Perfekt kroppskontroll

Jag beundrar Cynthia Harvey, som här dansar rollen som Kitri i baletten Don Quijote:

Se även det tidigare inlägget ”Imponerande dans”. Cynthia Harvey gästade Operans Balettklubb förra året, så jag har varit i samma rum som hon!

Rumpfixerad professor

Vem tycker inte om att titta på fina rumpor? I Witold Gombrowicz fantastiska roman Ferdydurke visar professor Pimko sannerligen ingen blygsel på den punkten. Han har tagit en 30-årig man i sin vård och behandlar honom som en 16-åring och tilltalar honom därefter:

Nå, nå, nå lille unge! Liten näsa, så små öron då, lilla hansingarna! Bra bra bra! Liten stjärt, en sån söt liten stjärt!

Han tar honom till skolan och tittar ut över skolgården:

Och hur går det för alla dessa ungdomar? frågade Pimko med låg röst. Jag ser att de går omkring… Det är utmärkt. De går omkring och de pratar och deras mödrar tittar på dem…. det är utmärkt. Det finns ingenting så effektivt som en mor, strategiskt placerad bakom ett staket, när det gäller att få fram en frisk ung stjärt.

Han hyser också in honom hos en familj i vilken en dotter finns:

Till skolflickan, till den moderna skolflickan! Hon gör dig förälskad i ungdomen. Juvenils kommer att göra dig liten. Det ger dig en liten stjärt! Små stjärtsingar! skrek han så högt att hästen började sparka bakut och kusken vände honom ryggen i förakt efter att åter ha satt sig på kuskbocken.

Ja, så fortsätter den gode professorn. Själv är jag lite mer diskret med min beundran av små stjärtsingar. Men beundrar, det gör jag.

Slim Shady är tillbaka

eminemDu kanske trodde att Marshall Mathers III, a.k.a. Eminem, a.k.a. Slim Shady hade försvunnit för gott? Oh no. Han är tillbaka! Ny skiva kommer i mars. Men frågan är om hans stora framgång har gett honom lycka. Han verkar själv tvivla på den saken:

And the reason I put so much of myself out there in the first place is because I had no idea I was going to be so famous. I had no idea, no fucking clue. If I had to do it again, I don’t know if I would.

Det är något särskilt tilltalande med personer som blir kända utan att ha haft för avsikt att bli det. Deras talang fångar allas uppmärksamhet, vare sig de vill eller inte, vilket inte är fallet med alla mediahoror programledare och dokusåpadeltagare, som är talanglösa men ändå inget annat vill än att bli kända. De tränger sig på och hoppas stjäla lite uppmärksamhet för ett kort tag. Not so i fallet Slim. Se hans videor så förstår du.

Hela havet stormar

I Benjamin Brittens opera Peter Grimes ingår fyra sea interludes, som fångar stämningen på havet. Här nummer fyra, ”Storm”:

Efter det där stannar man helst på land.

Två män med mustasch

Jag har tidigare påpekat vissa likheter mellan Alexander Bard och Friedrich Nietzsche. Idag kommer Håkan Boström på DN:s ledarsida till samma slutsats:

Bard delar inte bara sin faiblesse för yviga mustascher med den tyske övermänniskofilosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900). Han verkar också dela mycket av dennes värderingar.

I övrigt är artikeln märklig. Dess huvudbudskap är att ”frihetens försvarare” måste ”tro på” någonting. Om Boström med ”tro på” någonting menar att man måste utgå från och verka för vissa värderingar, har han givetvis helt rätt, men vem har hävdat något annat? Vill man försvara frihet gör man med nödvändighet det därför att man anser, eller ”tror”, att frihet är ett värdefullt tillstånd, värt att försvara.

Om Boström däremot menar att dessa värderingar måste vara av ett visst metaetiskt slag, anser jag att han misstar sig. Man kan mycket väl vara nihilist och förneka existensen av såväl objektiv moral som ”mänskliga” rättigheteroch försvara frihet. Man kan också, med nihilistiska utgångspunkter, förstås försvara ofrihet. Men det kan man även göra med icke-nihilistiska utgångspunkter.

