Ska vi bara bry oss om insidan?

Hur ofta hör man inte att det är insidan, inte utsidan, som bör spela roll när vi bestämmer oss för vilka vi ska umgås med eller uppskatta? Det är alltså personligheten, inte utseendet, som anses ska avgöra vilka som ingår i bekantskapskretsen eller vilka vi rent allmänt uppskattar. Med personlighet kan avses allt möjligt: talang, intelligens, snällhet, omtänksamhet etc. Motsatt uppfattning anses ytlig.

Detta håller inte Lord Henry Wotton med om:

It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.

Beakta denna fyrfältare, som anger fyra uppfattningar om grunder för att umgås med eller uppskatta andra människor:

Den allmänna synen säger att umgänge och uppskattning i fallen (1) och (2) är acceptabla. Lord Wottons syn säger att umgänge och uppskattning i fallen (1) och (3) är acceptabla. Min egen syn är att umgänge och uppskattning i fallen (1), (2) och (3) är acceptabla. Det mest intressanta fallet är (3), och Lord Wotton och jag är, till skillnad från många andra, eniga om att det är helt legitimt att umgås med eller att uppskatta en person enbart pga. dennes skönhet.

Om du vill veta mer om varför jag har denna syn, se min lilla essä med den pretentiösa titeln ”Valuing Human Beauty: A Philosophical Defense”.

17 reaktioner på ”Ska vi bara bry oss om insidan?

  1. Björn: Jag gillar ditt sätt att resonera i inlägget. Jag håller helt med om att man kan värdera olika saker beroende på situation och sammanhang. Det jag vill säga är att jag finner det acceptabelt, i de sammanhang där man så önskar, att enbart utgå från skönhet.

  2. Hmmm… – Varför skall Wi överhuvudtaget ägna oss åt att jämföra oss själva med någon enda annan, egentligen… :-)

    I grund och botten är det ju så att Wi alla är bäst i världen, snyggast i hela världen osv – jämförda med oss själva – eller ?

    Vem kan motbevisa att det är så ?

    Varför i helvete skall Wi då NedLåta oss till att jämföra oss med andra överhuvudtaget ?

    Det här är i o f s så som projektet ”förslavningen av mänskligheten on mass” – av dom globala MaktPyramid-MaktElitNissarna – är upplagt = se till så att ”fårskocken” ständigt och jämt känner sig STRESSADE – för då kommer dom = Wi av vanligt folk = humana MedMänniskor = väsentligt mera än 90 % av jordens nu LevAnde MedMännisor ALDRIG att upptäcka att dom är åt helvete missledda !

    Kvinnor har ju under de senaste ca 6000 åren särskilt varit utsatta för det här av den globala MaktPyramid-MaktElitKlickens galenpannors diktat om att vara stressad av sitt kön, utseende, intellektuell förmåga osv. Mer om det här på
    http://josefboberg.wordpress.com/2007/12/09/haxprocesser-da-och-nu

  3. Man umgås ju inte med den snygga personen för att man tänker ”här är en snygging jag vill umgås med, utan för att man blivit bergtagen av ett utseende (eller röst, eller kropp).

    Sen är det väl underbart om man blir bergtagen av eller börjar uppskatta andra sidor hos personen efter ett tag. De flesta människor har massa roliga sidor, och de flesta blir riktigt vackra efter man lärt känna deras minspel och tankar och känslor bakom minspel och hållning.

  4. Hmmm… – Larvad – Måhända är det så att Wi ALDRIG kan se någonting utanför oss själva hos någon enda annan – som Wi ej är inom oss själva, kanske… ?

  5. Jag skulle säga att umgänge och uppskattning i fallen 1-4 är acceptabla, eftersom det är upp till var och en att avgöra vilka kriterier som man vill tillämpa när det gäller att välja umgänge, och att den som i likhet med den gode Nonicoclasos säger att det är oacceptabelt att umgås med och uppskatta personer som är både fula och har dålig personlighet, lägger sig i saker den inte har med att göra.

  6. David: Tänk att någon anser mig vara god!

    Annars håller jag med dig och borde ha uttryckt mig klarare i inlägget: om någon vill umgås med någon av typ (4) har jag ingen synpunkt på det. Fall (1), (2) och (3) är alltså acceptabla för mig.

  7. Jag gillar fyran men det beror på vem som definierar vad som är fin och ful personlighet, går man efter samhällets normer så kan fyran vara helt ok. Ettan kan jag ha riktigt svårt för, folk som har det alltför lätt i livet tenderar att vara rätt korkade (ur mitt perspektiv).

