Det är i ropet att förespråka evidensbaserad politik. Det är förstås utmärkt att vilja utgå från fakta, inte minst om konsekvenserna av olika åtgärder, innan viktiga beslut fattas. Men det finns måhända en något naiv tilltro till empirisk evidens, och på senare tid har ett par intressanta varningar framförts.
Den första – ”Purely Evidence-Based Policy Doesn’t Exist” – ges av Lars Peter Hansen, känd för att ha utvecklat ekonometrins verktyg, som förvisso är användbara för framtagandet av evidens. Men Hansen varnar för att det ofta inte går att ta fram säker evidens med de data och metoder som finns och att det det krävs teoretiska modeller (även om de också är imperfekta) för att vägleda och tolka empiriska resultat. Bl.a. skriver han:
While experimental evidence of various guises is available, unlike many of our colleagues in the physical and biological sciences, macroeconomists are limited in terms of the types of experiments we can run. Other sources of evidence can be helpful, including those captured in aggregate time series and in microeconomic cross sections. But for important policy-relevant questions, to use this evidence in meaningful ways requires conceptual frameworks or models. We are often interested in assessing alternative policies for which the information in the existing data may be quite limited. The evidence, economic data, tells us to some degree what happened in the economy as a result of a set of conditions; models are what allow us to compare what happened with what would have happened under a different set of conditions, including, of course, different policies. Without the framework to enable that comparison, the data are descriptive, perhaps, but not nearly as useful. Thus, the models are in essence tools that allow us to explore better hypothetical changes in the underlying economic environment. The choice of model is a vital input into the analysis and can have a big impact on the policy implications.
Han citerar också en annan Ekonomipristagare, F. A. Hayek, om vår begränsade kunskap.
Den andra varningen – ”A Problem in Theory” – ges av Michael Muthukrishna och Joseph Henrich och knyter an till replikationskrisen i experimentella vetenskaper:
The replication crisis facing the psychological sciences is widely regarded as rooted in methodological or statistical shortcomings. We argue that a large part of the problem is the lack of a cumulative theoretical framework or frameworks. Without an overarching theoretical framework that generates hypotheses across diverse domains, empirical programs spawn and grow from personal intuitions and culturally biased folk theories. By providing ways to develop clear predictions, including through the use of formal modelling, theoretical frameworks set expectations that determine whether a new finding is confirmatory, nicely integrating with existing lines of research, or surprising, and therefore requiring further replication and scrutiny. Such frameworks also prioritize certain research foci, motivate the use diverse empirical approaches and, often, provide a natural means to integrate across the sciences. Thus, overarching theoretical frameworks pave the way toward a more general theory of human behaviour.
Under mina doktorandstudier i nationalekonomi stod teorin i centrum – den ansågs vara riktig vetenskap. Sedan kom beteendeekonomin och den experimentella ekonomin, liksom starka datorer och stora datamängder, och empirin kom att stå i centrum. Nu tycks en syntes vara på gång – som förvisso har omfattats av många hela tiden men som inte har dominerat det vetenskapsmetodologiska synsättet – nämligen att båda delarna behövs. Men som Hayek varnade för sin prisföreläsning, ”The Pretence of Knowledge”, behövs alltid, även med goda teorier och goda empiriska metoder och data, epistemisk ödmjukhet:
If man is not to do more harm than good in his efforts to improve the social order, he will have to learn that in this, as in all other fields where essential complexity of an organized kind prevails, he cannot acquire the full knowledge which would make mastery of the events possible.
Anne Applebaum framför en ytterst tänkvärd tes om vad som verkligen driver populistiska ledare:
After months of listening and reading, I am now beginning to think that we’re all wrong. All of our theories have missed the point. It isn’t racism, identity politics or even “nationalism” that links President Trump with his counterparts in Europe and beyond. It isn’t the data operations — or the online trolling operations — that matter most. What links Donald Trump, Viktor Orban, Andrej Babis, Jaroslaw Kaczynski and Marine Le Pen is one simple character trait: hypocrisy. These politicians aren’t tribunes of the people, they are hucksters. They aren’t bitter enemies of the Western system; they are con artists who seek to profit from it.
Dvs. de säger det de säger, inte för att de tror det, utan därför att de har förstått att de därigenom vinner folkets stöd, vilket ger dem makt att berika sig och sina vänner. I detta avseende kan kanske public choice-teorin sägas vara central för att förstå vad som händer i politikens värld just nu, på två sätt. Dels genom att klargöra att de icke-populister som har styrt och fortfarande på de flesta håll styr de liberala demokraterina uppfattas styras av ett egenintresse och inte bry sig om ”vanligt folk” (se mitt tidigare inlägg om det här), dels genom att klargöra att de populister som i allt högre grad styr faktiskt styrs av ett skickligt dolt men icke desto mindre motiverande egenintresse och att de inte alls bryr sig om ”vanligt folk”. I takt med att de underminerar rättsstaten och fria medier blir det allt svårare att avslöja vad de egentligen är ute efter och håller på med.
Altruister är personer som värnar om andras välmående, och man skulle kunna tro att sådana personer är mindre benägna att ljuga än andra. Stämmer det? Den nya experimentella studien ”Do Altruists Lie Less?” ger svaret:
We find that altruists lie less when lying hurts another party but we do not find any evidence in support of the hypothesis that altruists are more (or less) averse to lying than others in environments where lying has no effects on the payoffs of others.
Jag finner detta resultat rimligt. En altruist vill undvika lögner, inte för att det (som Kant ansåg) alltid är fel att ljuga, utan för att inte åsamka andra skada. När en sådan negativ effekt inte följer av att ljuga, ljuger altruisten lika mycket som andra.
Varför öppnar länder ambassader i andra länder? En anledning är politisk-diplomatisk: En ambassad utgör en fast representation genom vilken politisk dialog kan föras med det land i vilket ambassaden ligger. Det kan bidra till förståelse, samarbete och fred. En annan anledning kan vara ekonomisk: En ambassad kanske bidrar till att göra det lättare för företag från hemlandet att börja exportera till det nya landet. Om så är fallet undersöks i en ny studie av Shon Ferguson och Rikard Forslid, ”Sizing Up the Impact of Embassies on Exports”. Resultat:
We test the prediction [att en ambassadetablering kan stimulera fler medelstora företag att börja exportera] using firm‐level data and information on the opening and closing of Swedish and Norwegian embassies abroad. Because Sweden and Norway are such similar countries in terms of geographical position, size, development, etc., we use Norwegian firms as a control group when investigating the effect of Swedish embassies on Swedish firms. This empirical strategy implies that we minimize the obvious problem of spurious correlation related to the opening and closing of embassies. Our results suggest that embassies play an important role in promoting the exports not only of medium‐sized firms but also of larger firms, and we find that the opening of a Swedish embassy is associated with an increase of 4–6 percent in the number of exporters in the second, third, and fourth size quartiles.
Att en ny ambassad stimulerar till fler exporterande företag från hemlandet är onekligen intressant, liksom att det påverkar såväl medelstora som stora företag på liknande, positiva sätt. Fortfarande kvarstår frågan vad en kostnads-intäktsanalys skulle ge. Är det extra värdeskapande som tillkommer tillräckligt stort för att täcka kostnaden av en ny ambassad? Å andra sidan kanske en ambassad etableras ”i vilket fall”, oavsett ekonomiska konsekvenser (av strikt politisk-diplomatiska skäl), och då är det ju en extra bonus att den även bidrar till ekonomisk stimulans av hemlandets företag.
Det verkar som om riktigt smarta män beter sig mer som homo economicus än andra män, enligt den nya studien ”IQ, Expectations and Choice”:
Men above the median IQ (high-IQ men) display 50% lower forecast errors for inflation than other men. … High-IQ men are also less likely to round and to forecast implausible values. In terms of choice, only high-IQ men increase their propensity to consume when expecting higher inflation as the consumer Euler equation prescribes. High-IQ men are also forward-looking — they are more likely to save for retirement conditional on saving. Education levels, income, socio-economic status, and employment status, although important, do not explain the variation in expectations and choice by IQ.
Som alla vet är det svårt att utfärda ekonomiska prognoser – många tror (felaktigt) att de flesta nationalekonomer är och bör vara prognosmakare – men om man ska anställa folk som ska försöka sig på det ter det sig klokt att leta efter personer med hög IQ.
Er bloggare i Berlin
Igår såg jag Elektra framföras på Staatsoper Unter den Linden. En stark upplevelse! Inte minst formulerar Elektras syster Chrysotemis en ytterst viktig insikt:
Viel lieber tot als leben und nicht leben.
Alltså: Mycket hellre dö än att vara vid liv utan att leva.
Se tidigare inlägg om Elektra här.
Efter att ha sett den utmärkta Netflix-serien Shtisel, om en ortodox judisk familj i Jerusalem, har jag ett nytt favoritord: יופי, vilket utläses ”yoffi”. Det betyder bokstavligen ”vacker” men används som allmänt uttryck av entusiasm – min översättning till svenska skulle bli ”toppen”.
Se en lista på Bertrand Russells favoritord. Yoffi!
Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:
There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.
En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.
Studien ”Immigrant Voters, Taxation and the Size of the Welfare State” undersöker diverse intressanta effekter av att Västtyskland tog emot åtta miljoner etniska och relativt fattiga tyskar efter andra världskrigets slut. De tvingades flytta från olika områden i Central- och Östeuropa. Resultat baserade på jämförelser av kommuner som tog emot många respektive få av dessa invandrare:
Frågan är hur överförbara dessa resultat är när invandringen består av personer från annorlunda kulturer. Jag gissar att mönstret står sig, förutom på punkt 4 – av skäl som presenteras här.
Jag lyssnade på en BBC-podcast om påvens ofelbarhet och fann en aspekt särskilt intressant: att idén tydligen lanserades i explicit form av Franciskanerorden i syfte att binda kommande påvar vid masten. Denna Orden hade fått ett visst regelverk godkänt av en viss påve, och nu oroade sig Ordens företrädare för att dennes efterträdare skulle komma att ändra villkoren för deras verksamhet. De insåg att om påven kunde sägas vara ofelbar skulle inte senare påvar kunna ändra en tidigare påves beslut. De lyckades rätt väl med att sprida denna idé – vilket väl kan sägas exemplifiera hur idéer, som framställs som sanna och ädla i sig, kan användas av en intressegrupp för att uppnå egna syften.
Se tidigare inlägg om påven här.
Hur kommer det sig att vissa föräldrar ger sina barn sitt eget namn? Enligt studien ”Mortality Salience and Namesaking: Does Thinking about Death Make People Want to Name Their Children after Themselves?” kan det ha att göra med en strävan efter odödlighet:
According to terror management theory, people cope with the awareness of death by investing in practices that lead to symbolic immortality. The purpose of the present research was to investigate whether naming children after oneself stems from a desire to symbolically extend one’s life. Participants were primed with thoughts of death or a control topic and then asked the likelihood that they would name future offspring after themselves or relatives. Results showed that people in the mortality salience condition reported a greater likelihood of naming their children after themselves, but not after relatives. Attachment orientation moderated this effect in that anxious individuals in the mortality salience condition expressed an even greater desire to name their children after themselves.
Fyra reflexioner:
Slutligen: Här förklaras hur man i USA ska kalla personer i samma familj med samma namn: Sr., Jr., I, II, III etc.
Källa: Existential Comics. Läs mer om Wiencirkeln här.
Maskinlärande har blivit allt vanligare som metod i samhällsvetenskaplig forskning – se artiklarna ”Machine Learning: An Applied Econometric Approach” och ”The Impact of Machine Learning on Economics” för bra introduktioner till användning inom nationalekonomin. Nu dras även juridiken in i denna metods användningsområden! Det är Daniel Chen som i ”Machine Learning and the Rule of Law” skriver:
Predictive judicial analytics holds the promise of increasing the fairness of law. Much empirical work observes inconsistencies in judicial behavior. By predicting judicial decisions—with more or less accuracy depending on judicial attributes or case characteristics—machine learning offers an approach to detecting when judges most likely to allow extralegal biases to influence their decision making. In particular, low predictive accuracy may identify cases of judicial “indifference,” where case characteristics (interacting with judicial attributes) do no strongly dispose a judge in favor of one or another outcome. In such cases, biases may hold greater sway, implicating the fairness of the legal system.
Tanken är alltså att maskinlärande ska kunna bidra till att klarlägga när det finns risk för att domare dömer på godtyckliga eller fördomsfulla grunder. Då detta bör kunna öka rättvisan i domslut (om insikterna inkorporeras i juridisk utbildning och praxis) kan det troligen också stärka förtroendet för rättsväsendet, vilket i sin tur torde vara viktigt även för social tillit.
Via Aeon finner jag en intervju med Michel Foucault:
Det första som slog mig var att intervjuaren låter Foucault tala till punkt – han får utveckla sina tankar utan att allt hackas sönder. En fröjd att ta del av en konversation av det slaget. Den andra var något som Foucault tar upp i intervjun. Han konstaterar att på 1800-talet stod det klart att Gud är död – men han föreslår nu att inte heller människan ”verkligen” finns! En omskakande och radikal tanke. Foucault själv tycks mena att den frihet som Guds död ledde fram till vidgas ytterligare när vi inte begränsas av existensen av en essentiell ”människa”. Människan är konstruerad och kan dekonstrueras!
Jag både håller med och inte. Å ena sidan tror jag att många har varit fast i en snäv och begränsande förståelse av människan, med ofrihet som följd. Den katolska naturrätten kanske kan sägas illustrera detta. Det är förtjänstfullt att frigöra sig från sådana konstruktioner. Å andra sidan tror jag att det finns essentiella drag hos människor, av biologiskt slag – vi är inte oskrivna blad som kan formas och omformas hursomhelst (vilket Steven Pinker klargör i The Blank Slate: The Modern Denial of Human Nature). Striden mellan konservativa, liberaler och socialister kanske i hög grad beror på hur stor man tror att omfattande denna biologiska natur är. Tror man att den inte alls existerar, ja, då kan man försöka sig på att omforma hela samhället och skapa en ny, ädel människa! (Kommunistens föresats.) Tror man att den existerar och är heltäckande (kanske fastlagd av en gudomlig ”skapare”), ja, då motsätter man sig alla reformer och den frihet som ger möjlighet till omprövning av sätt att leva. (Reaktionärens föresats.) Jag ser liberalen som den som försöker balansera det essentiella och det konstruerade utifrån en tilltro till människors förmåga att nyttja friheten till, i huvudsak, lyckobringande aktiviteter.
Som så ofta ger Foucault inspiration till viktigt tänkande, även om man (lika ofta) inte håller med honom. Se tidigare inlägg om Foucault här.
Johan Hakelius skriver om Liberalerna under Jan Björklund:
Den liberalism Björklund till sist gjorde till sin, under ”sin bästa tid som partiledare” var ett slags nypuritanism. Den utgick från att det enda av verklig vikt var att vara rättrogen. Inget var viktigare än att hålla sig ren från en besmittad värld. …
De partier som liberala puritaner tycker mest illa om – Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – växer mest i Novus mätning. Det är precis vad de liberala puritanernas kritiker varnade för: att göra allt till en fråga om att isolera ytterkanterna, kommer bara att leda till att ytterkanterna växer. Men inte heller det spelar antagligen någon roll för Björklundare och deras Bagdad-Bobare.
