ayal, O. (2007). ”Economic Analysis of Law in North America, Europe and Israel.” Review of Law & Economics 3(2): Article 11.
Det är märkligt att män tillåter sig att gråta offentligt just inom fotbollen. I viktiga matcher får man se tårar rinna på både förlorares och vinnares kinder. Hur kommer det sig? Och är det bra eller mest löjligt? Varför ser man inte män gråta i den akademiska världen, i poliskåren eller i affärsvärlden?
Som Edmund White så träffande skriver i My Lives:
Maybe women allow themselves to cry, though many feminists resent their own susceptibility to cruelty or rejection or sadness; they’d like to be tougher. Imagine how a man feels. When he cries, he’s a sissy, and no man, straight or gay, looking at him is touched or persuaded by the lovely sight of his face bathed in tears. He looks ridiculous. That’s all. When women cry they sometimes win arguments with their tears; when a man cries he’s unbalanced or a pain in the ass and people turn away in disgust.
Katoliken Erwin Bischofberger argumenterar mot att KUB-test, som indikerar om foster har Downs syndrom, ska erbjudas gravida mödrar. Föga förvånande, eftersom Katolska kyrkan står för den dogmatiska och obehagliga synen att ett befruktat människoägg har ”fullt människovärde”. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett foster utan självmedvetande eller vad föräldrarna tycker. Till varje pris ska fostret födas, oavsett handikapp och skador. Det är livskvantitet, inte livskvalitet, som räknas. Så uppfriskande att förkasta detta förlegade synsätt och istället ta del av Peter Singers argumentation i frågan.
(Katolska kyrkan godtar dock abort under vissa omständigheter, om moderns liv är i fara. I och för sig bra, men hycklande. Ibland duger tydligen den utilitaristiska kalkylen. När människors moraliska intuitioner står i alltför stark strid med dogmerna, kanske?)
Fler borde fira festivus istället för jul. Det är en högtid som Frank Costanza införde för att slippa ifrån julens religiösa och kommersiella aspekter:
Festivus for the rest of us!
Gore Vidal:
I’m a born-again atheist.
Martin Gustafsson skriver tänkvärt i SvD om nutidens starka tro på vetenskapen och hur denna tro tycks stå i konflikt med upplysningstidens ideal om att tänka själv och ifrågasätta:
Men idag, efter två århundraden av närmast ofattbara vetenskapliga framsteg, är det inte längre prästernas och adelsmännens idéer som folk tror på – åtminstone inte i stora delar av Europa. Vi har fått en ny auktoritet: den vetenskapliga experten. Min poäng är inte att beklaga detta, utan att påpeka att en spänning därmed har uppstått mellan syftet att få folk att tänka själva och viljan att informera dem om vetenskapens metoder och resultat. Ty sådan vetenskapsinformation kommer, tack vare vetenskapernas utveckling och specialisering, att vara något som ytterst få är kapabla att förhålla sig självständiga till. Man har helt enkelt att acceptera det experten säger, i tron på hans auktoritet – men därmed tycks just den strävan efter myndighet som Kant ser som det väsentliga i upplysningen gå förlorad!
Jag håller med om att även vetenskapens rön och resultat ska ifrågasättas – och så sker förstås i en mening konstant i den vetenskapliga processen. Detta är en intern process av ifrågasättande. Men Gustafsson avser nog snarare att vetenskapens primat och tolkningsförträde vid varje given tidpunkt ska (kunna) ifrågasättas externt, av personer utanför vetenskapssamhället. Jag håller till viss del med, men inte helt.
Visst ska man inte ta vetenskapens läror för sanna på ett helt okritiskt sätt. (Det finns t.ex. vetenskapsmän som har använt vetenskapen för att driva moraliskt tvivelaktiga linjer genom historiens gång, liksom det finns vetenskapsmän som ex post har visats ha haft fel.) Men samtidigt kan man inte säga att var och en har förmåga till kunskap om det vetenskapen uttalar sig om. Vetenskapen bygger på ackumulation av kunskap och den vetenskapliga processens metod, vilket bör inge respekt. Problemet med dem som ifrågasätter vetenskap är att de ofta är nutcases, t.ex. av religiös art, som hävdar att jorden är 5000 år gammal e.d. I valet mellan vetenskapligt framtagen kunskap och ”uppenbarelser” blir valet lätt. Och jag tycker inte att det är fel med ett raljerande tonläge mot slagrutetroende, parapsykologer, freudianer och kreationister.
Personligen utgår jag åtminstone ex ante från från att vetenskapens företrädare har förmåga att generera kunskap bättre än andra, i linje med Bryan Caplans milt elitistiska syn:
Yes, I’m an elitist: When laymen and experts disagree, my presumption is that the laymen are wrong and the experts are right. Whether the subject is economics, toxicology, or global warming, that’s my starting point (though not always my ending point).
