Hur ofta hör man inte att det är insidan, inte utsidan, som bör spela roll när vi bestämmer oss för vilka vi ska umgås med eller uppskatta? Det är alltså personligheten, inte utseendet, som anses ska avgöra vilka som ingår i bekantskapskretsen eller vilka vi rent allmänt uppskattar. Med personlighet kan avses allt möjligt: talang, intelligens, snällhet, omtänksamhet etc. Motsatt uppfattning anses ytlig.

Detta håller inte Lord Henry Wotton med om:

It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.

Beakta denna fyrfältare, som anger fyra uppfattningar om grunder för att umgås med eller uppskatta andra människor:

Den allmänna synen säger att umgänge och uppskattning i fallen (1) och (2) är acceptabla. Lord Wottons syn säger att umgänge och uppskattning i fallen (1) och (3) är acceptabla. Min egen syn är att umgänge och uppskattning i fallen (1), (2) och (3) är acceptabla. Det mest intressanta fallet är (3), och Lord Wotton och jag är, till skillnad från många andra, eniga om att det är helt legitimt att umgås med eller att uppskatta en person enbart pga. dennes skönhet.

Om du vill veta mer om varför jag har denna syn, se min lilla essä med den pretentiösa titeln ”Valuing Human Beauty: A Philosophical Defense”.