Inspirerad av Auden

Jag lyssnade härförleden på ett poddcastavsnitt om W. H. Auden. Jag fann det mycket inspirerande och tänkte kort ange på vilket sätt, i fyra punkter.

  1. Auden gjorde åtskillnad mellan två typer av konst (i vid mening): ”There must always be two kinds of art: escape-art, for man needs escape as he needs food and deep sleep, and parable-art, that art which shall teach man to unlearn hatred and learn love.” I det ena fallet erbjuder konsten en tillflykt i en brutal värld och kan i sig ge känslor av lycka och tröst; i det andra fallet har konsten en ambition, och kanske också en förmåga, att forma människors sätt att tänka, inte minst om andra människor. Denna andra funktion kan ha politiska dimensioner. För mig fyller konsten i hög grad den första typen av funktion: att se en opera innebär för mig att lämna världen som den är för en annan värld; och även om denna andra värld ofta har tragiska inslag den också – hur många operor handlar inte om olycklig kärlek och död! – är det för mig sekundärt, då det inte är handlingen i sig som möjliggör sinnlig tillfredsställelse utan konsten som konst. Musiken. Rösterna. Rörelserna. Estetiken.
  2. När Auden 1939 flyttade till New York inleddes en tid av diktande som strävade efter kapandet av band till kontext och konkret bakgrund. Konsten skulle inte vara ett uttryck för den familj eller nation man råkade komma ifrån, utan skulle ha ett universalistiskt tilltal. Detta påminde mig om en av tankarna med abstrakt expressionism, som förvisso är mer utrerad i sin strävan att skapa ett direkt känslomässigt tilltal frikopplat från det specifika och det konkreta.
  3. Auden reviderade ofta sina dikter utifrån detta synsätt: ”A poem is never finished, only abandoned.” Jag har sympati för grundtanken, som andas acceptans av imperfektion och en strävan efter ständig förbättring, men jag ser också nackdelar. Dels kan man tänka sig att själen aldrig får ro om man som skapare av text aldrig kan låta sig nöja; dels kan det leda till att man aldrig vågar lämna texter (eller konstverk i annan form) ifrån sig. Man filar och justerar och fixar och trixar ad infinitum.
  4. När forskarna i poddcastavsnittet beskrev Auden som poet anförde de bl.a. att han inte hade ett övergripande tema för sin diktning. Han skrev om en lång rad olika fenomen, och på olika sätt. Detta tilltalade mig mycket, då jag i tilltagande grad ser mig själv på det sättet i mitt sätt att förhålla mig till fenomen i världen. Jag eftersträvar inte en övergripande förståelse av saker och ting, mycket för att jag tror att en sådan inte kan förvärvas; istället vill jag mer tentativt titta på än det ena och än det andra och säga något partiellt och temporärt därom. Kanske, för att knyta an till punkt 1 ovan, handlar det om escape-thinking snarare än parable-thinking – det intellektuella livet som ett slags eskapism snarare än som ett sätt att (tro att det kan) förändra världen.

Givetvis sades mycket annat, och givetvis täcker inte detta på något sätt den rikedom Auden har lämnat efter sig, men det var i vilket fall det som fick mig att bli upplyft.