Djur och natur

Min aversion mot djur och natur förklarar inte bara en stark ovilja att vistas på landsbygden och i skogar; den förklarar även min indifferens mot balkonger (som många i innerstaden dyrkar, för att de ger en pseudo-naturkänsla) och, kanske allra viktigast, mitt ointresse för miljöfrågor (se dock detta). Betong, cement och asfalt – oh yeah! (Särskilt älskar jag doften av asfalt som håller på att läggas. Det slår blomdoft any day.)

 asfalt.jpg

Jag ansluter mig alltså i stora drag till adjunkt Vilhelm Perssons syn, såsom den kommer till uttryck i Statsrådet och döden:

Jag log mot en kossa och tänkte att jag verkligen inte hade något emot ett vackert landskap, bara jag slapp traska omkring i det. Ty det som från en trygg utsiktspunkt ser ut att vara ett idylliskt och behagligt stycke natur visar sej nästan alltid, så är min erfarenhet, ogästvänligt när man vill njuta av det på nära håll. Det kan vara blött eller dammigt eller blåsigt eller fyllt av myror eller besvärligt på något annat sätt – naturen är rik och tröttnar aldrig att förnya sej.