Kategoriarkiv: demokrati

Niclas Berggren 16:48 den 24 June 2008  

Hayek om värderingar

F. A. Hayek i Law, Legislation and Liberty: Rules and Order (s. 34):

”Construction is possible only in the service of particular ends which in the last resort must be non-rational, and on which no rational argument can produce agreement if it is not already present at the outset.”

Dvs. det finns inga objektivt sanna värderingar. Tycker du att x är bra och jag att x är dåligt kan vi bara konstatera det, inte rationellt diskutera oss fram till enighet.

Detta kanske är det starkaste argumentet för demokrati. Vi är överens om hur beslut ska fattas men inte om vilka dessa beslut bör vara. Genom enighet om metoden för att fatta kollektiva beslut behöver vi inte slå varandra i huvudet när vi är oeniga i sak.

Niclas Berggren 14:35 den 2 June 2008  

Styr eliter eller folket?

Ekonomisk politik ändras väldigt lite när diktaturer blir demokratier.* Hur kan det förklaras? Enligt Daron Acemoglu och James Robinson är en möjlig förklaring att eliter lyckas upprätthålla makt, även när de rent legalt inte har samma maktställning längre.** Demokratiska ledare kan helt enkelt finna det i sitt intresse att gynna eliter istället för medborgarna, och vad väljarna röstar på i val spelar mycket liten roll för vad som beslutas i de lagstiftande församlingarna.

En annan förklaring ges av Ludwig von Mises, som tvärtom menar att såväl diktatorer som demokratiska ledare måste tillfredsställa befolkningen om de ska kunna sitta kvar vid makten. Det är inte eliter utan demos som styr, oavsett politiskt system. Bryan Caplan och Edward Stringham belyser den teorin ytterligare i en kritik av public choice-teorin, som likt Acemoglu och Robinson brukar se politiken som starkt influerad av intressegrupper.

Vilken teori stämmer bäst överens med verkligheten? Är det eliter eller folket som egentligen styr i demokratier och diktaturer? You tell me.

___________________
*Mulligan, Casey B., Gil, Ricard och Sala-i-Martin, Xavier (2004). ”Do Democracies Have Different Public Policies Than Nondemocracies?” Journal of Economic Perspectives, 18(1): 51—74.
**Acemoglu, Daron och Robinson, James A. (2008). ”Persistence of Power, Elites, and Institutions.” American Economic Review, 98(1): 267—293.

Niclas Berggren 12:47 den 29 May 2008  

Samma politik i demokrati och diktatur

Spelar det någon roll om man lever i demokrati eller diktatur? Nationalekonomen Ludwig von Mises har ett intressant svar: den förda politiken är snarlik eller identisk om man byter från demokrati till diktatur eller vice versa (men demokrati är att föredra, eftersom det systemet rymmer en fredlig, icke-våldsam metod för maktskiften).

Men stämmer det att politiken är densamma i ett givet land oavsett om demokrati eller diktatur råder? von Mises ansåg att makthavare alltid måste ta hänsyn till allmänhetens uppfattningar, annars riskerar de att tas ifrån makten. Detta sker i en demokrati genom val och i diktaturer genom revolutioner. Men i båda fallen finns mekanismer för att majoritetens vilja ska prägla vilken politik som förs.

Bryan Caplan granskar detta argument närmare* och finner att slutsatsen håller rätt bra men att von Mises överskattar möjligheten att göra sig av med diktatorer. Detta eftersom det finns ett collective action-problem: att vilja ha en revolution ger inte automatiskt individen incitament att försöka genomföra en. Därutöver finns kostnader att byta system. Detta gör det osannolikt att diktatorer måste följa allmänhetens uppfattningar för att sitta kvar.

