SvD rapporterar idag om det rekordstora gapet mellan regering och opposition i den senaste opinionsmätningen. Illustration från DN:

Jag börjar nu tvivla på att regeringen kan vinna nästa val. Jag misstänker att de kommer att försöka genom att flirta med socialdemokratiskt sinnade väljare på olika sätt. Tandvårdsreformen är ett första steg; nu tror jag att en rad sociala utgiftsökningar kommer att följa.

Men om det, som jag börjar tro, är hopplöst att vinna valet 2010 blir frågan: Är det då inte lika bra att sluta med all taktisk politik och genomföra en riktigt radikal politik, helt utan att bry sig om väljarnas reaktioner? Avskaffa inte bara värnskatten utan hela den statliga inkomstskatten. Avskaffa LAS. Sänk bolagsskatten kraftigt. Sälj alla statliga företag. Etc. Även om socialdemokraterna sedan kommer att återställa en del, förskjuts i alla fall tyngdpunkten i den ekonomisk-politiska verkligheten bort från socialdemokraternas sätt att se på tillvaron.

Implikationen av en näst intill säker förlust 2010: full throttle ahead!

Den enda risk jag ser med denna strategi är att väljarna förblir sura också i kommande val, 2014 och framåt, och att de inte litar på alliansen (om den består till dess). Men är inte väljarnas minne kort?

Uppdatering: Se Blogges diagram över hur partiernas väljarstöd har förändrats i procent (inte procentenheter) sedan valet 2006.

Mats Odell har ansvar för försäljningen av ett antal statliga företag. I detta har han misslyckats kapitalt. Jämför med Anders Borg, som har en långt mer komplicerad arbetsuppgift men som trots det har lyckats genomföra ett stort antal viktiga reformer. Jag finner det nu önskvärt att Odell avgår, efter det sjätte avhoppet på nio månader från den enhet som ska ombesörja försäljningen. Han har inte den kompetens som krävs för uppdraget – varken för att sätta samman ett kompetent team (vilket Borg sannerligen har lyckats med) eller för att sköta försäljningen i sig.

Och uppdraget är viktigt. Det är inte statens roll att bedriva kommersiell verksamhet, till att börja med, och genom att sälja företagen frigörs medel för att betala av på statsskulden (vilket är bra i tider av stigande ränta) och för satsningar på infrastruktur, som kommer att gynna svensk ekonomisk utveckling långsiktigt. Se även mitt tidigare inlägg i denna fråga.

Greg Mankiw visar ett diagram som antyder att ju bättre ekonomisk utveckling, desto större framgång får sittande presidenter i val i USA:

Detta resultat stöds av en hel del forskning – se Douglas Hibbs forskningsöversikt.

Men gäller inte detta samband i Sverige? I så fall undrar man om regeringen Reinfeldt inte snart bör börja få ökat stöd i opinionen. Ekonomin går ju bättre än på mycket länge. Det bör mer än väl kompensera för en del tabbar på andra områden, tycker jag.

Från Dagens Industri:

Att bistånd saknar effekt på ekonomisk tillväxt i fattiga länder må vara ett kontroversiellt påstående, men saknar inte stöd i vetenskapliga studier. Danske ekonomiprofessorn Martin Paldam vid Århus universitet har granskat hundratals forskarrapporter om biståndets effekt och fördelning i världen.

‘Det finns inget samband mellan bistånd och ekonomisk tillväxt. Varje studie eller teoretisk modell som hävdar detta kollapsar när resultaten ska reproduceras. Detta vet alla som jobbar med bistånd, men det är mycket pinsamt, så alla försöker hela tiden förklara bort det. Och det mest pinsamma är att fattigdomsminskningen kommer ur globalisering och kapitalism. Kina och Indien får inget bistånd’, säger Paldam.”

Se också ”Can Foreign Aid Buy Growth?” av professor William Easterly.

Nationalekonomerna Berg, Bjørnskov och Holm finner dock i en ny studie att medan bistånd i allmänhet inte har en positiv tillväxteffekt kan en sådan effekt skönjas i länder där skuldsättningen till utlandet är hög.

Vill man förstå vad som händer i Ryssland, såväl ekonomiskt som politiskt, bör man läsa vad Anders Åslund har att säga om saken.

Vad förklarar statens storlek i olika länder? Nationalekonomerna Pickering och Rockey finner stöd för att medianväljarens ideologi kan utgöra en förklaringsfaktor. Abstract:

We analyze the impact of ideology on the size of government. In a simple model the government sets redistribution and provision of public services according to the preferences of the median voter, for whom private consumption is a necessity. Ideology is defined on preferences for public services and the impact of ideology upon the size of government increases with mean income. In empirical work ideology is measured using data based on party manifestos. Much of the increases and divergence in government size observed across OECD countries can be explained by the interaction of ideology and mean income.

Se t.ex. detta diagram (klicka på det för att få större storlek):

Frågan är vad som bestämmer medianväljarens ideologi.

Det är långa köer på Stockholms akutmottagningar, då många utan allvarligare tillstånd går dit istället för att vända sig till närmaste vårdcentral. Varför inte lindra problemet genom att höja patientavgiften på akuten till 500 kr eller mer (från dagens 260 kr)? Då skulle många med triviala åkommor vara obenägna att ta upp värdefull akutläkartid för allvarligt sjuka. Om man håller på att förblöda betalar man gladeligen 500 kr för att få akuthjälp; men troligen gör man inte det om man har låg feber med lätt huvudvärk. Då väljer man nog att betala 140 kr på vårdcentralen istället.