Och ska man lyssna till några dissidenter föreslår jag de vetenskapsmän som är i minoritet inom sina egna fält. Medelsvensson och ovan nämnda fantasiläror ignoreras med fördel.
(Tack till min kollega Mikael Stenkula, för tips om SvD-artikeln.)
I Sverige och i många andra länder anses en brottslig handling särskilt allvarlig och har ett högre straffvärde om den har motiverats av vissa typer av hat. Visst är hatbrott hemska – som ett färskt exempel och ännu ett färskt exempel från Stockholm klargör.
Men jag avvisar icke desto mindre synen att hatbrott ska bestraffas hårdare än motsvarande handlingar utan inslag av ”hat” – och jag gör det med större kraft än tidigare efter att ha läst Andrew Sullivans essä ”What’s So Bad About Hate?” i New York Times.
Han klargör bl.a. att vi ofta har en snäv och begränsad förståelse av fenomenet hat:
Hate, like much of human feeling, is not rational, but it usually has its reasons. And it cannot be understood, let alone condemned, without knowing them. Similarly, the hate that comes from knowledge is always different from the hate that comes from ignorance. It is one of the most foolish cliches of our time that prejudice is always rooted in ignorance, and can usually be overcome by familiarity with the objects of our loathing.”
Att försöka använda hatbegreppet för att kategorisera brott som mer eller mindre allvarliga blir svårt eller omöjligt och i vilket fall moraliskt tvivelaktigt:
The truth is, the distinction between a crime filled with personal hate and a crime filled with group hate is an essentially arbitrary one. It tells us nothing interesting about the psychological contours of the specific actor or his specific victim. It is a function primarily of politics, of special interest groups carving out particular protections for themselves, rather than a serious response to a serious criminal concern. In such an endeavor, hate-crime-law advocates cram an entire world of human motivations into an immutable, tiny box called hate, and hope to have solved a problem. But nothing has been solved; and some harm may even have been done.”
Det viktiga är att ha en stark rättsstat som beivrar brott, helt oavsett om ett visst slags hat finns med i bilden eller ej.
Jag har länge förundrats över regeringens dåliga stöd i opinionen. Dels kan det bero på en svag ledarstil hos statsministern; dels kan det bero på alla skandaler. Men sakpolitiskt tycker jag ändå att det mesta talar för regeringen. Särskilt den starka sysselsättningsutvecklingen, som torde noteras och uppskattas av de 260 000 som har fått eller får jobb 2005–2008 och deras anhöriga. Bara i år ökar sysselsättningen med 105 000 personer, den största ökningen sedan 1976. Och enligt Konjunkturinstitutet beror ungefär 1/3 av ökningen på regeringens åtgärder. Bör inte detta belönas?
Diagram från DI över förändringen av sysselsatta i tusental:
Tilläggas kan att denna sysselsättningsökning troligen är en stor förklaring till den väntade jämnare inkomstfördelningen, något som svenskar också brukar uppskatta.
Vad sägs om den fullständiga titeln på Ugandas tidigare diktator Idi Amin?
His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor Idi Amin, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea, Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular, and King of Scotland.
Vad kan en simpel docent sätta emot denna imponerande uppräkning? Fast jag kanske i alla fall är lite mer godhjärtad.
Apropå diktatorer, se Bryan Caplans resonemang om vilka av dem som blir någorlunda populära. (I den skaran ingår nog inte Idi; däremot Vladimir.)
Mike Huckabee och Ron Paul aspirerar båda på att bli republikanernas presidentkandidat inför valet 2008. Huckabee är en fanatisk kristen, homofob och dessutom skattehöjare; Paul, däremot, är ”nyliberal”. Ingen tvekan om vem jag föredrar av dessa två. Se John Stossel intervjua Paul:
I The Picture of Dorian Gray formulerar Lord Henry Wotton följande om ungdomens primat:
Because you have the most marvellous youth, and youth is the one thing worth having. … Yes, Mr. Gray, the gods have been good to you. But what the gods give they quickly take away. You have only a few years in which to live really, perfectly, and fully. When your youth goes, your beauty will go with it, and then you will suddenly discover that there are no triumphs left for you, or have to content yourself with those mean triumphs that the memory of your past will make more bitter than defeats. … But we never get back our youth. The pulse of joy that beats in us at twenty becomes sluggish. Our limbs fail, our senses rot. We degenerate into hideous puppets, haunted by the memory of the passions of which we were too much afraid, and the exquisite temptations that we had not the courage to yield to. Youth! Youth! There is absolutely nothing in the world but youth!
