Råd till vilsen storstadsmänniska

Igitur förstår hur det är:

Det är så lätt att gå vilse i den här staden, trots att man stirrar ner.

Men det bästa är  att han inte stannar där utan att han också skissar på hur det kan bli bättre:

Så gör allt detta: skaffa en docka, åtminstone symboliskt menat, sluta stirra ned, betänk saker du vanligtvis inte betänker. Låt oss säga att det finns ett liv bortom Let’s Dance. Tanken svindlar. 

Wagner dog på denna dag

Palazzo Vendramin ca 1870

Palazzo Vendramin ca 1870

Min favoritkomponist Richard Wagner dog av en hjärtattack den 13 februari 1883 på en soffa i Palazzo Vendramin i Venedig, dvs. för 126 år sedan idag. Han blev knappt 70 år gammal.

Han ligger begravd i trädgården till Villa Wahnfried i Bayreuth i Bayern. Jag var där och tittade sommaren 1999 i samband med deltagande i det årets festspel i det fantastiska Festspielhaus. Att se Der fliegende Holländer och Tristan und Isolde där var mäktigt. Det var gott om eleganta tyska damer på plats — varav flera i päls, trots den 35-gradiga hettan! Opera är, för vissa, primärt ett social event.

Det är väl i regel också begravningar. På Wagners begravning spelades så klart den bästa tänkbara musiken.

Perfekt kroppskontroll

Jag beundrar Cynthia Harvey, som här dansar rollen som Kitri i baletten Don Quijote:

Se även det tidigare inlägget ”Imponerande dans”. Cynthia Harvey gästade Operans Balettklubb förra året, så jag har varit i samma rum som hon!

Rumpfixerad professor

Vem tycker inte om att titta på fina rumpor? I Witold Gombrowicz fantastiska roman Ferdydurke visar professor Pimko sannerligen ingen blygsel på den punkten. Han har tagit en 30-årig man i sin vård och behandlar honom som en 16-åring och tilltalar honom därefter:

Nå, nå, nå lille unge! Liten näsa, så små öron då, lilla hansingarna! Bra bra bra! Liten stjärt, en sån söt liten stjärt!

Han tar honom till skolan och tittar ut över skolgården:

Och hur går det för alla dessa ungdomar? frågade Pimko med låg röst. Jag ser att de går omkring… Det är utmärkt. De går omkring och de pratar och deras mödrar tittar på dem…. det är utmärkt. Det finns ingenting så effektivt som en mor, strategiskt placerad bakom ett staket, när det gäller att få fram en frisk ung stjärt.

Han hyser också in honom hos en familj i vilken en dotter finns:

Till skolflickan, till den moderna skolflickan! Hon gör dig förälskad i ungdomen. Juvenils kommer att göra dig liten. Det ger dig en liten stjärt! Små stjärtsingar! skrek han så högt att hästen började sparka bakut och kusken vände honom ryggen i förakt efter att åter ha satt sig på kuskbocken.

Ja, så fortsätter den gode professorn. Själv är jag lite mer diskret med min beundran av små stjärtsingar. Men beundrar, det gör jag.

Slim Shady är tillbaka

eminemDu kanske trodde att Marshall Mathers III, a.k.a. Eminem, a.k.a. Slim Shady hade försvunnit för gott? Oh no. Han är tillbaka! Ny skiva kommer i mars. Men frågan är om hans stora framgång har gett honom lycka. Han verkar själv tvivla på den saken:

And the reason I put so much of myself out there in the first place is because I had no idea I was going to be so famous. I had no idea, no fucking clue. If I had to do it again, I don’t know if I would.

Det är något särskilt tilltalande med personer som blir kända utan att ha haft för avsikt att bli det. Deras talang fångar allas uppmärksamhet, vare sig de vill eller inte, vilket inte är fallet med alla mediahoror programledare och dokusåpadeltagare, som är talanglösa men ändå inget annat vill än att bli kända. De tränger sig på och hoppas stjäla lite uppmärksamhet för ett kort tag. Not so i fallet Slim. Se hans videor så förstår du.

