Maria Callas dog 1977, blott 53 år gammal. I dag är det 95 år sedan hon föddes. Jag vill varmt rekommendera den film som nyligen kom, Maria by Callas, som skildrar centrala delar av hennes liv med hennes egna ord. Jag tänkte nämna två tankar jag fick då jag såg filmen.

1. Många av oss strävar efter framgång. Callas illustrerar att framgång ofta har ett högt pris och kanske rentav inte är önskvärd. T.ex. får man andras ögon på sig, man möter ständigt höga (och allt högre) förväntningar och man förlorar lätt mycket av sin autonomi. Det kan vara värt att offra framgång, och den status och de pengar den medför, om man därigenom får behålla mer kontroll över sitt liv.
2. Callas fick aldrig barn, och i filmen stod det klart att detta var en sorg för henne.
   (a) Hon förklarar detta med att det var hennes ”öde” att vara en stor operasångerska, vilket var oförenligt med barnalstring. (Jag har hört Birgit Nilsson uttrycka liknande tankar.) Detta illustrerar att man kan finna tröst i ett deterministiskt synsätt när livet inte blir som man vill.
   (b) Om man inte får barn kan man dock finna mening i att lämna efter sig ett ”kulturellt” arv. Därigenom kan man kanske sätta ett ännu större avtryck på världen (om nu det bringar mening). Vi kan alltjämt njuta av Callas fantastiska röst, som i detta utdrag från La traviata:

Se även det tidigare inlägget ”Förstörd av kärlek”.