Det viktiga är nämligen inte resultatet, utan gudfruktigheten i sig. Om andlig renhet har bieffekten att Satan får 95 procent av rösterna, så må så vara. Renheten går före allt.
Denna nypuritanska hållning till politik finner jag personligen oklok, framförallt från ett konsekvensetiskt perspektiv. Som (ideologiskt) liberal är jag i hög grad motståndare till såväl Sverigedemokraternas som Vänsterpartiets program i många avseenden – men om det totala avståndstagandet (som religiös dogm) i förlängningen leder till ett större genomslag för dessa eller andra partiers oliberala idéer är det totala avståndstagandet något som en liberal totalt bör ta avstånd ifrån. (Man kan förvisso vara oenig om denna konsekvensanalys, men Hakelius antyder att även om konsekvensanalysen klart skulle visa att det liberala genomslaget på sikt blev lägre, skulle nypuritanerna i Liberalerna ändå totalt avvisa ett avståndstagande från det totala avståndstagandet. ”Renheten går före allt.”)
Andra sätt att uttrycka den nypuritanska hållningen är dogmatism, deontologi och ett vurmande för hörnlösningar. Dessa utgångspunkter för hur politik ska formas har jag tidigare kritiserat:
Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbud, barnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.
Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.
Jag får dock erkänna att jag är svag för ett visst slags puritaners förmåga att uttrycka sig.
I många länder är det svårt att bli medborgare. Samtidigt kämpar många länder med intergrationen av invandrare. Vad händer med invandrare när det blir lättare att bli medborgare? Den nya studien ”Access to Citizenship and the Economic Assimilation of Immigrants” finner följande:
Immigrants often have lower employment rates and earnings than natives. Our empirical analysis relies on two reforms generating exogenous variation in the waiting time for citizenship. We find that faster access to citizenship improves the economic situation of immigrant women, especially their labour market attachment with higher employment rates, longer working hours and more stable jobs. Immigrants also invest more in host country‐specific skills like language and vocational training. Faster access to citizenship seems a powerful policy instrument to boost economic integration in countries with traditionally restrictive citizenship policies.
Det är, såvitt jag förstår, relativt enkelt att bli svensk medborgare. Något att hålla fast vid?
Gerhard Richter: Elisabeth I (1966/2005), 69,5 x 59,5 cm:
I och med klimatförändringarna kommer villkoren för jordbruk att förändras – men på olika sätt på olika platser runtom jorden. Vissa kommer att erfara försämrade möjligheter, medan andra kommer att få bättre förutsättningar. Detta kommer att ändra vilka komparativa fördelar länder har när det gäller produktionen av mat. Denna situation kan underlättas av flexibilitet, t.ex. gällande hur mycket mark som odlas, vad som odlas och vilka varor som kan säljas till och köpas från andra håll.
Nu visar en ny studie, ”The Crucial Role of International Trade in Adaptation to Climate Change”, att välfärdsförlusterna av klimatförändringar kan minskas rejält om handeln hålls relativt fri, så att länder kan justera vad de exporterar och importerar:
In our benchmark calibration, climate change reduces welfare globally by 1.72%, with a lot of heterogeneity as net-food-importing tropical countries lose from the negative productivity shocks and increased global food prices, while countries exporting agricultural products tend to gain thanks to improved terms of trade. These welfare changes are the results of demand-side, supply-side, and trade adjustments that all contribute to mitigate the adverse shock. Supply-side adjustments are crucial, allowing production to relocate where it is more profitable. The most important supply-side adaptation appears to be the ability to introduce crops that were not productive before climate change to a field, a feature made possible by the functional forms used in our spatially explicit modeling. Since these adjustments reallocate crop production between countries, as well as within countries, international trade plays a strong role in balancing the new domestic supply and demand schedules. If the trade adjustments are prevented from occurring by forcing bilateral import shares to stay constant, welfare losses increase by 76%. (Fetstil tillagd.)
Som forskarna skriver kommer välfärdseffekterna att skilja sig åt, vilket visas i denna figur från en sammanfattning av resultaten:
Notera dock att de grå staplarna, med flexibel anpassning i hur jordbruk och handel bedrivs, är lägre än de andra, överallt, inklusive för hela världen. Världen som helhet, och de allra flesta delar av världen, tjänar alltså på sådan flexibilitet. Den populism som sätter käppar i hjulet för relativt fri handel kan alltså komma att förhindra en jämnare fördelning av, och leda till totalt sett högre, välfärdsförluster i jordbruket i takt med att klimatet förändras.
Sedan november 2017 äter jag inte frukost – inspirerad som jag då blev av dr. Jason Fungs bok The Obesity Code, som bl.a. rekommenderar periodisk fasta. Jag äter all min mat inom ett åttatimmarsfönster (i regel lunch runt kl 12 och avslutad middag runt kl 20). När jag nämner detta reagerar många med fasa – precis som mig har de fått lära sig att ”frukost är dagens viktigaste måltid”.
Dags att tänka om! Den nya studien ”Effect of Breakfast on Weight and Energy Intake: Systematic Review and Meta-Analysis of Randomised Controlled Trials”, publicerad i British Medical Journal, sammanfattas på följande sätt av professor Tim Spector:
The disadvantages of skipping breakfast have now been debunked by several randomised trials. A systematic review and meta-analysis of the 11 randomised trials of skipping breakfast performed to date is published today in this journal. The studies varied widely in duration and quality, and seven looked at changes in weight as well as changes in energy usage. The conclusions were the same as in recent, largely ignored qualitative reviews namely, that no evidence supports the claim that skipping breakfast makes you gain weight or adversely reduces your resting metabolic rate.
Ingen fara med att sluta äta frukost alltså, och kanske en del fördelar, såväl för hälsa, ekonomi som tidstillgång. Det senare, att ”få” 20 minuter extra varje morgon, har jag upplevt som särskilt behagligt. Man kan sova eller vila lite längre, eller jobba lite mer, istället för att sitta och äta. Rekommenderas!
Andreas Bergh ställer sig skeptisk till förslag att begränsa barnafödandet i världen av hänsyn till klimatet:
Ytterst är detta en värderingsfråga, men jag tenderar personligen luta åt att det bör ses som en framgång för mänskligheten att antalet människor ökar. Alternativen är inte heller särskilt tilltalande, och ser man befolkningstillväxten som något som politiker bör försöka kontrollera är det lätt att hamna i diskussioner om vem som ska bestämma vilka som ska få skaffa hur många barn, eller ännu värre.
Detta trots att forskare vid Lunds universitet har kommit fram till att just barn utgör den största faran för klimatet. (Är det rimligt att av hänsyn till klimatet kritisera valet att flyga runtom i världen utan att kritisera valet att skaffa (ytterligare ett) barn?)
Nå, jag ingår inte i klimataktivisternas skara, men jag har av andra skäl viss sympati för en negativ syn på barnalstring – inspirerad som jag är av filosofen David Benatar. Jag läste hans bok Better Never to Have Been Born: The Harm of Coming into Existence för några år sedan och tog intryck; och nyligen har Benatar samtalat med Sam Harris om sin anti-natalistiska syn (med charmig sydafrikansk accent), vilket väckte mina slumrande sympatier till liv. Därmed inte sagt att jag förespråkar förbud att skaffa barn – det vore en drakonisk åtgärd som dessutom näppeligen skulle fungera – men jag har inget emot vädjanden till potentiella föräldrar att fundera på det kloka i att skaffa ytterligare ett barn. Och kanske borde policydiskussionen åtminstone börja rymma förslag om att sluta stimulera barnafödande, genom subventioner, bidrag och annat? Det skulle kunna ligga i de barns intresse som inte kommer till – och vara till stor gagn för klimatutvecklingen. En double whammy?
Se gärna mina tidigare inlägg ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?”, ”Friheten att skaffa barn” och ”Är inget liv bra?”.
En hel del forskning i nationalekonomi och ekonomisk historia försöker koppla ekonomisk utveckling till djupt liggande förklaringsfaktorer, som klimat och geografi – se t.ex. ”How Deep Are the Roots of Economic Development?” (preliminär gratisversion här). En del av denna koppling mellan fenomen långt bak i historien och hur dagens ekonomier fungerar rör kulturella faktorer. Dessa kan ha formats för länge sedan och påverka, direkt och indirekt, hur ekonomiska aktörer beter sig och i vilken mån de skapar välstånd.
Jag har på sistone stött på ett par studier som kopplar värderingar om politisk och social frihet till ett bakomliggande fenomen: olika samhällens traditionella utsatthet för sjukdomar.
Studien ”Parasites, Democratization and the Liberalization of Values across Contemporary Countries” finner följande:
We show that, as the hypothesis predicts, collectivism (hence, conservatism), autocracy, women’s subordination relative to men’s status, and women’s sexual restrictiveness are values that positively covary, and that correspond with high prevalence of infectious disease. Apparently, the psychology of xenophobia and ethnocentrism links these values to avoidance and management of parasites. Also as predicted, we show that the antipoles of each of the above values—individualism (hence, liberalism), democracy, and women’s rights, freedom and increased participation in casual sex—are a positively covarying set of values in countries with relatively low parasite stress.
Studien ”Individualistic Values Are Related to an Increase in the Outbreaks of Infectious Diseases and Zoonotic Diseases” finner följande:
Collectivist versus individualistic values are important attributes of intercultural variation. Collectivist values favour in-group members over out-group members and may have evolved to protect in-group members against pathogen transmission. As predicted by the pathogen stress theory of cultural values, more collectivist countries are associated with a higher historical pathogen burden. However, if lifestyles of collectivist countries indeed function as a social defence which decreases pathogen transmission, then these countries should also have experienced fewer disease outbreaks in recent times. We tested this novel hypothesis by correlating the values of collectivism-individualism for 66 countries against their historical pathogen burden, recent number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks and emerging infectious disease events, and four potentially confounding variables. We confirmed the previously established negative relationship between individualism and historical pathogen burden with new data. While we did not find a correlation for emerging infectious disease events, we found significant positive correlations between individualism and the number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks. Therefore, one possible cost for individualistic cultures may be their higher susceptibility to disease outbreaks.
Om politisk och social frihet i vissa länder ”ytterst” beror på att dessa länders invånare långt tillbaka i tiden löpte lägre risk att drabbas av parasiter och diverse sjukdomar, och därför blev mindre inriktade på att hålla samman en kollektivistisk och puritansk kultur och politisk enhet, blir en fråga hur lätt det är att förändra kulturellt baserade tankemönster och de värderingar som dessa innefattar. Kan man locka stora delar av befolkningen i länder med stora historiska sjukdomsrisker med frihet och, i så fall, hur? Genom teknologisk utveckling och sjukdomsbekämpning? Och slutligen: Om individualistiska kulturer löper större risk idag att drabbas av vissa sjukdomsutbrott, är det ett pris värt att betala (om man beaktar individualismens nytta i andra avseenden)? Tveklöst, anser jag (och därtill kan läggas att individualismens innovativa ekonomi bättre möjliggör bekämpande av sjukdomar).
Francisco Goya: Saturn Devouring His Son (1820–1823), 143 x 71 cm:
Ekonomiska konsekvenser av antisemitism är kanske bland de minst viktiga. Icke desto mindre visar en ny studie, ”Discrimination, Managers and Firm Performance: Evidence from ‘Aryanizations’ in Nazi Germany”, att även dessa konsekvenser var mycket negativa:
We study how the forced removal of Jewish managers in Nazi Germany, caused by surging antisemitism, affected large firms. The loss of Jewish managers with certain qualifications led to large and persistent stock price reductions for affected firms. Dividend payments and returns on assets also declined. A back-of-the envelope calculation suggests that the aggregate market valuation of firms listed in Berlin fell by 1.8 percent of German GNP. The findings imply that discrimination can lead to persistent and first-order economic losses.
HT: Alexander Fink.
Medan ekonomer brukar framhäva konkurrensens förtjänster finns det andra, inte minst en del psykologer, som brukar betona att konkurrens kan verka hämmande på människors skaparkraft och kreativitet. Vem har rätt? En ny studie, ”Creativity Under Fire: The Effects of Competition on Creative Production”, verkar ge båda sidor stöd:
I find that intensifying competition induces agents to produce original, untested ideas over tweaking their earlier work, but heavy competition drives them to stop investing altogether.
Dvs. att utsättas för konkurrens av måttligt slag stimulerar till mer kreativitet, medan ”super-konkurrens” får folk att ge upp. Som forskaren skriver i en populärvetenskaplig sammanfattning:
Although intrinsic motivation can be valuable, this paper shows that winner-takes-all competition can motivate creativity, if properly managed. We can speculate that a few (perhaps even one) competitors of similar ability is enough to motivate creativity, whereas many strong competitors may discourage this effort.
Jag kom att läsa en artikel om en skäggig filosof som har analyerat skäggets moraliska dimensioner:
Pratt, who has his own striking facial hair, notes that, while some beards are aesthetically displeasing, many others indeed “add aesthetic value to the world.” His examples of such beauticious beards include those of Abraham Lincoln, Jesus, and Santa Claus (though Pratt does acknowledge that any assessment of beard aesthetics will be subjective). And, as philosopher Howard Press argued in his 1969 paper “Aesthetic Obligation,” that which has beauty also has moral worth. “Hence, if we have obligations to promote moral values, we have obligations to make the world better aesthetically,” writes Pratt. “We ought to respect the beautiful and create it where possible: if one can grow beautiful facial hair, one should, as it has moral worth. And given that one ought to be authentic to oneself, if that self (and the life story accompanies it) produces facial hair, then one has the aesthetical obligation to do so.”
Det var ett roligt argument att ta del av, och för en person som jag, som värderar skönhet mycket högt, är det i en viss mening tilltalande. Men jag avvisar det ändå, på två grunder:
Unthinking is the ability to apply years of learning at the crucial moment by removing your thinking self from the equation. Its power is not confined to sport: actors and musicians know about it too, and are apt to say that their best work happens in a kind of trance. Thinking too much can kill not just physical performance but mental inspiration. … In less dramatic ways the same principle applies to all of us. A fundamental paradox of human psychology is that thinking can be bad for us. When we follow our own thoughts too closely, we can lose our bearings, as our inner chatter drowns out common sense.
Detta stämmer väl överens med mina egna erfarenheter. När jag tänker intensivt kommer jag sällan framåt – de insikter jag hoppas ska dyka upp blockeras på något sätt. Det är oftast när jag gör något helt annat, när hjärnan är i ett annat tillstånd, som de bästa idéerna infinner sig (i regel när jag simmar).
Det får mig också att tänka på (!) ”lyckoparadoxen”: att den som medvetet strävar efter lycka har svårt att finna den. Som John Stuart Mill uttrycker det i sin självbiografi:
But I now thought that this end [one’s happiness] was only to be attained by not making it the direct end. Those only are happy (I thought) who have their minds fixed on some object other than their own happiness. … Aiming thus at something else, they find happiness along the way. … Ask yourself whether you are happy, and you cease to be so.
Tänk nu bara inte för mycket på detta.