För ett utvecklat resonemang om detta, se gärna min artikel ”Does Belief in Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?”

Två gästbloggare tar över

Under de kommande två veckorna kommer jag inte att skriva något på denna blogg. Det beror på att jag befinner mig i Thailand på semester. Jag är emellertid mycket glad över att kunna presentera två gästbloggare, som kommer att skriva här i mitt ställe. Jag har valt dem med omsorg — de är vänner och kollegor till mig, vars intellektuella kvaliteter jag beundrar och uppskattar.

  • Mikael Elinder är fil.dr i nationalekonomi från Uppsala universitet, där han också är verksam som forskare.
  • Henrik Jordahl är docent i nationalekonomi från Uppsala universitet. Han är verksam som forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN).

Klicka gärna på deras namn för att bekanta er närmare med dem.

Jag har gett dessa båda herrar helt fria tyglar att skriva om vad de vill, hur de vill. (Det enda jag kan prediktera är att det lär bli färre, för att inte säga noll, bilder på vackra unga män.) Jag ser själv mycket fram emot att läsa vad de har att säga. Jag är på plats här igen den 19 januari.

Kvinna med udda böjelser

Vi talar förstås om huvudpersonen i Richard Strauss opera Salome (libretto här; baserad på Oscar Wildes pjäs Salomé; inspirerad av en biblisk berättelse). Detta är en blodtörstig kvinna, rentav nekrofil. Men hon sjunger så spektakulärt till så stimulerande musik, att man måste älska henne ändå. Se Birgit Nilsson i ett konsertant framförande av slutscenen, på The Met 1972:

Gödels bacillskräck slår min

godelMatematikern Kurt Gödel (mest känd för sina två ofullständighetsteorem) var rädd för baciller:

In his later years Gödel grew paranoid about the spread of germs, and he became notorious for compulsively cleaning his eating utensils and wearing ski masks with eyeholes wherever he went. He died at age 72 in a Princeton hospital, essentially because he refused to eat.

Jag är förvisso också rädd för baciller, men så långt som att nyttja skidmasker har jag inte gått. Jag nöjer mig med att drömma om munskydd och att använda alcogel.

Se gärna The Kurt Gödel Society samt boken Gödel: A Life of Logic.

Ovanligt hus

Gilbert & George äter ute

Gilbert & George äter ute

På Stockholms filmfestival såg jag den fantastiska dokumentären WITH Gilbert & George, om konstnärsparet vars konst jag har gett exempel på här och här. De är otroligt begåvade och kreativa — samt excentriska. Vi fick bl.a. följa med på en rundvandring i deras hus på Brick Lane i östra London, där de har bott sedan 1967. En sak skiljer det från de flesta andra:

The house has no kitchen, as Gilbert and George never cook. ”It is much cheaper to go out and cooking is a waste of time,” claims Gilbert.

På intellektuella äventyr i Uppsala

Dr Elinder

Dr Elinder

Gårdagen tillbringades i lärdomsstaden, där min gode vän och kollega Mikael Elinder disputerade med den äran. Mickes utmärkta avhandling heter Essays on Voting, Cognitive Dissonance, and Trust. Läsning anbefalles! De fyra kapitlen kan kort beskrivas på följande vis:

  • ”Selfish and Prospective”: Om hur politik kan användas för att locka väljare med löften om materiella fördelar. Huvudexempel: löftet om maxtaxa på dagis, som ökade stödet för vänsterblocket med 13,5 procentenheter i gruppen småbarnsföräldrar i valet 1998.
  • ”Local Economies and General Elections”: Om hur tillväxt och arbetslöshet på regional och lokal nivå påverkar den sittande regeringens röstandelar i svenska val. Om regional tillväxttakt ökar eller om regional arbetslöshet minskar med 1 procentenhet, ökar stödet för regeringen med 0,6 respektive 1 procentenhet.
  • ”Correcting Mistakes”: Om hur personer som har röstat på ett parti inte bara genom att ha röstat på det blir mer positivt inställda till det. Det finns inte tecken på att väljare, på basis av kognitiv dissonans, avfärdar negativ information bara för att denna information gäller ett parti de tidigare har röstat på.
  • ”Trust and Growth”: Om att socialt kapital i form av tillit människor emellan är positivt för ekonomisk tillväxt, även om förhållandet inte är robust under 1990-talet.

