Olja påverkar syn på fattiga

oil_wellEn fascinerande ny studie, ”A Resource Belief-Curse? Oil and Individualism”, ger vid handen, att människor i ekonomier med mycket olja (och kanske andra naturresurser) i högre grad tenderar att anse att den offentliga sektorn har ett ansvar för att ta hand om fattiga. Preferenser för en mer aktiv välfärdsstat kan alltså förväntas i oljerika ekonomier.

Forskarna tror att det beror på att människors materiella situation där mer anses bero på ”slumpen” (hur mycket resurser som finns tillgängliga och fluktuerande världsmarknadspriser). Om någon är fattig torde det då inte i lika hög utsträckning  bero på eget beteende utan på externa faktorer.

Detta knyter an till tidigare forskning om naturresurser som en förbannelse.

Rika möter fattiga

En riktigt intressant ny experimentell studie, ”Rich Meet Poor — An International Fairness Experiment”, undersöker vad som bestämmer rikas gåvor till fattiga. Det visar sig att det främst avgörs av två faktorer — rikas rättvisesyn (att de anser att de har förtjänat att behålla det mesta av sina tillgångar) och deras bedömning av behoven:

First, we find that entitlements considerations are crucial in explaining the distributive behavior of rich participants in the experiment. On average, the rich participants kept 68.1 percent of the total income for themselves when they met poor participants, and, based on the estimation of a choice model, we show that much of this appears to have been motivated by entitlements considerations. Moreover, entitlements considerations are also essential in explaining the pattern of transfers from rich to poor; namely, on average, rich participants transfered much more income to the productive poor than to the unproductive poor. Second, needs considerations matter. When we remove the needs motive from the estimated choice model, the predicted amount transferred from the rich to the poor decreases by a third.

Det första resultatet knyter an till tidigare forskning som visar att uppfattningar om rättvisa ofta beaktar hur utfall uppkommer och inte bara utfallens fördelning. Glädjande nog visar experimentet att de rika är moraliska kosmopoliter, dvs. de gynnar inte sina egna landsmän bara för att dessa råkar komma från samma land. De är med andra ord inte välfärdsnationalister. Till dessa beaktanden kan man tänka sig att rika finner de kanaler genom vilka gåvor överförs ineffektiva, men det är inte något som detta experiment studerar.

Media: DN, Aftonbladet

Hundar ogillar orättvisa

hundarInte bara människor och apor blir sura när andra får mer för en given uppgift, rapporterar New York Times:

[A] dog may stop obeying a command if it sees that another dog is getting a better deal.

Artikeln, ”The Absence of Reward Induces Inequity Aversion in Dogs”, publicerad i PNAS, återfinns här. Delar ur abstract:

We found differences in dogs tested without food reward in the presence of a rewarded partner compared with both a baseline condition (both partners rewarded) and an asocial control situation (no reward, no partner), indicating that the presence of a rewarded partner matters. Furthermore, we showed that it was not the presence of the second dog but the fact that the partner received the food that was responsible for the change in the subjects’ behavior. In contrast to primate studies, dogs did not react to differences in the quality of food or effort.

Att behandla likar lika verkar uppfattas som en fundamental rättviseprincip.

Tips: Panu Poutvaara.

Illusorisk rättvisa

tearbetareJag har tidigare refererat till forskning som antyder att nettoeffekten på välfärd av rättvisemärkning mycket väl kan vara negativ, eftersom de arbetare som inte är anslutna riskerar att få det sämre. Nu visar en undersökning att inte ens de arbetare som är anslutna tycks få det bättre:

De som köper rättvisemärkt hoppas att det ska göra skillnad för arbetarna. Men precis som Uppdrag gransknings resa visar är det ingen större skillnad mellan de plantager som har en rättevisemärkning och de som saknar.

Jag köper inte rättvisemärkt.

Ska mamma få barnbidraget?

mor_barnEn ny studie* indikerar att mödrar som har kontroll över hushållsekonomin i familjer med sociala problem använder resurserna i barnens intressen i högre grad än fäder som har kontroll:

Results show children are far less likely to experience food insecurity when parents’ pooled income is controlled by their mother than when it is controlled by their father or even when it is jointly controlled. By examining this association between resource control and child well-being, this study suggests that child outcomes may be improved by altering control over household money, responsibility for feeding work, or both.

Det jag kom att tänka på var diskussionen om huruvida barnbidrag ska ges till båda föräldrarna eller till mödrarna (som tidigare) — och på hur den frågan principiellt kan besvaras. Kan inte två synsätt ställas mot varandra?

  • ”Pengarna ska delas lika”. Detta synsätt har sin grund i deviser som ”alla människor har lika värde” eller ”alla människor ska behandlas lika”, som allmänt är problematiska eftersom det är oklart vad de betyder men som i det här fallet faktiskt kan ges en någorlunda precis mening. Hursomhelst uppkommer här ett annat problem, nämligen att likabehandling, dvs. att mödrar och fäder får halva barnbidraget var, troligen leder till att barn i familjer med sociala problem får det sämre än om mödrarna ensamma hade fått hela barnbidraget.
  • ”Pengarna ska gå dit de gör störst nytta”. Detta synsätt är av mer pragmatisk, konsekvensetisk karaktär och säger att principer om likabehandling bör ignoreras i de fall där olikabehandling ger högre total nytta eller, kanske, högre nytta för de sämst ställda (enligt Rawls differensprincip).

Frågan kompliceras av att olika effekter kan uppkomma för olika socioekonomiska grupper. Antag att likabehandling i 95 procent av fallen ger samma nytta som olikabehandling. Ska likabehandling då genomföras för alla? Eller ska olikabehandling genomföras för alla? Eller ska man differentiera och likabehandla 95 procent och olikabehandla 5 procent av föräldrarna? Jag tycker att ovan nämnda studie sätter fingret på principiellt intressanta frågor om fördelningspolitik. Hur ser din lösning ut? Likabehandling eller någon form av nyttomaximering?

_______________________

*Kenney, Catherine T. (2008). ”Father Doesn’t Know Best? Parents’ Control of Money and Children’s Food Insecurity”. Journal of Marriage and Family, 70(3): 654—669.

Naturlig rättvisa

Sommaren 1995 stötte jag på Ken Binmore för första gången.* Jag deltog då i en nordisk doktorandkurs på Gotland, där han och John Roemer föreläste om rättvisa. (De var inte överens om särskilt mycket.) Det var en i intellektuellt avseende exceptionell vecka.

binmore1Binmore har formulerat en naturalistisk teori om rättvisa, grundad i evolutionär spelteori.** Binmore fokuserar på utfall — på medborgarnas uppfattning om hur resurser ska fördelas — och det kritiseras i ”The Psychology of Justice” av de tre Harvardforskarna Fiery Cushman, Liane Young och Marc Hauser. De påpekar att vårt rättvisetankande inte bara rör utfall utan också processer, dvs. hur utfallen har uppstått:

Understanding the psychological mechanisms behind moral decision-making entails a study not only of people’s sensitivity to outcomes, but also their sensitivity to the different sorts of actions, intentions, and causes that jointly contribute to the consequence in question.

I fallet med inkomstfördelning kan man t.ex. tänka sig att en ojämn fördelning kan anses moraliskt acceptabel av de flesta om den kommer sig av hårt arbete, medan en lika ojämn fördelning som bygger på kapitalinkomster baserade på arv kan ses som moraliskt oacceptabel.

Intressant nog gör även min kollega Andreas Bergh (som dessutom är en ännu större Binmore-fantast än jag) en snarlik poäng i en kommentar av forskning av Ernst Fehr och Klaus Schmidt. Jag kommer också att tänka på forskning av Bruno Frey och Alois Stutzer (se t.ex. kap. 9 i Happiness and Economics för en översikt), som visar att lycka inte bara beror på utfall utan också av processer.

Jag är avslutningsvis osedvanligt nyfiken på den bok av Binmore som kommer ut nästa år på Princeton University Press med titeln Rational Decisions. Är det inte sådana beslut vår värld behöver mer av?

_______________________

*Betoningen ska ligga på ”på”, inte på ”stötte”.
**Tanken är att moral har uppstått som ett sätt för samhällen att koordinera runt en jämvikt, som kan ses som ett socialt kontrakt. Närmare bestämt är det rationella val bakom okunnighetens slöja som definierar rättvisa. I ett icke upprepat spel gäller utilitarism som moralisk princip (visat av Harsanyi). I ett upprepat spel, där kontraktet alltid kan omförhandlas, är den enda hållbara lösningen egalitär, eftersom de som erfar ett dåligt utfall annars alltid skulle omförhandla. På lång sikt gäller Nashs förhandlingslösning. Se de två böckerna Game Theory and the Social Contract: Playing Fair (1994) och Game Theory and the Social Contract: Just Playing (1998), båda utgivna på MIT Press. En mer populärvetenskaplig framställning ges i Natural Justice (2005), utgiven på Oxford University Press.

Kibbutzer illustrerar jämlikhetens gränser

Jag har just läst en fascinerande studie* av Ran Abramitzky om inkomstjämlikhet i israeliska kibbutzer. Tre huvudresultat:

The main findings are that (1) productive individuals are the most likely to exit and a kibbutz’s wealth serves as a lock-in device that increases the value of staying; (2) higher wealth reduces exit and supports a high degree of income equality; and (3) ideology facilitates income equality.

Resultaten är intressanta i sig men kan kanske också användas för att fundera kring inkomstjämlikhet i en stat. I kibbutzen, precis som hos många i ett land, finns preferenser om inkomstfördelning och omfördelning. Men när inkomstjämlikheten drivs mycket långt får de högproduktiva ett incitament att lämna gemenskapen. I kibbutzen gäller traditionellt att allt ägs gemensamt, vilket reducerar mobiliteten. Ty om någon flyttar går denne miste om sin del i den samlade förmögenheten.**

Socialdemokraternas strategi att göra också höginkomsttagare delaktiga i välfärdsstatens förmåner, trots att de egentligen inte behöver dem i så hög grad, kan möjligen ses som ett försök att binda också denna grupp medborgare, som utgör en viktig skattebas, till Sverige. Och allmänt välstånd kan säkert spela sin roll också, även om det inte ägs gemensamt. Trots allt: vilken svensk vill flytta till lågskattelandet Somalia? Faktorer som dessa kan bidra till att förklara varför globalisering och institutionell konkurrens inte har underminerat välfärdsstaten.

En avslutande undran är varför inte fler socialister lever i frivilliga socialistsamhällen, som kibbutzer.***

___________________

*Abramitzky, Ran (2008). ”The Limits of Equality: Insights from the Israeli Kibbutz.” Quarterly Journal of Economics, 123(3): 1111—1159. (Preliminär gratisversion här.)
**På senare år har alltfler kibbutzer tvingats överge denna radikala egalitarianism pga. incitamentsproblem och därför att många högproduktiva har övergivit dem. Förutom ovan nämnda studie, se Gary Becker.