Enligt Caplan finns det tre mekanismer, till skillnad från den von Mises anför, som kan förklara varför förd politik inte skiljer sig mycket mellan demokrati och diktatur:

  1. Stationära banditer: Diktatorer gynnas av att det går bra för landet de styr, och därför har de intresse av att ta hänsyn till människors uppfattningar.
  2. Delade preferenser: Diktatorer tycker ganska lika människor i allmänhet.
  3. Omvänd kausalitet: Människor föredrar pga. status quo bias den politik de är vana vid.

Så von Mises hade rätt intuition, menar Caplan: det finns en samstämmighet mellan människors uppfattningar och förd politik i såväl demokrati och diktatur, men inte i så hög grad av det skäl von Mises trodde.

_______________________________________

*Caplan, Bryan (2008). ”Mises’ Democracy-Dictatorship Equivalence Theorem: A Critique.” Review of Austrian Economics, 21(1): 45—59.

Niclas Berggren 11:40 den 27 May 2008  

Ständigt dessa präster

Ture Sventon brukar säga:

Ständigt denna Vessla!

Jag säger: Ständigt dessa präster!

Jag blir upprörd när präster ges officiell status av den offentliga makten. Det hör inte hemma i en modern, upplyst demokrati, att staten favoriserar religion av något slag. Inte nog med att det fortfarande finns skolpräster i offentliga, svenska skolor. Därutöver finns det fältpräster, dvs. präster som verkar i det militära, och sjukhuspräster, som verkar i sjukvården. Staten betalar också utbildningen av Svenska kyrkans präster, och kyrkan har fått stora förmögenheter samt statens speciella hjälp med att samla in sina medlemsavgifter. Allt detta är inget annat än skandalöst.

Men även i det civila samhället nästlar sig präster in på alla möjliga områden. Nu ska ”idrottskaplaner” påverka idrottsutövare runtom i vårt land. Och inför fotbolls-EM dyker förstås en ”supporterpräst” upp som gubben i lådan!*

Att prästerna försöker tränga sig på är kanske inget att förvånas över. Men att bejaka dessa försök, från statens, landstings, kommuners och frivilliga organisationers sida, är klandervärt.

_____________________________

*Se tidigare inlägg i frågan om sport och religion här, här och här.

Niclas Berggren 8:30 den 27 May 2008  

USA har minskat demokratin i världen

Supermakter har en tendens att lägga sig i andra länders angelägenheter, t.ex. genom att intervenera med militärmakt. En ny studie* finner att sådana interventioner i regel inte har gynnat demokrati i de länder som har invaderats, och det spelar ingen roll om supermakten i fråga själv var demokrati eller diktatur:

We find that superpower interventions are followed by significant declines in democracy, and that the substantive effects are large. Perhaps surprisingly, once endogeneity is addressed, US and Soviet interventions have equally detrimental effects on the subsequent level of democracy; both decrease democracy by about 33%. Our findings thus suggest that one should not expect significant differences in the adverse institutional consequences of superpower interventions based on whether the intervening superpower is a democracy or a dictatorship.”

Ytterligare något som talar för försiktighet med amerikanska militära ingripanden framöver. Pågående experiment i Afghanistan och Irak får utvisa om utifrån införda demokratiseringar i nutid kan bli beständiga. Och, därmed, om John McCains demokratiseringsplaner har framtiden för sig.

_____________________________

*Easterly, William, Satyanath, Shanker och Berger, Daniel (2008). ”Superpower Interventions and their Consequences for Democracy: An Empirical Investigation.” Brookings Global Economy & Development Working Paper nr. 17.

Niclas Berggren 9:53 den 24 May 2008  

Argument för demokrati

Trots att man kan finna demokratin bristfällig i många avseenden — bl.a. förefaller väljarna okunniga om mycket (se t.ex. här, här och här) — finns det starka argument till dess försvar. Statsvetarna Peter Santesson-Wilson och Gissur Ó. Erlingsson påpekar t.ex. att allmän rösträtt utgör ett skydd mot förtryck och att förlorare i ett demokratiskt system accepterar sin lott, istället för att bli våldsamma.