Den nya studien ”The Economic Effects of Facebook” finner bland annat:
Using a large field experiment with over 1,765 individuals, we document the value of Facebook to users and its causal effect on news consumption and awareness, well-being and daily activities. Participants reveal how much they value one week of Facebook usage and are then randomly assigned to a validated Facebook restriction or normal use. Those who are off Facebook for a week reduce news consumption, are less likely to recognize politically-skewed news stories, report being less depressed and engage in healthier activities. One week of Facebook is worth $25, and this increases by 15% after experiencing a Facebook restriction (26% for women), reflecting information loss or that using Facebook may be addictive.
Det jag fann mest intressant var att värdet av en veckas Facebook-användande ansågs vara 25 dollar. Min egen värdering är något, men inte jättemycket, högre. Frågan är dock om det är bra att spendera tid där. Forskarna fann ju också att en veckas frånvaro ledde till mindre depressiva känslor. Hur kan det förklaras?
The reduction in depression we find from being off of Facebook might be explained by two mechanisms. First, being off Facebook encourages individuals to engage in more positive, healthy activities, such as exercising and eating out less often, which could explain the improvement in mood. Second, Facebook itself might be a channel for decreasing subjective well-being, and changes in activities and consumption patterns could be a result of feeling better. Untangling the direction of causality would be an important area for future research.
Påverkar jag, genom bilder på restaurangmat, andra att äta för mycket och må sämre?
Min favoritsångare Joan Sutherland var koloraturasopran. Hennes fantastiska vokala flexibilitet framkommer tydligt i denna lilla film. I den andra delen sjunger hon tillsammans med mezzosopranen Marilyn Horne. Drillandet från ca 8 minuter är en ren njutning!
Som någon som håller fast vid demokratins primat (i en tid när det utmanas från mycket olika håll) finner jag det förtjänstfullt att ta del av forskning, i form av studien ”Democracy Does Cause Growth”, som visar att demokrati, utöver andra förtjänster, bringar högre ekonomiskt välstånd:
We provide evidence that democracy has a positive effect on GDP per capita. … Our baseline results show that democratizations increase GDP per capita by about 20 percent in the long run. We find similar effects using a propensity score reweighting strategy as well as an instrumental-variables strategy using regional waves of democratization. The effects are similar across different levels of development and appear to be driven by greater investments in capital, schooling, and health.
Jag fann resultaten i studien ”The Long-Term Impacts of Low-Achieving Childhood Peers: Evidence from Project STAR” (preliminör gratisversion här) av Jan Bietenbeck överraskande:
This paper evaluates how sharing a kindergarten classroom with low-achieving repeaters affects the long-term educational performance of regular first-time kindergarten students. Exploiting random assignment of teachers and students to classes in Project STAR, I document three sets of causal impacts: students who are exposed to repeaters (1) score lower on a standardized math test at the end of kindergarten, an effect that fades out in later grades; (2) show persistent improvements in noncognitive skills such as effort and discipline; and (3) are more likely to graduate from high school and to take a college entrance exam around the age of 18.
Det första resultatet hade jag väntat mig – att prestationen i matematik försämras för de barn som går i förskolan med barn som går om – men inte de två andra resultaten. Det verkar alltså vara en fördel på längre sikt att ingå i en förskoleklass med en del ”problembarn”. En möjlig förklaring som forskaren tar upp är att lärarna kan ändra sitt sätt att undervisa, och detta tycks då kunna gynna ”vanliga” barn. Inte oväsentlig information för föräldrar som funderar på vilken typ av klass som kan påverka barnens utveckling positivt.
Det finns ett nytt slags existentialism: neuroexistentialismen! Filosoferna Owen Flanagan och Gregg Caruso beskriver den så här, i den lilla essän ”Neuroexistentialism”:
Neuroexistentialism is a twenty-first-century anxiety over the way contemporary neuroscience helps secure in a particularly vivid way the message of Darwin from 150 years ago: that humans are animals – not half animal, not some percentage animal, not just above the animals, but 100 percent animal. Everyday and in every way, neuroscience removes the last vestiges of an immaterial soul or self. It has no need for such posits. It also suggest that the mind is the brain and all mental processes just are (or are realised in) neural processes, that introspection is a poor instrument for revealing how the mind works, that there is no ghost in the machine or Cartesian theatre where consciousness comes together, that death is the end since when the brain ceases to function so too does consciousness, and that our sense of self may in part be an illusion.
En psykologisk och intellektuell reaktion på insikten att människan är 100% djur – utan fri vilja och utan någon (icke-naturalistisk) grund för moral – och ett försök att trots det hitta någon typ av mening i tillvaron. Mycket verkar handla om ett förhållningssätt till vetenskapen.
Man kan läsa ännu mer om det i ovan nämnda filosofers nya bok Neuroexistentialism: Meaning, Morals, and Purpose in the Age of Neuroscience.
Se även det tidigare inlägget ”Är meningen med livet viktig?”.
Auden
Trots att jag normalt sett inte tilltalas av poesi har jag mycket till övers för W. H. Auden. Hannah Arendt tecknade, efter Audens död 1973, ett fantastiskt porträtt av sin vän i ”Remembering W. H. Auden”. Hon beskriver hans egenheter och fina kvaliteter; en passage, om poeter såsom Auden, som talade till mig, var denna:
What drove these profoundly apolitical poets into the chaotic political scene of our century was Robespierre’s “zèle compatissant,” the powerful urge toward “les malheureux,” as distinguished from any need for action toward public happiness, or any desire to change the world.
Jag har själv på senare år orienterat mig mot den lilla snarare än mot den stora världen, för att använda Hans L. Zetterbergs terminologi.
Arendt
Arendt återger även denna, i mitt tycke enastående, och enligt henne till tyska oöversättbara, dikt:
Time will say nothing but I told you so.
Time only knows the price we have to pay;
If I could tell you I would let you know.If we should weep when clowns put on their show,
If we should stumble when musicians play,
Time will say nothing but I told you so. . . .The winds must come from somewhere when they blow,
There must be reasons why the leaves decay;
Time will say nothing but I told you so. . . .Suppose the lions all get up and go,
And all the brooks and soldiers run away;
Will Time say nothing but I told you so?
If I could tell you I would let you know.
Hela artikeln rekommenderas varmt.
Jag har tidigare bloggat om Mounir Karadjas och Erik Prawitz rafflande forskning om hur utvandringen från Sverige, främst till USA, har stärkt den svenska vänstern. En relaterad studie av Ann Sofie Beck Knudsen, ”Those Who Stayed: Individualism, Self-Selection and Cultural Change during the Age of Mass Migration”, visar följande:
[T]he empirical results suggest that individualists were more likely to migrate than collectivists, and that the Scandinavian countries would have been considerably more individualistic and culturally diverse, had emigration not taken place.
En intressant aspekt av denna nya forskning är att det inte bara är invandring som har kulturella effekter i ett land utan också utvandring. Sverige är förvisso relativt individualistiskt alltjämt (se här) men hade kunnat vara det i ännu högre grad om en viss typ av människor inte hade flyttat till andra sidan Atlanten. Eftersom individualism är förknippat med en del positiva utfall, som jag kort skriver om i min ledare ”Den nyttiga individualismen” i Ekonomisk Debatt, är det måhända en beklagansvärd effekt.
Jag fann studien ”Why So Serious? A Laboratory and Field Investigation of the Link between Morality and Humor” underhållande:
Consistent with our hypotheses, compared with participants in the control condition, participants whose moral identities were situationally activated (Study 1a) or chronically accessible (Study 1b) were less likely to appreciate humor and generate jokes others found funny (Study 2), especially humor that involved benign moral violations. We also found that participants with a strong moral identity do not generally compensate for their lack of humor by telling more jokes that do not involve moral violations (Study 3). Additional field studies demonstrated that employees (Study 4) and leaders (Study 5) with strong moral identities and who display ethical leadership are perceived as less humorous by their coworkers and subordinates, and to the extent that this is the case are less liked in the workplace. Study 5 further demonstrated two competing mediating pathways—leaders with strong moral identities are perceived as less humorous but also as more trustworthy, with differentiated effects on interpersonal liking.
Så att vara moralist kan ha sina fördelar (som att uppfattas som pålitlig) och sina nackdelar (som att uppfattas som trist). Jag har nihilistiska-immoralistiska drag och har därför ingen stark moralisk identitet – men jag skämtar i stort sett aldrig, trots det, och är synnerligen tråkig. Det sämsta av båda världar på arbetsmarknaden? (Jag hoppas att den akademiska världen är annorlunda härvidlag!)
Personer som likt mig kommer från den klassiskt liberala idétraditionen har en skeptisk syn på staten; en del mer anarkistiskt orienterade personer avvisar den till och med helt. Om man eftersträvar ekonomisk utveckling kanske det emellertid är klokt att fundera på riktigheten i en sådan avvisande syn. I studien ”State History and Economic Development: Evidence from Six Millennia” finner Oana Borcan, Ola Olsson och Louis Putterman följande:
The presence of a state is one of the most reliable historical predictors of social and economic development. In this article, we complete the coding of an extant indicator of state presence from 3500 BCE forward for almost all but the smallest countries of the world today. We outline a theoretical fmework where accumulated state experience increases aggregate productivity in individual countries but where newer or relatively inexperienced states can reach a higher productivity maximum by learning from the experience of older states. The predicted pattern of comparative development is tested in an empirical analysis where we introduce our extended state history variable. Our key finding is that the current level of economic development across countries has a hump-shaped relationship with accumulated state history.
Det mått på statshistoria som författarna tar fram består av tre delar och fångar det antal år som en fullt autonom stat, förstådd på detta sätt, har existerat:
(1) The existence of a state above tribal level; (2) Whether rule was internally or externally based (i.e. whether a country’s territory had an autonomous government or was ruled partly or fully by an authority outside of its borders); (3) How much of its territory was under the control of a government (as opposed to multiple competing governments and regions still lacking state presence).
Forskarna finner att de länder som har existerat längst och kortast tid som fullt autonoma stater har lägre välstånd än länder däremellan, vilket illustreras i denna figur:
Denna spännande forskning visar att hur länge man har haft en fullt autonom stat spelar roll för hur välståndet har utvecklats – men också därmed att staten är ett tveeggat svärd ur ekonomisk synvinkel. De länder som har haft fullt autonoma stater allra längst och allra kortast tenderar att ha lägre välstånd. Liberala tankar om hur staten bör utformas för att generara välstånd och andra utfall, som frihet, är därmed trots allt inte obsoleta.
Adam Smith om David Hume, i ett brev efter den senares död:
Even in the lowest state of his fortune, his great and necessary frugality never hindered him from exercising, upon proper occasions, acts both of charity and generosity. It was a frugality founded not upon avarice, but upon the love of independency.
Hume inspirerar en autonomist som jag!
I en demokrati har alla en röst oavsett vilken kunskap de har om olika sakfrågor. Detta har bekymrat vissa (t ex John Stuart Mill). Det är inte utan att man blir bekymrad när man tar del av resultaten i den nya studien ”Extreme Opponents of Genetically Modified Foods Know the Least but Think They Know the Most”:
In a nationally representative sample of US adults, we find that as extremity of opposition to and concern about genetically modified foods increases, objective knowledge about science and genetics decreases, but perceived understanding of genetically modified foods increases. Extreme opponents know the least, but think they know the most. Moreover, the relationship between self-assessed and objective knowledge shifts from positive to negative at high levels of opposition. Similar results were obtained in a parallel study with representative samples from the United States, France and Germany, and in a study testing attitudes about a medical application of genetic engineering technology (gene therapy).
Resultaten illustreras i denna figur, som visar de predikterade sambanden mellan hur starkt man motsätter sig genmodifierad mat och objektiv respektive självbedömd kunskap (där de skuggade områdena visar ett 95-procentigt konfidentsintervall):
Det är lätt att komma att tänka på Dunning-Kruger-effekten.
Nå, lösningen på problemet är nog inte att kräva kunskapstester för väljare, men denna typ av starka uppfattningar, baserade på en felaktig tro på kunnande, utgör onekligen en utmaning för de av oss som vill se rationella beslut i viktiga frågor. Om det inte går att utbilda okunniga men engagerade personer är frågan om deras inflytande över beslutsfattandet kan minimeras på något sätt.
(Källa.)
Något som förenar många neoklassiska nationalekonomer och beteendeekonomer är förståelse av rationalitet som ett statiskt fenomen. Ännu en gång utmanar Mario Rizzo och Glen Whitman denna förståelse av rationalitet, i artikeln ”Rationality as a Process”:
Real human beings do not make decisions instantaneously and without error. Nor do they know all of their goals, and their fully specified willingness to trade them off against each other, prior to making any decisions. Nor do they hold beliefs that are instantaneously consistent with each other and the world. Forming one’s preferences and beliefs is a process, and therefore it seems natural to evaluate them in terms of that process. In doing so, we find that the static approach implicitly conflates rationality with a form of omniscience. If our normative standard is the flawless or optimal solution to problems as defined and understood by the analyst, we will no doubt find many violations of “rationality.” However, these may not be the agent’s problems. They may be problems of inadequate and superficial analysis, driven by the analyst’s static conception of rationality. As an alternative, we suggest the possibility of a process-driven account of rationality that includes a role for intrapersonal bargaining and arbitrage, dialectical reasoning, responsiveness of alleged biases to cost, and learning in response to error. Such an account would surely be preferable on normative grounds, but it also holds the promise of better positive accounts of human behavior.
Analysen tycks mig rationell – och viktig, ty med denna mindre snäva förståelse av rationalitet blir policyimplikationerna också mindre interventionistiska.
Se även tidigare inlägg på liknande tema: ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Beteendeekonomi för politiker”, ”Mot moralisk styrning”, ”Pigou i praktiken” och ”Leder mjuk paternalism till hård?”.
Gerhard Richter, Januar (1989), två delar, varje del 320 x 200 cm:
Ibland får man intryck av att public choice-skolans insikter av vissa nationalekonomer och statsvetare anses felaktiga och obsoleta. (För en bra, modern översikt av dessa insikter, se helt färska The Oxford Handbook of Public Choice, Volume 1 och Volume 2). Politikens aktörer drivs inte alls, enligt denna avvisande hållning, av egenintresse, utan av en vilja att göra gott (kanske att maximera en social välfärdsfunktion). Det är inte bara felaktigt, utan även förolämpande och farligt, att antyda att politiker kan agera för att gynna sin egen materiella ställning eller maktposition. Ett exempel på en hållning åt det hållet presenteras av statsvetaren Steven Kelman.
Nå, det finns nog skäl att tro att public choice-teorin kan vara relevant. En ny studie, ”Political Donations and the Allocation of Public Procurement Contracts”, tyder på att ett av de fenomen som uppmärksammas i denna teori, intressegruppsverksamhet, verkar förekomma och påverka politikens aktörer i Tjeckien när det gäller offentlig upphandling:
We study whether and when firms’ donations to political parties induce favouritism in public procurement allocations. Our analysis builds on a unique, comprehensive dataset covering all public procurement contracts and all corporate donations to major political parties in the Czech Republic over the period from 2007 to 2014, and exploits changes in political control over regional governments within this period for identification purposes. We find that firms donating 10% more to a political party gaining (losing) power witness an increase (decrease) in the value of their public procurement contracts by 0.5–0.6%. Importantly, and in line with theoretical expectations, these effects only arise for contracts allocated under less restrictive procurement allocation processes. Assessing the underlying mechanisms, we show that donating firms receive more small contracts allocated under less regulated procurement procedures, face less competition in more regulated and open procurement procedures, and tend to win with bids further above the estimated cost of the procurement contract.