***Se Nozick, Robert (1997). ”Who Would Choose Socialism?” I Socratic Puzzles. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Hur förbättras livet för världens fattiga?

DN Kultur förnekar sig inte och upplåter idag (ej på nätet) plats åt Bror Perjus, ”journalist och författare”:

Långsiktigt kan de ekonomiska kriserna endast motverkas med en global demokrati som genom effektiv beskattning kan överföra resurser från de superrikas hejdlösa lyxliv till hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning.

Professor Lucas

Professor Lucas

Konstigt att inte ekonomipristagaren Robert Lucas har förstått det som experten på långsiktiga ekonomiska skeenden Bror Perjus har förstått. Lucas har en lätt annorlunda förståelse av verkligheten:

Of the tendencies that are harmful to sound economics, the most seductive, and in my opinion the most poisonous, is to focus on questions of distribution. … But of the vast increase in the well-being of hundreds of millions of people that has occurred in the 200-year course of the industrial revolution to date, virtually none of it can be attributed to the direct redistribution of resources from rich to poor. The potential for improving the lives of poor people by finding different ways of distributing current production is nothing compared to the apparently limitless potential of increasing production.

Om man ska anstränga sig för att hitta något positivt i det Perjus skriver tycker jag att det är, att han inte tycks drabbad av den annars så vanliga välfärdsnationalismen.

Minskar marknadsekonomin löneskillnaderna mellan könen?

Gary Becker har framfört teorin att diskriminering tenderar att minska när graden av konkurrens ökar, eftersom det innebär en kostnad och konkurrensnackdel för företag att rata personal på andra grunder än låg produktivitet. I en ny studie, publicerad i Kyklos, undersöks i denna anda hur graden av marknadsekonomi är relaterad till löneskillnader mellan könen:

Both data bases lead to the same conclusion: there is a strong negative correlation between market orientation and gender wage gaps, in particular when competitive markets are measured by the components ”free trade”, ”absence of regulation” and ”legal structure”. These indicators are strongly related to competitiveness in the product market and are, therefore, backing Becker’s taste for discrimination model. More market orientation in the economy can reduce gender inequalities in wages – if it is enough to close the gender wage gap completely is still to be shown.

En illustration av sambandet (utan kontrollvariabler):

Jag har en känsla av att detta resultat är i linje med Nyamko Sabunis tänkande.

Ranelid verifierar Nozick

Björn Ranelid beklagar sig i Expressen:

Jag står för mitt ord och påstår att jag är värd högre lön för mitt arbete än till exempel fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg.

Ranelid ger genom sitt beklagande stöd åt Robert Nozicks teori om varför intellektuella tenderar att ogilla kapitalismen:

Why then do contemporary intellectuals feel entitled to the highest rewards their society has to offer and resentful when they do not receive this? Intellectuals feel they are the most valuable people, the ones with the highest merit, and that society should reward people in accordance with their value and merit. But a capitalist society does not satisfy the principle of distribution ”to each according to his merit or value.” Apart from the gifts, inheritances, and gambling winnings that occur in a free society, the market distributes to those who satisfy the perceived market-expressed demands of others, and how much it so distributes depends on how much is demanded and how great the alternative supply is. Unsuccessful businessmen and workers do not have the same animus against the capitalist system as do the wordsmith intellectuals. Only the sense of unrecognized superiority, of entitlement betrayed, produces that animus.

Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete

Matthias Doepke och Fabrizio Zilibotti har i ”The Macroeconomics of Child Labor Regulation” påpekat att en viktig anledning till att det fortfarande finns ca 200 miljoner barnarbetare i världen troligen är att det är ekonomiskt lönsamt för många familjer att låta barnen arbeta. Det gör att stödet för att förbjuda barnarbete är svagt i de flesta utvecklingsländer.

I en ny studie undersöker de om internationella bojkotter är ett bra sätt att minska problemet. Kanske inte:

In particular, we demonstrate that such measures may have the unintended side effect of lowering domestic support for banning child labor within developing countries, and thus may contribute to the persistence of the child-labor problem.

Det bakomliggande resonemanget är rättframt:

Trade sanctions erode the constituency favoring child-labor restrictions if they displace working children from an export sector where children compete with unskilled adults, to a domestic sector where adult and child labor are complementary (as in family-based agriculture). By reducing competition between children and adult workers, international sanctions undermine the main motive that leads workers to support child-labor restrictions. In addition, trade sanctions can lower the return to education, implying that fewer workers will send their children to school. Once again, this effect shrinks the size of the constituency that supports child-labor restrictions. Thus, trade policies aimed at reducing child labor may achieve the opposite of the intended effect and may help perpetuate the child-labor problem.

Analysen illustrerar hur viktigt det är att inte rusa åstad och försöka lösa svårlösta problem med åtgärder som låter bra men som kan vara kontraproduktiva. Det viktigaste alternativt till bojkotter etc. torde vara att hjälpa till att åstadkomma ekonomisk utveckling.

Se tidigare inlägg om bojkott av barnarbete och rättvisemärkning.

Varför inte tillåta barn att rösta?

Ilya Somin anser att barn bör få rösta om de klarar ett kunskapstest:

If a minor can pass a test of basic political knowledge (say, the political knowledge equivalent of the citizenship test administered to immigrants seeking naturalization), why shouldn’t he or she have the right to vote? Such a precocious child-voter would probably be more knowledgeable than the majority of the adult population. Giving her the right to vote would actually increase the average knowledge level of the electorate and thereby slightly improve the quality of political decision-making. I’ve met twelve-year-olds with far higher levels of political knowledge than that of the average adult.

Men skulle inte föräldrarna styra även kunniga barn?

The objection is in fact similar to one of the arguments once raised against giving women the right to vote – that they would be unduly influenced by their husbands or fathers. Husbands will often influence the views of their wives (and vice versa); similarly, parents will influence those of their children. That doesn’t by itself justify denying either married people or children the right to vote.

Min gissning är att de flesta motsätter sig rösträtt för barn eftersom de känner obehag inför tanken på kunskapstest. Risken är ju att sådana börjar tillämpas även för vuxna, och många har fått för sig att man bör få rösta även som okunnig. 

Se ett tidigare inlägg på samma tema.

Orättvist mot djuren

H. L. Mencken:

The Belief that man is outfitted with an immortal soul, differing altogether from the engines which operate the lower animals, is ridiculously unjust to them. The difference between the smartest dog and the stupidest man—say a Tennessee Holy Roller—is really very small, and the difference between the decentest dog and the worst man is all in favor of the dog.

Förmögenhetsskatten åter?

Var skrevs följande förra året, när regeringen avskaffade förmögenhetsskatten?

Förmögenhetsskatten är ingen oumbärlig skatt. Den utgör bara cirka 0,3 procent av skatteintäkterna och är … en djupt orättvis skatt. Den är full av kryphål och möjligheter till manipulationer som gör att de rikaste inte betalar förmögenhetsskatt alls eller kan välja hur mycket det vill betala. (Svaret återfinns här.)

Vem har sagt detta?

Inte bara att det blir en orättvis skatt, den skapar dåliga beslut i svensk ekonomi och försämrar tillväxten. (Svaret återfinns här.)

Vem har yttrat dessa ord?

Förmögenhetsskatten är ett missfoster. (Svaret återfinns här.)

Vem sa detta?

Förmögenhetsskaten har negativa effekter. (Svaret återfinns här.)

Thomas Östros har dock inte lyssnat på denna kraftfulla argumentation utan aviserar återinförd förmögenhetsskatt:

Att återinföra förmögenhetsskatten är helt enkelt nödvändigt, tycker Thomas Östros.

–Vi kommer in i en ganska tuff situation och alla måste vara med och bära sin del av bördan.

Detta är alltså symbolpolitik: genom att det låter bra att säga att de rika ska vara med och betala tror man sig vinna väljarstöd. Östros känner dock till problemen med förmögenhetsskatten, så jag tror att han trots allt inte tänker sig att återinföra den. Miljöpartiet säger ju nej, och därför kan utspelet ses som ett sätt att få förhandlingsstyrka mot detta samarbetsparti. Utfallet tror jag blir ett urvattnat förslag eller ingen återinförd skatt alls, om nu Östros lyckas bli finansminister 2010.

Se även nationalekonomen vid Lunds universitet Åsa Hanssons studie om förmögenhetsskattens tillväxteffekter, hennes diskussion av förmögenhetsskattens för- och nackdelar, Finanspolitiska rådets syn (s. 226 ff.) samt regeringens motiv för att avskaffa skatten. Notera slutligen vad Peter Santesson-Wilson har att säga om Östros som populist och vad Daniel Waldenström har att säga om socialdemokraternas ambition att minska förmögenhetsklyftorna.

Borde inte vänstern gilla kriser?

Den finansiella krisen fortsätter. Naomi Kleins tes är att liberaler välkomnar ekonomiska kriser, eftersom hon tror att de möjliggör genomförandet av en liberal ekonomisk politik som annars inte vore möjlig att genomföra. Jag undrar tvärtom: Borde inte vänstermänniskor välkomna ekonomiska kriser?

Skälet till denna undran är vissa tecken på att kriser ökar jämnheten i fördelningen av inkomster och förmögenhet, något vänstermänniskor qua egalitarianer brukar lägga mycket stor vikt vid. Titta t.ex. på Ginikoefficientens utveckling (där ett högre värde innebär högre ojämlikhet):

Under 1990-talskrisen minskade inkomstspridningen; samma sak under IT-krisen i början av 2000-talet. Det är, tycks det, i goda tider som ”orättvisan” ökar. Tittar man på förmögenheter verkar ett liknande mönster inträda, i alla fall om man ser till effekten av börsens utveckling. Som Henry Ohlsson, Jesper Roine och Daniel Waldenström konstaterar (s. 16—17):

Focusing first at the decreases in the very top of the distribution over the first half of the century we note that most of the decrease takes place between 1930 and 1950, with the sharpest falls in the early 1930s—a time of financial turbulence and in particular the Kreuger-crash—and just after World War II. … Over the past decades fluctuations in wealth shares depend largely on movements in real estate prices and share prices. Increases in the former has a tendency to push up the share of the upper half of the distribution at the expense of the very top causing inequality to go down, while increases in share prices makes the very top share larger due to share ownership still being very concentrated causing inequality to increase.

Om det är så att kriser leder till en sämre ekonomisk utveckling för alla men till ökad ”rättvisa” borde väl vänstermänniskor gilla kriser? Om de säger att det är bättre med en bättre ekonomisk utveckling för alla även till priset av ökad ”orättvisa”, är de då egalitarianer? Är det inte så liberaler brukar argumentera? De senare borde därför se på kriser med ogillande och skepsis, tvärtemot Kleins tes.

Uppdatering: Jesper Roine och Daniel Waldenström skriver om detta i Fokus; se även Jesper Roines ”Växer verkligen klyftorna i krisens spår?”

Civiläktenskap nästa?