Ytterligare stöd för demokrati ges i en ny studie*. I ett experiment finner forskarna att människor är betydligt mer benägna att samarbeta med varandra om spelets regler beslutas demokratiskt, jämfört med om de införs exogent. Studien är dessutom klurigt utförd, eftersom den kontrollerar för selektionseffekter (att de som deltar i det demokratiska beslutet är mer samarbetsinriktade till att börja med).

Så institutioner spelar roll. Att få vara delaktig i beslutsfattandet, om än imperfekt och utan stora möjligheter att påverka som individ, påverkar människors syn på varandra, på samvaro och på samarbete. Till det bättre.

________________________________

*Dal Bó, Pedro, Foster, Andrew och Putterman, Louis (2008). ”Institutions and Behavior: Experimental Evidence on the Effects of Democracy.” NBER Working Paper nr. 13999.

Niclas Berggren 8:09 den 22 May 2008  

Ifrågasätt enkel majoritet

Det finns i de flesta demokratier en tendens att betrakta den enkla majoritetsregeln som helig. När (N/2)+1 av N ledamöter i en politisk församling röstar för ett förslag anses det reflektera folkviljan (eller något snarlikt begrepp). Men är denna regels helighet önskvärd?

James Buchanan och Gordon Tullock svarar nekande. I The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy argumenterar de för att den optimala politiska beslutsregeln bara undantagsvis sammanfaller med den enkla majoritetsregeln. Den optimala regeln är den som minimerar summan av två kostnader:

  • externa kostnader (C), dvs. kostnader av att beslut som man själv ogillar fattas;
  • beslutskostnader (D), dvs. kostnader för att komma fram till ett kollektivt beslut.

De externa kostnaderna är lägre ju mer inklusiv beslutsregeln här — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de noll, eftersom inget kollektivt beslut kan fattas som någon ogillar. Beslutskostnaderna är högre ju mer inklusiv beslutsregeln är — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de extremt höga, eftersom alla måste vara överens och eftersom vissa alltid kan trilskas för att få förmånliga villkor. Lägger man ihop dessa båda kostnader får man kurvan i detta diagram:

Den optimala beslutsregeln är den som kräver att K/N av den beslutande församlingen röstar för ett förslag. Och det är som sagt osannolikt att detta uppfylls av den enkla majoritetsregeln. Den bör ifrågasättas mer än den gör. Intressant nog kom även den svenska nationalekonomen Knut Wicksell till den slutsatsen, vilket Buchanan bl.a. lyfter fram här.

Niclas Berggren 15:50 den 21 May 2008  

Tage Erlander och jordbrukslobbyn

Peter Santesson-Wilson citerar Tage Erlander:

I en demokrati får det inte finnas spärrar, som omöjliggör att folkviljan kan förverkligas snabbt och effektivt.”

Vilken naiv syn på politiken! Vilken simplistisk förståelse av begreppet folkvilja! En fara, som jag ser det, med denna demokratiuppfattning, är att intressegruppers inflytande negligeras eller ses som ofarligt. Om det konstitutionella systemet utformas utan spärrar kan en enkel majoritet mycket lätt fatta beslut som inte ligger i de flesta människors intresse. David Brooks lyfter fram den aspekten i en analys av amerikansk jordbrukspolitik:

In 1965, Mancur Olson wrote a classic book called ‘The Logic of Collective Action,’ which pointed out that large, amorphous groups are often less powerful politically than small, organized ones. … The $307 billion farm bill that rolled through Congress is a perfect example of the pattern. Farm net income is up 56 percent over the past two years, yet the farm bill plows subsidies into agribusinesses, thoroughbred breeders and the rest. The growers of nearly every crop will get more money.”

Dvs. konsumenterna påverkas var och en i liten grad av jordbruksstöd, vilket ger dem små incitament att motverka stödet, och de har dessutom stora svårigheter att organisera sig, om de nu skulle vilja det. Bönderna påverkas däremot var och en i hög grad av jordbruksstöd, vilket ger dem starka incitament att påverka politiker, och de har dessutom, genom gruppens litenhet och väldefinierade karaktär, lätt att organisera sig. Inte heller EU:s jordbrukspolitik kan förstås på annat sätt än som resultatet av intressegruppers verksamhet. Folkviljan lyser med sin frånvaro.