Jag instämmer till fullo! Ålder och ”erfarenhet” är grovt överskattade, även i vår kultur. Det är i ungdomen som skönhet, livslust, fräschhet, nydanande och oräddhet återfinns. Trista åldringar som försöker imponera genom att berätta om allt de har gjort och vilka fina titlar de kan luta sig mot (ofta utan att ha gjort något av intresse sedan långt före titlarnas utdelande) har jag fått nog av. Den sprudlande 20-åringen däremot! Jag kan heller inte låta bli att se den gamla kroppen annat än som halvvägs på väg mot död och förruttnelse. I find it repulsive. Den unga kroppen däremot!
Nu talas det mest om Hillary, Barack, Mitt och Rudy. Du har väl inte glömt den förra presidentvalskampanjen i USA, där slaget stod mellan George W. Bush och John Kerry? Återuppliva minnet genom att se dem gemensamt sjunga den fina visan ”This Land”. (Hillary dyker förresten upp i videon hon också.)
Jag är eudaimonist. Som Roland Zagreus uttrycker det i Albert Camus roman A Happy Death:
Don’t take anything seriously except happiness.”
Jag har som cyklist i Stockholm i flera år kunnat notera det som idag bekräftas i DN: lagen om väjningsplikt mot fotgängare är livsfarlig. Tidigare fungerade trafiken i ett balanserat samspel: de gående tittade sig omkring och gick ut på övergångsstället om ingen bil eller cykel kom farande. Nu går de gående ut på övergångsstället utan att titta sig omkring – de utgår ifrån att alla fordon stannar för dem. Problemet är att många fordon inte hinner notera de gående, som bara rusar ut från trottoaren.
Förutom detta farliga element i dagens system skapar lagen även onödig irritation. Gående ”kräver sin rätt” och går ut även om det hade varit mer effektivt (i social mening) om de hade väntat tio sekunder. När jag nu cyklar upp för Götgatsbacken går de gående rakt ut och tvingar mig att bromsa in. Tidigare väntade de och lät mig passera innan de gick ut på övergångsstället. Och kommer det en buss, med kanske hundra passagarerare, är det att föredra om den får passera innan två fotgängare blockerar framfärden genom att gå ut på ett övergångsställe.
Grundfelet här är att lagen är en hörnlösning som gravt försvårar en effektiv anpassning på marginalen. De gående ser det som en absolut rätt att stövla ut, utan att beakta konsekvenserna därav. Tidigare såg man till den större bilden – om andra kom farande väntade man med att gå ut. Ett både säkrare och effektivare förfarande.
Ett ytterligare problem är att fotgängare nu är så vana vid att inte ta hänsyn till andra – de har ju ”rätt” att gå – att de börjar gå rakt ut i gatan också vid röd gubbe.
Lagen tar (likt många av välfärdssystemen) inte hänsyn till hur människor faktiskt beter sig och bör avskaffas!
Uppdatering: Ytterligare ett dödsfall.
I moderaternas nya handlingsprogram fastslås att monarkin ska bevaras. En olycklig hållning. Vilhelm Moberg hade så rätt i i Därför är jag republikan (1955):
I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt som närmast kan kallas fjantigt. Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten.
Tyvärr måste jag meddela att jag nyligen reste mig upp för kronprinsessan på Kungliga Operan. Det gick av bara farten, jag hann inte tänka efter! Ack, ack. Däremot sjöng jag inte med i Kungssången då en god vän disputerade. (”Och all din tro till honom sätt” – wtf?!)
Dolly Parton, en av mina idoler sedan barndomen, framför med sedvanlig bravur sången ”Shall We Gather at the River?”:
(Ignorera den vidskepliga texten och njut istället av sång, melodi och känsla.)
När jag nyligen tittade på Brideshead Revisited lärde jag mig ett nytt ord: dipsomani. Jag gillar hur det låter.
Två hedonister har dött.
Jag gillar denna humoristiska sida av George Melly och vill också ägna mig åt absurd konversation:
[H]is conversation would often be spiced with baffling non-sequiturs which left others feeling the conversation was getting out of control. ‘Yes, you’re right. Maud was a star in the amateur theatre,’ he would reply to a question about something entirely different.”
Hans inställning från skoltidens slut är tilltalande:
I left Stowe a convinced homosexual, believing and accepting I would always remain one. I felt no shame. On the contrary I considered myself part of an elite, a freemasonry whose members held most of the keys to what was truly creative and exciting in the grown-up world.”
Och greve Gottfried von Bismarck är likaså avliden, 44 år gammal. Knark, sprit och homosexorgier var det som gällde för honom. I lite för stora doser.
Ingen skriver för övrigt dödsrunor som engelsmännen!
Att vara vacker ger, allt annat lika, högre lön. Detsamma tycks gälla även för längd. Långa personer tjänar, allt annat lika, mer än korta personer:
Persico et al. (2004) analyze the effects of height and find that especially teenage height exerts a positive influence on income later in life. For a given adult height, increasing height at age 16 by ten centimeters increased adult wages by an average of ten percent. Heineck (2005) finds no height premium for females or East German males but does find one for West German males: for them, each ten-centimeter increase in height gives rise to an average income increase of four percent (in the 175–195 centimeter range).
