Har Rosenberg rätt om jämlikhet?

Göran Rosenberg har läst den nya boken Jämlikhetsanden och är väldigt imponerad:

Dessutom påstås skillnader vara bra för sysselsättningen, riskviljan, företagarandan och tillväxten, och därmed bra för alla, rika som fattiga. … Nåväl, allt detta var empiriskt illa underbyggt redan när det begav sig, och nu som sagt också söndersmulat.

Är det så enkelt? Inte riktigt. I den nya studien ”Do Rising Top Incomes Lift All Boats?” studeras effekten på tillväxt av den andel av inkomsterna som de 10 procent av inkomsttagarna som tjänar mest står för. Det starkaste resultatet tyder på en positiv effekt på BNP av ökad ojämlikhet (efter 1960):

If a 10 point increase in TopShare10 were sustained for ten years, GDP would be 12.2 per cent higher than if TopShare10 had not changed.

Det tar dock tid för detta högre välstånd att sprida sig också till de 90 procent som inte tjänar mest:

After 13 years the bottom nine deciles reach the ”breakeven” point where faster growth in total personal income finally offsets the fact that they are now getting a smaller share of the total. If a higher level of inequality continues to yield higher growth indefinitely, our simulation implies that the absolute incomes gains of the bottom nine deciles will become progressively larger. However, our data cannot tell us whether such long-term projections are realistic.

Resultaten av denna studie, vars empiriska metoder nog måste betraktas som mer rigorösa än dem som används i Jämlikhetsanden, är mer komplexa än och står delvis i konflikt med det enkla budskap Rosenberg förmedlar. Omdömet ”söndersmulat” ter sig förhastat.

För mer om Jämlikhetsanden, se t.ex. Andrew Leigh och Andreas Bergh.