Jag är, föga förvånande, sympatiskt inställd till Åsa Regnérs resonemang i SvD idag:

Mycket talar för att regeringen kommer att förorda den utredning som i mars 2007 föreslog att alla som vill ska ha rätt att gifta sig med varandra, oavsett könstillhörighet. … En sådan lagändring är bättre än den situation vi har idag. Men den har också brister. … Därför föreslår vi nu ett annat system: ta ifrån kyrkan och andra religiösa samfund rätten att viga folk. Återför myndighetsutövningen till staten, där den hör hemma, och sluta göra skillnad på människor.

Intressant nog är även vissa kristna för ett sådant förslag, t.ex. biskop Krook och pastor Hedin. Samt vissa jurister, t.ex. dr Heidbrink.

Gränsen för omtanke

Hur stort är vårt medlidande? Vilka bryr vi oss om? Witold Gombrowicz kontrasterar i sin dagbok en gammal och en ny syn:

Men jag tror att det finns två skolor härvidlag. För folk av den äldre skolan är smärtan hos en närstående den allra värsta, näst efter den egna smärtan; dignitärens smärta är viktigare än bondens; bondens smärta är viktigare än bondpojkens; pojkens smärta är viktigare än hundens. De håller sig inom smärtans trängre krets. Men för folk av den nyare skolan är smärtan smärta, var den än uppträder, lika förfärande hos en människa som hos en fluga, det har uppstått en känsla för det rena lidandet, vårt helvete har blivit universellt. Jag betraktas till exempel av vissa som okänslig därför att jag har svårt att dölja att mina närmastes smärta ingalunda är min närmaste smärta. Hela min natur är inställd på att upptäcka lidande hos den andra — den lägre.

Detta rör det filosofen Peter Singer kallar ”a widening circle of compassion”, dvs. människans gradvisa utökning av den krets hon bryr sig om, från sig själv, till den egna familjen, den egna byn, den egna regionen, den egna nationen, den egna rasen, hela mänskligheten och till djur av olika slag. Men hur ser framtiden ut? Kommer fler att bli som Gombrowicz? Och är det önskvärt? Kanske är den universella omtanken praktiskt omöjlig?

Vissa folk betyder mer än andra

OrkanenStormen Gustav visade sig inte vara så farlig, vilket vi har kunnat se tv och i alla tidningar. Men stormen aktualiserar något intressant. Blogge konstaterar nämligen att media gör skillnad på folk och folk:

[M]ediebevakningen av Indien och det post-olympiska Kina är under all kritik … för att människor i dessa delar av världen betyder så mycket mindre för oss än amerikaner och i viss mån även andra västerlänningar.

Jag tror att Blogge har helt rätt. Vi bryr oss mer om dem som är oss lika. Detta noterade redan Adam Smith i Theory of Moral Sentiments (III.I.46):

Let us suppose that the great empire of China, with all its myriads of inhabitants, was suddenly swallowed up by an earthquake, and let us consider how a man of humanity in Europe, who had no sort of connexion with that part of the world, would be affected upon receiving intelligence of this dreadful calamity. He would, I imagine, first of all, express very strongly his sorrow for the misfortune of that unhappy people, he would make many melancholy reflections upon the precariousness of human life, and the vanity of all the labours of man, which could thus be annihilated in a moment. He would too, perhaps, if he was a man of speculation, enter into many reasonings concerning the effects which this disaster might produce upon the commerce of Europe, and the trade and business of the world in general. And when all this fine philosophy was over, when all these humane sentiments had been once fairly expressed, he would pursue his business or his pleasure, take his repose or his diversion, with the same ease and tranquillity, as if no such accident had happened. The most frivolous disaster which could befal himself would occasion a more real disturbance.

Adam Smith menar att vi har viss förmåga att bry oss om andra, men på ett begränsat och partiskt sätt. En fråga är om inte denna partiskhet kan påverkas. Om vi blir mer bekanta med kineser, indier, burmeser och thailändare, genom resor och genom medias rapportering, kanske vi lägger lika stor vikt vid deras lidande som vid amerikaners. Men svenskars lidande är, och kommer förstås alltid att vara, viktigast.

Förklarar vår kultur hur mycket vi vill omfördela inkomster?

Människor vill omfördela inkomster olika mycket, men det är inte bara så att dessa skillnader i preferenser existerar inom länder, de existerar även mellan länder. En ny studie undersöker hur inställningen till omfördelning kan förklaras:

To separate the effect of culture from the effect of the economic and institutional environment (”context”), we relate immigrants’ preferences for redistribution to the average preference in their birth countries, controlling extensively for individual characteristics and country-of-residence fixed effects. We find a strong positive relationship. This cultural effect is larger for non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are also more likely to vote for a more pro-redistribution political party. The effect of culture persists strongly into the second generation.

Resultaten, som givetvis är ekonometriskt belagda, illustreras i följande figur:

Dvs. det finns ett positivt samband mellan inställningen till omfördelning i hemlandet och inställningen till omfördelning bland invandrare från det landet, vilket antyder att kultur, inte enbart ekonomiska omständigheter på plats, utövar inflytande. Invandrare från Sverige verkar intressant nog ha ungefär samma preferens för omfördelning som de infödda i de länder de har flyttat till. Jag hade väntat mig en preferens för mer omfördelning från svenskarnas sida, men å andra sidan kanske svenskar huvudsakligen flyttar till grannländer med liknande preferenser. Invandrare från Portugal vill ha betydligt mer omfördelning än de infödda i de länder de har flyttat till. En förvånande sak för mig är att skandinaver inte verkar vilja ha så värst mycket omfördelning i sina egna länder jämfört med personer i södra Europa.

Ett par reflexioner:

  1. Vad bestämmer hur en nationell kultur ser ut? Varför vill t.ex. bulgarer omfördela mer än de flesta andra folk? Detta vet vi mycket lite om. Att kultur spelar roll verkar klart, men hur en viss kultur har uppkommit eller om den kan påverkas tycks i långa stycken oklart.
  2. Resultaten har implikationer för invandringspolitik. Om man oroas över stigande välfärdskostnader för invandring kan man kanske välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för lite omfördelning. Och vice versa, om man vill stärka väljarstödet för omfördelning kan man välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för mycket omfördelning.

Den skadliga värnskatten

Niklas Ekdal

Niklas Ekdal

Niklas Ekdal slutar som politisk redaktör i DN och utvecklar varför:

Det är nästan tabu att påpeka det när man är ”höginkomsttagare”, men skattesystemet spelar en nyckelroll. Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur. Med skyhöga marginalskatter ovanpå det blir belöningen för det extra ansvaret – som rektor, avdelningschef eller klinikföreståndare – löjligt litet. … Den så kallade värnskatten är i det perspektivet en nationell katastrof. Att inför straffskatt på utbildning och ansvar precis när kunskapsekonomin exploderade var lika begåvat som att skära halsen av den guldäggsvärpande gåsen.

TCO och SACO tycks hålla med. Det är inte så konstigt med tanke på att värnskatten nog kan avskaffas utan någon större kostnad, enligt beräkningar av nationalekonomerna Bertil Holmund och Martin Söderström samt av SNS. Och även om ett avskaffande skulle kosta finns trots allt budgetmässigt utrymme för skattesänkningar. Det som talar emot en sänkning är väl det begränsade ”fördelningspolitiska utrymmet”. Vad det nu kan tänkas bestå av.

Äktenskap för alla

Domare Richard Posner (som för övrigt har skrivit den synnerligen stimulerande boken Sex and Reason) konstaterar att könsneutrala äktenskap inte orsakar samhällets undergång:

Marriage retains and will probably long retain tremendous symbolic significance in our society as a symbol of love and commitment (that is why cheating on a spouse attracts greater opprobrium than cheating on a person with whom one has a long-term, but not marital, sexual relationship), and it is likely to retain that significance even as gay marriage becomes more widespread, as it seems bound to do.

Gary Becker

Gary Becker

Och ekonomipristagaren Gary Becker håller med, men skissar dessutom på något jag själv förespråkar, nämligen en ”privatisering” av äktenskapet:

I have proposed for many years that marriage should be basically a private contract between the men and women involved-they can add a religious ceremony if they so desire. There is no reason why the standard contract should be supplied by the government rather than by market forces. An explicit contract would be compulsory, even if it only has a minimum number of stipulations and rules. … Such contracts would be equally available to homosexuals, as they are already in some countries and many states of the United States.

Kloka herrar, det där.*

_____________________

*Man kan notera att Posner är född 1939 och Becker 1930. Bara för att man är en äldre man behöver man inte vara reaktionär. (Alf Svensson är född 1938.)

Minska antalet värnpliktiga

Värnpliktiga på rad

Värnpliktiga på rad

Socialdemokraterna föreslår en tredubbling av det antal unga män som ska tvingas göra värnplikt. Ytterligare ett skäl att inte rösta på dem. Givet att vi ska ha ett försvar (vilket jag, till skillnad från t.ex. SvD och överste Pellnäs, på intet sätt anser självklart) förespråkar jag nämligen, av såväl etiska som ekonomiska skäl, ett yrkesförsvar.

Till socialdemokraternas försvar (!) ska sägas att de förespråkar en mindre krävande och mer flexibel typ av värnplikt:

Det är emellertid förståeligt att det kan vara svårt för unga människor att avsätta elva månader plus en eventuell tredje termin med ytterligare fyra månader för militärtjänst när högre utbildning och jobb står för dörren. Istället vill vi socialdemokrater se en kortare grundläggande utbildning på tre till fyra månader som kan göras under olika tidpunkter under året. De värnpliktiga som sedan vill gå vidare till kontraktsanställning eller officersyrket får därefter, om de är lämpliga, en fördjupad utbildning.

Alltid något — men fortfarande långt ifrån first best.

Uppdatering: Se även dr Heidbrinks argumentation i denna fråga.

Kan välfärdsnationalism försvaras?

Barn i behov av välfärd

Barn i behov av välfärd

Om vi har en moralisk skyldighet att bistå dem som har det sämre, var går gränsen för att bistå? Ska vi bara hjälpa dem som står oss nära? Våra landsmän? Alla i hela världen?

Som professor Richard Arneson påpekar i den provokativa uppsatsen ”Do Patriotic Ties Limit Global Justice Duties?” finns det inget principiellt tillfredsställande argument för den sedvanliga avgränsningen till nationalstaten.

Det duger t.ex. inte, menar han, att säga att landsmän ska prioriteras därför att nationalstaten utövar tvång som måste kompenseras:

”My conclusion then is that it is not so that the coercive laws that the state enforces must massively infringe the autonomy of those subject to the laws and can only be justified inter alia if the system of laws provides adequate compensation for this loss of autonomy. If the laws steer people toward acts that all things considered they morally ought to perform, then either they do not actually infringe on autonomy (if those regulated by the laws are reasonable and moral) or they do infringe on autonomy (if those regulated by the laws are prone to act immorally and coerced by the laws to refrain from doing so), but the autonomy that is thereby lost is not significantly valuable. In neither case does the imposition of state coercion generate an obligation to compensate those who are coerced. The reasonable and moral are not coerced and the unreasonable and immoral are not deserving of compensation to offset the harm coercion imposes on them.”