Mickes arbete tydliggör inte bara att nationalekonomisk forskning kan vara ytterst relevant för att förstå viktiga samhällsfrågor inom politik och ekonomi bättre; han visar också att analytisk skärpa och metodologisk kompetens står att finna i denna forskning. Det var en s.k. höjdardag i Uppsala igår. (Festen å Kalmar nation gjorde förstås sitt till.)

Tidigare inlägg: ”De själviska väljarna”

Ett asocialt liv

posnerJag har lite asociala drag: jag har alltid tyckt om att vara mycket för mig själv och trivs ofta inte i sociala sammanhang. Härförleden läste jag en artikel om den intellektuelle giganten, domare Richard Posner, som jag fann styrkande:

Half a dozen times a year, Posner and Charlene will have people over for dinner – often the Chicago economist William Landes, Posner’s best friend, and his wife – but, on the whole, Posner prefers to avoid social life. ”People don’t say interesting things,” he says. ”A lot of socializing is just dull – I’d rather read a book. I have a friend, an economist who’s Swedish, and he told me that Sweden has terrible television, so people there spend their time visiting each other. But that’s worse, because when you watch television you get some information, you even get some moral instruction, you learn to be nice to single mothers or what have you, but socializing, particularly family – well, that is deadly. When you’re just talking with your friends about trivia, what’s the point?

Jag vill dock betona att jag har ett stort behov av mina nära vänner, precis som Posner har behov av Landes. Det är mer ytliga sociala umgängen som jag ofta ogillar. Till skillnad från många andra, har jag noterat, som älskar barer, klubbar, mingelfester, fika hit och fika dit etc. Slutligen undrar jag om någon vet vilken svensk ekonom Posner är vän med.

Starkt verk för två timpanister

Philip Glass har skrivit ett enastående verk för pukor (eller timpani). Det heter Concerto Fantasy for Two Timpanists and Orchestra och har bitit sig fast i mitt sinne. Pukslagen lockar och drar, igen och igen. Bom-bom-bom! Se tredje satsen framföras:

Det blir aldrig särskilt bra

Ett centralt avsnitt i Richard Wagners musikdrama Das Rheingold får mig att tänka på Schopenhauers idé om att tillvaron i huvudsak är präglad av lidande. När vi inte har det vi vill är vi otillfredsställda — och när vi får det vi vill blir vi uttråkade och får genast nya, otillfredsställda begär. Livet som ett Sisyfosarbete!

Det avsnitt jag tänker på är när dvärgen Alberich förbannar den som bär Nibelungens ring, som sägs ge makt och rikedom:

Wer ihn besitzt,
den sehre die Sorge,
und wer ihn nicht hat,
den nage der Neid!
Jeder giere
nach seinem Gut,
doch keiner geniesse
mit Nutzen sein!
sdsdsd
Whoever possesses it
shall be consumed with care,
and whoever has it not
be gnawed with envy!
Each shall itch
to possess it,
but none in it
shall find pleasure!
sds

Tillvaron i ett nötskal?

Extraordinär helg med Wagner

Richard Wagner

Denna helg avnjuter jag, i sällskap med mina goda vänner Anders, Magnus, Mattias, Rickard och Christian, hela Der Ring des Nibelungen, Richard Wagners storslagna tetralogi baserad i nordisk mytologi. Cykeln består alltså av fyra musikdramer: Das Rheingold, Die Walküre, Siegfried och Götterdämmerung. Tanken är att leva Wagner hela helgen! Så här ser vårt program ut:

Fredag den 31 oktober
18.00 Champagne Bruno Paillard
18.15 Das Rheingold
21.00 Slut – alla går hem till sig

Lördag den 1 november
9.00 Die Walküre
13.00 Lunch
14.00 Gemensam promenad och konversation
15.00 Siegfried
19.30 Middag på Nalens restaurang
22.00 Slut – alla går hem till sig

Söndag den 2 november
11.00 Brunch (lagas gemensamt)
12.00 Götterdämmerung
16.45 Avslutande drink
17.00 Slut – alla går hem till sig

Den inspelning vi ser har James Levine som dirigent och kommer från Metropolitan Opera i New York.