Hela havet stormar

I Benjamin Brittens opera Peter Grimes ingår fyra sea interludes, som fångar stämningen på havet. Här nummer fyra, ”Storm”:

Efter det där stannar man helst på land.

Två gästbloggare tar över

Under de kommande två veckorna kommer jag inte att skriva något på denna blogg. Det beror på att jag befinner mig i Thailand på semester. Jag är emellertid mycket glad över att kunna presentera två gästbloggare, som kommer att skriva här i mitt ställe. Jag har valt dem med omsorg — de är vänner och kollegor till mig, vars intellektuella kvaliteter jag beundrar och uppskattar.

  • Mikael Elinder är fil.dr i nationalekonomi från Uppsala universitet, där han också är verksam som forskare.
  • Henrik Jordahl är docent i nationalekonomi från Uppsala universitet. Han är verksam som forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN).

Klicka gärna på deras namn för att bekanta er närmare med dem.

Jag har gett dessa båda herrar helt fria tyglar att skriva om vad de vill, hur de vill. (Det enda jag kan prediktera är att det lär bli färre, för att inte säga noll, bilder på vackra unga män.) Jag ser själv mycket fram emot att läsa vad de har att säga. Jag är på plats här igen den 19 januari.

Kvinna med udda böjelser

Vi talar förstås om huvudpersonen i Richard Strauss opera Salome (libretto här; baserad på Oscar Wildes pjäs Salomé; inspirerad av en biblisk berättelse). Detta är en blodtörstig kvinna, rentav nekrofil. Men hon sjunger så spektakulärt till så stimulerande musik, att man måste älska henne ändå. Se Birgit Nilsson i ett konsertant framförande av slutscenen, på The Met 1972:

Min nya hjälte

Jag har fått en ny hjälte, utöver Kim Jong-Il: Bryan Caplan! Han har just besökt farbror doktorn:

When the doctor finally got to me, he tried to shake my hand! … After five days of illness, though, I was in no mood for such nonsense, so I politely refused to shake the doctor’s hand. I’m happy to spend two hours in an Urgent Care center to get my health back. But two hours for a stranger to express phony sympathy, and expose me to a germ cocktail? No thanks!

Uppenbarligen har andra patienter annorlunda preferenser. Vilket gör mig än mer inspirerad att bete mig som Bryan Caplan.

Se tidigare inlägg: ”Leve Kim Jong-Il!” och ”Rör mig inte”.

Ovanligt hus

Gilbert & George äter ute

Gilbert & George äter ute

På Stockholms filmfestival såg jag den fantastiska dokumentären WITH Gilbert & George, om konstnärsparet vars konst jag har gett exempel på här och här. De är otroligt begåvade och kreativa — samt excentriska. Vi fick bl.a. följa med på en rundvandring i deras hus på Brick Lane i östra London, där de har bott sedan 1967. En sak skiljer det från de flesta andra:

The house has no kitchen, as Gilbert and George never cook. ”It is much cheaper to go out and cooking is a waste of time,” claims Gilbert.

På intellektuella äventyr i Uppsala

Dr Elinder

Dr Elinder

Gårdagen tillbringades i lärdomsstaden, där min gode vän och kollega Mikael Elinder disputerade med den äran. Mickes utmärkta avhandling heter Essays on Voting, Cognitive Dissonance, and Trust. Läsning anbefalles! De fyra kapitlen kan kort beskrivas på följande vis:

