Medan jag springer på löpband observerar jag när en simklubb tränar. Simmarna har mycket fina och vältränade kroppar, men de tre tränarna är samtliga småfeta och plufsiga. Utgör inte det en nackdel för en simtränare? Respekterar hårt tränande simmare tränare som själva inte ens orkar hålla kroppen i normaltrim? Utgör de goda förebilder?

Jag är inte säker på svaret. Jag tror att det kan finnas en negativ effekt av fetman, allt annat lika. Men allt annat är förstås inte lika. Man kan mycket väl tänka sig att en korpulent simtränare har överlägsna teoretiska kunskaper om hur simträning mest effektivt bedrivs. Han behöver ju inte behöva simma själv för att veta hur andra bäst ska bli snabba simmare. Icke desto mindre tror jag att idealet är en vältränad och teoretiskt kunnig tränare.

(Jag undrar om kraftiga tränare är vanligt förekommande även i andra sporter.)

Detta fick mig också att fundera på forskningens värld. Är det t.ex. så att personer som kommenterar andras arbeten själva behöver vara framgångsrika forskare för att förtjäna att tas på allvar? Jag tror, i analogi med fallet med simtränarna, att en kommentator av akademiska arbeten får större respekt om han själv publicerar sina arbeten i prestigefyllda tidskrifter och på framstående förlag. Men det finns förstås inget som säger att en person som inte publicerar sig på det viset inte kan ha teoretiska kunskaper om hur andra bör skriva för att nå framgång. Idealet är nog även här en välpublicerad och teoretiskt kunnig kommentator.

Så man bör inte a priori avfärda rundhylta simtränare eller opublicerade forskarkollegor. De kan ha mycket att tillföra de också, även om de nog skulle respekteras mer med fin kropp och med ett mer imponerande cv.