Acceptans av inkomstskillnader i USA och Norge

Den politiska debatten i Sverige präglas ofta av en upprördhet över inkomstskillnader. Hur skiljer sig attityder till sådana skillnader åt mellan ett skandinaviskt land, med relativt låga skillnader och betydande omfördelning, och USA, med relativt höga skillnader och en mer begränsad omfördelning? En experimentell studie, ”Cutthroat Capitalism Versus Cuddly Socialism: Are Americans More Meritocratic and Efficiency-Seeking than Scandinavians?”, accepterad för publicering i Journal of Political Economy, finner följande:

We provide causal evidence suggesting that fairness considerations are more fundamental for inequality acceptance than efficiency considerations. In both countries, merit instead of luck as the source of inequality causes a huge increase in inequality acceptance, while the introduction of a cost of redistribution has a negligible effect on the distributive choices of the participants.

Angående kopplingen mellan inkomstojämlikhet och rättvisa finner forskarna, i linje med resultat jag presenterar i det tidigare inlägget ”Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa”, detta:

The present study robustly demonstrates that most people do not consider all inequalities to be unfair. In particular, introducing a difference in productivity instead of luck as the source of inequality causes a large and statistically significant increase in inequality acceptance in all subgroups. Hence, it is important to accommodate the distinction between fairness and equality in our social preference models.

Det duger alltså inte att utifrån ett faktiskt konstaterande av inkomstskillnader, eller ökade sådana skillnader, dra slutsatsen att dessa nödvändigtvis är illegitima eller oönskade.

När det gäller skillnader mellan och inom länderna skriver de:

We have shown that Americans accept significantly more inequality than Scandinavians, but our findings also challenge common perceptions of these societies in the public debate. The United States is sometimes portrayed as representing cutthroat capitalism, but the present study clearly demonstrates that many Americans are concerned with unfair inequalities. In our experiment, the majority of Americans equalize completely when the inequality is due to luck, even when there is a significant cost of redistribution. … Our findings should also nuance the perception of the Scandinavian countries as representing cuddly socialism. We find that a large majority of Scandinavians accept inequalities due to a difference in producivity, what they object to are inequalities due to luck. Hence, the political support for an extensive welfare state in the Scandinavian countries may partly reflect that these policies are viewed as contributing to elimination of inequalities due to luck, without undermining inequalities due to productivity differences.

Givetvis kan man gå vidare och diskutera och ifrågasätta människors uppfattning av vad som är orsakat av egen ansträngning respektive tur, och då kommer man in på fundamentala filosofiska frågor om fri vilja etc. Men det går i vilket fall att konstatera att denna typ av uppfattningar tycks direkt kopplade till politiska hållningar.

Inget stöd för att ojämlikhet ger lägre lycka

Finanskrisen gav bl.a. upphov till högre inkomstojämlikhet i Europa. Hur ser sambandet mellan sådan ojämlikhet och lycka/livstilfredsställelse ut? Det undersöks i den nya studien ”Rising Income Inequality During the Great Recession Had No Impact on Subjective Wellbeing in Europe, 2003–2012”:

Findings: income inequality has no statistically significant impact before, during, or after the Great Recession. Instead (contrary to much previous research) a straightforward individualistic utilitarian–materialist understanding is supported: money does increase wellbeing but inequality itself—the gap between rich and poor—is irrelevant.

I den politiska debatten fokuseras ofta på inkomstojämlikhet som ett stort problem, men om sådan ojämlikhet inte är relaterad till lycka eller livstillfredsställelse kanske det indikerar att problemet inte är så stort? Det andra resultatet, att mer pengar ger mer lycka, är minst lika intressant och i enlighet med annan forskning, t.ex. studien ”Subjective Well-Being and Income: Is There Any Evidence of Satiation?”.

En extraordinär domare

Notorious RBG Giclée by Corey Singletary

Jag har just sett dokumentärfilmen RBG, om Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s högsta domstol. En mycket imponerande och inspirerande person! Det kan man tycka utan att hålla med henne i sak i alla frågor, vilket exemplifierades i filmen av hennes vänskap med den konservative domaren Antonin Scalia och av beundrande ord av den republikanske senatorn Orrin Hatch.

Några av de saker jag tycker om hos henne:

  • Hennes kamp för lika rättigheter för kvinnor och för olika minoriteter utifrån en förståelse av USA:s konstitution som innefattandes likabehandling.
  • Den intellektuella styrka, och den personliga behärskning, hon ständigt visar prov på. Lågmäldhet i kombination med kompetens!
  • Hennes insikt att livet inte bara består av jobb (även om hon tar det på största allvar); faktum är att hon antyder att man gör ett bättre jobb om andra passioner finns, som bjuder avkoppling och tankar på annat. Hennes två primära aktiviteter förutom jobbet har jag också funnit viktiga för ett gott liv: opera och motionerande.
  • Hennes förmåga att skilja på sak och person och att uppskatta, och lyssna till, personer av annan politisk uppfattning.

Du kan t.ex. hyra filmen på iTunes. Och följa bloggen om henne: Notorious R.B.G.

Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa

Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:

There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.

En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.

