Får nationalekonomer vara politiska?

Professor Calmfors

Lars Calmfors skriver följande om Finanspolitiska rådet i nya numret av Swedish Economic Policy Review (vol 15, nr 1, s 196):

But the main guarantee for independence is, of course, the loss of reputation that the council members would suffer if we were to be seen to act in a political way — in academic circles that would be absolutely devastating for one’s reputation.

Frågan är vad som menas med ”in a political way”.

För egen del anser jag att en nationalekonom qua nationalekonom inte bör uttala sig normativt. Som samhällsvetenskaplig forskare bör alltså ekonomen begränsa sig till att uttala sig om hur saker förhåller sig, inte om hur saker bör förhålla sig. Däremot kan han resonera i termer av hypotetiska imperativ och klargöra vad som bör göras givet ett visst normativt mål, som han själv inte behöver omfatta. Vetenskapen som sådan kan inte klargöra vad som är önskvärt, och ingen vetenskapsman bör låtsas som om värderingar har vetenskaplig grund. Gör han det faller han rätteligen i aktning hos sina kollegor, vilket, som Calmfors påpekar, utgör en disciplinerande mekanism.

Ta skatter som exempel. En nationalekonom qua nationalekonom bör inte säga att skattetrycket bör ligga på x procent — det innefattar en värdering. En nationalekonom qua nationalekonom bör däremot få säga att givet ett mål om ekonomisk tillväxt på x procent bör skattetrycket, enligt vad tillgänglig forskning visar, ligga på y procent.

Så tycker jag, och jag tror att en nationalekonom som följer denna precisering av vad det innebär att agera, och att inte agera, på ett politiskt sätt inte riskerar att falla i aktning hos sina kollegor i vetenskapssamhället.