  • ”Selfish and Prospective”: Om hur politik kan användas för att locka väljare med löften om materiella fördelar. Huvudexempel: löftet om maxtaxa på dagis, som ökade stödet för vänsterblocket med 13,5 procentenheter i gruppen småbarnsföräldrar i valet 1998.
  • ”Local Economies and General Elections”: Om hur tillväxt och arbetslöshet på regional och lokal nivå påverkar den sittande regeringens röstandelar i svenska val. Om regional tillväxttakt ökar eller om regional arbetslöshet minskar med 1 procentenhet, ökar stödet för regeringen med 0,6 respektive 1 procentenhet.
  • ”Correcting Mistakes”: Om hur personer som har röstat på ett parti inte bara genom att ha röstat på det blir mer positivt inställda till det. Det finns inte tecken på att väljare, på basis av kognitiv dissonans, avfärdar negativ information bara för att denna information gäller ett parti de tidigare har röstat på.
  • ”Trust and Growth”: Om att socialt kapital i form av tillit människor emellan är positivt för ekonomisk tillväxt, även om förhållandet inte är robust under 1990-talet.

Mickes arbete tydliggör inte bara att nationalekonomisk forskning kan vara ytterst relevant för att förstå viktiga samhällsfrågor inom politik och ekonomi bättre; han visar också att analytisk skärpa och metodologisk kompetens står att finna i denna forskning. Det var en s.k. höjdardag i Uppsala igår. (Festen å Kalmar nation gjorde förstås sitt till.)

Tidigare inlägg: ”De själviska väljarna”

Lucia kan orsaka glasolyckor

Idag är det Lucia, vilket förstås innefattar härlig musik. Min favorit-Lucia kommer från Lammermoor. Lyssna här på Mado Robin i rollen som denna galna Lucia. Men ställ för guds skull undan glasen först, ty det sägs att hennes slutton är den högsta ton som finns inspelad.

Media: SvD1, SvD2

Röstakrobatik i den högre skolan

Man kan tycka om opera av många skäl. Ett av mina skäl är att jag intresserar mig för den rent tekniska sidan av sången. Allra mest fascinerande är de riktigt höga tonerna. Lyssna här på 14 olika inspelningar i kronologisk ordning från perioden 1960—1980, där Joan Sutherland, min favoritsångerska, presterar ”samma” höga E i La Traviata:

Mina favoriter: nr 2 (konsert i Amsterdam 1962) och nr 6 (konsert i Australien 1965). Din favorit?

Starkt verk för två timpanister

Philip Glass har skrivit ett enastående verk för pukor (eller timpani). Det heter Concerto Fantasy for Two Timpanists and Orchestra och har bitit sig fast i mitt sinne. Pukslagen lockar och drar, igen och igen. Bom-bom-bom! Se tredje satsen framföras:

Två trivialiteter?

Vad spelar snöblandat regn och rusk för roll när man möter nyheter som dessa?

ronaldo_mal1darin81

1. Cristiano Ronaldo gör sitt 100:e mål för Manchester United! Detta är särskilt imponerande med tanke på att hans ex-flickvän nu försöker svärta ned honom.

2. Darin är tillbaka! Fler än jag blir alldeles till sig av det:

Darin berättar om skivsigneringen i Vällingby centrum. En äldre kvinna var nära att svimma när hon kom fram till honom.
– Hon började skaka och blev kons­tig, säger han.

Efter dessa nedslag utan djupanalys kanske jag drabbas av Bo Rothsteins vrede:

Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i ”bloggosfären” ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter …

Jag har åtminstone sorterat mina trivialiteter i två punkter.

Extraordinär helg med Wagner

Richard Wagner

Denna helg avnjuter jag, i sällskap med mina goda vänner Anders, Magnus, Mattias, Rickard och Christian, hela Der Ring des Nibelungen, Richard Wagners storslagna tetralogi baserad i nordisk mytologi. Cykeln består alltså av fyra musikdramer: Das Rheingold, Die Walküre, Siegfried och Götterdämmerung. Tanken är att leva Wagner hela helgen! Så här ser vårt program ut:

Fredag den 31 oktober
18.00 Champagne Bruno Paillard
18.15 Das Rheingold
21.00 Slut – alla går hem till sig

Lördag den 1 november
9.00 Die Walküre
13.00 Lunch
14.00 Gemensam promenad och konversation
15.00 Siegfried
19.30 Middag på Nalens restaurang
22.00 Slut – alla går hem till sig

Söndag den 2 november
11.00 Brunch (lagas gemensamt)
12.00 Götterdämmerung
16.45 Avslutande drink
17.00 Slut – alla går hem till sig

Den inspelning vi ser har James Levine som dirigent och kommer från Metropolitan Opera i New York.