Faran med att ignorera denna typ av forskning, vilket en del verkar vilja göra därför att den skapar en negativ bild av politikens aktörer, vilket försämrar tilliten till det politiska systemet, är att direkt skadligt och opportunistiskt beteende kan fortleva och skapa verklig grund för ett folkligt missnöje. Den intressanta frågan är hur man hanterar problem av detta slag. Kan mer översyn och reglering vara en väg framåt? Ett förbud mot bidrag från vissa typer av givare? Krav på att bidrag över ett visst belopp redovisas? (En del åtgärder av detta slag har vidtagits i Sverige.)
Diskussionen om skolan är intensiv i Sverige. Som tur är bedrivs en hel del bra forskning om hur elevers prestationer bestäms och vad som kan göras för att förbättra dessa. Här vill jag lyfta fram två studier från Sydkorea som visar att flickor presterar bättre när de har kvinnliga lärare.
Detta gäller på kort sikt, enligt studien ”The Impact of Teacher–Student Gender Matches: Random Assignment Evidence from South Korea” (preliminär gratisversion här):
We use the random assignment of students to Korean middle school classrooms and show that the female students perform substantially better on standardized tests when assigned to female teachers … We find evidence that teacher behavior drives the increase in female students’ achievement.
Detta gäller även på långt sikt, enligt studien ”Persistent Effects of Teacher-Student Gender Matches” (preliminär gratisversion här):
We replicate the existing literature that examines contemporaneous effects, and find that female students taught by a female versus a male teacher score higher on standardized tests compared to male students even five years later. We also find that having a female math teacher in 7th grade increases the likelihood that female students attend a STEM-focused high school, take higher-level math courses, and aspire to a STEM degree. These effects are driven by changes in students’ attitudes and choices.
Om målet är att öka andelen kvinnliga studenter och yrkesutövare på STEM-området förefaller resultaten ovan högst relevanta.
Men hur går det för pojkarna? På kort sikt påverkas, enligt den första studien, inte pojkar av att ha kvinnliga lärare, men det finns tecken på att en del pojkar presterar sämre på lång sikt med kvinnliga lärare, enligt den andra studien.
En annan fråga rör generaliserbarheten i resultaten. Kan det finnas kulturella skillnader, och systematiska beteendeskillnader mellan hur manliga och kvinnliga lärare beter sig, mellan Sydkorea och länder som Sverige som skulle kunna förändra dessa resultat?
Den 16 januari 1969 – alltså 50 år sedan i dag – tände en 20-årig student eld på sig själv i Prag. Hans namn var Jan Palach. Han dog av sina brännskador några dagar senare. Han gjorde det i protest mot den av Sovjetunionen ledda invasionen av Tjeckoslovakien och det förtryck och den demoralisering den förde med sig.
Det är svårt att inte gripas av Palachs handlande. Onekligen har det inspirerat många i kampen mot det kommunistiska tvångsstyre som höll på att mjukas upp innan invasionen ägde rum men som sedan blev allt värre. Samtidigt har jag personligen svårt att sympatisera med en sådan åtgärd. Måhända är jag i mitt sinne mer inne på Bertrand Russells linje, såsom den kom till uttryck i ett svar på en fråga av Leonard Lyons:
Incidentally, I once asked Russell if he was willing to die for his beliefs. “Of course not,” he replied. “After all, I may be wrong…”
Läs om Jan Palach på Karlsuniversitets faktasida och se filmen om de sista sex månaderna av hans liv.
House of Commons inleder i kväll sitt röstande om Brexit. Vilket utfallet till slut blir är oklart och kommer sannolikt bero på hur omröstningarna ordnas av talmannen, vilket ger denne stor makt i ett läge när det råder stor oenighet om vilken väg framåt som är att föredra. Nu föreslår Toke Aidt, Jagjit Chadha och Hamid Sabourian ett intressant sätt att ordna röstande på, som dels uppfyller rimliga demokratiska krav, dels kan ge en klar vinnare i slutändan – ”den svagaste länken-proceduren”! Forskarna förklarar den så här:
This is a multi-round election in which in each round, voters (MPs or the people) would vote between all remaining alternatives and the one with the least votes would be eliminated. Voting continues until only one alternative is left.
This procedure satisfies the principle of neutrality and can ensure that the CW [Condorcet winner] is selected (if there is one). …
The basic idea can be understood by considering the final round of the weakest link procedure. At that point, there will be two options, for example, the government’s deal and No Deal. At that point the best thing for each voter to do is to vote for his or her preferred option. Hence, whichever of the two is preferred by the majority will be chosen in the showdown vote in the last round.
If we then work backwards to the previous round when there are three alternatives (for example, the government’s deal, No Deal, and Norway++) and it is known that if a CW reaches the last round (with two options), then it will win, as shown above.
So in this penultimate round the rational strategy for a majority of voters is to make sure that the CW is not eliminated and, therefore, to vote for it. So, by a process of backward induction, we can see that the weakest link procedure will get us to the CW.
Jag är förtjust i detta förslag (men det kommer förstås inte att tillämpas). Det tycks mig väsentligt att inse att ”demokrati” inte är ett givet fenomen utan något som kan ta olika former. Utan denna medvetenhet låter man t.ex. talmän få mycket stor makt att avgöra viktiga frågor – vilket regelverk för röstning som tillämpas avgör i hög grad vilka besluten blir (fastän de röstandes preferenser ser exakt likadana ut).
Jag kommer även att tänka på den svenske talmannens makt över de fyra omröstningarna om statsminister innan ett extra val ska utlysas.
Följande meningsutbyte mellan Joseph Schumpeter och Max Weber på Café Landtmann i Wien 1918 rapporteras i boken Prophet of Innovation: Joseph Schumpeter and Creative Destruction:
[Schumpeter] and his friend Felix Somary had a long discussion with Max Weber, whose work Schumpeter much admired. Their meeting took place in a coffeehouse just across from the University of Vienna, where Weber had recently become a professor. Soon the conversation turned to the Russian Revolution, and Schumpeter said that at last Marxism would have a practical test. Weber replied that the result was likely to be catastrophic, because the Bolsheviks were so brutal. ”That may well be,” Schumpeter said, ” but it would be a good laboratory to test our theories.”
”A laboratory heaped with human corpses!” said Weber.
”Every anatomy classroom is the same thing,” replied Schumpeter.
As the conversation went on, Somary recalled, ”Weber became more vehement and raised his voice, as Schumpeter for his part became more sarcastic and lowered his. All around us the cafe customers stopped their card games and listened eagerly, until the point when Weber sprang to his feet and rushed out into the Ringstrasse, crying ‘This is intolerable!'” Meanwhile, ”Schumpeter, who had remained behind with me, only smiled and said, ‘How can someone carry on like that in a coffeehouse!'”
En dråplig historia!
Den pekar på ett intressant vetenskapsmetodologiskt problem: att det, för att ta fram ny kunskap om vilka konsekvenser en viss åtgärd eller reform ger upphov till, kan krävas att människor behandlas olika. Helst slumpmässigt olika, genom s.k. randomized controlled trials. Men är det etiskt försvarbart att ge vissa en favör utan att ge andra densamma? Är det etiskt försvarbart att ge vissa en plåga utan att ge andra densamma? Kanske, men i så fall krävs en kostnads-intäktsanalys som gör det sannolikt att den förväntade vinsten av medveten olikabehandling är positiv.*
För att se problemet, beakta samtalet mellan Schumpeter och Weber. Anta att utgångspunkten är en önskan att ta reda på konsekvenserna av att införa kommunism. Nu infördes inte kommunismen som ett randomiserat experiment, men antag att vi hade kunnat göra det. Schumpeter skulle nog ha stött idén och tänkt: ”Vad bra med ett randomiserat experiment! Därigenom kan vi äntligen få vederhäftig kunskap om hur kommunismen verkligen fungerar.” Weber skulle nog ha förfasats och tänkt: ”Experiment i all ära, men hur kan vi, bara för att få mer kunskap, acceptera att en stor mängd människor troligen kommer att dödas i processen?” Kanske skulle Schumpeter svara: ”Weber, du glömmer att den solida kunskap vi får fram ger oss bättre möjlighet att rädda och berika människoliv i framtiden! Att vissa offras på kunskapens altare är en kostnad vi måste ta.” Men Weber, alltmer upprörd, skulle kunna tänkas replikera: ”Även om den intertemporala kostnads-intäktsanalysen ger ett positivt utslag på detta sätt, finns det saker vi inte bör göra mot våra medmänniskor – som att offra vissa för att andra ska få leva! Eller i kostnads-intäktsanalystermer: Vinsten är faktiskt inte positiv, ty kostnaden av att offra vissa människor för andra är oändligt hög”. (Jfr. trolley-problemet i moralfilosofin.)
Exemplet är förstås extremt: Normalt sett rör sig experiment inte om liv och död på detta drastiska sätt. Men grundfrågan är icke desto mindre relevant. Om pålitlig kunskap om en reforms konsekvenser är önskvärd och en intäkt i kostnads-intäktsanalysen, utgör olikabehandling en kostnad i samma analys. Är det självklart att intäkten överstiger kostnaden? I fallet med kommunism tror jag många, likt Weber, svarar nej på den frågan.
Men hur är det med någt mindre drastiska ekonomisk-politiska reformer i dagens Sverige? I en ledare i Ekonomisk Debatt, som pläderar för randomisering i svensk politisk kontext, tar Lena Hensvik upp denna typ av invändning:
Från politikerhåll hörs ofta argumentet att det är orättvist att en viss grupp (behandlingsgruppen) får tillgång till en insats när en annan grupp (kontrollgruppen) inte får detta. Argumentet är förvisso sant – om vi med säkerhet vet att insatsen fungerar. Men detta är långt ifrån alltid fallet, framför allt inte när nya insatser införs eller gamla förändras. Poängen är att vi behöver randomiserade experiment i de fall där vi faktiskt inte vet vad som fungerar, eller vilket av flera möjliga alternativ som är mest kostnadseffektivt.
Hon menar att olikabehandlingen är orättvis (en kostnad) men att den understiger intäkten av att veta att insatsen fungerar. Ta som exempel jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen. I en artikel i Ekonomisk Debatt beklagar Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin det faktum att avdraget infördes samtidigt för alla omöjliggör en solid utvärdering av desss sysselsättningseffekter. Det må vara sant, men det verkar inte bekymra dem nämnvärt att en olikabehandling, efter var man bor eller vilken typ av hushåll man tillhör, skulle fördela fördelar olika.
Många samhällsvetare tycks vara Schumpeterianer i den här frågan. Det är lätt att förstå deras entusiasm för randomisering. Men glömmer de inte lite för lätt bort Weber?**
*Om generalitet som en önsvärd egenskap i ekonomisk politik, se boken Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy.
**Kanske kan man se kostnaden av olikabehandling som relativt negligerbar om konsekvenserna av behandlingen i fråga är genuint osäker. Antag tre möjliga fall: En behandling förväntas ge favörer; en behandling förväntas ge skador; och en behandlings konsekvenser är genuint osäkra. Ett randomiserat experiment i de två första fallen kommer medvetet att ge vissa favörer eller skador medan andra inte påverkas. Detta innebär en etisk kostnad. I det tredje fallet finns det ingen anledning att tro, a priori, att någon kommer att gynnas eller missgynnas av att ingå i behandlings- eller kontrollgrupp, varför ingen medvetet gynnas eller missgynnas. Men även mot detta resonemang kan man vända invändningar, t.ex. att konsekvenserna a posteriori kan visa sig bli väldigt olika för grupperna, vilket orsakar faktisk olikabehandling trots allt.
En av de mest fascinerande analyser för att förstå och förklara hur olika typer av samhällen har kunnat fungera genom att utveckla olika informella institutioner, eller moralsystem, återfinns i Benjamin Enkes artikel ”Kinship, Cooperation and the Evolution of Moral Systems”, accepterad för publicering i Quarterly Journal of Economics (preliminär gratisversion här). Så här lyder abstract:
Across the social sciences, a key question is how societies manage to enforce cooperative behavior in social dilemmas such as public goods provision or bilateral trade. According to an influential body of theories in psychology, anthropology, and evolutionary biology, the answer is that humans have evolved moral systems: packages of functional psychological and biological mechanisms that regulate economic behavior, including a belief in moralizing gods; moral values; negative reciprocity; and emotions of shame, guilt, and disgust. Based on a stylized model, this paper empirically studies the structure and evolution of these moral traits as a function of historical heterogeneity in extended kinship relationships. The evidence shows that societies with a historically tightly knit kinship structure regulate behavior through communal moral values; revenge taking; emotions of external shame; and notions of purity and disgust. In loose kinship societies, on the other hand, cooperation appears to be enforced through universal moral values; internalized guilt; altruistic punishment; and an apparent rise and fall of moralizing religions. These patterns point to the presence of internally consistent, but culturally variable, functional moral systems. Consistent with the model, the relationship between kinship ties, economic development, and the structure of the mediating moral systems amplified over time.
Samhällen skiljer sig alltså initialt åt i termer av hur familje- och släktstrukturen ser ut: Håller man ihop i den egna gruppen (och ser med skepsis på främlingar) eller har man friare relationer och en öppenhet även mot främlingar? Sedan utvecklar samhällen olika moralsystem för att kunna upprätthålla samarbete, givet denna familje- och släktstruktur. Enke undersöker hur dessa fungerar i olika stadier av utveckling, och finner inte minst att det är de samhällen som har en mer öppen familje- och släktstruktur som utvecklas väl ekonomiskt från den industriella revolutionen och framåt.
Det finns oerhört mycket intressant i artikeln för att belägga detta i detalj. Låt mig bara här visa en figur:
I figuren är ett antal länder inplacerade efter hur tät familje- och släktstrukturen är. Sverige har minst tät struktur, medan Vietnam har mest tät. Intressant nog samvarierar denna täthet med vilken typ av moralsystem som dominerar i de olika länderna. Ju tätare familje- och släktstruktur, desto mer litar man på den egna gruppen; tror man på helvetet; använder sig av lokalt utvecklad moral; använder avsmak inför olika fenomen som en reglerande faktor (se detta inlägg om avsmak inför homosexualitet); och människor är mer hämndbenägna. Sverige utmärker sig alltså här, vilket kan vara intressant att ha med sig när debattens vågor går höga om det finns ”en svensk kultur” eller ej.
Att personer med olika ideologiska övertygelser hamnar i olika uppfattningar om den nya regering Sverige lär få är knappast förvånande. Men hur kan det förklaras att personer som delar en liberal övertygelse hamnar i olika uppfattningar om densamma? I princip kan det bero på olika bedömningar av verkligheten eller olika normativa tyngdpunkter. Jag tror att förklaringen står att finna i båda dessa typer av faktorer.