Det är svårt eller omöjligt att i några ord beskriva Ringens storhet. Låt mig bara nämna dess suggestiva musik (redan det mycket speciella förspelet till Das Rheingold får mig i extas) och det filosofiska djupet i teman som konflikten mellan makt och kärlek och mellan regler och egen nyttomaximering. För att inte tala om idén att kärlek kan förkastas samt förekomsten av incest. Min favoritkaraktär är nibelungen själv, Alberich, en ful dvärg.

Energisk musik

Sjostakovitjs Konsert för piano, trumpet och stråkar (opus 35) är medryckande och ger nästan fysisk stimulans. Se och hör ett kort, intensivt utdrag. Oh mama! Vilket pianospel.

Angående ritandet av linjer

Igitur säger sanningar som få av oss vågar yppa:

Dra en linje på ett sätt, och dra en annan typ av linje mellan punkt A och punkt B. Skillnaden kommer att vara hårfin eller brutal.

Konflikten mellan individualism och sammanhållning

Lyssna till Lord Russell tala på temat ”Social Cohesion and Human Nature”. Detta är en radioföreläsning från 1948 i en BBC-serie lanserad ”as a stimulus to thought and a contribution to knowledge”. (Tala om public service!) Nå, som läsare av denna blogg vet är jag en stark förespråkare av individualism, och jag är tveksam till alltför mycket social sammanhållning (se här, här och här).

Russell betonar i inslaget att total säkerhet och trygghet (kanske typisk för den stora välfärdsstaten?) inte så lätt låter sig förenas med den mänskliga naturens behov av spänning och djärvhet:

The problem is rather to combine that degree of security which is essential to the species, with forms of adventure and danger and conflict which are compatible with a civilised way of life.

Själv säger han sig finna mycket spänning i detektivromaner!

En sommar i Barcelona

Jag har just sett Vicky Cristina Barcelona, Woody Allens nya film. Ett mästerverk som berörde mig påtagligt. Det utgör en försyndelse att inte se den, bara så du vet. Två reflexioner:

  1. Filmen tydliggör hur konventioner kan förstöra människors liv. Jag tror på människans möjlighet att frigöra sig från band som binder och leva ett liv efter egna preferenser och inklinationer. Barnsligt, säger du? Tvärtom. Det barnsliga är att inte våga stå på egna ben och att underordna sig kollektivet.
  2. Jag beundrar Woody Allen, som förmår förnya sig i hög ålder. Precis som Karl Lagerfeld. De flesta blir med åren trista, förutsägbara, upprepande. ”Erfarna”, säger de själva. Men det finns undantag. De heter inte John McCain eller Alf Svensson, även om de inbillar sig det. De heter Woody och Karl. Kudos!

Lite Philip Glass

En av mina favoritkomponister är Philip Glass. Här första satsen ur hans Concerto for Violin and Orchestra, ett fantastiskt verk:

Livet flyter på

Witold Gombrowicz beskriver en båtresa i sin dagbok, och vi hoppar rakt in i den (s. 316—317):

Samma dag på kvällen

Anonymt, ofantlig vatten. Vi flyter.

Läkaren skojade med mig därför att jag hade förlorat ett parti schack mot en fuskare som han presenterat för mig som Goldberg. Santa Fés mästare.

Han sade: ”Ni förlorade av rädsla.”
Jag sade: ”Jag kunde gett honom tornet och vunnit.”