Uppdatering: Greg Mankiw och Matthew Weinzierl föreslår (förvisso mest som ett sätt att utmana den optimala beskattningsteorins normativa utgångspunkter) en ”längdskatt”. Om långa tjänar mer än korta för att de är långa är det inte mer än rätt att de betalar mer i skatt. Eller?
_____________________________
Heineck, G. (2005). “Up in the Skies? The Relationship between Body Height and Earnings in Germany.” Labour 19(3): 469–489.
Persico, N., Postlewaite, A. och Silverman, D. (2004). “The Effect of Adolescent Experience on Labor Market Outcomes: The Case of Height.” Journal of Political Economy 112(5): 1019–1053.
Jag är en ganska enkel människa som till vardags lever på Dafgårdsmat, Lidls ravioli och stuvade makaroner med stekt falukorv. Men då och då, i regel i samband med resor, väljer jag att besöka riktigt bra restauranger (med vilket jag avser restauranger med minst en stjärna i Guide Michelin). Det är ett utmärkt sätt att uppleva livskvalitet på hög nivå.
Detta är mina tre favoritrestauranger i Skandinavien:
Se till att beställa aktuell avsmakningsmeny med tillhörande vinpaket. De är värda varje öre och krona på dessa ställen.
Den mest meningslösa – och kanske också den vanligaste – fråga som människor som har råkat ut för något hemskt ställer är, enligt min mening, ”varför?”. Varför dog Peter i den där bilolyckan? Varför fick farfar cancer? Varför drabbades just jag av olycka x? Ständigt denna fråga. Som om det funnes någon ytterst ansvarig som har bestämt att det hemska skulle hända och vars motiv man nu skulle vilja få redovisade för sig. En bisarr syn. I själva verket kan inget av det som händer inte hända – och inget av det som inte händer kan hända. Allt sker i enlighet med kausallagen.
Jag genomförde just Axess aktuella partitest. Jag försöker se mig som oberoende tänkare (pretto, jag vet), men jag tycks nära sammanlänkad med i synnerhet ett parti. Mitt resultat (klicka för större storlek):
Sir Norman Fry exemplifierar det väl:
Tillåt mig att ge ett julklappstips: Richard Dawkins tv-program i två delar, ”The Root of All Evil?”, som behandlar religionens plats, karaktär och konsekvenser i moderna samhällen. Den ena delen av programmet visades tidigare i år i Sveriges Television.
Originalprogrammet kan köpas här; och om du dessutom vill höra ett antal bortklippta intervjuer beställer du här.
DI Weekend redovisar en undersökning av Status Navigator om vad som ger högst respektive lägst status i Sverige. Högst status ger följande:
Jag blev särskilt förvånad över punkt 3 – är jantelagen på utdöende? Punkt 20 var lite lätt oroväckande.
Lägst status ger följande:
De flesta punkter förbluffar mig (vad är det t.ex. för fel på punkt 5, 10 och 14?), men punkt 4 och 9 ger mig hopp och glädje!
Min gode vän och kollega Daniel Waldenström på IFN bedriver tillsammans med Jesper Roine på Handelshögskolan mycket intressant forskning om förmögenhetsfördelningens utveckling i Sverige. I en ny studie finner de att den rikaste en procenten av hushållen sedan 1980 kraftigt har ökat sin andel av den totala privata förmögenheten (från knappt 20 procent till 25-40 procent, beroende på hur man räknar) och att den officiella SCB-statistiken i stort sett helt missar denna förändring.
Utvecklingen fångas bra i detta diagram från uppsatsen (klicka för större storlek):
Är det ett problem att de allra rikaste hushållen äger en allt större andel av den totala privata förmögenheten? För att besvara frågan anser jag att tre delfrågor först måste analyseras:
Själv anser jag att det ligger mycket i punkt 3: institutionell konkurrens gör det svårt att t.ex. hårdbeskatta de mest förmögna. Vad gäller punkt 1 är jag osäker men tror att en större förmögenhetskoncentration kan vara bra av det skälet att den reflekterar att mer resurser finns i händerna på de uppenbart ekonomiskt kompetenta. Vad gäller punkt 2 noterar jag bara att ”rättvisa” är ett komplext begrepp som enligt min mening inte är synonymt med ”jämlik fördelning”.
Jag finner alltså inte förmögenhetsfördelningens utveckling problematisk. Däremot kan vänsterpartiernas reaktion bli problematisk, om de kommer till makten.
Uppdatering: Utmärkt kommentar av PJ Anders Linder. Se även diskussionen i Agenda, där min kollega Andreas ger en initierad kommentar (till skillnad från Marita Ulvskog).
