Intellektuella och fotboll

Jag förundras varje gång jag stöter på intellektuella som tar fotboll på allvar — i synnerhet när de favoriserar ett visst lag och, likt barn, fullständigt lever sig in i dess fram- och motgångar. Jag har noterat flera exempel efter AIK:s SM-vinst.

Även mycket framstående tänkare tycks kunna fungera på detta sätt. Jag drar mig till minnes att filosofen A.J. Ayer hade en slik passion för Tottenham Hotspur. Från biografin A.J. Ayer: A Life (s. 239–240):

tottenham fansAlthough Ayer’s future wife, Dee, remembered him pointing out the patterns the players made on the field — ”Pretty, aren’t they?” — there was nothing especially high-minded or aesthetic in Ayer’s appreciation of football: the pleasure in the game, as in life, was to immerse oneself in it, to identify with one’s chosen team — and his enjoyment was sincere and unselfconscious. Julian, not uncritical of his father, recalled that he would roar himself hoarse during a match in a genuine display of excitement and then, sharing a cab with other supporters, ”would argue all the way home, at it hammer and tongs”.

Två reflexioner:

  • Även om jag inte riktigt förstår fenomenet inser jag att det kan ha sina fördelar: även jag tycker att det är bra att ”immerse oneself” i saker och ting för att skapa lyckoupplevelser.
  • Jag har dock svårt att värja mig från uppfattningen att det är aningen primitivt och atavistiskt att ingå i ett kollektiv på detta sätt och att stödja ett visst lag med frenesi på godtyckliga grunder. Om ändå det lag man hejade på valdes rationellt, utifrån klara kriterier — vilket också implicerar en möjlighet att byta lag att heja på — skulle jag finna det lättare att acceptera.

Se även inläggen ”Vilket lag ska man heja på?”, ”Sport och skönhet” och ”Värderingar och fakta”. Media: SvD1, SvD2DN1, DN2AB1, AB2Expr.