Niclas Berggren 8:13 den 20 May 2008  

Bred konstitutionell förnyelse

Jag blev positivt överraskad av beskedet att samtliga allianspartier och miljöpartier är eniga om en rad viktiga grundlagsreformer. Konstitutionella frågor är sorgligt nedvärderade i vårt land, och det är i sig inspirerande att de nu kommer i fokus. Att dessutom innehållet i det som nu föreslås är i linje med vad jag själv anser önskvärt gör inte saken sämre:

  • Lagprövning genom en nyinrättad författningsdomstol.
  • Tydliggörande av vanliga domstolars ställning och oberoende genom ett särskilt kapitel i grundlagen.
  • Stärkt inslag av personval genom att spärrarna helt slopas.
  • Automatisk prövning av regeringen i riksdagen efter val.
  • Skilda valdagar för riksdagsval och lokalval.
  • Avlägsnande av konstitutionella hinder för trängselskatter.
  • Möjlighet till kommunala extraval samt stärkta inslag av folkomröstningar.

Jag är för allt detta men saknar bl.a. följande:

  • Minskad proportionalitet i valsystemet (jag är för majoritetsval).
  • Tvåkammarriksdag.
  • Modernisering av Successionsordningen (monarkin i sig borde också ifrågasättas, men det har Grundlagsutredningen inte fått göra).
  • Borttagande av floskelformuleringar om vissa positiva rättigheter som nu återfinns i Regeringsformen.

Skulle de idag framlagda reformerna genomföras skulle man nog nästan kunna tala om en konstitutionell revolution. Tyvärr finns en tradition av att låta socialdemokraterna ha vetorätt i konstitutionella frågor, så vi får se var Grundlagsutredningen landar till slut. Att så många är öppna för förändring är dock mycket uppiggande.

Uppdatering: Se även Jakob Heidbrinks, PJ:s och DN:s kommentarer.

Niclas Berggren 16:28 den 3 May 2008  

Vetenskapsmannen i politiken

Sverige har en tradition av samhällsengagerade nationalekonomer. På senare år har många emellertid noterat att nationalekonomer lyser med sin frånvaro i viktiga offentliga debatter. Det sätter fingret på en viktig fråga. Hur ska nationalekonomer (och andra samhällsvetare) förhålla sig till politiken? Ska de bidra aktivt med råd om ekonomiska reformer? Eller ska de helt strunta i politiken och enbart fokusera på att bedriva forskning?

Ett svar ges av ekonomipristagaren James Buchanan. Han menar, likt en annan ekonomipristagare, Milton Friedman, att nationalekonomen qua nationalekonom ska ägna sig åt positiv (dvs. rent kunskapsframtagande, icke-normativ) nationalekonomi. Men inom ramen för en sådan inriktning menar Buchanan att ekonomen kan och bör föreslå reformer som hypoteser om Paretoförbättringar.

Ekonomen är då fortfarande en positiv ekonom i meningen att han inte förespråkar en viss reform: han lägger i stället fram ett eller flera reformförslag utifrån bedömningen att något av dem kommer att befinnas önskvärt av samtliga medborgare. Konsensus är alltså kriteriet för om ett förslag är bra eller dåligt, inte ekonomens egen bedömning av andras värderingar eller, framförallt inte, ekonomens egna värderingar. Genom konsensus avslöjas, i form av ett faktiskt val, om ett förslag förbättrar alla människors situation eller ej.

Buchanan fomulerade denna syn redan 1959* men har ofta återkommit till och utvecklat den, t.ex. i sin Nobelföreläsning:

But the political economist may, cautiously, suggest changes in procedures, in rules, that may come to command general assent. Any suggested change must be offered only in the provisional sense, and, importantly, it must be accompanied by a responsible recognition of political reality. Those rules and rules changes worthy of consideration are those that are predicted to be workable within the politics inhabited by ordinary men and women, and not those that are appropriate only for idealized, omniscient, and benevolent beings.”

