Skepsis mot frimurarna

Många verkar fascineras av frimurarorden. Jag skulle aldrig få för mig att försöka bli frimurare, av flera skäl.

  • Svenska frimurare måste vara kristna, och jag förkastar kristendomen. Utomlands krävs i regel bara något slags gudtro, tro på en Supreme Being eller en Great Architect of the Universe, och någon sådan tro har inte jag. (Dock finns det vissa som accepterar ateister.)
  • Frimurare framhåller sig som goda genom frekvent tal om välgörenhet, och grupper som känner behov av att framhålla sig som goda är jag misstänksam mot.
  • Medlemskap innefattar hemlighetsmakeri baserat på eder, löften och hot. Sådant finner jag principiellt förkastligt.
  • Medlemskap innefattar också utstuderade ritualer, och sådana finner jag puerila.
  • Rent allmänt tycker jag att frimurarorden, likt de flesta andra organisationer, andas kollektivism, vilket jag (rent psykologiskt) ogillar.
  • Stilen är högborgerlig, och jag känner mig inte komfortabel med den.

Intressant nog ogillar Katolska kyrkan också frimurarorden:

[T]he Church’s negative judgment in regard to Masonic association remains unchanged since their principles have always been considered irreconcilable with the doctrine of the Church and therefore membership in them remains forbidden. The faithful who enroll in Masonic associations are in a state of grave sin and may not receive Holy Communion.

Nu ogillar jag förvisso Katolska kyrkan mer än frimurarorden, så de får gärna bekämpa varandra, vad mig anbelangar.