Det är svårt eller omöjligt att i några ord beskriva Ringens storhet. Låt mig bara nämna dess suggestiva musik (redan det mycket speciella förspelet till Das Rheingold får mig i extas) och det filosofiska djupet i teman som konflikten mellan makt och kärlek och mellan regler och egen nyttomaximering. För att inte tala om idén att kärlek kan förkastas samt förekomsten av incest. Min favoritkaraktär är nibelungen själv, Alberich, en ful dvärg.

Monumental lycka

Att höra min favoritsångerska Dame Joan Sutherland tillsammans med John Alexander i ”Al mia man alfin tu sei” ur Bellinis opera Norma (som handlar om en kärleksaffär mellan en gallisk prästinna och en romersk officer) ger lycka av orgasmiskt slag. De höga tonerna från ca 7.40 — notera Dame Joans höga E på slutet — är oöverträffade. Hela inspelningen kan köpas här. En perfekt julklapp till dig själv och sådana du tycker om.

Rothko på Tate Modern

Befinner du dig i London framöver, missa för för allt i världen inte den nya Rothko-utställningenTate Modern. Den pågår till 1 februari 2009.

Mark Rothko, Red on Maroon (1959), 266,7 x 238,8 cm:

Bo Balderson träder fram

Ska man tro på att Bo Balderson de facto är den som har låtit sig intervjuas av SvD? I vilket fall tillhör han en av mina favoritförfattare. Dessutom får denna hans syn mig att gilla honom ännu mer:

Jag tycker illa om religion, inte minst kristendomen, med helvetespredikanten Jesus i spetsen. 

Se tidigare inlägg om Baldersons härliga litterära figur adjunkt Vilhelm Persson här, här och här.

En sång till Amerika

Dolly Parton sjunger ”Color Me America” — en nationalistisk, religiös sång (text finns här) — och jag smälter:

Jag har smält för nationalistisk sångverksamhet tidigare, i form av ”Rule Britannia”. Glöm bara inte att jag har starkt fiktionalistiska drag.

Keynes om Marx

Jag är oerhört fascinerad av John Maynard Keynes. Minst, faktiskt, av hans nationalekonomiska gärning, men desto mer av hans personlighet, t.ex. hans intelligens, hans ifrågasättande av konventionell moral, hans självförtroende, hans bildning och (ähum) hans sexliv.

Så här uttalade han sig 1934, korrekt i sak och med en briljant formuleringskonst, om Marx gärning:

”My feeling about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran. I know that it is historically important and I know that many people, not all of whom are idiots, find it a sort of Rock of Ages and continuing inspiration. Yet, when I look into it, it is to me inexplicable that it can have this effect. … I am sure that its contemporary economic value (apart from occasional but inconstructive and discontinuous flashes of insight) is nil.”*

Lyssnar du, Lars Ohly?

________________________________

*Återgivet i Moggridge, D. E. (1992). Maynard Keynes: An Economists’s Biography. London: Routledge: 469—470.

Justin tror på ödet

Justin Timberlake tycks tro på ödet:

”Så jag antar att allt som händer är menat att hända.”

Jag tror inte på ödet eller att allt som händer är menat att hända. Det som händer händer, och det kunde inte bli på något annat sätt, men det finns ingen avsikt eller mening bakom, inget som fastställer hur det blir oberoende av hur jag (och andra) agerar. Dvs. jag är determinist men inte fatalist:

”[F]atalism holds that the natural world causes events in human life but is not itself influenced by human will or behavior. No matter what you do, the same things will happen to you. … The truth is, however, that one’s fate as a particular outcome is often determined by what one does, even though actions, along with one’s desires and beliefs, are themselves determined.”