Givetvis finns det saker att diskutera med hans syn, t.ex. om total konsensus är ett användbart kriterium (han modifierar sin syn och godtar kvalificerad majoritet), om kompensation ska föreslås för att ”alla” (även initiala förlorare) ska stödja ett förslag, hur representativ demokrati ska kunna förenas med detta perspektiv samt om detta kontraktarianska kriterium** är rimligt till att börja med.

Men trots problem finner jag perspektivet ovanligt och uppfriskande. Nationalekonomen ska först och främst skaffa kunskap om världen, och som en del i denna kunskap kan ingå att bedöma reformförslag utifrån människors vilja att acceptera dem. Det blir ett sätt för ekonomen att identifiera potentiella Paretoförbättringar utan att själv förespråka särskilda policyförslag.

__________________________________

*Buchanan, J. M. (1959). ”Positive Economics, Welfare Economics, and Political Economy.” Journal of Law and Economics, 2 (October): 124—138.
**Se vidare Buchanan, J. M. (1975). The Limits of Liberty: Between Anarchy and Leviathan. Chicago: University of Chicago Press.

Niclas Berggren 8:03 den 24 April 2008  

Styrkebesked från regeringen

En regering kan utvärderas på två sätt: på basis av vad de beslutar att göra och på basis av vad de beslutar att inte göra. Det senare är ibland nog så viktigt. Det illustreras av den utmärkta Nyamko Sabunis besked idag att regeringen avvisar det undermåliga förslaget om en lag mot könsdiskriminerande reklam:

Som minister med ansvar både för jämställdhets- och demokratifrågor vill jag inte inskränka en grundläggande mänsklig fri- och rättighet för en symbollagstiftning vars effektivitet jag ifrågasätter. Så vinner vi inte slaget om jämställdheten.”

Niclas Berggren 6:18 den 5 April 2008  

Att skapa egna värderingar

James Buchanan i Why I, Too, Am Not a Conservative (Edward Elgar, 2006, s 22):

If the idealistic vision of politics is accepted, if the activity does, indeed, consist in the continuing search for some ‘good’ that exists independently from individual value creation, there could be little justificatory argument for democratic structures. In this setting there is a necessary bias toward allowing ‘experts’ to lead the search. There is little room for democracy in this basically Platonic vision. If, however, transcendent values do not exist, and persons must create their own values, how can those of some persons be deemed more important than those of others?

Det jag finner särskilt intressant är Buchanans syn att vi skapar våra egna värderingar och att detta faktum utgör ett normativt argument för politisk jämlikhet. Två reflexioner:

  1. Jag är i grunden sympatiskt inställd till synen att värderingar inte kommer ”utanifrån” utan från människors insida och att det inte finns någon ”objektiv” moral mot vilken vi kan utvärdera våra egna hållningar. Men jag skulle i allmänhet tveka inför att säga att vi skapar eller väljer våra värderingar. Vi kan inte undgå att reagera emotionellt som vi gör, med grund i arv och miljö, inför olika fenomen. Vi skapar eller väljer inte våra egna känslor, vilka utgör grund för våra värderingar.
  2. Om man påstår att värderingar är externa/objektivt fastställda/transcendenta kan man tänka sig att detta också innefattar det Buchanan varnar för, en syn där en upplyst moralelit måste få bestämma vilka politiska beslut som fattas. Jag tror att det finns en sådan risk: Tror man att det finns en normativ ”sanning” och att påvar, kalifer eller dalai lamor har sett denna ”sanning”, varför ska någon annan än dessa eller deras underlydande få bestämma?
Niclas Berggren 8:46 den 19 March 2008  

Skeptisk till bojkotter

LUF:s förbundsordförande Frida Johansson Metso skräder inte orden (i P1 Morgon):

Stefan Holm är en god människa och goda människor åker inte till diktaturer och hoppar runt i idrottsarenor som tidigare har varit arenor där människor slaktas.”