Och det duger inte att säga stöd till dem som har det sämre (men som sannolikt ändå har det bra) ska bygga på reciprocitet:

”If my being better off and your being well off triggers a duty to aid, I cannot evade this duty by cooperating with other well off persons in ways that make the initially well off even better off. Imagining the needy already stretching out their arms before the cooperative scheme among the affluent is started just makes the point vivid.”

Arnesons argumentation utgör en stor utmaning för varje försvarare av välfärdsstaten. Varför ska välfärd vara förbehållen svenskar? Är svenskar mer förtjänta än andra av stöd? Kanske finns det bättre argument för välfärdsnationalism än dem Arneson beaktar, men vilka är då dessa?

Se ett tidigare inlägg om välfärdsstaten och utlänningar.

Diskriminerar regeringen ateister?

I Expressen idag hävdar Humanisterna att de blir diskriminerade av regeringen:

”Regeringen har beslutat att det största livsåskådningssamfundet som företräder den humanistiska livsåskådningen i Sverige, Förbundet Humanisterna med över 5 000 medlemmar, inte ska vara berättigat till bidrag. Det finns ingen vettig förklaring till varför.”

Bidrag utgår till trossamfund, vilket i lagtexten definieras som ”en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst”. Humanisterna argumenterar för att detta ska tolkas vidare än vad regeringen gör, men jag är inte säker på att det låter sig göras. Jag tror att det är en oframkomlig väg, att försöka få regeringen och andra att betrakta Humanisterna som ett trossamfund.

Däremot kan och bör man ifrågasätta att bidrag enbart ska utgå till trossamfund, dvs. förespråka ett ändrat regelverk. Följande två alternativ, som båda innefattar icke-diskriminering, är att föredra framför dagens ordning:

  1. Alla bidrag till trossamfund slopas. Varför ska skattebetalarna subventionera religiös verksamhet? Inte heller Humanisterna bör i så fall få bidrag.
  2. Om bidrag ska utgå bör regelverkat skrivas om, så att alla organisationer som sysslar med livsåskådningsfrågor i vid mening får vara med och dela på kakan.

Alternativ 1 är enligt min uppfattning helt klart det bättre av de två. Att Humanisterna inte förespråkar den linjen är en orsak till att jag inte är medlem i den organisationen.

Att ångra ett brott

En sak jag tycker om med rättssystemet är att det uträttar sina sysslor utan att bry sig om människors inställning. Har man gjort x så utmäts straffet y, oavsett om ett brottsoffer är upprört och oavsett om en gärningsman visar prov på ånger.

Detta med ånger kan man betrakta från två utgångspunkter. I det ena fallet finner jag det tilltalande, i det andra inte. Den första utgångspunkten är att se ånger som ett uttryck för en ändrad inställning hos en gärningsman, vilket kan tolkas som en minskad sannolikhet för fler brott från denne framöver. Utmärkt. Den andra utgångspunkten är att se ånger som en personlig upprättelse för brottsoffret. ”Om han bara kunde ångra sig, då blir effekten av hans brott något mer uthärdlig. Om han bara kunde be om förlåtelse.” Detta förstår jag inte alls. Effekten av brottet har redan inträffat. Inget blir bättre på ett personligt plan av att någon ångrar sig. Pernilla Hellgrens pappa verkar hålla med mig.

Men i ingetdera fallet anser jag att straffutmätningen ska påverkas av uttalad ånger. Detta må uppfattas som cyniskt, men hur kan man lita på uttalad ånger? Om gärningsmannen vet att straffet reduceras om han ber om förlåtelse e.d. finns det väl ingen som inte skulle be om förlåtelse?

Jo, kanske en: Meursault, huvudpersonen i Albert Camus roman The Outsider. Åklagaren går till angrepp:

”‘Has he even expressed any regrets? Never, gentlemen. Not once in front of the examining magistrate did he show any emotion with regard to his abominable crime.’ At that point he turned towards me, pointed his finger at me and went on showering me with accusations without me really understanding why. Of, course I couldn’t help admitting that he was right. I didn’t much regret what I’d done. But I was surprised that he was so furious about it. I’d have liked to explain to him in a friendly way, almost affectionately, that I’d never really been able to regret anything.”

Jag föredrar den ärliga sortens brottsling framför hycklande snyftare. Och det borde brottsoffer också.

Recept för en robust kapitalism

Professor Bhagwati är i fin form och anger hur en marknadsekonomi kan förbli stabil — genom att minst en av följande fem situationer är uppfyllda:

”1. First, the poor do not envy or resent the rich because they believe in the myth — in the U.S., the American dream — that they too can get rich. …
2. Second, even if the poor do not buy into the upward mobility myth, they do not notice the riches of others. …
3. Third, the poor feel that the riches are ‘deserved’ or ‘legitimate.’ …
4. Fourth, if wealth is used for intrusion into politics, it will be resented. …
5. Fifth, related to point two, the rich spend their moneys, not on themselves, but on social projects. …”

Resonemanget är intressant av åtminstone två skäl:

  1. Det utgår inte ifrån att omfördelning behöver utjämna rikedom för att marknadsekonomin ska kunna förbli stabil utan fokuserar på rikas respektive fattigas attityder och uppfattningar. Det implicerar t.ex. att om många är missnöjda med en viss förmögenhetsomfördelning kan åtgärder som påverkar dessa attityder, eller grunden för dessa attityder, vara ett alternativ till att omfördela. (Jämför med punkt 3 i detta tidigare inlägg.)
  2. Marknadsekonomins stabilitet anses bero på att systemets utfall accepteras av de allra flesta, inte minst det stora flertal som inte är förmögna. Det tror jag att det ligger mycket i, och det knyter an till ett kärt tema på denna blogg: att rättvisa inte rimligen kan bedömas genom att studera aggregat som inkomst- och förmögenhetsfördelningar utan att beakta hur dessa har uppkommit. Människor i allmänhet kan tänkas acceptera en skev förmögenhetsfördelning om några av Bhagwatis villkor är uppfyllda, t.ex. (Se tidigare inlägg på detta tema här och här.)

Oanständig favorisering av kyrka

Jag finner det stötande att Katolska kyrkan favoriseras ekonomiskt av statsmakterna i bl.a. Sverige och Italien. I vårt land får kyrkan använda sig av Skattemyndigheten för att samla in sina medlemsavgifter, och den använder sig, till skillnad från övriga samfund, inte av skriftligt godkännande från medlemmarna utan av ”samtycke via stadgarna”. Dvs. man blir medlem som spädbarn, och så fort man börjar tjäna pengar tar staten automatiskt en del av ens inkomst och skickar till de katolska prästerna. Är detta en rimlig ordning? Ska svenska skattepengar användas för detta ändamål? Varför ska i så fall inte icke-kristna organisationer få samma hjälp? I Italien är det ännu värre: där är kyrkan bl.a. befriad från fastighetsskatt.

Men trots denna favorisering går Katolska kyrkan nu med förlust, pga. den allt svagare dollarn. Om Sverige, Italien och andra stater slutade gynna religiösa organisationer, vilket är ett anständighetskrav, skulle det se ännu sämre ut. Dags att rätta mun efter matsäck, säger jag. Påven kanske får skippa röda skor från Prada framöver.

Är det rättvist med rika idrottsmän?

Prispotten i US Open i tennis är större än någonsin:

”Sammanlagt kan motsvarande 138 miljoner kronor delas ut över startfältet, meddelar det amerikanska tennisförbundet på tisdagen. Dam- respektive herrvinnaren kammar hem 1,5 miljoner dollar vardera, i vad som blir den mest lönsamma – ur spelarsynvinkel – hard court-tävlingen någonsin.”

DN:s läsare verkar inte tycka om detta (enligt en webbomröstning, avläst kl. 8.34):

Detta får mig att tänka på Robert Nozicks exempel med basketspelaren Wilt Chamberlain i Anarchy, State, and Utopia. Nozick menar att det viktiga när man bedömer om en förmögenhetsfördelning är rättvis är hur den har uppkommit, inte hur stora klyftorna är. Om den har uppkommit genom frivilliga transaktioner grundade på rättmätigt ägande är den per definition rättvis.

Wilt Chamberlain

De flesta människor — illustrerat av webbomröstningens resultat ovan — tycks dock lägga vikt vid klyftorna i sig. Dvs. det anses inte rättvist att bli rik, om skillnaderna människor emellan blir för stora, även om förmögenhetsfördelningen har uppstått på ett legitimt sätt. De kanske har läst Nozicks kritiker G. A. Cohen, som menar att så länge människor inte har fullständig kunskap om konsekvenserna av frivilliga transaktioner kan den förmögenhetsfördelning som följer ifrågasättas. Ty om människor, när de betalar 25 cent vardera för att se Wilt Chamberlain, inte förstår att förmögenhetsfördelningen förändras på ett sätt de ogillar, kan deras betalning inte ses som ett godkännande av vilken förmögenhetsfördelning som helst.

Själv har jag en tilltagande känsla av att människors uppfattningar om rättvisa inte är särskilt genomtänkta — se t.ex. här och här — och att dessa uppfattningar i vilket fall inte uppfyller Cohens krav på att vara grundade på fullständig kunskap.

Själv unnar jag idrottsstjärnorna varje krona.

Uppdatering: Jesper Roine diskuterar hur det kommer sig att superstjärnor tjänar så mycket.

SVT gynnar religion

Public service-tv är ett märkligt fenomen.* En intressant tolkning av uppdraget är att kristna förkunnare ska få plats i tv för att förkunna sin lära på egna villkor. Jag har tidigare protesterat mot detta, och fler gör nu detsamma:

”Låt religionerna bli synliga på samma villkor som alla andra samhällsfenomen i svenska medier: genom allsidig och kritisk granskning, genom diskussion av deras grunder, sanningsanspråk och sociala konsekvenser! Det är att ta tron på allvar.”

Kan man gissa att kristdemokraterna blockerar den rättvisereform som många av oss efterfrågar? (Public service-utredaren tillhör detta parti.)
____________________________
*En språklig aspekt: Är det inte konstigt att ”tv-avgift” ska byta namn till ”public service-avgift”, som är ett svengelskt begrepp?

Gener styr syn på orättvisa

Inom spelteorin finns ett känt spel som kallas ultimatumspelet:

”The ultimatum game is an experimental economics game in which two players interact to decide how to divide a sum of money that is given to them. The first player proposes how to divide the sum between themselves, and the second player can either accept or reject this proposal. If the second player rejects, neither player receives anything. If the second player accepts, the money is split according to the proposal. The game is played only once, and anonymously, so that reciprocation is not an issue.”