Justin borde tänka om men, förstås, fortsätta vara glad över sin talang, även fast det inte är menat att han ska ha den.

Dolly på Stadion

En härlig kväll: Dolly Parton på Stockholms Stadion! Några reflexioner:

  • Dolly är en extraordinär artist vars röst och sånger gör mig mycket lycklig.
  • Dolly ser fräschare ut än jag, trots att hon är lika gammal som min far.
  • Publiken var udda. 75 procent var vad Hyacinth Bucket skulle kalla riff-raff. 24 procent var homo-gay. 1 procent var prinsessan Madeleine med kompisar.
  • Dolly hade en värmefläkt. Det hade inte vi. *skak*
  • Dolly är varmt troende, vilket hon berättade om vid flera tillfällen. Även solen har sina fläckar.
  • Alla Dollys medarbetare på scen var fula. Därför att Dolly strikt utgår från musikalisk kompetens? Eller därför att Dolly därigenom framstår som ännu vackrare?

Här kan Joshua avnjutas (men Dolly har snyggare peruker numera):

Skön vårkväll

Kvällen tillbringades tillsammans med dr Bergh och dr Santesson-Wilson (stackars dr Erlingsson tvangs frånvara pga. sjukdom) å Nalens restaurang. Vit sparris med luftigt citronsmör och forellrom; stekt majskyckling fylld med murklor från Dala Järna, potatisrulle med primörgrönsaker samt örtsallad; Nalens chokladtårta; därtill ett australiensiskt shiraz-vin. Mums! Konversation om reciprocitet som element i vänskap, prissättning av flyttjänster och hetero- kontra homosexuell parbildning.

En bedårande kvinna

Vid en militärparad 1987, när Margaret Thatcher var premiärminister, utspelade sig följande dialog mellan hennes assistent och make:

”Doesn’t the PM look fabulous today?”
”Crawf, she’s looked fabulous for the last 35 years.”

Och hon ser fortfarande bedårande ut, varför hon återfinns i julinumret av Vogue, fotograferad av Mario Testino. Som så ofta har hon en blåfärgad klänning: hon undviker alltid rött, eftersom det är socialismens färg.

Se tidigare inlägg om järnladyn här, här och här.

En begåvad och vacker gud

Jag är nog inte ateist längre. Se hur han svävar. Det är Zlatan som nu har blivit gud i Italien efter sin starka insats i en fotbollsmatch. Så trevligt. Jag föredrar Zlatan som gud framför alla av mig kända alternativ (Jahve, Allah, Zeus, Tor och Ganesha inkluderade). Om jag ska be till någon gud på min dödsbädd får det bli till Zlatan.

Nytt från Dolly-fronten

Min favoritlåt från Dolly Partons nya skiva Backwoods Barbie heter ”The Lonesomes”. Den 13 juni ska jag på konsert med henne på Stockholms stadion. Jag hoppas att hon framför denna låt där:

Peter Singer till Stockholm

Evenemangstips! Professor Peter Singer kommer till Stockholm torsdagen den 29 maj. Han ska tala över ämnet ”Ethical Aspects of the Difference between Secular and Religious Approaches”. Som de flesta nog känner till är Peter Singer inte bara känd som moralfilosof utan också som ateist.

Läs mer om hans besök här. Jag planerar att närvara.

Se även Peter Singers hemsida och en intervju, utförd av Henrik Ahlenius.

Svag för judar

au_revoir_les_enfants.jpg

Igår såg jag den franska filmen Au revoir, les enfants och blev berörd. Den bygger på en sann historia och illustrerar antisemitismens grymhet, som alltid har berört mig starkt emotionellt. Julien får se hur hans judiske skolkamrat Jean förs bort av Gestapo, för att skjutas vid ankomsten till Auschwitz. Filmen fick mig att fundera på min egen syn på judar, judendomen och Israel.