Men hans och mina ord är som tystnaden före ett skrik.  Vi flyter mot… i riktning mot… och jag ser nu klart att ansiktena, samtalen, rörelserna är laddade… De är förlamade. De har fastnat i ett obevekligt ledande av någonting mot… En oberäknelig spänning döljer sig i minsta rörelse. Vi flyter. Men vanvettet, förtvivlan, fasan är ouppnåeliga, för de finns inte — och eftersom de inte finns är de, de är på ett oavvisligt sätt. Vi flyter fram. Vi flyter på vattnet som från en annan planet, och natten börjar ånga från alla håll, synkretsen smalnar — och vi i den. Men vi flyter och inom oss växer oupphörligt någonting… Vad?… Vad?… Vad?… Vi flyter.

Nästa dag

Vad vi än gör, vad vi än säger, vad vi än sysslar med — flyter vi och flyter. Under tiden jag skriver det här flyter vi också. Ansiktena är skrämmande, ty leende. Rörelserna förfärande, ty lugna och fulla av välbehag.

Vi flyter. Fartyget skälver, maskinen arbetar, brusande svall bakom relingen, det sprutar och virvlar och vi flyter och sjunker allt djupare i… når fram till… Orden duger ingenting till, ty medan jag säger detta — flyter vi!

Nästa dag

Vi flyter. Vi har flutit hela natten och flyter också nu.

Nästa dag

Vi flyter. Fullständig hjälplöshet inför patos, oförmåga att komma åt kraften som verkar i oss genom ständig anspänning och förtätning. Vår vanlighet, den vanligaste, detonerar som en bomb, som åska — men bortom oss. Detonationen är oåtkomlig för oss, trollbundna som vi är av vanligheten. Nyss träffade jag paraguayaren i fören och sade, ja jag sade, ha, jag sade!

”Goddag!”

Och han, han svarade, ha, han svarade, ja, han svarade, o Gode Gud, han svarade (medan han hela tiden flöt):

”Fint väder idag!”

Är inte detta tillvaron i ett nötskal? Vi flyter, och det är bara att flyta med, trots bisarra inslag.

Rothko på Tate Modern

Befinner du dig i London framöver, missa för för allt i världen inte den nya Rothko-utställningenTate Modern. Den pågår till 1 februari 2009.

Mark Rothko, Red on Maroon (1959), 266,7 x 238,8 cm:

Bo Balderson träder fram

Ska man tro på att Bo Balderson de facto är den som har låtit sig intervjuas av SvD? I vilket fall tillhör han en av mina favoritförfattare. Dessutom får denna hans syn mig att gilla honom ännu mer:

Jag tycker illa om religion, inte minst kristendomen, med helvetespredikanten Jesus i spetsen. 

Se tidigare inlägg om Baldersons härliga litterära figur adjunkt Vilhelm Persson här, här och här.

Angående Ingmar Bergmans konst

Arkitekt Bergman

Igitur ser det hela klarare än alla andra:

”En eftersträvansvärd konst vill inget annat än med lånad spade gräva en grop i mytologins mylla genom att tillföra material. Den vill invertera – nej, upphäva – kannibalismens metafysik, etablera sin närvaro genom att simultant upprätta sig som både värd och parasit. Man frestas säga: genom att ingå i det mytiska genom att inte ingå. Den vill självhävdelse i självutplåningens namn. Bergman skapade ingen värld, utan lät en värld ta form utifrån en hällristning, en försiktig men bestämd och noggrant utvald påverkan på en befintligt topologi som törstar efter arkitekt. Konstigare än så är det inte.”

Nej, konstigare än så är det sannerligen inte.

Keynes om Marx

Jag är oerhört fascinerad av John Maynard Keynes. Minst, faktiskt, av hans nationalekonomiska gärning, men desto mer av hans personlighet, t.ex. hans intelligens, hans ifrågasättande av konventionell moral, hans självförtroende, hans bildning och (ähum) hans sexliv.

Så här uttalade han sig 1934, korrekt i sak och med en briljant formuleringskonst, om Marx gärning:

”My feeling about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran. I know that it is historically important and I know that many people, not all of whom are idiots, find it a sort of Rock of Ages and continuing inspiration. Yet, when I look into it, it is to me inexplicable that it can have this effect. … I am sure that its contemporary economic value (apart from occasional but inconstructive and discontinuous flashes of insight) is nil.”*

Lyssnar du, Lars Ohly?