Ekonomipristagaren Robert Lucas har följande att säga om omfördelning av inkomster och förmögenheter:
Of the tendencies that are harmful to sound economics, the most seductive, and in my opinion the most poisonous, is to focus on questions of distribution. … But of the vast increase in the well-being of hundreds of millions of people that has occurred in the 200-year course of the industrial revolution to date, virtually none of it can be attributed to the direct redistribution of resources from rich to poor. The potential for improving the lives of poor people by finding different ways of distributing current production is nothing compared to the apparently limitless potential of increasing production.
Denna syn torde i stora drag stämma väl överens med analysen i den nya boken Den kapitalistiska välfärdsstaten av Andreas Bergh, som varmt rekommenderas (främst boken, men även dr Bergh).
Ty Sverige var relativt jämlikt redan före välfärdsstatens omfattande omfördelningsverksamhet.
Lars Bergström är professor emeritus i filosofi vid Stockholms universitet. I en öppenhjärtig intervju i SvD ifrågasätter han att människan har en fri vilja:
Vi har ingen valfrihet i den meningen att vi kunde ha gjort något annat än det vi faktiskt gör.
Detta är en syn jag ansluter mig till. Givetvis kunde jag inte inte ha anslutit mig till den.
Det tycks inte vara en nackdel för ett barn att vara född sent på året. Men är det en nackdel att ha många syskon? Hans Grönqvist och Olof Åslunds nya studie torde lugna en och annan storfamilj. Sammanfattning:
Denna rapport studerar sambandet mellan familjestorlek och barns framgång i utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden. Under de senaste åren har ett antal studier från olika länder ifrågasatt trovärdigheten i den tidigare forskningen på området. Det faktum att barn i stora familjer klarar sig sämre i genomsnitt speglar inte nödvändigtvis ett orsakssamband, utan kan bero på skillnader i bakomliggande icke-observerade faktorer. Våra resultat visar att det även för Sverige är lätt att felaktigt dra slutsatsen att fler syskon innebär sämre chanser för det enskilda barnet. Det verkar inte finnas några effekter på långsiktiga utbildningsmått, sysselsättning och inkomster. Däremot förefaller fler syskon ha en viss negativ effekt på slutbetyg i grundskola och gymnasium.”
Jovisst, det är kul med amerikaner som inte behärskar europeisk geografi. Här American Idol-deltagaren Kellie Pickler:
Men skrattet kanske fastnar i halsen när jag frågar: I vilken amerikansk delstat är Salem huvudstad? Concord? Helena? Lansing? Frankfort? Rätt svar finner du här. Vet du vidare vad huvudstaden i Moldavien heter? I Kazakstan? I Slovenien? I Slovakien?
Ja, de är så dumma, de där amerikanerna.
En kommande artikel i Journal of Development Economics, skriven av Bineswaree Bolaky och Caroline Freund, ger vid handen att handel stimulerar ekonomisk tillväxt endast om den inhemska ekonomin är relativt oreglerad. Abstract:
Trade does not stimulate growth in economies with excessive regulation. We examine the effect of openness on growth using cross-country regressions on data from more than 100 countries. Results from levels regressions imply that increased openness is, if anything, associated with a lower standard of living in heavily-regulated economies. Growth regressions confirm that the effect of increased trade on growth is absent in highly regulated countries. Once we control for the effect of domestic regulation, the evidence that trade positively affects growth is stronger than has been found in previous studies. Excessive regulations restrict growth because resources are prevented from moving into the most productive sectors and to the most efficient firms within sectors. In addition, in highly regulated economies, increased trade is more likely to occur in the wrong goods—i.e. goods where comparative advantage does not lie. The results imply that regulatory reform enhances the benefits of trade liberalization.”
Min gode vän och kollega vid Handelshögskolan i Århus, Christian Bjørnskov, diskuterar resultaten.
Ofta används förkortningen ”R.I.P.” efter dödsfall. Jag ogillar det starkt. Uttrycket står för requiescat in pace eller vila i frid och utgör en kristen bön om att den avlidne ska slippa oro efter döden i väntan på domedagen. Obehaglig vidskeplighet, med andra ord. Är man död så är man död. Man existerar icke längre. Man kan då varken vila eller uppleva frid. Och domedagar existerar blott i (de läskigare) sagorna.
Irans president Ahmadinejad var nyligen i USA. Han hade bl.a. detta att säga:
In Iran we don’t have homosexuals like in your country. In Iran we do not have this phenomenon, I don’t know who has told you that we have it.
Bra kommentar av Andrew Sullivan.
Nu när Schenström och Pihlblad har friats från brottsmisstankar drar jag mig till minnes det intressanta uttrycket glad i hatten. Jag vill också vara glad i hatten. Uttrycket utgör för övrigt grund för den mest insiktsfulla analysen av händelseförloppet. (Läs även övriga texter av Igitur – en språkets mästare!)
