En ofta framförd tes är att människors liv blir sämre av ojämlikhet därför att människan jämför sig med andra och mår sämre om andra ser ut att ha det bättre. En möjlig väg för att minska denna olycka är att minska ojämlikheten, en åtgärd som inte minst människor på politikens vänsterkant har en fäbless för. En annan möjlig väg, som man hör mindre om, är att sluta jämföra sig med andra.

I sin lilla och mycket läsvärda skrift The Conquest of Happiness skriver Bertrand Russell bl.a. följande:

What people fear … is not that they will fail to get their breakfast next morning, but that they will fail to outshine their neighbours. … [T]he habit of thinking in terms of comparisons is a fatal one. … [T]each yourself that life would still be worth living even if you were not, as of course you are, immeasurably superior to all your friends in virtue and intelligence. … You can get away from envy by enjoying the pleasures that come your way, by doing the work that you have to do, and by avoiding comparisons with those whom you imagine, perhaps quite falsely, to be more fortunate than yourself.

Kan det ses som människans eget ansvar att bearbeta känslor av otillfredsställelse baserade på jämförelser med andra? Det vore ett annat program än det politiska, inriktat på att genom omfördelning göra skillnader människor emellan mindre.