________________________________

*Återgivet i Moggridge, D. E. (1992). Maynard Keynes: An Economists’s Biography. London: Routledge: 469—470.

Den irrationella döden

Nietzsche i Menschliches allzu Menschliches (III, sektion 185):

”Natural death is destitute of rationality. It is really irrational death, for the pitiable substance of the shell determines how long the kernel shall exist. The pining, sottish prison-warder decides the hour at which his noble prisoner is to die. … The enlightened regulation and control of death belongs to the morality of the future. At present religion makes it seem immoral, for religion presupposes that when the time for death comes, God gives the command.”

Nietzsche menar att man ska välja sitt eget dödsögonblick, men inte för tidigt och inte för sent. Man ska inte ge upp för enkelt — det är ett tecken på svaghet — men när nederlaget är ett faktum bör livet avslutas. Likaså när livets stora mål är uppnådda. I vilket fall är den naturliga döden i regel inte en optimal tidpunkt att dö på.

Se tidigare inlägg om självmord och dödshus.

Dolly på Stadion

En härlig kväll: Dolly Parton på Stockholms Stadion! Några reflexioner:

  • Dolly är en extraordinär artist vars röst och sånger gör mig mycket lycklig.
  • Dolly ser fräschare ut än jag, trots att hon är lika gammal som min far.
  • Publiken var udda. 75 procent var vad Hyacinth Bucket skulle kalla riff-raff. 24 procent var homo-gay. 1 procent var prinsessan Madeleine med kompisar.
  • Dolly hade en värmefläkt. Det hade inte vi. *skak*
  • Dolly är varmt troende, vilket hon berättade om vid flera tillfällen. Även solen har sina fläckar.
  • Alla Dollys medarbetare på scen var fula. Därför att Dolly strikt utgår från musikalisk kompetens? Eller därför att Dolly därigenom framstår som ännu vackrare?

Här kan Joshua avnjutas (men Dolly har snyggare peruker numera):

Postmodernt perspektiv

Igitur talar och Nonicoclolasos lyssnar:

”Världen är visserligen, men blir inte detta varande innan formuleringen; blir inte sin egen ontologi innan medvetandets konstituering. Eller snarare: är berövad sin metafysiska mening innan uppfattningen om densamma. Det känns olösligt, paradoxalt. Det är en för enkel utväg. Vi måste återkomma.”

Dödlig kärlek

Maria Callas förstördes och, tror jag man kan säga, dog av kärlek. Detsamma gäller Gustav von Aschenbach i Thomas Manns Döden i Venedig, ett verk som har gjort ett mycket starkt intryck på mig.

Den tyske författaren (och familjefadern) reser till Venedig för att komma ur sin skrivkramp. Väl där fångas hans uppmärksamhet av den polske pojken Tadzio. Han studerar och observerar och noterar och följer efter — för att till slut erkänna (utan att Tadzio hör):

I — love you!

Men denna kärlek blir fanatisk och destruktiv. Till slut utsätter sig von Aschenbach för den dödliga pesten för att ytterligare kunna se på, och kanske få kontakt med, Tadzio. Han dör i en stol på stranden.

Verket är starkt, för det visar på människans utsatthet för passion. Helt plötsligt kan Dionysos slå till. Och handlar inte livet i hög grad om denna spänning mellan plikter/det ordnade livet och njutning/känslornas bejakande? Ibland tar det senare perspektivet överhanden, vilket kan vara berusande och härligt, men det kan också leda till fördärv.

Boken utgör grund för Viscontis film, Brittens opera och Neumeiers balett (från vilken bilden ovan är hämtad; Lloyd Riggins som von Aschenbach och Edvin Revazov som Tadzio; foto av Holger Badekow).