Som läsare av denna blogg vet är jag inte bara ateist utan också anti-teist. Dvs. jag tror inte att det finns några gudar (givetvis inte heller Jahve, judarnas gud); och jag anser vid en nettokonsekvensanalys att religionen utövar ett destruktivt inflytande i världen. Denna min syn omfattar alla religioner. Men även om jag alltså avvisar alla religioner qua religioner, inklusive judendomen, har jag en speciell plats i mitt hjärta för judar och det judiska (i kulturell-sociologisk mening). Jag har alltid fascinerats av deras historia och hur framgångsrika många judar har varit. Jag skiljer alltså på religion i sig och övriga aspekter av det som har med judar att göra. Detta är inte särskilt märkligt – faktum är att det också finns många judiska ateister (t.ex. nobelpristagaren Steven Weinberg).

Jag är även en stark försvarare av Israels existensberättigande och rätt att försvara sig – jag ser inte hur man kan komma till någon annan ståndpunkt efter den skamfulla behandling av det judiska folket som präglar vår historia – även om jag också är kritisk till en hel del av den förda politiken i Israel. Jag är förespråkare av en palestinsk stat vid sidan av Israel. Och jag tror att såväl Israel som övriga stater i regionen skulle må bra av mindre religion.

Elektrisk Elektra

Elektra av Richard Strauss är en av mina absoluta favoritoperor. Temat är hämnd: Elektra är ytterst upprörd över att hennes mor och moderns älskare har dödat fadern.* Musiken är omskakande modern och omtumlande i sin dramatik.

Se ett kort utdrag med Elizabeth Connell som Elektra. Här sjunger hon ”Was bluten muβ?” – hon talar om för sin mor att det är hennes blod som måste flyta för att hennes mardrömmar ska upphöra. Döden som befriare, alltså.

Ta också gärna en titt på listan med mina tio favoritoperor.

____________________________

*Viljan till hämnd är destruktiv, vilket ny forskning bekräftar.

Kultbesök

Måhända såg du, precis som jag, på tv-serien Dallas som ung? J.R. var min absoluta favorit i serien. Nå, i tisdags besökte jag Southfork, familjen Ewings ranch. Här kan jag beskådas bredvid den berömda poolen, i vilken Bobby motionssimmade och i vilken J.R. hoppade ned med John Ross när huset brann.

southfork.jpg

Upplevelse utöver det vanliga

rothkochapel.jpg 

Jag är gripen och rörd. Idag besökte jag The Rothko Chapel i Houston, som består av ett rum med åtta konstverk av Mark Rothko. En mycket stark upplevelse. Till skillnad från många av Rothkos tidigare verk är dessa mörka. De berör på djupet. Mer än så kan och vill jag inte säga (jag tar avstånd från intellektualisering av konst). Se själva ovan. Men låt mig i alla fall citera David Anfam:

Simply put, the chapel is a place apart. It calls for a different form of  attention, a more hypnotic gaze than we are accustomed to exert.”

Se ett tidigare inlägg som delvis rör Rothko.

Skojig nationalekonom

schumpeter.jpg

Joseph Schumpeter brukade roa sina amerikanska studenter med följande anekdot:

As a young man, I had three ambitions in life: to become the world’s greatest economist, the world’s greatest lover, and the world’s greatest horseman. I never became the world’s greatest horseman.*

Schumpeter var dock inte bara skojig utan bidrog på ett högkvalitativt och innovativt sätt till samhällsvetenskapen genom sin teori om entreprenörskap och kreativ förstörelse, genom sin elitistiska demokratiteori och genom sitt digra arbete inom doktrinhistoria (där han bl.a. hävdar att Adam Smith inte hade originella tankar). The Theory of Economic Development är, enligt min Schumpeterkunniga kollega Dan, hans bästa bok. En ny och omtalad biografi har också kommit ut.