Diverse experiment har visat att andraspelaren mycket ofta tackar nej till låga bud, trots att det innebär att hon tackar nej till pengar. Det kan tolkas som att hon är villig att betala för att bestraffa en gniden förstaspelare, som ger ett i hennes tycke orättvist erbjudande

En studie från 2007 visar att denna tendens att avvisa alltför låga bud i hög grad förefaller genetiskt bestämd. Abstract:

”Experimental evidence suggests that many people are willing to deviate from materially maximizing strategies to punish unfair behavior. Even though little is known about the origins of such fairness preferences, it has been suggested that they have deep evolutionary roots and that they are crucial for maintaining and understanding cooperation among non-kin. Here we report the results of an ultimatum game, played for real monetary stakes, using twins recruited from the population-based Swedish Twin Registry as our subject pool. Employing standard structural equation modeling techniques, we estimate that >40% of the variation in subjects’ rejection behavior is explained by additive genetic effects. Our estimates also suggest a very modest role for common environment as a source of phenotypic variation. Based on these findings, we argue that any attempt to explain observed ultimatum bargaining game behavior that ignores this genetic influence is incomplete.”

En möjlig implikation skulle kunna vara att vår uppfattning om vad som är orättvist mer allmänt har evolutionära rötter. Det kan i sin tur antyda att vi bör kunna ifrågasätta denna uppfattning, i den mån vi inser att den uppkom i en kontext som skiljer sig från den vi lever i idag (i linje med vad F. A. Hayek föreslår i ”The Atavism of Social Justice”).

Fem år av frihet

Idag för fem år sedan fattade USA:s högsta domstol ett historiskt beslut. Texas s.k. sodomilag förklarades, genom domslut i fallet Lawrence v. Texas, stå i konflikt med USA:s konstitution och ogiltigförklarades. Det var inte längre tillåtet att kriminalisera sexuella aktiviteter mellan personer av samma kön i USA.*

Så här formulerade sig domaren Anthony Kennedy för majoriteten:

”Liberty protects the person from unwarranted government intrusions into a dwelling or other private places. In our tradition the State is not omnipresent in the home. And there are other spheres of our lives and existence, outside the home, where the State should not be a dominant presence. Freedom extends beyond spatial bounds. Liberty presumes an autonomy of self that includes freedom of thought, belief, expression, and certain intimate conduct. The instant case involves liberty of the person both in its spatial and more transcendent dimensions.”

Det är inspirerande när frihet betyder något, när frihet är mer än retorik, när frihet blir praktik.

___________________________

*I Sverige avkriminaliserades homosexuella handlingar 1944.

Recension vi hade kunnat vara utan

Vilken lycka, att inte längre stödja DN Kultur med sina pengar. I en recension av Naomi Kleins Chockdoktrinen och av Johan Norberg och Boris Benulics Allt om Naomi Kleins nakenchock skriver Lars Pålsson Syll bl.a. följande:

”Som jag ser det medför Kleins fixering vid Friedman och Chicagoskolan tyvärr att hon befriar national­ekonomins övriga företrädare från ansvar. Den människo- och vetenskapssyn som Friedman, Assar Lindbeck, Bo Södersten, Marian Radetzki och deras motsvarigheter runt om i världen står för och lär ut till studenter vid våra läro­säten är nämligen i grunden samma sak. För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig. Om man genom välfärdspolitik och en skattefinansierad offentlig verksamhet minskar klyftorna, minskar ekonomins tillväxtpotential.”*

Men Pålsson Syll begår minst tre misstag, som jag ser det.

1. Sprider felaktiga uppgifter. Friedman är mycket riktigt för en liten välfärdsstat, men stämmer det för övriga av Pålsson Sylls namngivna och för nationalekonomer i allmänhet? Det är mycket tveksamt. Assar Lindbeck har t.ex. uttryckt sig på följande vis:

”[I]ndeed, it is largely because of various positive long-term consequences of welfare-state arrangements that I have often described the modern welfare state as ‘a triumph of modern civilisation.'”**

2. Skiljer inte på fakta och värderingar. Frågan om effekterna av en långt driven omfördelning handlar inte, vilket Pålsson Syll vill låta påskina, om värderingar utan om fakta. Även om man stödjer en välfärdsstat kan man anse att en långt driven omfördelning, t.ex. genom mycket höga marginalskatter, påverkar variabler som tillväxt. Man skulle kunna önska att så inte vore fallet, men om så befinns vara fallet är det tvärtom ärligt och beundransvärt att erkänna det. Och givetvis har de ekonomer som säger följande rätt: ”För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig”. Ty om ingen ojämlikhet alls existerade, dvs. om alla hade exakt lika stor disponibel inkomst oavsett vad de gjorde, varför skulle någon ägna sig åt produktivt arbete?

3. Motsäger sig själv. Pålsson Syll fortsätter:

Tillväxt och ökade klyftor har under de senaste trettio åren gått hand i hand.”

Nyss hävdade han att Lindbeck m.fl. ska klandras, eftersom de har sagt att tillväxt och ökade klyftor går hand i hand. Nu hävdar han att tillväxt och ökade klyftor de facto har gått hand i hand. Ska inte Pålsson Syll också klandras för att han torgför ett sådant budskap?

Slutligen: Klyftor behöver inte vara orättvisa. Och alla klyftor har inte ökat: inte i Sverige under Alliansen och inte mellan länder i världen.

___________________________

*Tack till Johan Almenberg för tipset.
**S. 9 i Lindbeck, Assar (1995). “Hazardous Welfare-State Dynamics.American Economic Review, 85(2): 9—15.

Är utbildningspremien orättvis?

Arbetarrörelsens ekonomiska råd lät igår publicera en inkomstfördelningsrapport. Bl.a. framkommer att inkomsternas fördelning har blivit mer ojämn under socialdemokraternas regeringsinnehav:

Socialdemokraterna brukar anse detta orättvist — det återstår att se om Mona kommer att karakterisera sin egen politik på det sättet (och berömma regeringen för minskad orättvisa) — men som tidigare påpekats behöver inte inkomstskillnader vara orättvisa.

I rapporten återfinns t.ex. detta diagram över skillnaden i disponibel inkomst på basis av utbildning:

Diagrammet illustrerar att en person som utbildar sig tjänar mer (särskilt gäller detta män).* Detta tycker jag personligen är en rättvis grund för inkomstskillnader — det torde, som DN och Mats Odell betonar, vara bra för ett samhälle att premiera dem som inhämtar avancerad kunskap. Mer än vad som för närvarande sker i Sverige, skulle jag dessutom tro.

Se även vad Daniel Waldenström samt ekonomipristagaren Robert Lucas har att säga.

___________________

*Diagrammet beaktar dock inte att den som utbildar sig tjänar mindre under utbildningsåren. Notera också att det visar disponibel inkomst, vilket t.ex. inkluderar andra inkomster än inkomst av tjänst.

SvD:s märkliga rubrik

SvD har satt rubriken ”Så ska Hägglund rädda äktenskapet” på en artikel vari kd-ledaren uttalar sig om hur en könsneutral äktenskapslag ska kunna stoppas. Och på förstasidan påannonseras artikeln så här:

”Rädda äktenskapet”? Är äktenskapet i fara när fler föreslås få ta del av det? Är det SvD:s politiska redaktions uppfattning?

Rättvisa och orättvisa klyftor

Claes Arvidsson påpekar att socialdemokraterna är som besatta av klyftor. Själv är jag av uppfattningen att klyftor kan vara relevanta men att de oftast inte är det. Likt Will Wilkinson anser jag att man, när man bedömer om något är orättvist, bör beakta inte bara utfall utan också hur utfallet har uppstått.

Om man t.ex. bara tittar på en viss inkomstfördelning kan dess grad av orättvisa bero inte bara på fördelningen i sig utan också, eller kanske rentav uteslutande, på hur fördelningen har uppkommit. Man kan t.ex. anse att det inte är orättvist att personer som arbetar hårt och anstränger sig har högre disponibel inkomst än andra.*

Med detta sagt finns det fall av klyftor jag finner tveksamma. Ian Dew-Becker and Robert Gordon diskuterar direktörslöner med denna utgångspunkt. Direktörer sitter i andra direktörers styrelser och ger, på basis av denna typ av kollusion, varandra stora ekonomiska förmåner. Detta kan fortgå därför att det finns ett principal-agentproblem i företag, som resulterar i att ledningen och inte ägarna i huvudsak styr.

Men lösningen är inte i första hand omfördelning, vilket är ett trubbigt instrument för att komma åt just detta problem, utan snarare förbättringar av regelverket som rör transparens inom företagen. Det är alltså inte bara så att klyftor kan vara orättvisa eller rättvisa — det är också så att orättvisa klyftor ibland åtgärdas bättre med annat än skatter och bidrag.**

____________________________

*Man kan se på frågan på två nivåer. På ett fundamentalt plan anser jag att ingen är värd att tjäna mer än någon annan, eftersom ingen är orsak till sig själv. Men på ett praktiskt plan anser jag att fiktionen att vissa är värda att tjäna mer än andra är bra att upprätthålla, eftersom det möjliggör inrättandet av incitament så att människor anstränger sig och är produktiva, vilket i förlängningen gynnar alla. Se vidare här.
**Reformer i regelverket för ”corporate governance” är ett exempel. Regeringens arbetslinje kan anföras som ett annat exempel: vissa ersättningsnivåer sänks men fler får arbete, vilket leder till en sjunkande Gini-koefficient på det hela taget. Om man nu betraktar det måttet som ett mått på orättvisa, vilket av ovan nämnda skäl är tveksamt.

Snabbare simning

Det tar 20 minuter för simmarna att ta på sig de nya Speedo-dräkterna. Men det är värt besväret — nu sätts nya rekord på löpande band. Jag har inget principiellt emot de nya dräkterna men finner dem mindre tilltalande, rent estetiskt, än badbyxor. Så här ser OS-hoppet Michael Phelps ut i sin dräkt:

Barn som slagträ

Dagens ledarsida ger inte upp:

”Uppenbarligen tar Reinfeldt inte in att en könsneutral äktenskapslagstiftning långsiktigt skulle påverka barn, familjebildning och annat i vår kultur.”

Men för det första påverkar lagens införande överhuvudtaget inte barn i juridisk mening, vilket jag har klargjort tidigare. Det är ett fult grepp att i debatten hävda något annat.

För det andra har tidningen rätt i att effekten av en reform skulle påverka familjer och ”annat i vår kultur” — i positiv riktning. Genom att staten inte gör skillnad på folk och folk sänds en signal till inte minst unga homosexuella, att i vårt land kan man gifta sig även om man råkar upptäcka att man älskar någon av samma kön.

Ibland tror jag att Dagen och andra religiöst grundade ideologer glömmer att denna fråga handlar om människor. Ta en titt på ett färskt bröllopspar i Californienand you may get my point.

Ska staten påverka lyckans grunder?