  8. Daniel: Jag tänkte mig att fyrfältaren utgår från den definition man själv har. Dvs. om jag själv tycker att en personlighet är fin och att ett utseende är fint, är det då så att jag finner det acceptabelt (eller t.o.m. önskvärt) att umgås med och uppskatta med innehavaren?

    Men jag gillar ändå ditt påpekande, för visst föreligger skillnader mellan hur människor upplever givna personligheter och utseenden.

    Om man tar fall (4), dvs. någon man själv tycker har en ful personlighet och ett fult utseende, varför skulle man umgås eller uppskatta den personen? Det är antaget att man inte uppskattar personen i sig på något vis. Man kanske ändå vill umgås/uppskatta för att man tycker synd om och vill förbarma sig över personen. Det är inte en grund som jag själv tillämpar, men som jag skrev i mitt svar till David har jag ingen synpunkt på om andra umgås/uppskattar utifrån sådana överväganden.

  9. Det finns ju karaktärsdrag hos mig själv som jag skulle definiera som fula, jag önskar att jag inte hade de egenskaperna och jag inser att livet vore enklare om min personlighet var finare. Men när jag är på ett destruktivt humör så vill jag gärna umgås med någon som delar min fula personlighet. Det blir roligare så.

    Men visst, det är nog rimligt att invända mot hur jag kategoriserar mina umgängen, men jag tänker nog ändå att de ibland hör hemma i fyran, men jag vet också att dessa umängen är irrationella och dumma. Faktum är att jag har rensat bort en del fyror sen jag har blivit familjeförsörjare, jag måste tyvärr leva mer rationellt nu.

    Handlar det om kvinnligt umgänge så tenderar jag att välja bort de med fult utseende men jag tycker å andra sidan att 90% av alla fertila kvinnor har fint utseende. Så jag väljer inte bort många.

  10. Eftersom jag betraktar mig själv som ful umgås jag helst inte med verkligt bildsköna människor, eftersom det får mig att känna mig underlägsen. Det är framförallt en undermedveten känsla, men jag tror att många tar sin egen position i ditt diagram i beaktande när de väljer umgängeskrets. Kan det förresten inte ledda till vissa sociala komplikationer att diskutera sådant här öppet? Kanske känner sig vissa i din bekantskapskrets mer träffade än andra? ;)

  11. David: Du tar upp en relevant aspekt. Jag har faktiskt en liknande inställning till väldigt smarta människor. Dem undviker jag helst för att slippa känna mig dum.

    Annars tänker jag nog i hög grad som Camille Paglia på skönhetens område.

    Om någon vän misstänker att jag umgås med honom pga. utseendet hoppas jag att min argumentation ändå ska få honom att inse att det är ett lika acceptabelt skäl att umgås som en fin personlighet.

  12. Umgås man med skitstövlar så ger man dessa skitstövlar bekräftelse på att det är okej att vara en skitstövel och så forsätter världen vara lika cynisk och hemsk som det alltid har varit. Å andra sidan så är vi kanske skitstövlar allihopa, bara i lite olika grad. Det finns få människor som inte bryr sig om utseendet på dom man umgås med. När man ser ett tjejkompisgäng så ser de oftast ungefär lika bra ut. Samma sak gäller säkert med killkompisgäng. Så de flesta av oss anser sig nog vara mer moraliska än vad vi egentligen är. Det blev säkert lite rörigt nu och den som vill misstolka kan säkert göra det..

  13. Andreas

    Det är lite tveeggat det där, utan att för dens skull anmärka på din uppfattning.
    Folk som uppfattas som skitstövlar, kan ibland vara folk, som talar om hur det verkligen är. Alltså utan förbehåll.

    Vi lever i ett samhälle där vita lögner och hänsynstagande är rekommendabelt och socialt att föredra, vilket i sin tur gör, att sk ”sanningsägare” uppfattas som okänsliga och brutala.

    Vad jag funderar på om det curlande sättet verkligen är att föredra, eller om brutal sanning kan utgöra ett uppvaknande från drömmerier om en behaglig värld. Det måste man personligen ta ställning till.

    Alla bör därför ta det valet själv och också utstå det spott och spe det medför.

  14. Detta kanske svävar iväg men vad gör det? Det är kul att diskutera saker. Problemet är väl att en människas ”sanning” kan vara en annan människas ”lögn”. Gordon Ramsey skulle säkert påstå sig vara en sanningssägare när han kallar sina kockar för feta kossor osv. Men den feta kossan känner sig kanske som en mager kalv! För mig så får den magra kalven gärna tro att den är en stor härlig fet kossa! You go cow girl. Sanning har inget egenvärde. Det finns inget egetvärde för ”fula” människor att veta att de är ”fula”?

Kommentarer inaktiverade.