Partipiskan viner

Som bekant viner partipiskan hårt i riksdagen, nu senast i samband med FRA-omröstningen (vars utfall jag beklagar). Dr Santesson-Wilson förklarar varför detta är att vänta:

”En första tumregel är att man vinner inflytande genom att bilda grupper, där interna motsättningar underordnas gemensamma intressen. … En andra politisk tumregel är att en grupp vinner inflytande genom att förhandla med andra grupper. Det krävs byteshandel och tillräcklig inre disciplin för att hålla ingångna överenskommelser.”

Detta är, som jag ser det, en korrekt analys: partipiskan är helt naturlig i vårt politiska system. Men två funderingar dyker upp:

  1. Graden av partidiscplin torde skilja sig åt i olika politiska system, särskilt borde den variera beroende på valsystem. I ett majoritetsvalsystem är det t.ex. rimligt att tänka sig att partidisciplinen är lägre än i ett proportionellt valsystem, dels därför att ett parti ofta ensam kan bilda regering och därför inte behöver förhandla med andra och dels därför att invalda politiker har ett starkare personligt mandat.
  2. De svenska partiernas tvehågsenhet inför personval är helt logisk. Frågan är kanske snarast varför motståndet inte är större. Kanske därför att personvalda riksdagsledamöter inte förmår avvika från partilinjen när det verkligen gäller. Det är trots allt fortfarande partierna som nominerar kandidater, vilket är ett maktinstrument av det skarpare slaget.

Slutligen: Är partipiskan önskvärd? Troligen ja, i dagens system. Men dagens system kan förändras. Och jag är personligen för införande av majoritetsval, bl.a. för att undkomma rigid partidisciplin. Frågan är hur man ska se på ett starkare personvalsinslag i dagens system. Jag lutar åt att se en sådan förändring som positiv, men det introducerar onekligen spänningar i systemet.