Olika bedömningar om verkligheten handlar som jag ser det främst om bedömningar av sannolikheter för att olika politiska program genomförs. Även om man har exakt samma normativa tyngdpunkter kan man alltså bedöma två regeringsalternativ olika som liberaler beroende på vad man tror om dessa sannolikheter. Det handlar dels om sannolikheten för att det program man själv förespråkar genomförs, dels om sannolikheten för att program man själv motsätter sig genomförs.
En kanske mer intressant förklaring är den andra: olika normativa tyngdpunkter. Jag undrar om det inte är fruktbart att här fundera på de vikter personer åsätter tre typer av frihet: ekonomisk, social och politisk. Med ekonomisk frihet (EF) avser jag en hög grad av marknadsekonomi byggd på privat ägande och kontraktsfrihet under en generell rättsstat. Med social frihet (SF) menar jag frånvaron av hinder från att leva sitt liv som man vill samt om statlig neutralitet och likabehandling när formella institutioner som rör privatlivet väl existerar. Med politisk frihet (PF) menar jag liberal demokrati.
Nå, vi kan tänka oss att en person kategoriseras ideologiskt utifrån de vikter hen åsätter dessa tre friheter. Fem typfall:
Den för mig intressanta frågan, som jag inledde detta inlägg med, är hur personer som betraktar sig som liberaler kan hamnar i olika uppfattningar om vilken regering som är att föredra. Jag tror att det bland liberaler finns skillnader i normativa tyngdpunkter och att det förklarar de olika hållningarna. Låt oss för tillfället bortse från PF. Alla liberaler är för hög EF och SF, men om de tvingas välja kan de lägga olika vikt vid dessa frihetstyper. Tre typfall:
Min tes är att bland dem som kallar sig liberaler finns alla tre kategorier representerade. Social-liberalen räds en Kristersson-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för att reaktionärt inflytande över politiken (genom SD) – det innefattar risk för låg SF. Men även ett konservativt inflytande (från delar av M och från KD) ogillas. Ekonomi-liberalen räds en Löfven-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för ett kommunistiskt inflytande över politiken (genom V) – det innefattar risk för låg EF. Men även ett socialdemokratiskt inflytande ogillas. Ekonomi-social-liberalen är troligen ambivalent i valet mellan dessa båda regeringsalternativ; om hen föredrar det ena eller det andra är det utan större passion.
Det finns, som jag ser det, ingen ”sann” liberalism, utan det finns olika liberalismer, helt enkelt. Och om de kan särskiljas på det (förvisso förenklade) sätt jag skisserar ovan går det heller inte att lösa konflikten med rationell argumentation (eftersom det handlar om värderingsskillnader, som är subjektiva). Och när det inte går att lösa en konflikt med rationell argumentation blir det istället lätt känslomässiga utspel som tar över. Som Bertrand Russell uttrycker det i ”On the Value of Scepticism”:
When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.
Det jag – som ekonomi-social-liberal, som trots allt föredrar en Kristersson-regering – hoppas på är att tonläget ändå håller sig sansat. Det finns olika liberalismer, men dessa kanske inte kommer kunna samverka på samma sätt som tidigare i svensk politik framöver. Vad det kommer att innebära – om social-liberaler mer tydligt lierar sig med socialdemokratin och ekonomi-liberaler mer tydligt lierar sig med konservativa – återstår att se.
Jag rekommenderade nyligen ett utdrag ur operan I puritani. Här kommer en en lika stark rekommendation: Joan Sutherland som Norma och John Alexander som Pollione i Norma (liksom I puritani skriven av Bellini).
Förresten: Schopenhauer gillade också Norma!
Immanuel Kant
Jag fann Stephen Hicks presentation av Kants tankar om att hjälpa fattiga intressant. Kant menar, i Lectures on Ethics, att det moraliskt betydelsefulla är att ge av sina medel för att det är en plikt att göra det, inte för att man har en inre tendens att bete sig gott och vilja känna sig god. Man ska hjälpa oavsett förekomsten av en sådan inre tendens. Plikten att hjälpa handlar om att ställa tidigare orättvisa i världen till rätta. Kant skriver:
[The giver] makes restitution for an injustice of which he is quite unconscious; though unconscious of it only because he does not properly examine his position. Although we may be entirely within our rights, according to the laws of the land and the rules of our social structure, we may nevertheless be participating in general injustice, and in giving to an unfortunate man we do not give him a gratuity but only help to return to his that of which the general injustice of our system has deprived him. For if none of us drew to himself a greater share of the world’s wealth than his neighbor, there would be no rich or poor. Even charity therefore is an act of duty imposed upon us by the rights of others and the debt we owe to them. (s. 194)
Några problematiserande frågor infinner sig: Hur kan vi definiera och förstå ”allmän orättvisa”? Har vi verkligen en moralisk skyldighet att bistå personer som har det materiellt relativt dåligt? Hur långt sträcker sig i så fall denna skyldighet? Omfattar den alla människor i världen eller blott de som råkar bo i ens närhet? Ska man ge till tiggaren utanför ICA eller till de verksamheter GiveWell rekommenderar? Hur stor andel av sin inkomster och förmögenhet ska man ge? Kan plikten ”delegeras” till välfärdsstaten? Om människor ska ge utan att få känna sig goda, kommer de då att ge lika mycket som om man välkomnar en sådan grund för att ge? (Tidigare forskning kan få oss att betvivla det; det finns även forskning som tyder på att människors inställning till omfördelning inte alls har att göra med en syn på rättvisa av det slag Kant formulerar.) Och hur ser socialister, som vurmar för distributiv rättvisa, på detta Kantianska plikttänkande?
Jag trodde att vänsterorienterade regeringar var mindre benägna än högerorienterade regeringar att ge tillstånd till vapenexport. Det verkar, enligt den nya studien ”Government Ideology and Arms Exports”, inte stämma:
The results indicate that left-wing governments are more likely to grant arms export licences than governments of other partisan orientation. The finding is robust to the inclusion of control variables checking for further characteristics of the exporter government. Including interaction terms shows, that left-wing governments care about the human rights protection in importing countries and prefer to export to countries which are not involved in a conflict.
Men vänsterregeringar verkar alltså däremot lägga större vikt vid att exportera till länder som inte är i konflikt med andra.
Hur kan ett resultat som detta, som tyder på en större benägenhet för vänsterregeringar att ge tillstånd till vapenexport, förklaras? Studiens författare, Agnes Brender, skriver:
One explanation might be that issue compensation is taking place. Left-wing governments have to do more because they are perceived as less competent in the policy area (Jensen 2010). In addition, right-wing governments might indeed place a higher emphasis on national security and defence and are therefore less willing to endanger it by selling important technologies to potential enemies, although it would benefit their constituency. Rightwing governments may be more inclined to increase own weapon procurement in order to support the defence industrial base. Another explanation might be that leftist governments avoid military confrontation and show support of allies by sending weapons instead of troops. Finally, left-wing governments might get into difficulty when jobs are at danger, granting more arms exports to reduce the risk of higher unemployment.
I svensk kontext har jag en känsla av att Socialdemokraterna har varit minst lika benägna som borgerliga partier att exportera vapen, vilket i så fall är i linje med denna studies resultat.
En klassisk konflikt mellan vänster och höger i politiken rör synen på omfördelning av ekonomiska resurser. Medan vänstern normalt sett förespråkar omfattande omfördelning, ställer sig högern, såväl den konservativa som den liberala varianten, mer avvaktande eller direkt avvisande. Men vad får människor att stödja omfördelning? Många föreställer sig nog att föreställningar om distributiv rättvisa styr. Det anses orättvist att vissa tjänar och äger mer än andra.
En ny studie, ”Support for Redistribution Is Shaped by Compassion, Envy, and Self-Interest, but Not a Taste for Fairness”, ger oss anledning att tvivla på denna förklaring:
We hypothesize that modern redistribution is perceived as an ancestral scene involving three notional players: the needy other, the better-off other, and the actor herself. We explore how three motivational systems—compassion, self-interest, and envy—guide responses to the needy other and the better-off other, and how they pattern responses to redistribution. Data from the United States, the United Kingdom, India, and Israel support this model. Endorsement of redistribution is independently predicted by dispositional compassion, dispositional envy, and the expectation of personal gain from redistribution. By contrast, a taste for fairness, in the sense of (i) universality in the application of laws and standards, or (ii) low variance in group-level payoffs, fails to predict attitudes about redistribution.
Det verkar alltså som om det inte är människors syn på distributiv rättvisa som styr deras attityder till omfördelning utan tre andra faktorer: barmhärtighet mot dem som har det svårt, avundsjuka och egenintresse.
Ger detta grund för att ifrågasätta krav på omfördelning? Inte nödvändigtvis – man kan förstås tänka sig en politiker som för egen del drivs av en viss syn på rättvisa och som anser omfördelning rättvis även om många väljare vill ha omfördelning av andra skäl. (Och man kan också tänka sig en icke-idealistisk syn på politik där rättvisa spelar en underordnad roll.) Icke desto mindre är det intressant att notera att den retorik omfördelningens vänner använder i politiska sammanhang förefaller utgå från den attityd som icke driver väljarna. (Finns det dock inte fog för att säga att en bärande tanke bakom den svenska välfärdsstaten har varit egenintresse, med ett stort mått av omfördelning för samma personer över tid och med generella system som involverar alla och får dem att känna sig delaktiga?)
Av Jan Stenmark
Många människor strävar efter ett sammanhållet synsätt på tillvaron – en enad, klar, begriplig och vägledande förståelse, såväl av hur världen ser ut och fungerar som vad moralen påbjuder. Man vill se tillvaron – och tänkandet kring hur den är och hur den kan och bör vara – som ett greppbart system. (E. O. Wilsons vision i boken Consilience: The Unity of Knowledge kan kanske sägas representera denna ambition på det vetenskapliga området.)
Detta får mig att tänka på gårdagens och dagens nationalekonomer. De förra föreföll ofta ta stora grepp – de skrev och uttalade sig om övergripande, samhällsrelevanta frågor, ofta med bravur och självförtroende och utifrån något slags systemsyn. Många av dagens nationalekonomer tycks mig däremot präglade av en frånvaro av systemsyn: De tenderar att studera enstaka frågor och tar fram kunskap som sällan låter sig generaliseras, om en viss sak på en viss plats vid en viss tidpunkt. De känner sig obekväma med att uttala sig i större, mer allmänna ekonomiska frågor; de anser sig inte ha en systemförståelse (och kanske också att en sådan systemförståelse inte är uppnåelig på vetenskaplig grund).
Här kan man påminna sig F. A. Hayeks Ekonomiprisföreläsning ”The Pretence of Knowledge”. Apropå det sista stycket i Hayeks föresläsning kan man även påminna sig Adam Smiths varningar för den farlige systemmannen, som tror sig förstå hur det komplicerade samhälle i vilket han lever fungerar och därför vill styra och ställa.
Bernard Williams
Nå, allt detta kom jag att tänka på när jag läste Paul Russells analys av filosofen Bernard Williams sätt att se på moralfrågor – utan ett moraliskt system! Russell skriver:
In an interview that he gave near the end of his life, Williams says that most of his efforts in philosophy are focused on this point: “to make some sense of the ethical as opposed to throwing out the whole thing because you can’t have an idealized version” (Williams’s emphasis). He pursues this fundamental theme by way of his two-sided critique of what he calls “the morality system”. It is two-sided because not only does it aim to discredit the forms of “idealization” that the morality system has encouraged, it also seeks to provide an account of what we are left with when we discard or abandon its assumptions and aspirations. …
We must qualify these observations by pointing out what Williams does not propose to offer his readers. He has, in the first place, no ambition to develop a “philosophical system”. To the extent that he offers an “outlook”, it is one that embodies “a scepticism that is more about philosophy than it is about ethics”. What he is especially sceptical about is “moral theory”, understood as an effort to provide secure philosophical foundations for the morality system. Although many of Williams’s critics take it to be a failing of his philosophy that he offers no substitute for the various “theories” that he rejects, he is clear that it is possible to make sense of human ethical life without relying on “moral theory” of any kind or any of the illusions and distortions it encourages.
Till detta kan läggas att Bernard Williams inte verkade bli arg särskilt ofta. Hänger det ihop med att se tillvaron a-systematiskt, månntro?
Hur man ske se på systemambitioner är inte helt lätt att ta ställning till (för mig). Å ena sidan tycks det mig tilltalande att försöka förstå tillvaron i en samlad ”modell”, liksom det är elegant att bedöma normativa spörsmål i enlighet med ett tydligt, övergripande system. Å andra sidan tenderar jag att se sådana ”modeller” och system som illusioner. Finns de? Och om de finns, är de kunskapsmässigt tillgängliga? Vad händer med människor som tolkar deras existens och eventuella innehåll fel?
John Stuart Mill argumenterade för följande i The Subjection of Women:
That the principle which regulates the existing social relations between the two sexes—the legal subordination of one sex to the other—is wrong in itself, and now one of the chief hindrances to human improvement; and that it ought to be replaced by a principle of perfect equality, admitting no power or privilege on the one side, nor disability on the other.
Men han insåg ett huvudproblem – nämligen att många intog en attityd i frågan på känslomässig grund, vilket gör argument i sak oförmögna att förändra attityden. Han beskriver det här problemet i början av boken:
So long as an opinion is strongly rooted in the feelings, it gains rather than loses in stability by having a preponderating weight of argument against it. For if it were accepted as a result of argument, the refutation of the argument might shake the solidity of the conviction; but when it rests solely on feeling, the worse it fares in argumentative contest, the more persuaded its adherents are that their feeling must have some deeper ground, which the arguments do not reach; and while the feeling remains, it is always throwing up fresh intrenchments of argument to repair any breach made in the old. And there are so many causes tending to make the feelings connected with this subject the most intense and most deeply-rooted of all those which gather round and protect old institutions and customs, that we need not wonder to find them as yet less undermined and loosened than any of the rest by the progress of the great modern spiritual and social transition; nor suppose that the barbarisms to which men cling longest must be less barbarisms than those which they earlier shake off.
Vilken utmaning för den förnuftsinriktade människa som försöker förändra en allmänt spridd attityd genom argument! Men å andra sidan oerhört viktig att känna till och beakta när man ger sig in i den offentliga debatten. Utmaningen är att stå kvar på solid intellektuell grund i sina uppfattningar, att ha kvar viljan och energin att sprida dem vidare – men att också i detta använda sig av medel som talar till känslor.
Den mänskliga historien är präglad av konflikter mellan olika grupper, inom och mellan länder. Civilisationens stora utmaning torde handla om att reducera konflikter och att möjliggöra fredlig samexistens baserad på frivillighet. Ett steg mot en djupare förståelse av vad som ligger bakom gruppers tendens att bete sig skadligt mot andra ges i den nya experimentella studien ”Anti-Social Behavior in Groups” av Michal Bauer, Jana Cahlíková, Dagmara Celik Katreniak, Julie Chytilová, Lubomir Cingl och Tomáš Želinský.
