De flesta har nog hört talas om det experiment med marshmallows som genomfördes av Walter Mischel i slutet av 1960-talet, där barn fick välja mellan att äta en marshmallow direkt eller vänta ett tag och få två. The New Yorker har en fin essä om experimentet, vad det säger om människor och om aktuell forskning som har inspirerats av det. Det centrala budskapet är att en förmåga till självkontroll är mycket viktig för framgång i livet.

Vad avgör graden av självkontroll? En förmåga till ”metakognition”:

Mischel’s conclusion, based on hundreds of hours of observation, was that the crucial skill was the ”strategic allocation of attention.” Instead of getting obsessed with the marshmallow—the ”hot stimulus”—the patient children distracted themselves by covering their eyes, pretending to play hide-and-seek underneath the desk, or singing songs from ”Sesame Street.” Their desire wasn’t defeated—it was merely forgotten. ”If you’re thinking about the marshmallow and how delicious it is, then you’re going to eat it,” Mischel says. ”The key is to avoid thinking about it in the first place.” … ”If you can deal with hot emotions, then you can study for the S.A.T. instead of watching television,” Mischel says. ”And you can save more money for retirement. It’s not just about marshmallows.”

Självkontroll förefaller dessutom viktigare än IQ för akademisk framgång:

She [Angela Lee Duckworth] found that the ability to delay gratification—eighth graders were given a choice between a dollar right away or two dollars the following week—was a far better predictor of academic performance than I.Q.

Mischel menar att metakognition går att lära ut, även om det är oklart hur bestående effekterna av dessa ”mentala tricks” är. Hemmiljö och genetiskt arv kan göra det svårt att långsiktigt påverka sättet att tänka och hantera känslor (något forskningen just nu håller på att försöka utreda).

I och för sig kan man fråga sig vem som är lyckligast: den som lever för stunden eller den som är disciplinerad och framtidsinriktad. Jag skulle tro att den senare är det, så länge disciplin och framtidsinriktning fungerar som medel för att nå lycka längre fram. Det finns dock en typ av människor för vilka disciplin och framtidsinriktning blir mål i sig och som aldrig ger sig själva tillfälle att koppla av att njuta av livet. Lyckan är nog störst på den gyllene medelvägen.