Tre svenska intellektuella att lyssna till

När jag härförleden lyssnade på en diskussion om amerikansk politik med Sam Harris, Andrew Sullivan och David Frum slog det mig ännu en gång att det i den anglosaxiska kultursfären finns ett betydande antal intellektuella, i regel med bakgrund i den akademiska världen men verksamma i den offentliga debatten, som är värda att lyssna till. Jag funderade i anslutning till det på om det finns några sådana i Sverige i dag. Min slutsats var att det nog finns ett dussintal. Topp tre på min lista är:

  1. Andreas Bergh – docent i nationalekonomi
  2. Jesper Ahlin Marceta – doktorand i filosofi
  3. Karim Jebari – fil dr i filosofi

Dessa har det gemensamt att de är specialister på vissa saker – de har bedrivit egen forskning, som publiceras i vetenskapliga tidskrifter – men de kombinerar denna specialistkunskap med väsentlig kunskap om flera andra områden, intelligens, vishet, gott omdöme samt ett intresse för och en förmåga att knyta samman olika perspektiv för att analysera ”de stora frågorna”.

De skiljer sig därvidlag från rena specialister, som kan vara nog så smarta men som inte förmår gå utanför sitt fält och som ofta kan ha direkt dåligt omdöme. Men de skiljer sig också från allmänna tyckare utan djupare kvalifikationer, som dominerar i traditonella och sociala media. Slutligen har de ofta annorlunda uppfattningar än jag – vilket gör dem extra värda att lyssna till. Join me in doing so!

Brittens dödsdag

Denna dag 1976 dog en av mina favoritkompositörer, Benjamin Britten (63 år gammal), vilket noterades av hans livskamrat Peter Pears i dennes kalender:

Pears' diary entry for Britten's death

Till hans minne har Arvo Pärt skrivit det fantastiska, kontemplativa verket Cantus in memoriam Benjamin Britten:

 

Callas 95

Maria Callas dog 1977, blott 53 år gammal. I dag är det 95 år sedan hon föddes. Jag vill varmt rekommendera den film som nyligen kom, Maria by Callas, som skildrar centrala delar av hennes liv med hennes egna ord. Jag tänkte nämna två tankar jag fick då jag såg filmen.

  1. Många av oss strävar efter framgång. Callas illustrerar att framgång ofta har ett högt pris och kanske rentav inte är önskvärd. T.ex. får man andras ögon på sig, man möter ständigt höga (och allt högre) förväntningar och man förlorar lätt mycket av sin autonomi. Det kan vara värt att offra framgång, och den status och de pengar den medför, om man därigenom får behålla mer kontroll över sitt liv.
  2. Callas fick aldrig barn, och i filmen stod det klart att detta var en sorg för henne.
    (a) Hon förklarar detta med att det var hennes ”öde” att vara en stor operasångerska, vilket var oförenligt med barnalstring. (Jag har hört Birgit Nilsson uttrycka liknande tankar.) Detta illustrerar att man kan finna tröst i ett deterministiskt synsätt när livet inte blir som man vill.
    (b) Om man inte får barn kan man dock finna mening i att lämna efter sig ett ”kulturellt” arv. Därigenom kan man kanske sätta ett ännu större avtryck på världen (om nu det bringar mening). Vi kan alltjämt njuta av Callas fantastiska röst, som i detta utdrag från La traviata:

Se även det tidigare inlägget ”Förstörd av kärlek”.

Poesi för varje borgerlig väljare

Trots att jag är färgad av Gombrowicz syn på poesi och trots att jag avvisar kärleken: när Igitur talar så lyssnar jag. Alltid.

Kristian Lundbergs Yarden och dess uppföljare borde vara tvingande läsning för varje borgerlig väljare, för alla dem som tror att det här inte existerar, som tror att vi hela tiden väljer, att ingen hamnar i sprickorna. De borde vara tvingande läsning för alla som tror att inget skevt manifesteras, att inget börjar om i oändlighet, att ingen kärlek finns. De borde vara tvingande läsning för alla. Din egen värld av obegriplighet kan bara buga sig, instämma hummande.

Man kanske skulle ta och köpa Och allt skall vara kärlek?

Tagen av en kung

Jag har just ägnat fyra timmar åt att se Luchino Viscontis film Ludwig, om kung Ludwig II av Bayern. Jag är tagen. Jag förmår inte förmedla ett helhetsintryck av denna konstfilm utan förmedlar några spontana tankar och reaktioner:

  1. De liv jag blir mest fascinerad av är de udda, extrema, excentriska, plågade liven; dvs. jag fascineras av de människor som vågar ta ut svängarna och leva, bortom plikter, bortom det tillrättalagda, bortom det vardagsgråa. Som Alfred uttrycker det i Döden i Venedig (också en film av Visconti): ”When Aschenbach insists on being a model of strength and balance, seeking his achievement in a pure Apollonian order, Alfred attacks his ‘rigid morality,’ his refusal to be ‘contaminated’ with life, and threatens him with ‘mediocrity.'”
  2. När hans rådgivare och ministrar ville att Ludwig skulle ägna sig åt politik, ville han hellre ägna sig åt kultur. Utan Ludwig hade Wagner sannolikt inte kunnat fullfölja sitt komponerande och nå sina stora framgångar; och utan Ludwig skulle flera fantastiska slott inte ha existerat. Jag finner det inspirerande med en ledare som är fångad av estetik.
  3. Ludwig var högst sannolikt homosexuell och formade nära band till i synnerhet tre yngre vackra män (däribland sin anställde Richard Hornig, som han också kysser i filmen). Mänsklig skönhet verkar ha varit en primär drivkraft hos honom. Emellertid hölls han tillbaka och skuldbelagdes av den Katolska kyrka han tillhörde — ständigt dessa läskiga präster! — vilket orsakade plågsamma och onödiga trauman. Han förlovade sig av plikt med sin kusin Sophie men bröt den i tid.
  4. Ludwig skydde sociala plikter och umgicks primärt med dem han ville eller höll sig, i ökande grad, ensam. Jag finner detta tilltalande.
  5. Hans kusin Elisabeth, kejsarinnan av Österrike, verkar nästan lika fascinerande. Hon och Ludwig var mycket nära vänner under hela livet och förstod inte bara varandra väl utan delade också sin avståndstagande syn på kvävande regler och plikter. Från Wikipedia: ”On one occasion, she shocked an aristocrat seated near her at a formal dinner by removing her gloves. When the older woman asked why she did so, Elisabeth replied, ‘Why not?’ to which the woman answered, ‘Because it is a deviation from the rules.’ At that, cognizant of her power as Empress, Elisabeth retorted, ‘Then let the deviation henceforth be the rule.’” Som Ludwig fick Elisabeth erfara mycket lidande, bl.a. att hennes äldsta dotter dog i en sjukdom, att hennes man var otrogen, att hennes ende son tog livet av sig och att själv bli knivmördad av en anarkist.
  6. Det hävdas att Ludwig var mentalsjuk, vilket också användes som motiv för att få honom avsatt, efter 22 år på tronen. Hans yngre bror Otto var verkligen mentalsjuk, men jag undrar om Ludwig var det. Min misstanke är att han enbart uppvisade udda och gåtfulla preferenser i hans omgivnings ögon. Ludwig dog dagen efter avsättandet, 40 år gammal. Troligen blev han mördad, men det kan också ha varit fråga om suicid.

Jag är tagen — trots att språket i filmen var italienska.

Det farliga tänkandet

Doktor Glas:

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.