De finner följande:
We show that deciding in a group with randomly assigned real-life peers magnifies aggressive competitiveness: it (i) increases prevalence of anti-social behavior that improves the relative position of their own group but is costly for the decision maker, in-group members, and the victim, and (ii) makes people more willing to seek competition with outsiders. Next, using an integrated design that links literatures on group membership and group decision making, we demonstrate that this psychological effect of deciding in a group context on aggressive competitiveness is the prime source of the difference in the extent of pro-social behavior between unitary groups and individuals, a more important one than a shift towards self-regarding behavior associated with group deliberation. We establish these findings by implementing experiments in the field, among a large and diverse sample of adolescents in Central Europe and East Africa. We observe strikingly similar effects at both sites, which increases our confidence that the preference for competing aggressively when deciding in a group is a deeply rooted and generalizable behavioral response.
Det är alltså så att beslutsfattande i grupp inte främst innefattar egoistiskt beteende, där individer försöker få det så bra som möjligt utan att bry sig om andra, utan att det i huvudsak präglas av anti-socialt beteende, där individer vill försämra för andra även om de själva måste betala för det, så länge den egna gruppens relativa position stärks.
Om vi utifrån detta funderar på civilisationens stora utmaning är en fråga hur förekomsten av anti-socialt beteende kan fås att minska. Kan institutioner som begränsar möjlighet till partialitet och diskriminering, som i den liberala rättsstatstraditionen, ”lägga band på” denna tendens till att skada andra (och i viss mening sig själv)? Eller är sådana institutioner i själva verket i sin tur beroende av frånvaro av anti-sociala attitder? Vad finns då kvar att göra? Kan man t.ex. medvetet, när man funderar på hur ett samhälle organiseras, minska inslag av grupptillhörighet, som enligt forskningen ovan i sig ger upphov till anti-sociala tendenser, såväl i människors mentala förställningar som i faktiska sätt att organisera tillvaron?
Se vidare:
Min favoritsångerska Joan Sutherland som Elvira och Alfredo Kraus som Arturo i Bellinis opera I puritani:
Vilka röster! Och ovanligt med en tenor som kan matcha Sutherland på slutet.
Här kan du ta del av en definition av puritanism.
När jag gick i skolan deltog jag i skolval i samband med att allmänna val avhölls. Det gav ett slags demokratiträning som man kan tänka sig skolar elever i röstande. Men leder ett sådant deltagande till ett högre deltagande i allmänna val? Nej. Detta visas av de svenska statsvetarna Richard Öhrvall och Sven Oskarsson i den nya studien ”Practice Makes Voters? Effects of Student Mock Elections on Turnout”. Forskarna sammanfattar sin studie på följande sätt:
När vi studerar valdeltagandet i riksdagsvalet 2010 finner vi att de elever som har gått i en gymnasieskola som anordnat ett skolval röstar i något högre grad än de elever som gått i en skola utan skolval. De skolor som genomför skolval är dock inte ett slumpmässigt urval av alla skolor, utan de har i högre grad elever från resursstarka hem.
När vi tar hänsyn till sådana skillnader finner vi inte längre någon inverkan på valdeltagande av att ha gått på en skola som anordnat skolval, varken på kort- eller lång sikt. Inte heller när vi delar upp eleverna i grupper efter socioekonomisk bakgrund finner vi att skolvalen har någon betydelse för valdeltagande. Samma avsaknad av effekter av skolval gäller även när vi studerar valdeltagande i 2009 års Europaparlamentsval – ett val där valdeltagandet är betydligt lägre än i riksdagsval.
Att skolval inte leder till ett högre valdeltagande kanske inte är något att sörja över – som jag har påpekat i tidigare inlägg är det långtifrån självklart att ett högre valdeltagande är bättre än ett lågt. Men skolvalen ka ha andra, mer entydigt positiva effekter, som att öka elevers kunskap om det demokratiska systemet och de politiska partierna.
Som läsare av denna blogg nog känner till är jag allmänt kritisk till vidskeplighet. Icke desto mindre finns det många som är vidskepliga – t.ex. de taiwaneser som tror på existensen av en ”spökmånad”. Under denna sjunde månad i månkalendern tros spöken hemsöka Taiwan, och människor är extra försiktiga.
Nu visar en ny studie, ”The Effect of Superstition on Health: Evidence from the Taiwanese Ghost Month”, att denna föreställning om spöken, och de beteendeförändringar den ger upphov till, påverkar sådant som dödlighet:
Our analysis provides evidence that the Ghost Month affects risky behavior, the timing of health-care utilization, and fertility. During the Ghost Month, mortality drops by about 4 percent. Since there is no evidence that deaths were shifted to the period before or after the event, we conclude that the Ghost Month saves (yearly about 316) lives. Our analysis of cause-specific mortalities highlights two causal mechanism. First, there is a reduction in risky behavior. Accidental deaths drop by about 8 percent. This effect is stronger among younger people and driven by cases of drowning and traffic accidents. Second, there is a reduction in non-accidental deaths by about minus 3 percent. This effect is driven by cerebro-cardiovascular diseases, which is in line with a reduction in overall activity and a reduction in stress.
Detta leder in på frågeställning: Om felaktiga uppfattningar om verkligheten har positiva konsekvenser, ska vi undvika att påpeka att uppfattningarna faktiskt är felaktiga – och kanske t.o.m. aktivt sprida dem? Trots att jag har en stark konsekvensetisk ådra är det något i mig – influerad av Russell som jag är – som finner en sådan strategi ytterst tveksam. Kanske för att det finns goda skäl att förvänta sig att ett samhälle i vilket felaktiga uppfattningar tillåts florera på det hela taget inte innefattar bättre utfall än ett samhälle som baseras på ett vetenskapligt förhållingssätt? Jag kommer inte att börja propagera för spökmånaden.
Jag tipsade härförleden om tjeckisk hiphop. Här kommer tre exempel på slovakisk hihop som jag tycker om och som förhoppningsvis kan tilltala även dig.
1. Karlo: Sinatra
2. Kontrafakt: Stokujeme vonku
3. Separ: Praha
År 2006 införde Norge en kvoteringslag som stipulerar att minst 40 procent av styrelserna i börsbolag och statligt ägda bolag skulle vara av vardera könet. Har denna lag varit gynnsam för Norges kvinnor?
Den just publicerade studien ”Breaking the Glass Ceiling? The Effect of Board Quotas on Female Labour Market Outcomes in Norway” (preliminär gratisversion här) finner följande:
We document that the women appointed to these boards post-reform were observably more qualified than their female predecessors along many dimensions, and that the gender gap in earnings within boards fell substantially. However, we see no robust evidence that the reform benefited the larger set of women employed in the companies subject to the quota. Moreover, the reform had no clear impact on highly qualified women whose qualifications mirror those of board members but who were not appointed to boards. Finally, we find mixed support for the view that the reform affected the decisions of young women. While the reform was not accompanied by any change in female enrollment in business education programmes, we do see some improvements in labour market outcomes for young women with graduate business degrees in their early career stages; however, we observe similar improvements for young women with graduate science degrees, suggesting this may not be due to the reform.
Det tycks alltså som om lagen har varit gynnsam för de kvinnor som har kunnat ta plats i styrelserna, men att den inte har lyckats generera några särskilt tydliga, allmänna fördelar för yrkesverksamma kvinnor.
Marginal Revolution uppmärksammar en studie, ”Shared Plates, Shared Minds: Consuming from a Shared Plate Promotes Cooperation”, som finner att människor som äter mat från samma tallrik uppvisar tecken på att vara mer samarbetsvilliga:
[W]e provide empirical support that eating style influences cooperation. We found eating from shared plates requires coordination, leading people to cooperate more with their food consumption partner than when eating from individual plates. This increase in cooperation occurred among friends and strangers, suggesting it does not require interaction partners to feel closer. These results suggest that to increase cooperation, serve food from shared plates (e.g., family style) rather than from individual plates.
Samarbete är i regel bra – men det positiva utfallet av att äta från gemensam tallrik måste vägas mot den psykologiska kostnad som åtminstone jag erfar av dylikt ätande. Jag vill ha min mat för mig själv. Jag finner det stressande när andra tar samtidigt av det jag äter. Jag misstänker att personer som reagerar som jag inte är särskilt samarbetsvilliga till att börja med – och kanske är det vi som, mer än andra, skulle behöva börja äta från gemensam tallrik. Men fastän jag är medveten om denna nya forskning vill jag inte det.
Det neoklassiska rationalitetsbegreppet har utmanats av beteendekonomin, vars betoning av icke-rationalitet i en hel del mänskligt beslutsfattande har fått stor uppmärksamhet och stort genomslag. Ett sätt att beskriva denna utmaning är att mer realistiska, på psykologisk analys grundade antaganden om vad som kännetecknar en ekonomisk beslutsfattare har kommit att föredras. Men det är inte självklart hur psykologi och nationalekonomi ska kombineras.
I den just publicerade artikeln ”Two Types of Ecological Rationality: Or How to Best Combine Psychology and Economics” utvecklar Erwin Dekker och Blaž Remic vad som skiljer och förenar två sådana ansatser, som båda betonar förekomsten av ekologisk rationalitet (ER). Den ena, ER1, representeras av Gerd Gigerenzer och den andra, ER2, av Ekonomipristagaren Vernon Smith. Dessa står i viss kontrast mot det dominerande beteendeekonomiska synsättet, som i artikeln kallas för ”heuristics-and-biases”-programmet (H&B):
H&B has become widely accepted as the standard way of integrating psychology and economics (Angner 2018). The H&B program presents itself as a serious challenge to the neoclassical picture of the rational economic man, and argues that a serious reconsideration of rationality is necessary, since individuals are only boundedly rational (Tversky and Kahneman 1974; Kahneman 2003; Camerer, Loewenstein, and Rabin 2004; Mullainathan and Thaler 2000). The proponents of ecological rationality do not seek to challenge this claim of bounded rationality. They fully accept it – in fact, they sometimes go even further in emphasizing the cognitive limitations of individuals. However, they argue that in the interaction with their (social) environment individuals are nonetheless able to make reasonably good, or as good as rational, decisions, because they are able to use the environment to their advantage through cues or institutional features of that environment.
Men det finns skillnader mellan ER1 och ER2:
ER1, part of Gigerenzer’s fast-and-frugal heuristics approach, is based on the picking up of cues in the environment, which are inputs for heuristics used to arrive at quick decisions. The individual is ‘ecologically rational’ to the extent that the strategies, the heuristics, used are well adapted to her environment. ER2, part of the market-experimental approach developed by Smith, Plott and others, is based on institutional constraints and social and cultural norms, which help the individual to navigate his social environment. The system is ‘ecologically rational’ to the extent that it facilitates this navigation by the individual by means of embedded norms, learning or feedback mechanisms, and leads to outcomes that are efficient in the aggregate. Both the institutional rules and in particular the social norms emerge in the process of social interaction, and represent the cognitive content that is off-loaded to the environment.
I denna figur kontrasteras de tre ansatserna för att kombinera psykologi med nationalekonomi:
Slutsatsen, vad gäller implikationerna för det beteendeekonomiska forskningsprogrammet, är intressant:
It is tempting to accept the standard narrative that modern behavioral economics is the reintroduction of psychology into economics. However, that narrative relies heavily on the idea that there is one economics and one psychology. In this paper, we demonstrate that this narrative is severely complicated when we look at the two conceptions of ecological rationality, which are offered as alternatives to modern behavioral economics and accounts of ‘bounded rationality’. As we have demonstrated, these present two alternative combinations of economics and psychology. The methodological question for economists, therefore, shifts from a concern over whether economics needs psychology to what type of integration of the two fields is desirable and fruitful. … To move forward the fruitful discussion between these different programs, it is important to realize that such deep methodological differences exist. Psychology is and will remain relevant to economics, as is by now broadly accepted. But importing parts of another discipline, or even merging the two, should not and cannot occur without a good understanding of which goods we are importing.
Själv är jag (likt David Levine) mindre övertygad om värdet av integration av psykologi och nationalekonomi, men givet att man är positivt inställd till en sådan utveckling kan denna artikel erbjuda grund för en del nyttiga reflexioner. Inte minst finner jag det fascinerande att, likt Gigerenzer, peka på att det finns kognitiva genvägar och att, likt Smith, peka på att det finns informella och formella institutioner som har förmåga att få människor att nästan förefalla rationella.
Läs mer:
Fastän jag har en stark dragning till Schopenhauers syn på världen – t.ex. ogillar jag starkt, liksom han gör, oljud – får jag nog medge att jag ser Buddha som ett större föredöme i detta fall (jag blir nästan aldrig arg).
Från Existential Comics.
John Stuart Mill i essän ”Bentham”:
Every circumstance which gives a character to the life of a human being, carries with it is peculiar biases; its peculiar facilities for perceiving some things, and for missing or forgetting others. But, from points of view different from his, different things are perceptible; and none are more likely to have seen what he does not see, than those who do not see what he sees. The general opinion of mankind is the average of the conclusions of all minds, stripped indeed of their choicest and most recondite thoughts, but freed from their twists and partialities: a net result, in which everybody’s particular point of view is represented, nobody’s predominant. The collective mind does not penetrate below the surface, but it sees all the surface; which profound thinkers, even by reason of their profundity, often fail to do: their intenser view of a thing in some of its aspects diverting their attention from others. The hardiest assertor, therefore, of the freedom of private judgment—the keenest detector of the errors of his predecessors, and of the inaccuracies of current modes of thought—is the very person who most needs to fortify the weak side of his own intellect, by study of the opinions of mankind in all ages and nations, and of the speculations of philosophers of the modes of thought most opposite to his own. It is there that he will find the experiences denied to himself—the remainder of the truth of which he sees but half—the truths, of which the errors he detects are commonly but the exaggerations.
För snart två decennier sedan framförde jag tesen att många människors negativa inställning till homosexualitet har känslomässig, snarare än intellektuell eller förnuftsmässig, grund – se min lilla essä ”The Emotional Origin of Homophobia”. Att en känsla av avsmak rent allmänt spelar roll för hur människors moraliska attityder ser ut är väl belagt – se t.ex. ”On Disgust and Moral Judgments: A Review”.
Nu finner dels en metaanalys, dels en experimentell studie, belägg för att en känsla av avsmak inför homosexualitet påverkar människors grad av ”homonegativitet” (ett begrepp som används allt mer i litteraturen istället för begreppet homofobi):
Förvisso är forskningen på detta område inte den metodologiskt starkaste och därmed att betrakta som preliminär, men resultaten tyder ändå på att en emotionell komponent har betydelse för många människors negativa attityder mot homosexualitet. Om så är fallet indikerar det att försök att med rationella argument påverka homonegativa personer kan vara lönlösa. Det jag tror kan fungera är att sådana personer får kännedom om att vänner, kollegor och familjemedlemmar är homosexuella – genom öppenhet från homosexuella som de känner och tycker om, men som de inte visste var homosexuella, kanske den emotionellt grundade avsmaken kan avta och rentav förbytas i en positiv känsla.
För Michel Foucaults något annorlunda syn, se inlägget ”Den hotfulla kärleken”.
Addendum: Se även ”Disgust Sensitivity Relates to Attitudes toward Gay Men and Lesbian Women across 31 Nations”.
Francis Bacon, Head VI (1949), 91,4 x 76,2 cm:
Som läsare av denna blogg nog minns har jag förmedlat en och annan kritik av beteendeekonomi. Nu noterar jag en synnerligen intressant Twitter-tråd av Harvard-ekonomen Moshe Hoffman, som förvisso erkänner förtjänster i såväl beteendeekonomin som det nära relaterade fältet experimentell ekonomi men som också, på ett pregnant och koncentrerat sätt, noterar ett antal svagheter. Läsning anbefalles!