Om politik ska syfta till människors lycka kan tre ansatser urskiljas:

  1. Det som gör människor lyckliga tas för givet, och politiken utformas så att människors aktuella preferenser tillfredsställs.
  2. Det som gör människor lyckliga tas för givet, men politiken utformas så att människors ”ädlare” preferenser tillfredsställs (i högre grad än andra preferenser).*
  3. Det som gör människor lyckliga tas inte för givet, och politiken utformas så att människors preferenser ändras, i syfte att inte behöva genomföra den politik som annars skulle ha genomförts.

Vi kan exemplifiera med inkomstomfördelning från hög- till låginkomsttagare.

1. Om det som gör människor lyckliga tas för givet, och om de allra flesta blir lyckligare av inkomstomfördelning, ska politiken genomföra en sådan omfördelning.

2. Men grunden för att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning varierar. Några alternativ:

  • En genomtänkt rättvisesyn. Man kan anse att det är fel att människor tjänar olika mycket om detta beror på faktorer som ingen kan påverka, t.ex. genetik.
  • Positiva konsekvenser. Man kan anse att ett samhälle får större social harmoni med små inkomstskillnader.
  • Egoism. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar en själv.
  • Omtanke. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar andra som man bryr sig om.
  • Avund. Man vill ha omfördelning därför att man är missunnsam.

Antag att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning pga. egoism. Ska den lycka som följer av ett sådant motiv beaktas i lyckokalkylen — och om den ska det, ska den väga lika tungt som den lycka som t.ex. följer av en genomtänkt rättvisesyn?

3. Ett alternativ är att försöka ändra det som gör människor lyckliga. Det kanske är ett mer kostnadseffektivt sätt att öka lyckan/minska olyckan än att omfördela (alternativ 1 ovan), och kanske undviks därigenom det troliga missnöje som följer av att vissa preferenser ignoreras (alternativ 2 ovan). Att försöka ändra grunden för lycka kan vara särskilt gångbar om denna grund är ogenomtänkt och om den bygger på ofullständig kunskap om alla konsekvenser.

Istället för omfördelning satsar staten då att minska egoism och avundsjuka, kanske i skolan eller i form av kraftigt subventionerade retreats där människor lär sig att acceptera andras framgångar. Eller om den genomtänkta rättvisesynen inte visar sig vara så genomtänkt kan en utbildning i filosofi, psykologi och ekonomi — eller kanske i kritiskt tänkande — ändra vad människor anser rättvist och, därmed, hur deras lycka påverkas av inkomstskillnader.

Ett praktiskt problem kan vara att bestämma vilka grunder för lycka som är mindre ”ädla” än andra och vilka preferenser som ska försöka påverkas. Att bråka om det kanske ger allmän olycka…

____________________________________
*Ja, jag har John Stuart Mills idé om ”higher and lower pleasures” i bakhuvudet.

Orättvisan försvinner med Amy och Beth

Ett av de mest populära orden i svensk politik är orättvisa. Men detta begrepp är mer svårfångat än den politiska retoriken låtsas om. En ny studie visar att människors upplevelse av orättvisa varierar med graden av konkretion.

Beakta först ett abstrakt fall:

Suppose that some people make more money than others solely because they have genetic advantages. Please tell us whether you agree with the following statement:
– It is fair that those genetically-advantaged people make more money than others.

Beakta sedan ett konkret fall:

Suppose that Amy and Beth both want to be professional jazz singers. They both practice singing equally hard. Although jazz singing is the greatest natural talent of both Amy and Beth, Beth’s vocal range and articulation is naturally better than Amy’s because of differences in their genetics. Solely as a result of this genetic advantage, Beth’s singing is much more impressive. As a result, Beth attracts bigger audiences and hence gets more money than Amy. Please tell us whether you agree with the following statement:
– It is fair that Beth makes more money than Amy.

Människor tycker i regel inte att det på ett abstrakt plan är rättvist att vissa tjänar mer pengar på grund av en genetisk fördel – men de anser samma sak rättvis om man uttrycker omständigheterna i form av ett konkret exempel.

Givet detta resultat, hur påverkbara är t.ex. väljare av rättviseretorik? Det kanske mest beror på hur denna retorik utformas, närmare bestämt på hur konkret den är. Och frågan är hur pålitliga inställningar till abstrakta och aggregerade rättvisekriterier som inkomstfördelning är.

Rättvis fotboll

Ärkebiskopen och en annan biskop vill att vi enbart ska köpa rättvisemärkta fotbollar:

”Arbetsgivare föredrar att exploatera barn för att det anses legitimt att betala dem lägre lön, och därmed öka vinsten.”

Jovisst, men det finns ett litet problem. De barn som tillverkar fotbollar som inte är rättvisemärkta kommer med största sannolikhet att få det sämre, vilket jag har påpekat, med stöd i forskning, här och här. Detta dilemma ignorerar biskoparna.

Se även dr Vlachos och dr Santesson-Wilson i denna fråga.

Välfärdsstat och utlänningar

Gordon Tullock noterar att omfördelning nästan helt äger rum inom länder.* Vi identifierar oss med vår egen grupp och upprättar ett välfärdssystem där vi tar hand om varandra. Men vad händer med människor i andra länder? Vi inkluderar inte dem i våra välfärdssystem, eftersom det skulle bli kostsamt. Vi värnar om vår egen välfärd i första hand. Det kan eventuellt också bidra till att förklara avvisande inställningar till människor från andra länder som bosätter sig i det egna landet. ”Varför ska de komma hit och få del av våra förmåner?” Om detta stämmer kan välfärdsstaten tänkas bidra till xenofobiska attityder. Sådana attityder finns säkert även utan en välfärdsstat (de kan ha evolutionär grund, i stil med Hayeks tankar i ”The Atavism of Social Justice”). Men de kan nog förstärkas av välfärdsstaten.

Will Wilkinson återger detta OECD-diagram över andelen utlandsfödda i olika länder:

Sverige tycks ha runt tolv procent utlandsfödda, vilket är något över OECD-genomsnittet. Jag noterar med intresse att Danmark ligger på runt sju procent — och ändå har de en så hätsk invandringsdebatt.

__________________________________________

*Tullock, Gordon (1981). ”The Rhetoric and Reality of Redistribution.Southern Economic Journal, 47(4): 895—907.

Fräckt av Norge

Så fräckt! Norge beslöt idag att införa en könsneutral äktenskapslag, trots kyrkliga protester. En biskop varnar:

”Det här bör vi inte chansa med. Om den här lagen drivs igenom är det ett stort ansvar som en knapp majoritet tar på sig.”

Det intressanta med utvecklingen är att ett av de vanligaste argumenten mot denna typ av reform — att äktenskap alltid har varit en förening endast mellan en man och en kvinna — börjar krackelera. Nu finns könsneutrala äktenskapslagar i Canada, Sydafrika, Spanien, Belgien, Nederländerna, Massachusetts — och snart också i Californien och Norge. Äktenskap kan de facto nu ingås på många håll också mellan personer av samma kön. (Att argumentet inte är hållbart är dessutom tydligt om man beaktar att äktenskap ofta har varit polygama.)

Man kan förvisso ifrågasätta argumentets giltighet mer allmänt — personligen anser jag inte, inspirerad av Hume, att är implicerar bör. Även om vi alltid har haft slaveri innebär inte det i sig att slaveri är bra. Men anser man (av någon outgrundlig anledning) att är implicerar bör faller alltså argumentet ändå, av ovan angivna skäl. Äktenskap är inte och har inte alltid varit en förening endast mellan en man och en kvinna.

Hejar Gud på Sverige?

Idag spelar Sverige EMmatch i fotboll mot Grekland, och den dubiösa sportnationalismen dyker därmed upp.* Sport-
nationalism kombinerad med religion blir extra märklig. ”EM-prästen” Ingo:

Varenda grek ber för sitt landslag och Grekland har ett kraftigt stöd av ortodoxa kyrkan. Vi svenskar borde göra samma sak. Som kristna vet vi att bön är en stor hjälp för våra fotbollskillar att få ut sitt bästa.

Denna syn är intressant, ur två aspekter.

  1. En gud med obegripliga prioriteringar. Kristna tror på en gud som bryr sig om och griper in i fotboll men som inte bryr sig om och griper in och stoppar naturkatastrofer som dödar och skadar tusentals människor. Är detta en intellektuellt försvarbar gudsbild?
  2. En orättvis gud. Om Jahve hjälper de lag som människor ber för, blir frågan hur rättvist det är. Har spelare i lag vars supporters inte ber för dem gjort sig mindre förtjänta av att vinna? Ska de straffas för att andra inte ber? De kanske rentav har tränat hårdare än det lag som Jahve hjälper.

Uppdatering: Ja, Gud hejar Sverige. Han är god!

_______________________________

*Istället för att heja på det egna landets lag förespråkar jag att man hejar på det lag vars vinst ger störst lycka, alternativt det lag som har snyggast spelare (dvs. Portugal, vilket också skönhetsexperten Gissur har insett).

Kan hämndbegäret inte tämjas?

Apropå Mattias Flink och dubbelmord. Den klurige Jakob Heidbrink framför ett argument som får mig att skruva på mig:

Det som vi dock i vilket fall som helst behöver är en debatt om hur vi hanterar offrens hämndbegär, eller med andra ord hur vid hanterar vedergällningsfunktionen i straffet. Om vi fortsätter att låtsas som om den funktionen inte hade något värde, skulle jag inte bli förvånad om vi snart skulle få se lynchmord.

Jakob tycks mena att eftersom det ligger i människans natur att vilja hämnas på någon som beter sig illa, bör lagstiftaren ta hänsyn till detta, vilket implicerar strängare straff, allt annat lika. Men om man som jag anser att människan inte har en fri vilja och att hon därför inte kan hållas moraliskt ansvarig för någon handling, skulle det innebära en kapitulation inför en i grunden primitiv känsla. Som Richard Dawkins uttrycker det:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics.

Så det ligger något djupt otillfredsställande i att acceptera vedergällning som grund för straff.

Men detta kanske är en förhastad slutsats. Ty även determinister som jag accepterar straff för att hålla brottslingar borta från ”vanligt folk” och för att avskräcka från brott. Om straff accepteras av de skälen trots att brottslingar inte är moraliskt ansvariga, varför kan inte straff accepteras utifrån en allmän önskan om vedergällning? Jag tvekar av två skäl.

i) Jag är inte säker på att konsekvenserna är positiva. Jag tror nämligen att det kan vara farligt att bejaka primitiva känslor. Efter att ha läst Njals saga inser jag att ett samhälle som accepterar vedergällning kan råka riktigt illa ut.

ii) Jag tror inte att hämndbegär är helt opåverkbart. I detta ges jag stöd av Joshua Greene och Jonathan Cohen, som i artikeln ”For the Law, Neuroscience Changes Nothing and Everything” skriver:

New neuroscience will change the law, not by undermining its current assumptions, but by transforming people’s moral intuitions about free will and responsibility. This change in moral outlook will result not from the discovery of crucial new facts or clever new arguments, but from a new appreciation of old arguments, bolstered by vivid new illustrations provided by cognitive neuroscience. We foresee, and recommend, a shift away from punishment aimed at retribution in favour of a more progressive, consequentialist approach to the criminal law.