Min kollega dr Bergh har i sin forskning visat att terminsavgifter i högre utbildning inte tycks öka den sociala snedrekryteringen. Det må så vara. Men har han (och SFS!) beaktat denna effekt av terminsavgifter?
Hur ofta har man inte irriterat sig på forskare som mest citerar sig själva i sina artiklar? Det visar sig att dessa beter sig rationellt, om det är vetenskaplig framgång de är ute efter. Detta enligt en ny studie av James Fowler och Dag Aksnes (publicerad i Scientometrics, 2007, 72(3): 427–437). Abstract:
Self-citations – those where authors cite their own works – account for a significant portion of all citations. These self-references may result from the cumulative nature of individual research, the need for personal gratification, or the value of self-citation as a rhetorical and tactical tool in the struggle for visibility and scientific authority. In this article we examine the incentives that underlie self-citation by studying how authors’ references to their own works affect the citations they receive from others. We report the results of a macro study of more than half a million citations to articles by Norwegian scientists that appeared in the Science Citation Index. We show that the more one cites oneself the more one is cited by other scholars. Controlling for numerous sources of variation in cumulative citations from others, our models suggest that each additional self-citation increases the number of citations from others by about one after one year, and by about three after five years. Moreover, there is no significant penalty for the most frequent selfciters – the effect of self-citation remains positive even for very high rates of self-citation. These results carry important policy implications for the use of citations to evaluate performance and distribute resources in science and they represent new information on the role and impact of selfcitations in scientific communication.”
Jag fann denna uppgift intressant:
At the individual level there is large variability: extreme self-citers and persons who hardly or never cite themselves. For example, one person had published 26 papers and self-cited these papers 132 times while receiving only 20 citations from others. At the other end, one person had published 45 papers and self-cited these papers 17 times while receiving 1517 citations from others.”
Det är fasansfullt när personer i ens närhet hostar eller nyser. Jag får kallsvettningar då. Det allra värsta är när man sitter i en flygplansstol i ett antal timmar bredvid en konstant hostande individ. Men även kvinnan som nyligen hostade intensivt på löpbandet bredvid mitt på gymmet fick mig nästan att krevera. Hostande personer måste stanna hemma alternativt använda något slags munskydd.
Att hosta med händerna som skydd är inte tillräckligt – baciller slungas vid hostning eller nysning ut med hög hastighet och låter sig inte stoppas av en liten hand – och skapar dessutom problem i det att handen sedan blir smittospridare. Det senare problemet kan dock i viss mån undvikas.
Om man vill motverka segregering är hyresreglering inte ett effektivt medel. Läs Dr Vlachos initierade diskussion om hyresregleringen i Stockholm och jämför med Ed Glaesers analys i ”Does Rent Control Reduce Segregation?” (publicerad i Swedish Economic Policy Review, 2003, 10(1): 181–202).
Förutom detta problem med hyresreglering finns andra, inte minst bostadsbrist och köer. Ed Glaeser och Erzo Luttmer tar upp ytterligare ett problem, nämligen att hyresreglering medför att bostäder felallokeras, vilket ger upphov till en välfärdsförlust. Detta analyseras i ”The Misallocation of Housing Under Rent Control” (publicerad i American Economic Review, 2003, 93(4): 1027–1046). Utdrag:
Price controls, quotas, and restrictions that limit the tendency of goods to go to the highest bidder can reduce welfare by leading to a misallocation of goods across consumers. Prices do not just provide information for producers about how many goods to produce; they also ensure that heterogeneous goods go to the consumers that value them most.
Den yngre generationen har många positiva sidor:
Dessutom skulle jag inte tycka att det var någon katastrof om min son blev bög. Visst skulle det vara lite trist om man inte fick några barnbarn, men annars är det här med bög ingen stor grej för oss som är lite yngre. Vi bryr oss faktiskt inte.
Jag har länge tyckt att indifferens är en eftersträvansvärd inställning i många frågor, såsom sexuell läggning. Och apropå indifferens, skulle du bry dig om din son ville leka med dockor? Se denna fascinerande artikel om barn som bryter mot könsroller – och om föräldrars (beklagliga) olust inför det.
Pär Nuder och andra mot regeringen hätskt inställda personer tycks med emfas och en aldrig sinande energi hävda att ”orättvisan” ökar i Sverige. Om vi för ett ögonblick bortser från att begreppet rättvisa är komplext och på intet sätt synonymt med, och kanske inte ens relaterat till, fördelningen av inkomster och förmögenheter, kan följande lilla diagram ur Finansplanen nog intressera. Kanske inte Pär Nuder, som främst är retoriker, men oss andra.