I skarp kontrast motsätter jag mig såväl ekonomiska som kulturella, politiska och idrottsliga bojkotter av länder. Trots att t.ex. Kina, Nordkorea och Kuba har avskyvärda politiska system anser jag att bojkotter mot dessa länder icke desto mindre bör undvikas, eftersom dessa med stor sannolikhet riskerar att vara kontraproduktiva. (Det är inte säkert att en bojkott mot Kina ens är genomförbar.) Om man istället låter människor i dessa länder få olika slags kontakt med människor från demokratier tror jag att chanserna för goda reformer förstärks. Statsminister Reinfeldt gör alltså helt rätt som åker till Kina, som planerat.

En ny uppsats av Casey Mulligan och Kevin Tsui förklarar teoretiskt hur handelssanktioner som syftar till att stimulera demokrati faktiskt kan få motsatt effekt (s 25):

If we are right that dictators are not leviathans, foreign policies designed to punish them may have the unintended consequences of postponing regime change and lowering citizens’’ incomes. The fact that the value of governing is limited by competition, and not the technology of tax collection, means that dictators are not 100% marginal claimants on government revenues and pass on their punishments, at least in part, to citizens and competitors.”

Se också denna uppsats, som ger empiriskt stöd för tesen att handel och öppenhet stimulerar demokratisering.

Uppdatering: För ett (för svenska mediakonsumenter) annorlunda perspektiv på Tibetkonflikten, rekommenderar jag även denna text av Blogge Bloggelito.

Niclas Berggren 8:23 den 3 March 2008  

Skojig nationalekonom

schumpeter.jpg

Joseph Schumpeter brukade roa sina amerikanska studenter med följande anekdot:

As a young man, I had three ambitions in life: to become the world’s greatest economist, the world’s greatest lover, and the world’s greatest horseman. I never became the world’s greatest horseman.*

Schumpeter var dock inte bara skojig utan bidrog på ett högkvalitativt och innovativt sätt till samhällsvetenskapen genom sin teori om entreprenörskap och kreativ förstörelse, genom sin elitistiska demokratiteori och genom sitt digra arbete inom doktrinhistoria (där han bl.a. hävdar att Adam Smith inte hade originella tankar). The Theory of Economic Development är, enligt min Schumpeterkunniga kollega Dan, hans bästa bok. En ny och omtalad biografi har också kommit ut.

________________________

*Källa: Schumpeter, Joseph A. (1991). The Economics and Sociology of Capitalism. Richard Swedberg (red). Princeton, NJ: Princeton University Press.

Niclas Berggren 15:48 den 2 March 2008  

Två risker med politiken

Kloka insikter hos John Stuart Mill i Considerations on Representative Government (1861):

The positive evils and dangers of the representative, as of every other form of government, may be reduced to two heads: first, general ignorance and incapacity, or, to speak more moderately, insufficient mental qualifications, in the controlling body; secondly, the danger of its being under the influence of interests not identical with the general welfare of the community.

Niclas Berggren 9:06 den 29 February 2008  

Det kristdemokratiska problemet

Kristdemokraterna är regeringens svaga punkt, på åtminstone tre sätt.

  1. Opinionsmässigt: Nu ligger kd på 3,0 procent, enligt den senaste opinionsmätningen. I och med fyraprocentspärren vore det rätt många bortkastade röster, som regeringen definitivt behöver för att kunna bli omvald 2010.
  2. Inkompetens: Försäljningen av statliga företag, som en kd-minister har ansvar för, har kantats av problem, vilket har skadat regeringens och kristdemokraternas förtroende.
  3. Obsoleta värderingar: Kd inbillar sig att deras atavistiska krist-moralistiska profil har framtiden för sig, men i själva verket visar statsvetare vid Göteborgs universitet att den typen av värderingar omfattas av trendmässigt färre svenskar. Det hybrisartade motståndet mot en könsneutral äktenskapsbalk illustrerar felbedömningen.