Ifrågasätt stora tänkare

Jag har tidigare konstaterat att enkla människor har sin charm. Likaså har avancerade människor sina brister, vilket kan vara särskilt viktigt att påpeka, då dessa alltsomoftast har en uppblåst självbild och dessutom inflytande. Witold Gombrowicz tar i Dagboken 1—3 (s. 291) ned dem på jorden:

Kulturens historia visar ett enfalden är förnuftets tvillingsyster, den växer ymnigast, inte i den jungfruliga okunskapens mull utan på den åker som doktorerna och professorerna plöjer i sitt anletes svett. De stora absurditeterna uttänks inte av dem vilkas förnuft kretsar kring vardagliga spörsmål. Det är inte förvånande att det är just de intensivaste tänkarna som har producerat de största dumheterna …”

Det gäller alltså att ha distans också till ”stora tänkare” och att ha ett skeptiskt sinnelag. Måhända utmärks en riktigt avancerad människa bl.a. av en insikt om sina egna och andras tillkortakommanden och av en förmåga att inte ta livet (inklusive sig själv) på fullt allvar. Gombrowicz igen:

För egen del kan jag inte tänka mig att Sokrates, Spinoza eller Kant var i grunden och uteslutande allvarsamma personer. Jag vill påstå att ett överdrivet allvar är betingat av en överdriven brist på allvar.”

Einstein om religion

Albert Einstein i ett hittills okänt brev, som auktioneras ut på torsdag:

The word god is for me nothing more than the expression and product of human weaknesses, the Bible a collection of honourable, but still primitive legends which are nevertheless pretty childish. No interpretation no matter how subtle can (for me) change this. … For me the Jewish religion like all others is an incarnation of the most childish superstitions.

Peter Singer till Stockholm

Evenemangstips! Professor Peter Singer kommer till Stockholm torsdagen den 29 maj. Han ska tala över ämnet ”Ethical Aspects of the Difference between Secular and Religious Approaches”. Som de flesta nog känner till är Peter Singer inte bara känd som moralfilosof utan också som ateist.

Läs mer om hans besök här. Jag planerar att närvara.

Se även Peter Singers hemsida och en intervju, utförd av Henrik Ahlenius.

Flinka fingrar är ett krav

Det finns vissa musikstycken som får en att tappa andan. Prokofievs pianosonat nr 6 (opus 82), 4:e satsen, är ett exempel på det. Min favoritdel börjar vid 1.30. Trots att en ung Evgeny Kissin spelar lite fel under 1.32—1.34, tycker jag att hans framförande är underbart i sin livaktighet!

Cellon glöder

Han-Na Chang excellerar på sin cello i slutet av Sjostakovitjs första cellokonsert (opus 107). Vilken inlevelse — hennes ansikte och kropp arbetar cellon!

Ayn Rand, kompositör

Medan jag i godan ro ser på Så ska det låta, dyker helt plötsligt för mig okänd information upp i rutan. Ayn Rand har varit med och komponerat den härliga gamla slagdängan ”Only You”! Bildbevis:

Det är Linda Bengtzing och Brolle Jr. som framför den stora filosofens musikaliska mästerverk.

Paglia om skönhet

paglia180x270.jpg

Den underbara, den insiktsfulla, den politiskt inkorrekta Camille Paglia:

Early on, I was in love with beauty. I don’t feel less because I’m in the presence of a beautiful person. I don’t go, ”Oh, I’ll never be that beautiful!” What a ridiculous attitude to take – the Naomi Wolf attitude. When men look at sports, when they look at football, they don’t go, ”Oh, I’ll never be that fast, I’ll never be that strong!” When people look at Michelangelo’s David, do they commit suicide? No. See what I mean? When you see a strong person, a fast person, you go, ”Wow! That is fabulous.” When you see a beautiful person: ”How beautiful.” … We should not have to apologize for reveling in beauty. Beauty is an eternal human value.

John Stuart Mill är inspirerande

Från On Liberty:

The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.

Överklassengelska

Vill du höra hur Lord Russell lät? Det finns ett kort ljudklipp från hans Nobelföreläsning, där han analyserar under vilka betingelser moralregler är effektiva. Inte när de stipuleras utan när de förstås och accepteras som gynnsamma för uppnåendet av mål som individen anser eftersträvansvärda.

russell-2.jpg

Vilken härlig överklassengelska! Vilken insiktsfull klokhet!