________________________

*Källa: Schumpeter, Joseph A. (1991). The Economics and Sociology of Capitalism. Richard Swedberg (red). Princeton, NJ: Princeton University Press.

Russell om fri vilja

russell.jpg

Tror du, till skillnad från mig och Lars Bergström, på existensen av fri vilja? Anser du den nödvändig för moral? I så fall kanske du stäms till eftertanke av denna analys av en av mina intellektuella idoler, Lord Russell, formulerad i Religion and Science (Oxford University Press, 1961), s 164:

Believers in free will always, in another mental compartment, believe simultaneously that volitions have causes. They think, for example, that virtue can be inculcated by a good upbringing, and that religious education is very useful to morals. They believe that sermons do good, and that moral exhortation may be beneficial. Now it is obvious that, if virtuous volitions are uncaused, we cannot do anything whatever to promote them. To the extent to which a man believes that it is in his power, or in any man’s power, to promote desirable behaviour in others, to that extent he believes in psychological causation and not in free will. In practice, the whole of our dealings with each other are based upon the assumption that men’s action results from antecedent circumstances. Political propaganda, the criminal law, the writing of books urging this or that line of action, would all lose their raison d’être if they had no effect upon what people do. The implications of the free-will doctrine are not realized by those who hold it.

Ta gärna del av denna snarlika analys.

Artisten som försvann

darin2.jpg

De viktiga frågorna avhandlas av TV 4:s tidigare kändisexpert Daniel Nyhlén:

Vart har Darin tagit vägen?
Sara, 14, Karlstad

Daniel svarar:
Ja, vart har han tagit vägen? Han kanske har gått och gömt sig.

Tio liberala budord

En av mina idoler, Bertrand Russell, har utarbetat tio liberala budord som jag personligen finner betydligt mer inspirerande än den bibliska dekalogen. Låt vara att jag inte håller med om alla punkter till fullo, men en sådan skepticism är i själva verket i enlighet med andan i de liberala buden:

1. Do not feel absolutely certain of anything.

2. Do not think it worth while to proceed by concealing evidence, for the evidence is sure to come to light.

3. Never try to discourage thinking for you are sure to succeed.

4. When you meet with opposition, even if it should be from your husband or your children, endeavor to overcome it by argument and not by authority, for a victory dependent upon authority is unreal and illusory.

5. Have no respect for the authority of others, for there are always contrary authorities to be found.

6. Do not use power to suppress opinions you think pernicious, for if you do the opinions will suppress you.

7. Do not fear to be eccentric in opinion, for every opinion now accepted was once eccentric.

8. Find more pleasure in intelligent dissent than in passive agreement, for, if you value intelligence as you should, the former implies a deeper agreement than the latter.

9. Be scrupulously truthful, even if the truth is inconvenient, for it is more inconvenient when you try to conceal it.

10. Do not feel envious of the happiness of those who live in a fool’s paradise, for only a fool will think that it is happiness.”

Källa: The Autobiography of Bertrand Russell, Volume 3: 1944–1969.

Se också mina tidigare hyllningar till Russell.

Idoler med obehagliga sidor

Då jag berättade att jag gillar Timbuktus musik meddelade mig en vän att denne tydligen hyser vänsterextrema åsikter. Jag är osäker på i vilken grad det påståendet stämmer, men det väcker en intressant principiell fråga, nämligen: Bör man tycka om verken av en konstnär vars åsikter man i något avseende fundamentalt ogillar? Kan man t.ex. gilla Wagners musikdramer trots att han var antisemit?