Kd är nu lika stora/små som Sverigedemokraterna.

goran_hagglund.jpg

Så vad göra? Det vore inte idealiskt med en ”kamrat fyra procent”-lösning, som under vpk:s dagar, när socialdemokrater stödröstade på kommunisterna. Detta pga. punkt 3 ovan: det är bättre med borgerliga väljare i de andra partierna än borgerliga väljare i kd. Om kd kunde attrahera fler väljare från vänsterblocket vore det prima – kanske skulle det kunna funka för en del småbarnsföräldrar som gillar vårdnadsbidrag o.d. Men det allra bästa vore att de återstående kd-sympatisörerna helt övergav sitt parti och övergick till andra borgerliga partier. Det skulle också kunna leda till att borgerligheten attraherar vissa på vänstersidan som finner de obsoleta värderingarna (punkt 3 ovan) frånstötande.

Niclas Berggren 9:19 den 23 February 2008  

Starkare personval i Sverige?

Per Gudmundson förespråkar ett starkare personvalsinslag i Sverige:

Men huvudargumentet är förstås att det är ett genomförbart sätt att vitalisera demokratin.

Jag delar slutsatsen, att det vore vitaliserande för demokratin med ett större personvalsinslag. Själv är jag förespråkare av ett majoritetsvalsystem, som automatiskt har personval, men ett sådant är orealistiskt i Sverige. Som ett alternativ finner jag det finska systemet tilltalande, med ett obligatoriskt personval utifrån partilistor där kandidaterna anges i bokstavsordning.

För en översikt om erfarenheterna hittills av personvalssystemet rekommenderar jag statsvetaren Peder Nielsens forskarrapport till Grundlagsutredningen. Bl.a. framgår däri att de politiker som har valts in genom personval från en icke valbar plats är få:

personvalda.jpg

Niclas Berggren 8:58 den 21 February 2008  

Valdeltagande och omfördelning

Jag har tidigare påpekat att valdeltagande samvarierar med olika socioekonomiska utfall. Nu bekräftar en ny studie av Vincent Mahler* att valdeltagande är positivt relaterat till graden av inkomstomfördelning. Illustration:

omfordelning.jpg

______________________

*Mahler, Vincent A. (2008). ”Electoral Turnout and Income Redistribution by the State: Cross-National Analysis of the Developed Democracies.” European Journal of Political Research, 47(2): 161–183.

Niclas Berggren 7:07 den 15 February 2008  

Rawls och värdegrunden

Kristdemokraten Elisabet Lann har skrivit ett inlägg på ledarsidan i Smålandsposten:

När regeringen med Nyamko Sabuni i spetsen initierar en dialog om förstärkt värdegrund är det respekten för demokrati som lyfts fram. Genom att beteckna vissa värden och ståndpunkter som demokratiska behöver man inte gå djupare i argumentationen om de där värderingarna som ofta har sitt ursprung i religionen. Istället får religionen representera hoten mot demokratin. Den görs synonym med intolerans, inskränkthet och fanatism.

Jag har tre reflexioner.

1. Lann har rätt i att demokrati utgör en diffus värdegrund, men det torde vara ofrånkomligt. Själva begreppet ”värdegrund” är nämligen ytterst oklart. Vad är alternativet till att utgå från demokrati? Ofta föreslås deviser som alla människors lika värde, mänskliga rättigheter etc., vars betydelse är minst lika diffus. Frågan är: behövs en gemensam värdegrund?

2. Om man nu anser att en gemensam värdegrund behövs föreslår Lann religionen som utgångspunkt. Ett katastrofalt förslag! Kristen etik har många defekter och är direkt olämplig som riktmärke. Dessutom identifierar sig allt färre som kristna, vilket Lann själv noterar, vilket gör att en kristen etik skulle vara svår att enas om. Tvärtom tenderar distinkt kristen etik att uppfattas just som inskränkt, vilket inte alls är en bra utgångspunkt för ett gemensamt synsätt.