Tråden illustrerar också hur värdefull Twitter kan vara som källa till viktig information och stimulerande tankegångar. Det gäller att följa rätt personer, helt enkelt. Och de finns. (Se Tyler Cowens lilla lovprisning av Twitter.)
Ett maffigt tonspråk!
Nyligen presenterade jag en del studier som indikerar att intelligens är relaterad till politiska attityder. Enligt studien ”Effects of Physical Attractiveness on Political Beliefs” (preliminär gratisversion här) verkar mänsklig skönhet också vara det:
Controlling for socioeconomic status, we find that more attractive individuals are more likely to report higher levels of political efficacy, identify as conservative, and identify as Republican.
Detta stämmer väl överens med resultat i min forskning med Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, som vi presenterar i ”The Right Look: Conservative Politicians Look Better and Voters Reward It”. Där visar vi att vackra politiker på högersidan belönas mer av väljarna för sin skönhet än politiker på vänstersidan; men också att högerpolitiker i genomsnitt ser bättre ut.
Hur menar vi att denna koppling mellan skönhet och en ideologisk högerorientering kan förklaras?
A simple economic explanation of the appearance gap in favor of the right is that beautiful people earn more money (Hamermesh and Biddle, 1994, Mobius and Rosenblat, 2006, Scholz and Sicinski, 2015), and the more people earn, the more they are inclined to oppose redistribution (Alesina and Giuliano, 2011) and, arguably, to support, get active in and represent parties to the right. A more general psychological explanation could be that good-looking people are more likely to perceive the world as a just place, since they are treated better than others (Langlois et al. 2000), achieve higher status (Anderson et al. 2001) and are happier (Hamermesh and Abrevaya, 2013) – and a frequent reason for people to sympathize with the left is a perception of the world as unfair.7 In line with this, it has been found that greater self-reported attractiveness is negatively related to a preference for egalitarianism, typically associated with the left: The more beautiful people consider themselves, the less they are in favor of redistribution (Price et al., 2011, Belmi and Neale, 2014).
Det är viktigt att förstå hur politik faktiskt fungerar. Visst spelar sakfrågor (rätteligen) en stor roll, men andra faktorer, som utseende, spelar nog en större roll än många tror. En skicklig politisk analytiker beaktar detta för att bättre förstå, och kanske också ta sig fram och få bättre genomslag i, politiken. Den riktigt ambitiöse kan försöka ändra hur politiken fungerar på denna punkt. Lättare sagt än gjort, tror jag.
Cecil Beaton
Jag rekommenderar den dokumentär om Cecil Beaton som visas på Svt Play (t.o.m. den 9 febuari 2019). Som Wikipedia beskriver honom:
Sir Cecil Walter Hardy Beaton, CBE (14 January 1904 – 18 January 1980) was an English fashion, portrait and war photographer, diarist, painter, interior designer and an Oscar–winning stage and costume designer for films and the theatre.
Det jag slogs mest av i filmen var hur estetiken styrde honom genom allt. När London bombades under andra världskriget tog han många bilder, och en sak som skiljde hans foton från andras var att han även i de hemskaste av omständigheter lyfte fram den skönhet som trots allt stod att finna. T.ex. tog han bilder av vackra soldater. För mig, som upplever skönhet som det kanske mest meningsskapande och glädjande i livet, är detta syn- och tillvägagångssätt ytterst inspirerande. Det går att anlägga ett estetiskt perspektiv på i stort sett allt – även i krig.
Men är det inte ytligt? Ska man inte se hemskheten för vad den är och se och acceptera livets brutalitet? Kanske det, men givet insikten om livets fundamentala meningslöshet måste människan, för att inte gå under, ”skapa” mening. Om det sålunda är möjligt att finns livsglädje i skönhet är det eftersträvansvärt att söka efter, ta del av och (likt Beaton) sprida skönhet, även – och kanske särskilt – i svåra tider och situationer.
Man behöver inte (enbart) tolka det estetiska perspektivet som att man lägger stor vikt vid skönhet; man kan (även) tolka det i ett metaperspektiv. Det går att se livet som ett slags teater vars form är minst lika väsentlig som dess hårda innehåll – och vars form inte är helt huggen i sten utan i många stycken förändrings- och tolkningsbar. Kanske kan man säga att det handlar om att spela människa, snarare än att vara det.
Slutligen ser jag inte ett estetiskt perspektiv som oförenligt med allvar och hårt arbete. Kanske blir det t.o.m. enklare att utföra det senare med upplevelser av skönhet och med en metasyn som i viss mån ”tar bort allvaret” i något slags fundamental mening men som ändå möjliggör en konstruktion av allvar – eller en syn på allvar som fiktion.
Ta en titt på Beatons fotografier av kändisar här.
Det tycks klart att barn vars mödrar är tonåringar då de föds utvecklas sämre i livet än andra barn. Hur kommer det sig? En förklaring är selektion: att de som får barn i tonåren har en rad egenskaper och erfarenheter som i sig påverkar barnens utfall i olika avseenden. Ny forskning från Norge beaktar denna typ av förklaring genom att jämföra barn som är kusiner:
[U]sing Norwegian administrative data that links individuals across three generations, we compare the outcomes of children born to a teen mother with the outcomes of children born to her sisters (that is, we compare outcomes of cousins). In this way, we allow for negative selection into teen motherhood by controlling for all family background characteristics (observed and unobserved) of teen mothers that are common across sisters.
När man tar hänsyn till betydelsen av tonårsmödrarnas bakgrund är det fortfarande så att det finns en negativ effekt på barnen av att ha en tonårsmamma:
With all controls included, we find that children born to teen mothers have cognitive test scores that are 13 percent of a standard deviation lower, complete half a year less of schooling, have four percent lower earnings at age 30, and are three percentage points more likely to have a teen birth themselves.
Vad kan förklara denna kvarstående negativa effekt? Forskarna finner att tre faktorer spelar roll: mödrarnas beteende (i synnerhet rökning), brist på pengar – samt fäder med diverse problem:
[P]aternal quality is much lower for children born to teen mothers even once we control for observable and unobservable characteristics of the teen mother. The ”partners” of teen mothers score significantly lower on a cognitive test at age 18, are shorter (consistent with diminished nutrition in childhood), and are less likely to have started academic high school at age 16.
Det är alltså inte bara brist på pengar, eller rökning, som förklarar dessa barns sämre utveckling. Deras problematiska fäder utgör en nog så viktig förklaring. Hur kommer man till rätta med den problematiken?
Jag vill tipsa om några studier som tyder på att intelligens är relaterad till uppfattningar i politiska frågor. Närmare bestämt verkar intelligens gå att förknippa med mer liberala uppfattningar i sociala/kulturella frågor:
Vissa oroar sig för invandringens politiska konsekvenser. En möjlig sådan konsekvens rör hur människor röstar. T.ex. kan man oroa sig för att de sedan tidigare boende i ett land i allt högre grad börjar rösta på högerpopulistiska, invandringskritiska partier. Finns det grund för denna typ av oro?
Studien ”Skill of the Immigrants and Vote of the Natives: Immigration and Nationalism in European Elections 2007–2016” kommer fram till följande:
In this paper we document the impact of immigration at the regional level on Europeans’ political preferences as expressed by voting behavior in parliamentary or presidential elections between 2007 and 2016. We combine individual data on party voting with a classification of each party’s political agenda on a scale of their ”nationalistic” attitudes over 28 elections across 126 parties in 12 countries. … [L]arger inflows of highly educated immigrants were associated with a change in the vote of citizens away from nationalism. However the inflow of less educated immigrants was positively associated with a vote shift towards nationalist positions. These effects were stronger for non-tertiary educated voters and in response to non-European immigrants. … Conversely, immigration did not affect electoral turnout.
Det tycks alltså som att det, för invandringsvänliga och högerpopulismkritiska personer, finns en trade-off här. Vill man hjälpa de mest utsatta – lågutbildade invandrare från icke-europeiska länder – verkar det kunna ge obehagliga politiska reaktioner i delar av den inhemska befolkningen. Notera dock att attityderna till högutbildade invandrare är mer positiva och att deras ankomst kan ske utan att de nationalistiska partierna når framgångar i val. Avspeglas denna välvilliga attityd möjligen i den (enligt min mening ytterst berättigade) upprördhet som många svenskar har visat de högutbildade invandrare som regelmässigt ”kompetensutvisas” från Sverige?
Ny forskning tyder på att män kan bli mer jämlika i sina attityder av att ha unga döttrar. I studien ”The ‘Mighty Girl’ Effect: Does Parenting Daughters Alter Attitudes towards Gender Norms?” fastslår forskarna:
We study the effect of parenting daughters on attitudes towards gender norms in the UK; specifically, attitudes towards the traditional male breadwinner norm in which it is the husband’s role to work and the wife’s to stay at home. We find robust evidence that rearing daughters decreases fathers’ likelihood to hold traditional attitudes. This result is driven by fathers of school-aged daughters, for whom the effects are robust to the inclusion of individual fixed effects. Our estimates suggest that fathers’ probability to support traditional gender norms declines by approximately 3%age points (8%) when parenting primary school-aged daughters and by 4%age points (11%) when parenting secondary school-aged daughters. The effect on mothers’ attitudes is generally not statistically significant.
En illustration ges i denna figur:
Genomsnittliga attityder mot traditionella könsnormer
Urvalet består av par med minst ett barn i hushållet. Panel A visar genomsnittligt instämmande i påståendet ”mannen ska jobba och frun stanna hemma” (skala 1–5), uppdelat på barnens kön. Panel B visar andelen observationer med ”traditionella attityder” när den beroende variabeln är binär, uppdelat på barnens kön.
Dessa skillnader för fäderna beläggs sedan i studien genom noggrann statistisk analys. Forskarna kan inte fastslå mekanismen bakom resultaten men tror att det handlar om att män med döttrar får en direkt och stark inblick i flickors liv och villkor. Detta antyder bl.a. att mäns attityder till könsroller inte är skrivna i sten utan att de kan förändras med upplevelser under livets gång. Frågan är bara: Hur går det att påverka män med ”traditionella attityder” som inte har döttrar? Om man så önskar göra. Och en slutlig fundering: Vad fick fäder att vid en viss punkt i historien bli känsliga för hur deras döttrars framtid såg ut? Varför påverkades inte män under medeltiden på detta sätt och blev jämställdhetsinriktade? Krävs en viss ”kulturell öppenhet” eller modernitet först, som i kombination med döttrar ger fäder en impuls att bry sig om deras väl och ve i vidare mening?
Se tidigare inlägg:
I den lilla artikeln ”Odysseus Syndrome: Nihilism by Proxy” beskrivs två fall av vad som kallas Odysseus-syndromet: den felaktiga föreställningen att någon man känner är död.
Jämför med Cotard-syndromet: den felaktiga föreställningen att man själv är död. Här beskrivs ett fall.
När islam diskuteras – vilket ju rätt ofta sker – fokuseras mest på dess värderingar och dess syn på lagstiftning (sharia). Men Timur Kuran uppmärksammar den forskning som undersöker denna religions ekonomiska konsekvenser. I översiktsartikeln ”Islam and Economic Performance: Historical and Contemporary Links”, nyligen publicerad i Journal of Economic Literature, presenterar han vad nationalekonomiska studier på området har kommit fram till (sedan 1997). Genomgången är omfattande och obligatorisk läsning för var och en som vill bilda sig en uppfattning i denna fråga.
Några av de resultat som presenteras:
Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance hardly affects Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital out of commerce and into rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by restraining the development of civil society.
Själv tycker jag inte minst att den negativa kopplingen mellan islam och social tillit är intressant. (Christian Bjørnskov och jag har tidigare funnit att religiositet i allmänhet är negativt relaterad till social tillit.) Kuran skriver mer om saken:
Low generalized trust, which harms economic performance by narrowing the domain of feasible exchanges, is a legacy of the Muslim world’s history. Not until the 1850s, and in some places much later, were institutions conducive to impersonal exchange put in place. Prior to the transplant of modern commercial and financial laws to replace indigenous institutions dating from the Middle Ages, personal exchange was the norm. Commercial contracts involved natural people known to one another. Enterprises were small and short-lived. No demand existed for the firm, which is a profit-seeking organization meant to outlive its founders and employees. Commercial capital accumulation was severely limited. The legal system responsible for low generalized trust developed in the early Islamic era, the 7th to 10th centuries. High inequality of land productivity, which favored predation over production as an enrichment strategy and also encouraged income redistribution, may have 80 contributed to its specifics.
Denna syn knyter an till Henrik Jordahls och min studie om att kvaliteten på de legala institutionerna kan vara viktig för social tillit. Men hur man reformerar institutioner i en situation med låg tillit, där det dessutom finns inslag i den dominerande religionen som verkar mot att etablera tillitsstimulerande institutioner, är inte helt enkelt att se.
Följ gärna Timur Kuran på Twitter.
Mark Rothko, Untitled [Blue, Green and Brown] (1952):
På senare år har andelen kvinnor i de församlingar som beslutar om penningpolitiken runtom i världen ökat, även om andelen alltjämt är låg. Se denna figur:
Hur kan detta ha påverkat den penningpolitik som förs? Min gissning var att kvinnor är mer duvaktiga, dvs mer benägna att för en given inflationstakt förespråka låga räntor. Enligt den nya studien ”Do Women Matter in Monetary Policymaking?”, baserad på data från 103 länder under perioden 2002–2016 och varifrån figuren ovan kommer, förhåller det sig tvärtom:
We show that central bank boards with a higher proportion of women set higher interest rates for the same level of inflation. This suggests that women board members have a more hawkish approach to monetary policy.
Tittar man på storleken av denna effekt ser man att den inte är negligerbar. Forskarna sammanfattar:
In terms of magnitude, an increase of one percentage point in inflation results in an interest rate that is 30 basis points higher in a central bank with a 50% share of women members compared to the rate with a 10% share of women.
De genomför också en detaljanalys av Sveriges riksbank:
We confirm this cross-country result in a more granular analysis, where we look at the voting behaviour of members of the executive board of the Sverige Riksbank during the period 2000-2017. A detailed analysis of the voting behaviour of each member of the Riksbank’s Executive Board confirms that, in each meeting, women were more likely than men to propose a change towards a higher interest rate.
Förvånande resultat för mig, som sagt, som kanske styrs lite väl mycket av föreställningen att kvinnor tenderar att inta ”mjukare” hållningar i policyfrågor.
Jag tittar nu på serien Baby Ballroom på Netflix, en serie om barn och ungdomar som dansar tiodans (och tar det på allvar). Är man det minsta intresserad av dans och dansvärlden – och av att se begåvade och drivna ungdomar arbeta hårt för att nå sina mål – rekommenderar jag serien. Tre små reflexioner:
Estetik: Tiodans handlar förstås först och främst om dansen i teknisk och dramatisk mening, men därutöver är det estetiska viktigt på ett speciellt sätt. Frisyrer, smink och kläder spelar stor roll. (En klänning kan kosta uppemot 30 000 kr!)