Nämen, är det inte så att ojämlikheten, mätt enligt Ginikoefficienten, beräknas minska i Sverige detta år? Och är det inte så att ojämlikheten har ökat rejält under Pär Nuders och hans partis tid vid makten? Hur var det nu med rättvisan?
Ibland påstås att homosexualitet är ”onaturligt” och därmed också omoraliskt. Särskilt personer som influerats av katolska kyrkan och dess s.k. naturrätt tenderar att hävda det. Professor Eugene Volokh granskar detta argument närmare. Slutsats:
Whatever one’s definition of natural, either homosexuality is natural, or it’s [sic] unnaturalness says nothing at all about its propriety.
Bra uppsats av nobelpristagaren i fysik Steven Weinberg om huruvida universums existens och utseende tyder på att det finns någon typ av gud. Han är hard core:
I am all in favor of a dialogue between science and religion, but not a constructive dialogue. One of the great achievements of science has been, if not to make it impossible for intelligent people to be religious, then at least to make it possible for them not to be religious. We should not retreat from this accomplishment.
Funderar du på att köpa en champagnevisp till någon i julklapp? Läs först vad Magdalena Ribbing har att säga om denna produkt:
Fråga: Har nyligen upptäckt vilket förtjusande litet redskap champagnevispen är! Då bubblorna i mousserande viner ofta känns alltför kraftiga, kanske särskillt i viner av sämre kvalitet, kan ett lätt vispande göra underverk. Undrar nu hurpass utbrett användandet är och i vilka sammanhang vispen med fördel brukas. Vill ju inte verka pompös…
Svar: Personer med smak och stil använder inte champagnevisp. Mitt råd till de kvinnor som kommer i besittning av en champagnevisp är att önska sig ett par sådana ytterligare och därefter gå till en skicklig juvelerare och beställa ett diadem av dessa vispar att använda på de frackmiddagar som tvivelsutan ingår i umgängeslivet för champagnevisparfolket.
Män som får champagnevispar kan med fördel låta göra något dekorativt av dem, exempelvis en trevlig liten bukett som ställs i lämplig bytta och då kan utgöra en prydnad för det blanka skrivbordet på kontoret.
Att använda vispen för att avlägsna bubblorna i champagne är enbart löjligt. Champagne har bubblor. Punkt.
Vill man inte ha bubblor i vinet utan ett icke mousserande sådant ska man avstå från att dricka champagne. Det går vanligen att få ett glas stilla vin istället. Eller vatten. Utan bubblor.
Vill man undvika att verka pompös rekommenderas därför att avstå från att vispa bort de bubblor som åstadkommits i vinet genom en hantverksmässig och komplicerad procedur i den karakteristiska champagneflaskan.
Ovanstående gäller äkta champagne och viner gjorda med méthode traditionelle.
Dricker man läskedrycker och liknade kan man använda vilken gaffel eller visp som helst för att vispa bubblor till eller från. Men det var ju inte detta frågan gällde.Magdalena Ribbing
Om du i julhandeln stöter på irriterande expediter, låt dig inspireras av Edina Monsoon:
You only work in a shop, you know. You can drop the attitude.”
Socialdemokraterna lovar höjd a-kassa om de vinner nästa val. De har kritiserat regeringens sänkning, som syftar till lägre arbetslöshet, genom att ständigt ifrågasätta att ersättningsnivån spelar roll för hur aktivt arbetslösa söker nya jobb. Ny forskning av de finska nationalekonomerna Uusitalo och Verho visar dock att höjningen av a-kassan i Finland 2003 kan relateras till färre i arbete och en månads längre arbetslöshet. Är det utfallet ”rättvist”?
Abstract:
In January 2003, the unemployment benefits in Finland were increased for workers with long employment histories. The average benefit increase was 15 per cent for the first 150 days of the unemployment spell. In this paper we evaluate the effect of the benefit increase on the duration of unemployment by comparing the changes in the re-employment hazard profiles among the unemployed who became eligible for the increased benefits to the changes in a comparison group whose benefit structure remained unchanged. We find that the benefit increase reduced the re-employment hazards at the beginning of the unemployment spell. The effect disappears after the eligibility period for the increased benefit expires.
Varje år – och jag predikterar att vi snart får uppleva det igen – brukar kristna och konservativa framträda i media för att beklaga att många barn inte känner till varför vi firar jul. ”Är det inte skandal att de inte har kunskap om Jesus som julens ursprung?” Som Marie Söderqvist uttrycker det:
Men jag tror att lite mindre mat och jultomtar och lite mer gud och julspel för alla skulle vara av godo.
Jag säger: tvärtom! Det är sunt och bra att inte känna till något om kristendomens bisarra läror. Ignorance is bliss. Föräldrar som läser julevangeliet för sina barn borde skämmas.
Istället bör julen strikt ses som en skön tid när man får tillfälle att umgås med sina nära och kära och visa dem lite extra prov på sin uppskattning.