En komplicerad fråga, men min egen tentativa syn är att man mycket väl med gott samvete kan njuta av en sådan konstnärs verk så länge just de verk man njuter av inte explicit torgför de åsikter som man i något avseende fundamentalt ogillar.

rwagner.jpg

Jag anser det dock tvivelaktigt att stödja en sådan konstnär med pengar om denne explicit och på ett återkommande sätt torgför sådana åsikter (i eller vid sidan av sina verk). I Timbuktus fall använder jag mig därför av YouTube istället för att köpa hans skivor; i Wagners fall är problemet lättlöst: han är död och tjänar inte längre några pengar.

Men jag är inte helt säker på min uppfattning här, för om man inte stödjer en sådan konstnär med pengar kanske han helt upphör att producera. Då får man väga risken för att all produktion upphör mot risken för att personen ges stöd för att torgföra obehagliga åsikter.

Slutligen en relaterad fråga: Bör man tycka om medicin som uppfunnits av en person vars åsikter man i något fundamentalt avseende ogillar? Om en ledande nazist hade uppfunnit penicillinet, skulle det göra det tveksamt att använda detta läkemedel?

Dolly nere vid floden

Dolly Parton, en av mina idoler sedan barndomen, framför med sedvanlig bravur sången ”Shall We Gather at the River?”:

(Ignorera den vidskepliga texten och njut istället av sång, melodi och känsla.)

Konst på hög nivå

Waltraud Meier är mästerlig som Isolde. Vilken blick! Vilken tunga! Vilken stämma! Och denna intensiva avslutning av ett extraordinärt musikdrama sedan. Man blir omskakad i sitt inre. Man sugs in. Resistance is futile.

Överklassengelska

Vill du höra hur Lord Russell lät? Det finns ett kort ljudklipp från hans Nobelföreläsning, där han analyserar under vilka betingelser moralregler är effektiva. Inte när de stipuleras utan när de förstås och accepteras som gynnsamma för uppnåendet av mål som individen anser eftersträvansvärda.

russell-2.jpg

Vilken härlig överklassengelska! Vilken insiktsfull klokhet!

Bordellmamma

Sedan mina tidiga tonår har jag haft Dolly Parton som idol. En av hennes mer spektakulära filmroller var som Miss Mona, bordellmamman i Texas som stoppades av en konservativ tv-reporter. Situationen känns aktuell – även om det idag mest är feministiska aktivister som förbudsivrar. Ta en titt. (Känsliga själar varnas!)

Dame Joan – min favoritsångerska

Min absoluta favoritsångerska heter Dame Joan Sutherland.

joan.jpg

Italienarna gav henne smeknamnet ”La Stupenda”, medan Maria Callas kallades ”La Divina”. Båda bidrog till en pånyttfödelse av bel canto-traditionen inom operan, men de hade olika kvaliteter. Medan Callas stod för dramatiskt djup och skönhet, bidrog Sutherland med en oöverträffad röstbriljans. Vill du köpa någon en fin julklapp rekommenderar jag dubbel-CD:n The Age of Bel Canto. Ett smakprov därifrån (arian ”Santo di patria” ur Verdis Attila):

Karl Lagerfeld

Efter att ha sett dokumentären Lagerfeld Confidentiel måste jag meddela att jag är en beundrare av Karl Lagerfeld. Inte av hans kreationer utan av hans person och livsfilosofi.

karl

Som exempel kan nämnas att han ”detest people who can’t be alone” (vilket får dem att vilja klamra sig fast vid en) och att han har en osentimental och realistisk syn på livet och döden. ”We’re here, then we’re gone”, som han uttryckte saken.

Denna syn fick mig att tänka på något Robert Nozick har skrivit i The Examined Life:

It might be nice to believe such a theory [that there is life after death], but isn’t the truth starker? This life is the only existence there is; afterward there is nothing.

Jag tycker också att det är remarkabelt av Lagerfeld att ha befunnit sig på modebranschens absoluta topp i så många år. Han har en förmåga att förnya sig och hela tiden skapa bättre verk. Tänk om man som forskare kunde klara sig lika bra och vara lika kreativ. Hur många är det inte som blir gråa, trista och förutsägbara i sin forskning?