Föräldrar: Överlag är föräldrarna i serien okunniga om dans (men tycker om det de ser), väldigt krävande (det är vinst som räknas; kanske som föräldrar med barn som sportar) och synnerligen överviktiga (i 80% av fallen).
Sexuell läggning: Detta tycks vara ”elefanten i rummet”. Det verkar viktigt, i synnerhet för föräldrarna, att betona att pojkar som dansar kan retas för att vara homosexuella bara för att de dansar (och deltagaren Jamie hade därför tidigare dolt sitt dansande för sina skolkamrater). Det stämmer förstås att heterosexuella danskillar felaktigt kan antas vara homosexuella och att de kan retas för detta. Men det som ingen verkar vilja erkänna är att det inte är osannolikt att en hel del av pojkarna faktiskt är homosexuella (även om de ännu i många fall är för unga att riktigt inse eller acceptera det själva). När rektorn på Jamies skola berättade att han dansar tiodans betonade Jamie sedan att andra pojkar gott kunde börja dansa eftersom det fanns fina flickor att dansa med. Ingen verkar fråga sig hur homosexuella ungdomar känner sig när alla säger (eller känner sig manade att säga): ”Nej, det är bara fördomar!”
Min favorittiodans: quickstep!
I dag är det 100 år sedan kvinnor fick rösträtt i kommunalval Sverige. Vad kan kvinnlig rösträtt och kvinnligt röstande ha för ekonomisk-politiska konsekvenser? Några studier:
Mitt intryck av litteraturen är att kvinnliga väljare har ändrat politikens inriktning i många länder mot mer av vad man i vid mening kan kalla socialpolitik (och mot mer protektionism). Det verkar dock mindre klart att statens storlek som andel av BNP har så mycket med kvinnligt röstande att skaffa; och om något verkar mer av budgetbalans uppnås när kvinnor deltar i röstandet.
Det råder ingen brist på högintressanta tankar och observationer i Mark Lillas essä ”Two Roads for the New French Right”, om den nya rörelse av konservativa som återfinns i Frankrike och som kanske har fränder i ett antal andra europeiska länder. Måhända en och annan även i vårt land. Jag tänkte ge fem små kommentarer.
1. Min första reaktion rör den grundsyn på människa och samhälle som genomsyrar denna rörelse. Här framtonar en bild av ett traditionellt liv där människor är fast rotade i familj och lokalsamhälle, med hinder för rörlighet såväl för människor och kapital. Gemenskapen är relativt uniformistisk och kulturellt präglad, Individualism avvisas i hög grad. Som Marion Maréchal uttrycker det:
We don’t want this atomized world of individuals without gender, without fathers, without mothers, and without nation.
Det kosmopolitiska synsättet ses här som Det Stora Hotet. Detta gör denna rörelse till anatema för mig – som älskar det kosmopolitiska, frihet, autonomi samt möjlig och faktisk rörelse! (Ett sådant liberalt synsätt innebär inte nödvändigtvis atomisering, men ger utrymme för atomisering för dem som, liksom jag, önskar det.)
2. Min andra reflexion rör något Lilla skriver då han kontrasterar de nya konservativa med två andra politiska synsätt: den etablerade vänstern och högern:
Whatever one thinks of these conservative ideas about society and the economy, they form a coherent worldview. The same cannot really be said about the establishment left and right in Europe today. The left opposes the uncontrolled fluidity of the global economy and wants to rein it in on behalf of workers, while it celebrates immigration, multiculturalism, and fluid gender roles that large numbers of workers reject. The establishment right reverses those positions, denouncing the free circulation of people for destabilizing society, while promoting the free circulation of capital, which does exactly that. These French conservatives criticize uncontrolled fluidity in both its neoliberal and cosmopolitan forms.
Jag ser en en ytterligare kombination: den ”neoliberala”, som välkomnar såväl ekonomisk som kulturell fluiditet. Med Lillas terminologi utgör den då det andra koherenta alternativet. Det verkar vara denna kombination som den nya konservativa rörelsen avskyr allra mest. Det är den jag själv sympatiserar med.
3. Den tredje tanken jag fick rör hur man som ”neoliberal” ska förhålla sig till den faktiska politiska utmaning som de nya konservativa utgör och, befarar jag, alltmer kommer att utgöra. Antag att deras syn på människa och samhälle, och på den ekonomiska och kulturella fluiditet som ska tillåtas, vinner gillande hos ett stort antal väljare framöver, kanske en majoritet. Ska man då kompromissa med sin liberala idealpunkt för att försöka få fler väljare och undvika att de nya konservativa får makten? Eller ska man trots allt satsa på att torgföra det mer renodlade liberala programmet? Jag berör frågan i denna ledare i Ekonomisk Debatt och lutar åt det senare synsättet. Men jag får erkänna att jag inte är säker på den strategin. Jag frågar mig om det förväntade liberala genomslaget inte kan bli större med ett inslag av kompromissande. Jag vacklar. Lilla skriver om en sådan alternativ höger, som går de nya konservativa till mötes en bit:
One possibility is that a renewed, more classical organic conservatism could serve as a moderating force in European democracies currently under stress. There are many who feel buffeted by the forces of the global economy, frustrated by the inability of governments to control the flow of illegal immigration, resentful of EU rules, and uncomfortable with rapidly changing moral codes regarding matters like sexuality. Until now these concerns have only been addressed, and then exploited, by far-right populist demagogues. If there is a part of the electorate that simply dreams of living in a more stable, less fluid world, economically and culturally—people who are not primarily driven by xenophobic anti-elitism—then a moderate conservative movement might serve as a bulwark against the alt-right furies by stressing tradition, solidarity, and care for the earth.
4. Det förvånar mig att de nya konservativa är så negativt inställda till homosexualitet och till ett erkännande av och stöd för ett samliv mellan personer av samma kön (kulturellt och legalt). Lilla verkar lika förvånad:
What these young Catholics can’t see is that gay couples wanting to wed and have children are looking to create such families and to transmit their values to another generation. There is no more conservative instinct.
Just så. Många homosexuella eftersträvar nu vad man närmast får etikettera som ett konservativt sätt att leva (inte helt i min personliga smak, men jag välkomnar en konservativ livsstil för dem som så önskar). Andrew Sullivan argumenterade för samkönade äktenskap redan 1989 i artikeln ”Here Comes the Groom: A (Conservative) Case for Gay Marriage”.
5. Slutligen noterar jag att de nya konservativa motsätter sig surrogatmödraskap. Marion Maréchal:
Today even children have become merchandise. We hear in public debates that we have the right to order a child from a catalogue, we have the right to rent a woman’s womb.
Denna typ av marknadsfientliga retorik och hållning gör att de nya konservativa har en hel del gemensamt med många inom vänstern: Ekonomiska inslag anses ”förfular”, fördärva och förstöra beslut utanför traditionella marknaders ram. ”Neoliberaler” som jag ser det däremot som en väg mot större preferenstillfredsställelse, vilket vi gillar.
Den nya franska konservatismen ter sig från mina utgångspunkter alltså synnerligen frånstötande. Utgör den den stora, kommande utmaningen för ”neoliberaler” i en tid när vänstern redan är försvagad? Bär den delar av vänsterns arv (på det ekonomiska området)?
Får jag, inför helgen, rekommendera en av mina musikaliska favoriter? Det rör sig om den tjeckiske hiphop-artisten Smack (som egentligen heter Jakub Janeček och som verkar inom den del av hiphopen som kallas grime, med snabba låtar).
Kanske kan du få ny musikalisk inspiration från min topp 5-lista?
1. Temno:
2. Tak se hejbej:
3. Nemůžeš prcat se mnou:
4. Tancuj:
5. Piko je všechno:
Det är bäst att inte veta vad texterna betyder. Men visst låter tjeckiskan härligt brutal – och märkligt inspirerande?
Det är ett välkänt faktum att människor i Sverige i hög grad litar på andra – den sociala tilliten är bland den högsta i världen. Ca 2/3 säger att det går att lita på människor i allmänhet. Men hur stabil är denna attityd?
Det undersöks av Andreas Bergh och Richard Öhrvall i studien ”A Sticky Trait: Social Trust Among Swedish Expatriates in Countries with Varying Institutional Quality”, accepterad för publicering i Journal of Comparative Economics. De studerar tillitens utveckling hos svenskar som har flyttat till andra länder. Vad händer med den? Från deras svenska sammanfattning:
Vi undersöker ett urval om cirka 2 700 utlandssvenskar och det visar sig att utlandssvenskar har ännu högre tillit än svenskar i genomsnitt. I de allra flesta fall är tilliten också oberoende av hur länge man har levt i det nya landet, vilket ger stöd för teorin om tillit som en trögrörlig del av människors personlighet.
Undantaget är utlandssvenskar som vid ganska unga år (30 år eller yngre) flyttade till länder med hög korruption, låg tillit eller dåligt fungerande rättsväsende. I dessa fall syns tydligt att tilliten är lägre om man bott en längre tid i det nya landet. Detta resultat ger stöd för teorin att samhällsinstitutioner påverkar tilliten.
Ungas tillit påverkas alltså negativt av att bo länge i ett korrupt land, men effekten är starkast i början. Det syns emellertid inga tecken på att utlandssvenskars tillit faller under den nivå som svenskar som är kvar i Sverige har. En tänkbar tolkning av detta är att flytten utomlands fungerat som en ’reality check’ som normaliserar utlandssvenskar med osedvanligt hög tillit.
Bortsett från denna effekt tycks alltså tillit vara en motståndskraftig attityd som kan överleva även i länder med betydligt sämre fungerande samhällsinstitutioner än Sveriges.
Fascinerande resultat! Kanske kan de tolkas som ett visst stöd för det Henrik Jordahl och jag fann i vår studie ”Free to Trust: Economic Freedom and Social Capital”, att kvaliteten på de rättsliga institutionerna har förmåga att skapa tillit. Åtminstone i yngre år. Men när tilliten väl är på plats verkar den alltså i regel robust.
Kapitalismen kämpar med ett imageproblem.
Lyssna gärna till Luigi Zingales på EconTalk, där han talar om capitalism and crony capitalism.
I tider av global uppvärmning och förändrade nederbördsmönster runtom i världen uppstår en viktig fråga: Hur påverkas länders förmåga till ekonomisk utveckling av mängden nederbörd? Detta undersöks i den nya studien ”Precipitation and Economic Growth”, som studerar sambandet i drygt 150 länder under tidsperioden 1951–2013:
Our major findings, which turn out to be robust in a large number of stability tests, is that rainfall primarily matters only in the group of less developed and comparatively poor countries. For this country group we find a systematically negative impact of rainfall shortages on economic growth which last for more than a decade, indicating that the effects of overly dry periods go well beyond the short-term effect of crop-failure. Interestingly enough, rainfall surpluses turn out to have no significant growth effects. We also show that the effects for poor countries are not driven by the group of Sub Saharan African countries
Icke så bra när regnet uteblir i fattiga länder, alltså, i den mån man unnar dessa att bli bli rikare.
Det har blossat upp en metadebatt om Sara Danius klänning i samband med årets Nobelprisutdelning. Frågan rör om det ska anses försvarbart att uppmärksamma klänningen – är det inte ett tecken på dekadens att fokusera på något så ytligt när vi egentligen bör tala om Nobelpristagarnas vetenskapliga bidrag?
Mitt svar är nej. Jag anser inte att man bör ställa framstående vetenskap och glimrande estetik mot varandra. Båda är värda att uppmärksamma, diskutera och hylla! Angående synsättet att det skulle vara ytligt att bry sig om utsidan, vill jag låta Lord Henry Wotton komma till tals:
It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.
Men är det inte naivt att tro att båda kan få tillräckligt utrymme? Om klänningar hamnar i fokus finns inte tid eller plats för rapportering om vetenskap, kanske någon menar. Måhända, men jag tror att många har förmåga att uppskatta och notera bådadera; och i vilket fall att de som främst lockas av det estetiska knappast skulle uppmärksamma det vetenskapliga mer om alla på Nobelprisutdelningen var gråtrist klädda.
Det är en utmaning för vetenskapssamhället att göra vetenskapen spännande och intressant för en bredare publik! (Själv tycker jag att Nobelstiftelsen lyckas bra med att i media föra ut kunskap om vad pristagarna har gjort.) Klarar man inte av konkurrensen från en klänning är problemet inte att människor tycker om att notera och diskutera klänningar.
Se även inlägget ”Ska vi bara bry oss om insidan?”.
Vad händer vid rökförbud i skolor? Den frågan har studerats i Tyskland, och resultaten återfinns i ”Goodbye Smokers’ Corner: Health Effects of School Smoking Bans” (preliminär gratisversion här):
[W]e find that for individuals affected by a smoking ban during their school time, the propensity toward smoking declines by 14 to 22 percent, while the number of smoked cigarettes per day decreases by 19 to 25 percent.
Det intressanta här tycker jag är att ett partiellt förbud – på skolor – sätter ett sådant avtryck. En möjlig liberal förbudsansats är att tillåta enskilda aktörer (som skolor, restauranger och bussbolag) att förbjuda beteenden de ogillar, utan att dessa beteenden förbjuds tout court.
Yves Saint Laurent, bröllopsklänning (1965).
Svenska forskare är duktiga på att studera effekter av att helt plötsligt få pengar. Mikael Elinder, Oscar Erixson och Henry Ohlsson finner t.ex. i studien ”The Impact of Inheritances on Heirs’ Labor and Capital Income” att arvtagares arbetsinkomster faller i flera år efter mottagandet av ett arv. David Cesarini, Erik Lindqvist, Matthew Notowidigdo och Robert Östling visar i studien ”The Effect of Wealth on Individual and Household Labor Supply: Evidence from Swedish Lotteries” att arbetsinkomsterna faller efter en lotterivinst. Dessa resultat är kanske inte så konstiga. Får man plötsligt ökad förmögenhet klarar man av ekonomiskt att arbeta mindre.
En effekt av arv blir därför också lägre inkomstskatteintäkter från arvtagare. Antag att en arvsskatt infördes. En sådan skulle ge skatteintäkter i sig – men genom att motverka arvtagarnas minskning av sitt arbetsutbud skulle den också kunna leda till högre skatteintäkter av arbetsinkomst jämfört med en situation utan arvsskatt. En double whammy för finansdepartementet!
En ny studie ”Inheritance Taxation and Wealth Effects on the Labor Supply of Heirs” visar nu hur stor denna effekt kan förväntas vara. Se denna illustration (från forskarnas sammanfattning av sin studie) av den beräknade storleken som en funktion av hur välinformerade arvtagare är om storleken på sina arv. Som synes varierar effekten mellan 8,5 och 10 procent. Om en arvsskatt ger 100 kr till statskassan, leder den också till 8–10 kr i högre inkomstskatteintäkter.
Detta resultat kan göra att en arvsskatt ter sig mer attraktiv, allt annat lika, men det kan vara värt att påminna sig varför regeringen Persson 2004 valde att avskaffa den (t.ex. att den i praktiken drabbade medborgarna olika och godtyckligt, att den inte drog in särskilt mycket pengar, att den försvårade generationsskiften i små och medelstora företag och att den fick framgångsrika entreprenörer att lämna Sverige).
När Operabaletten i Paris presenterar sig sker det med oöverträffad stil! Jag tittar om och om igen.
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.