Uppdatering: Den stackars rektorn fick, bildligt talat, löpa gatlopp. Mycket märkligt, att en så självklar sak som att en offentlig skola inte ska ge utrymme för religiös propaganda möter sådant motstånd. Nu tycker jag kanske att just tomten är acceptabel (däremot inte kyrkoavslutning och psalmsång) – även om han har kristna rötter tror jag ingen längre känner till det. Därmed är ingen skada skedd – notera mitt argument för okunskap ovan. Kristna ritualer är bara skadliga så länge folk associerar dem till kristendomen.
Min aversion mot djur och natur förklarar inte bara en stark ovilja att vistas på landsbygden och i skogar; den förklarar även min indifferens mot balkonger (som många i innerstaden dyrkar, för att de ger en pseudo-naturkänsla) och, kanske allra viktigast, mitt ointresse för miljöfrågor (se dock detta). Betong, cement och asfalt – oh yeah! (Särskilt älskar jag doften av asfalt som håller på att läggas. Det slår blomdoft any day.)
Jag ansluter mig alltså i stora drag till adjunkt Vilhelm Perssons syn, såsom den kommer till uttryck i Statsrådet och döden:
Jag log mot en kossa och tänkte att jag verkligen inte hade något emot ett vackert landskap, bara jag slapp traska omkring i det. Ty det som från en trygg utsiktspunkt ser ut att vara ett idylliskt och behagligt stycke natur visar sej nästan alltid, så är min erfarenhet, ogästvänligt när man vill njuta av det på nära håll. Det kan vara blött eller dammigt eller blåsigt eller fyllt av myror eller besvärligt på något annat sätt – naturen är rik och tröttnar aldrig att förnya sej.
Waltraud Meier är mästerlig som Isolde. Vilken blick! Vilken tunga! Vilken stämma! Och denna intensiva avslutning av ett extraordinärt musikdrama sedan. Man blir omskakad i sitt inre. Man sugs in. Resistance is futile.
En kollega till mig berättade att Cristiano Ronaldo ammades upp till sex års ålder. Det fick mig att tänka på ett annat fall av amning upp i åren:
Den amerikanska myndigheten Food and Drug Administration skriver följande:
”There aren’t any rules about when to stop breast-feeding,” says Lawrence. ”As long as the baby is eating age-appropriate solid foods, a mother may nurse a couple of years if she wishes. A baby needs breast milk for the first year of life, and then as long as desired after that.”
Men vissa gränser kanske finns?
Från Dagens Industri:
Att bistånd saknar effekt på ekonomisk tillväxt i fattiga länder må vara ett kontroversiellt påstående, men saknar inte stöd i vetenskapliga studier. Danske ekonomiprofessorn Martin Paldam vid Århus universitet har granskat hundratals forskarrapporter om biståndets effekt och fördelning i världen.
‘Det finns inget samband mellan bistånd och ekonomisk tillväxt. Varje studie eller teoretisk modell som hävdar detta kollapsar när resultaten ska reproduceras. Detta vet alla som jobbar med bistånd, men det är mycket pinsamt, så alla försöker hela tiden förklara bort det. Och det mest pinsamma är att fattigdomsminskningen kommer ur globalisering och kapitalism. Kina och Indien får inget bistånd’, säger Paldam.”
Se också ”Can Foreign Aid Buy Growth?” av professor William Easterly.
Nationalekonomerna Berg, Bjørnskov och Holm finner dock i en ny studie att medan bistånd i allmänhet inte har en positiv tillväxteffekt kan en sådan effekt skönjas i länder där skuldsättningen till utlandet är hög.
Max Raabes version av Britney Spears låt ”Oops, I Did It Again” – Berlin 1920s style!
Jag har just läst Tintin-äventyret Solens tempel. 
Tintin, kapten Haddock och professor Kalkyl ska just brännas på bål. Medan Tintin låtsas tillbe solguden säger Haddock till den lomhörde Kalkyl: ”Stackars liten! Han har mist förståndet!” och får det fantastiska svaret: ”Nej då, inte alls, din hatt är också stilig.”
Jag är personligen mycket glad för att vår biståndsminister numera heter Gunilla Carlsson och inte Carin Jämtin.
DN: Ska länder som inte är demokratiska få bistånd?
Jämtin: Vad är ett demokratiskt land? Det är en sådan fråga som även professorerna på de kändaste universiteten tvistar om. De enda demokratier som finns i världen är väl Sverige och Norge och några stycken till.
På de kändaste universiteten, minsann!
Jag tycker inte om begreppet ”mänskliga rättigheter”, av två skäl:
Med detta sagt vill jag understryka att jag som liberal är en stark förespråkare av vissa rättigheter. Se gärna min artikel ”Legal Positivism and Property Rights: A Critique of Hayek and Peczenik.”
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.