3. Ett betydligt bättre förslag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.

Detta är alltså en ”minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art, som t.o.m. ska kunna trösta medborgarna vid kriser och problem, som Lann drömmer om. Lämna tröstandet till det civila samhället och inrikta värdegrundstänkandet på en tunn demokratiidé. Nyamko Sabuni tänker rawlsianskt, tycks det, och rätt i denna fråga.

Niclas Berggren 7:42 den 13 February 2008  

President Obama

Barack Obama lyckades bra i nattens primärval i Virginia, Maryland och D.C. och leder kampen om att nomineras till demokraternas presidentkandidat. Som jag ser det är sannolikheten att han blir USA:s nästa president nu större än 0,5. Han är en fighter, som när han i valtalet i videon nedan varnar sina politiska motståndare:

Don’t mess with me!”

Det är något hos honom som attraherar människor. Även mig. Det illustrerar att politik är så mycket mer än sakfrågor. Det handlar mycket om känslor och förtroende.

Uppdatering: Men ekonomen i mig har svårt att stå ut med uttalanden av detta slag.

Niclas Berggren 15:03 den 11 February 2008  

Munkavle på olympiker?

Det är föreslaget att brittiska olympiker ska skriva på ett kontrakt för att få åka till OS i Beijing, genom vilket de lovar att inte kritisera den kinesiska regimen:

From the moment they sign up, the competitors – likely to include the Queen’s granddaughter Zara Phillips and world record holder Paula Radcliffe – will be effectively gagged from commenting on China’s politics, human rights abuses or illegal occupation of Tibet.”

Ett mycket märkligt och upprörande förslag, som också har gett upphov till omfattande protester i Storbritannien.

zara.jpg

(På bilden: Zara Phillips.)

Men samtidigt som man bör tillåta idrottare och andra att ge uttryck för sina uppfattningar, är det viktigt att ha klart för sig att bojkotter och högljudda protester inte alltid utgör den mest effektiva metoden för att påverka utvecklingen i positiv riktining. Frihet att yttra sig bör vara självklar; men en sådan frihet bör brukas med omsorg. Som Niklas Ekdal påpekar är det viktigt att också se de positiva tecknen i Kina och att på olika sätt stärka dessa. Närvaro och kontakter människor emellan kan ibland fungera oväntat bra.

Niclas Berggren 8:34 den 11 February 2008  

Lika skatt oavsett kön

Gudrun Schyman blev inte poppis i bredare kretsar (om än kanske i snävare, mer feministiska) när hon började tala om en ”mansskatt”. Professor Gilles Saint-Paul går till övertygande angrepp mot dem som tror sig kunna förbättra ekonomins funktionssätt, eller för den delen öka ”rättvisan”, genom olika typer av särlösningar baserade på könstillhörighet:

All these are practical objections which suggest that the supposed gains from gender-biased taxation may turn out to be much smaller than the authors think. But my opinion is that such a proposal is both wrong and dangerous not because of these practical shortcomings but because it is about abolishing equality before the law.

Saint-Pauls tänkande är helt i linje med den generalitetsprincip som Buchanan och Congleton förespråkar i Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy (Cambridge University Press, 1998); se min recension i Statsvetenskaplig Tidskrift (1999, 102(2): 233–237).

Niclas Berggren 8:37 den 10 February 2008  

Sund okunskap

ringholm.jpg

Enligt uppgift är studenter i vissa avseenden mer okunniga än befolkningen i stort. När jag såg vilken testfrågan var försvann min oro. Uppgiften var att partiplacera Bosse Ringholm. Det finns faktiskt okunskap som inte är att beklaga. Att unga människor har glömt bort Ringholm ingår i den kategorin. Ett sundhetstecken, rentav!

Ilya Somin betonar apropå detta att okunskap inte är detsamma som dumhet.