Dvs. jag hoppas och tror att människor kan påverkas så att de inte okritiskt accepterar sina egna hämndbegär.

Avslutningsvis: Om hämndbegär ska accepteras (okritiskt) som grund för straff, vad händer om detta är extremt? Säg att folket kräver tortyr? Om inte det ska accepteras, vem ska avgöra vilka hämndbegär som lagstiftaren ska ta hänsyn till? Och om en avgränsning accepteras, varför inte helt strunta i hämndbegär?

Uppdatering: Jakob Heidbrink resonerar vidare utifrån ett krav på högre straff från en vänsterpartist. Och Jonas Vlachos kommer med en som vanligt tänkvärd kommentar.

Orättvisa hyror

När det gäller hyror menar personer som bor i hyresrätter i Stockholms innerstad att det är orättvist att de, likt t.ex. bostadsrättsinnehavarna i huset brevid, ska betala ett marknadspris för sitt boende. De vill ha fortsatt artificiellt låg hyra och struntar i de samhällsekonomiska kostnader som systemet ger upphov till.

Nu visar en ny studie från Fastighetsägarna att hyresnivåerna är snarlika i Stockholms innerstad och i de betydligt mindre attraktiva ytterområdena:

Detta är förstås helt i linje med hur systemet är tänkt att fungera, men att påstå att det är rättvist känns minst sagt ansträngt. Då känns det modesta förslag till anpassning av hyrorna till efterfrågan som en utredning nyligen presenterade mycket rättvisare.

Studien visar också att andelen av disponibel inkomst som går till hyran är betydligt högre i ytterområdena. Medan en hyresgäst på Östermalm betalar 18 procent av sin inkomst till hyra, betalar en hyresgäst på Järvafältet 32 procent:

Rättvist? Se även Jonas Vlachos om hyresregleringens effekt på segregation.

Varför ordet äktenskap är viktigt

Frågan om en könsneutral äktenskapsbalk handlar i hög grad om ett ord. Äktenskap. I dagens Sverige har homosexuella par (med något litet undantag) redan samma rättig- och skyldigheter på samlevnadens område som heterosexuella par. Den nu föreslagna reformen handlar därför i hög grad om ett ord. Äktenskap. Så varför bråka om det? Jo, därför att ord har betydelse. De kan sända normativa signaler. De kan inkludera eller exkludera. Andrew Sullivan förklarar:

When people talk about gay marriage, they miss the point. This isn’t about gay marriage. It’s about marriage. It’s about family. It’s about love. It isn’t about religion. It’s about civil marriage licenses. Churches can and should have the right to say no to marriage for gays in their congregations, just as Catholics say no to divorce, but divorce is still a civil option. These family values are not options for a happy and stable life. They are necessities. Putting gay relationships in some other category — civil unions, domestic partnerships, whatever — may alleviate real human needs, but by their very euphemism, by their very separateness, they actually build a wall between gay people and their families. They put back the barrier many of us have spent a lifetime trying to erase.

I Norge har de förstått.

Modern äktenskapssyn i Kalifornien

USA:s folkrikaste delstat har inom kort könsneutral äktenskapslagstiftning, efter beslut i dess högsta domstol:

[T]o the extent the current California statutory provisions limit marriage to opposite-sex couples, these statutes are unconstitutional.

Den republikanske guvernörens kommentar:

I respect the Court’s decision and as Governor, I will uphold its ruling. Also, as I have said in the past, I will not support an amendment to the constitution that would overturn this state Supreme Court ruling.

Arnold och de nya moderaterna har ett och annat gemensamt. Och tiden springer ifrån påvar, kristdemokrater och andra bakåtsträvare.

Affär för rättvisa?

En ny affär i Stockholm säljer rättvisemärkta produkter. Där ska jag inte ska handla (trots att jag bor granne med den). Skälet: Sannolikt förbättras inte de fattigas situation av ”rättvis handel”; däremot får jag betala mer. Not a good deal.

Socialdemokratisk rättvisa?

Dr Waldenström, förmögenhetsforskare:

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncen-
trationen i Sverige. … Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling. Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.”

Socialdemokraternas hyckleri återfinns inte bara på förmögenhetssidan. Det gäller även försäljning av statliga företag samt i fråga om inkomstojämlikhet. Vad gäller den senare, notera i diagrammet hur denna ojämlikhet ökade under socialdemokraternas senaste tolvåriga maktinnehav:

Thomas Östros pinsamma rättviseretorik kan och bör avslöjas.

Missgynnas pensionärer?

Alf Svensson har talat. Denna gång om pensionärerna, som han vill ska få sänkt skatt.

En av regeringens paradfrågor är att göra det mer lönsamt att arbeta. Genom ett särskilt jobbskatteavdrag har inkomstskatten för en vanlig löntagare sänkts med ungefär 1000 kronor i månaden. Det upplägget får nu underkänt av Alf Svensson, som anser att även de gamla ‘naturligtvis’ borde ha fått sänkt skatt.”

Alf Svensson är förstås inte okunnig om att jobbavdraget omfattar pensionärerna — och att det är högre för dem! Inte heller är han omedveten om att den högre sysselsättningen, som utgör grunden för vad som kan betalas till pensionärerna, leder till att den genomsnittliga pensionen ökar med 4000 kr i år och 6000 kr nästa år. Ändå väljer han en populistisk retorik. Och hans motivering lyder:

Men man ska inte göra det här för att vinna valet, utan utifrån människovärde, säger Alf Svensson.”

När politik börjar styras av notoriskt luddiga begrepp som ”människovärde” blir jag orolig. Jag föredrar Anders Borgs pragmatiska och forskningsbaserade konsekvensanalys. Jobbavdraget är bra för att det stimulerar till arbete (inte minst för låginkomsttagare), vilket i sin tur bidrar till högre pensioner. Är inte det ”människovärdigt”?

I nöd och lust

Ibland blir jag glad över att bo i Sverige. Statsministern har aviserat att en proposition om en könsneutral äktenskapsbalk kommer i höst. Nu säger Mona att hon kommer att ta fram ett lagförslag hon också. Det sker alltså en politisk tävlan om en rättvisereform som omfattar en ganska liten minoritet. I hur många andra länder ser man politiker som beter sig så? Det indikerar dels att svenskar överlag har sunda värderingar, så att politiker vågar genomföra reformer utan att straffas med färre röster; dels att politiker inte bara styrs av snävt röstmaximerande, ty trots allt bryr sig inte så många väljare om denna fråga. Lite förvånande, mycket uppmuntrande.

New York Times Magazine skrev häromdagen om den nya trenden bland unga homosexuella par i USA, att gifta sig:

Many young gay men don’t see themselves as all that different from their heterosexual peers, and many profess to want what they’ve long seen espoused by mainstream American culture: a long-term relationship and the chance to start a family.

På bilden ses Benjamin McGuire och hans make Joshua Janson i deras hem i Boston. I Massachusetts får par av samma kön gifta sig sedan 2004. Och tänka sig, jorden har inte gått under!

Utnämningspolitiken är inte så dum

Johan Norberg sällar sig till kritikerna av regeringens utnämningspolitik. Jag delar uppfattningen att regeringen har brutit ett vallöfte, och det är i sig allvarligt. Men jag tycker att kritiken är för hård, av två skäl.

  1. Även om situationen inte är så bra som den skulle ha kunnat vara är den ändå bättre än tidigare.
  2. Jag ifrågasätter målet om offentlig utlysning av samtliga statliga topptjänster. Tvärtom anser jag att en ny regering ska kicka de statliga chefer som handhar implementering av regeringspolitik om dessa inte förenar kompetens med ett explicit stöd för regeringens politik och välja ut nya. Därför anser jag att regeringens vallöfte var ett misstag. Utlysning bör tillämpas för mer ”opolitiska” tjänster, men inte för andra.

Uppdatering: Maria Abrahamsson verkar ha en liknande syn.

Vad menas med rättvis lön?

Två saker förbryllar mig med den pågående sjuksköterskestrejken: krav på ”rättvis” lön och allmänhetens stöd.

Först till rättvisan. Vårdförbundets ordförande utropar:

Rättvis lön för ett livsviktigt arbete!

Men vad menas, vid närmare eftertanke, med rättvis lön? Jag tvivlar på att särskilt många av dem som använder begreppet skulle kunna definiera det. Om sjuksköterskor har minst 22 000 kr i månadslön, är det rättvist? Hur har man kommit fram till det? Varför inte 22 500 kr? Eller 42 000 kr? Eller 142 000 kr? Det rör ju sig om ett livsviktigt arbete. Nej, jag tror att begreppet används av retoriska skäl. I själva verket handlar det om att en yrkesgrupp vill förbättra sin egen materiella situation.

Min syn är att en rättvis lön är den som arbetsgivare och arbetstagare (eller deras ombud) frivilligt kommer överens om. Jag ser alltså rättvisa som ett proceduriellt kriterium i detta sammanhang. En viss lönestorlek kan inte i sig sägas vara rättvis eller orättvis — den är rättvis om den är resultatet av en frivillig överenskommelse.

Så till allmänhetens stöd. Det som förundrar mig är att människor har en uppfattning i frågan. Jag har inte det — jag varken stöder eller motsätter mig de aktuella lönekraven. Varför skulle jag det? Har människor en uppfattning om alla yrkesgruppers optimala lönenivå? Vad grundar de den uppfattningen på? Är det inte principiellt bisarrt att som utomstånde säga: ”En bilarbetare bör ha 62 500 kr per månad” eller ”En sjukskötersköta bör ha 17 000 kr per månad”? Nu undrar jag vad svenskarna tycker att ett fartygsbefäl ska ha.

Uppdatering: PJ diskuterar andra metoder än strejk för att få ökad lön, såsom fler arbetsgivare som konkurrerar om högkvalitativ arbetskraft.

Hur fusk helt kan undvikas

Hur ska vi undvika fusk och andra felaktigheter i de s.k. trygghetssystemen? Kontroller på jobben kan vara en metod; men det slår mig att problemen i hög grad hör samman med den typ av trygghetssystem som Sverige har valt. Trots allt tal om en generell välfärdsstat finns många icke-generella inslag, där människor erhåller olika ersättning och bidrag beroende på en rad faktorer.

Om man istället tänkte sig det Buchanan och Congleton förespråkar — ett helt generellt system med proportionell beskattning och omfördelning i form av demogranter (dvs. att alla får en exakt lika stor kontantsumma per år) — skulle fusk och felaktigheter så gott som helt omöjliggöras. Demogranten är nämligen inte kopplad till att du är sjuk eller frisk e.d. utan till medborgarskapet. Jag säger inte att ett helt generellt system är att föredra framför dagens men noterar att frånvaro av fusk och fel är en faktor som talar till det förra systemets fördel.