Maskinlärande för jurister

Maskinlärande har blivit allt vanligare som metod i samhällsvetenskaplig forskning – se artiklarna ”Machine Learning: An Applied Econometric Approach” och ”The Impact of Machine Learning on Economics” för bra introduktioner till användning inom nationalekonomin. Nu dras även juridiken in i denna metods användningsområden! Det är Daniel Chen som i ”Machine Learning and the Rule of Law” skriver:

Predictive judicial analytics holds the promise of increasing the fairness of law. Much empirical work observes inconsistencies in judicial behavior. By predicting judicial decisions—with more or less accuracy depending on judicial attributes or case characteristics—machine learning offers an approach to detecting when judges most likely to allow extralegal biases to influence their decision making. In particular, low predictive accuracy may identify cases of judicial “indifference,” where case characteristics (interacting with judicial attributes) do no strongly dispose a judge in favor of one or another outcome. In such cases, biases may hold greater sway, implicating the fairness of the legal system.

Tanken är alltså att maskinlärande ska kunna bidra till att klarlägga när det finns risk för att domare dömer på godtyckliga eller fördomsfulla grunder. Då detta bör kunna öka rättvisan i domslut (om insikterna inkorporeras i juridisk utbildning och praxis) kan det troligen också stärka förtroendet för rättsväsendet, vilket i sin tur torde vara viktigt även för social tillit.

Kant om att hjälpa fattiga

Bildresultat för immanuel kant

Immanuel Kant

Jag fann Stephen Hicks presentation av Kants tankar om att hjälpa fattiga intressant. Kant menar, i Lectures on Ethics, att det moraliskt betydelsefulla är att ge av sina medel för att det är en plikt att göra det, inte för att man har en inre tendens att bete sig gott och vilja känna sig god. Man ska hjälpa oavsett förekomsten av en sådan inre tendens. Plikten att hjälpa handlar om att ställa tidigare orättvisa i världen till rätta. Kant skriver:

[The giver] makes restitution for an injustice of which he is quite unconscious; though unconscious of it only because he does not properly examine his position. Although we may be entirely within our rights, according to the laws of the land and the rules of our social structure, we may nevertheless be participating in general injustice, and in giving to an unfortunate man we do not give him a gratuity but only help to return to his that of which the general injustice of our system has deprived him. For if none of us drew to himself a greater share of the world’s wealth than his neighbor, there would be no rich or poor. Even charity therefore is an act of duty imposed upon us by the rights of others and the debt we owe to them. (s. 194)

Några problematiserande frågor infinner sig: Hur kan vi definiera och förstå ”allmän orättvisa”? Har vi verkligen en moralisk skyldighet att bistå personer som har det materiellt relativt dåligt? Hur långt sträcker sig i så fall denna skyldighet? Omfattar den alla människor i världen eller blott de som råkar bo i ens närhet? Ska man ge till tiggaren utanför ICA eller till de verksamheter GiveWell rekommenderar? Hur stor andel av sin inkomster och förmögenhet ska man ge? Kan plikten ”delegeras” till välfärdsstaten? Om människor ska ge utan att få känna sig goda, kommer de då att ge lika mycket som om man välkomnar en sådan grund för att ge? (Tidigare forskning kan få oss att betvivla det; det finns även forskning som tyder på att människors inställning till omfördelning inte alls har att göra med en syn på rättvisa av det slag Kant formulerar.) Och hur ser socialister, som vurmar för distributiv rättvisa, på detta Kantianska plikttänkande?

Varför stödjer människor omfördelning?

En klassisk konflikt mellan vänster och höger i politiken rör synen på omfördelning av ekonomiska resurser. Medan vänstern normalt sett förespråkar omfattande omfördelning, ställer sig högern, såväl den konservativa som den liberala varianten, mer avvaktande eller direkt avvisande. Men vad får människor att stödja omfördelning? Många föreställer sig nog att föreställningar om distributiv rättvisa styr. Det anses orättvist att vissa tjänar och äger mer än andra.

En ny studie, ”Support for Redistribution Is Shaped by Compassion, Envy, and Self-Interest, but Not a Taste for Fairness”, ger oss anledning att tvivla på denna förklaring:

We hypothesize that modern redistribution is perceived as an ancestral scene involving three notional players: the needy other, the better-off other, and the actor herself. We explore how three motivational systems—compassion, self-interest, and envy—guide responses to the needy other and the better-off other, and how they pattern responses to redistribution. Data from the United States, the United Kingdom, India, and Israel support this model. Endorsement of redistribution is independently predicted by dispositional compassion, dispositional envy, and the expectation of personal gain from redistribution. By contrast, a taste for fairness, in the sense of (i) universality in the application of laws and standards, or (ii) low variance in group-level payoffs, fails to predict attitudes about redistribution.

Det verkar alltså som om det inte är människors syn på distributiv rättvisa som styr deras attityder till omfördelning utan tre andra faktorer: barmhärtighet mot dem som har det svårt, avundsjuka och egenintresse.

Ger detta grund för att ifrågasätta krav på omfördelning? Inte nödvändigtvis – man kan förstås tänka sig en politiker som för egen del drivs av en viss syn på rättvisa och som anser omfördelning rättvis även om många väljare vill ha omfördelning av andra skäl. (Och man kan också tänka sig en icke-idealistisk syn på politik där rättvisa spelar en underordnad roll.) Icke desto mindre är det intressant att notera att den retorik omfördelningens vänner använder i politiska sammanhang förefaller utgå från den attityd som icke driver väljarna. (Finns det dock inte fog för att säga att en bärande tanke bakom den svenska välfärdsstaten har varit egenintresse, med ett stort mått av omfördelning för samma personer över tid och med generella system som involverar alla och får dem att känna sig delaktiga?)