Se ett tidigare inlägg om medborgarlön.

Bryr sig människor om ojämlikhet?

Det är den fråga Lane Kenworthy ställer utifrån hur människor i olika länder har valt mellan fem olika inkomstfördelningar. De flesta valde D eller E, och fler valde D än E. Som synes har dessa fördelningar en liknande struktur i botten; D har en jämnare fördelning; men inkomsterna är överlag högre i E. Kenworthys slutsats:

I wouldn’t go so far as to conclude from this that people tend to value low inequality over high incomes. Other ways of posing the question might yield different results. But it does suggest that inequality matters to people.

Will Wilkinson ifrågasätter denna slutsats och menar att människor rimligen inte har preferenser över aggregerade inkomstfördelningar:

But why think people actually have prior preferences about such things? The national income distribution is not experienced. The local income distribution isn’t experienced. Differences in local visible consumption may be experienced, and it seems plausible that people would have preferences about that. But that’s not what the question was about.

Han påpekar också det märkliga i att D föredras framför E, eftersom E är en värld där många har högre inkomst än i D och där ingen har lägre inkomst. Har människor ”Paretodestruktiva” preferenser?

En annan typ av kritik kan framföras utifrån bl.a. Christina Fongs forskning*:

People may prefer more redistribution to the poor if they believe that poverty is caused by circumstances beyond individual control. Therefore, beliefs about the causes of income may affect demand for redistribution.

Så även om man (tvärtemot Wilkinsons tes) har preferenser över inkomstfördelningar kan det vara missvisande eller intetsägande att fråga människor om dessa utan att det klargörs hur inkomstskillnader har uppkommit.

På det hela taget verkar det bäst att ta resultat av det slag Kenworthy presenterar med en stor nypa salt.

____________________________________

*Fong, Christina (2001). ”Social Preferences, Self-Interest, and the Demand for Redistribution.Journal of Public Economics, 82(2): 225—246.

Avskaffad värnskatt utan kostnad

Det finns goda argument, av såväl rättvise-, generalitets- och effektivitetskaraktär, för varför värnskatten bör avskaffas:

  • Många finner det orättvist att betala mer än hälften av en löneökning i skatt; andra finner det orättvist att vissa ska betala en högre andel av sin inkomst i skatt än andra.*
  • Buchanans generalitetsprincip säger att likabehandling är eftersträvansvärt, vilket implicerar proportionell beskattning, därför att det politiska systemet annars riskerar att degenerera till att tillfredsställa olika särintressen på allmänintressets bekostnad.
  • Personer med högre inkomster tenderar att arbeta mindre, och utbildning tenderar att löna sig mindre, med värnskatten på plats, vilket kan förvänta dämpa välståndsutvecklingen.

Som nämns i DN idag har Bertil Holmund (Uppsala universitet) och Martin Söderström (Konjunkturinsti-
tutet) beräknat att en avskaffad värnskatt sannolikt är självfinansierad. Dvs. fler fördelar uppnås, enligt ovan, genom ett avskaffande utan att skatteintäkterna minskar. Deras studie återfinns här och sammanfattas på följande vis:

Recent research on the behavioral effects of income taxes has to a large extent focused on the elasticity of taxable income with respect to the net-of-tax rate, i.e., one minus the marginal tax rate. We offer new evidence on this matter by making use of a large panel of Swedish tax payers over the period 1991-2002. Changes in statutory tax rates as well as discretionary changes in tax bracket thresholds provide exogenous variations in tax rates that can be used to identify income responses. We estimate dynamic income models which allow us to distinguish between short-run and long-run effects in a straightforward fashion. The estimates of the long-run elasticity of income with respect to the net-of-tax rate typically hover in a range between 0.20 and 0.30. The short-run elasticities are in general smaller but less precisely estimated. We use the estimates to simulate the fiscal consequences of a tax reform that reduces the top marginal tax rate by five percentage points. Such a reform turns out to have negligible effects on tax revenues and may even yield a fiscal surplus.

Vad väntar regeringen på? Jag hoppas att de inte avvaktar av rädsla för socialdemokratiska angrepp om att en reform av detta slag skulle vara ”orättvis”. Sådana påståenden kan framgångsrikt tillbakavisas. Se även PJ Anders Linders kommentar.

Uppdatering: Regeringen tar förvisso inte bort värnskatten men utlovar nya inkomstskattesänkningar. Gott så. Särskilt framstår argumentationen som kraftfull gentemot den handfallna och skattehöjande oppositionen.

_______________________________

*Begreppet orättvisa är normativt och därmed inte heller möjligt att fastställa vetenskapligt. Vissa anser det förstås rättvist med en progressiv och hög inkomstbeskattning, men poängen här är att detta är en subjektiv värdering som inte delas av alla, bl.a. inte av mig.

Barn som svepskäl

Återigen påstås att äktenskapet som civilrättslig institution måste förbehållas heterosexuella par med hänvisning till barnen:

Vi instämmer med juristen Anders Svensson (SvD Brännpunkt 30/3) att äktenskapet inte bara är ett ord. Det är en institution för barns uppfostran med två föräldrar.”

Sjävklart är äktenskapet inte bara ett ord – men ords betydelse utvecklas, mina herrar. Och om barn ska krävas för ett giltigt äktenskap undrar jag varför ni inte vill förbjuda sterila par, åldriga par och par som inte vill ha barn att ingå äktenskap. Det är väl inte så att ni använder barnargumentet som svepskäl för att stigmatisera homosexuella? Alternativt eller dessutom är ni okunniga i juridik, ty införandet av en könsneutral äktenskapsbalk är helt irrelevant för barns juridiska ställning.

Konstitutionellt grundad ojämlikhet

Lars Feld och Jan Schnellenbach studerar sambandet mellan politiska institutioner och ojämlikhet. De fokuserar på följande institutioner:

  • direktdemokrati kontra representativ demokrati,
  • presidentstyre kontra parlamentarism,
  • majoritetsval kontra proportionella val samt
  • enhetsstat kontra federalism.

De finner bl.a. följande:

Summing up, our analysis suggests that the occurrence of Director’s Law heavily depends on the constitutional and political system prevailing in the different countries. A redistribution from the rich to the middle income classes and perhaps also to the poor becomes more probable in representative democracies which are either organized as unitary states, or federations allowing for low levels of sub-central fiscal autonomy, constituting their executive in the way of parliamentary systems. Given the empirical ambiguity of the effect of plurality rule, Director’s Law is thus probably not only a problem for continental European countries. It might as well occur in the UK, as in Germany, the Netherlands or Italy.”

Det är alltså inte bara så att politiska institutioner tycks påverka mer allmänna ekonomiska variabler – även graden och typen av omfördelning verkar samvariera med konstitutionens utformning. Den sittande Grundlagsutredningen förtjänar följaktligen mer uppmärksamhet.

Låt mig avslutningsvis presentera en del av Feld och Schnellenbachs tabell 2, som anger Ginikoefficienter beräknade utifrån marknadsinkomst respektive disponibel inkomst.

giniskillnader.jpg

Dels fann jag det intressant att Sverige faktiskt är något mindre jämlikt än genomsnittet i marknadsinkomster; dels fann jag det intressant hur mycket inkomstomfördelning faktiskt jämnar ut inkomster, särskilt i länder som Sverige.

Förvirrad jurist

mcbride_klotz.jpg

Anders Svensson, enligt uppgift jurist och lärare vid Stockholms universitet (som dock inte återfinns på Juridicums hemsida), skriver i SvD idag:

Likabehandlingsprincipen blir bara ett instrument för att operera bort det heteronormativa äktenskapet. … Riksdagen bör alltså tacka nej till denna sofistikerade form av dödshjälp för äktenskapet.

Detta måste vara det allra sämsta argumentet mot en könsneutral äktenskapsbalk. På vilket sätt leder det faktum att två personer av samma kön kan ingå äktenskap till att äktenskapet ”opereras bort” eller får ”dödshjälp”? Det handlar ju om att fler vill och får ingå äktenskap – utan att andras möjlighet därtill beskärs. En förvirrad man, denne Anders Svensson.

På bilden ses Mary McBride och Leslie Klotz förenas i en ceremoni. Hotar det heterosexuella relationer?

Läs även Tor Billgrens kommentar. Samt Mårten Schultz.

Behåll generella barnbidrag

I grunden är jag tveksam till barnbidrag som företeelse – det tycks mig som om barnfamiljer får alldeles för mycket i bidrag och subventioner – men om ett sådant bidrag ska finnas förespråkar jag ett generellt system. Med det menar jag att det utgår lika för alla barnfamiljer, utan inkomstprövning.

Centern föreslår nu en omläggning, där höginkomsttagare inte längre ska erhålla detta bidrag. Det kan tyckas ”rättvist” vid första påseende, men i själva verket skulle en sådan reform vrida välfärdssystemet ytterligare i icke-generell riktning. Påverkad som jag är av Buchanans generalitetsprincip är jag tveksam till en sådan utveckling. Gör man ytterligare avsteg från likabehandling kommer, predikterar jag, som ett brev på posten än fler krav på att vissa grupper ska gynnas särskilt. Det riskerar att skapa ett osammanhängande, ineffektivt, kostsamt och orättvist system, som helhet betraktat.

Det är en av Buchanans poänger, att man inte kan studera ett förslag i isolering och att man inte enbart kan titta på ett slags konsekvenser, om de totala och långsiktiga konsekvenserna ska förstås. Man måste också beakta den politiska dynamiken, givet egenintresserade aktörer, och hur systemet som helhet utvecklas.

Se tidigare inlägg om generalitet här och här.

Uppdatering: Den kloke dr Bergh påpekar, och SvD:s ledarsida upprepar, att centerns förslag ger upphov till obehagliga marginaleffekter. Docent Schultz ger dock centern sitt stöd. Det gör dock inte övriga Allianspartier.

Brottsprovokation är fel

En svensk man har arresterats i USA:

Mannen har enligt svenska kvällstidningar och amerikanska medier under nästan ett år chattat med en man som sagt sig vara villig att mot pengar låta svensken ha sex med hans dotter. I själva verket samtalade 40-åringen med en polisagent i Arlington i delstaten Virginia.”

Detta fall knyter an till To Catch a Predator, ett tv-program där vuxna låtsas vara barn som inleder sexuella nätkontakter med andra vuxna och där de senare grips av polis då de ankommer till olika mötesplatser.

Jag ogillar denna typ av brottsprovokation. De män som arresteras har inte haft det lagen förbjuder, dvs. nätkonversation med underåriga, utan de har haft nätkonversation med vuxna som låtsas vara underåriga. Ingen kan säkert säga hur de skulle ha agerat, på nätet och IRL, utanför denna konstruerade situation. De metoder som den amerikanska polisen använder i fall som dessa förefaller mig rättsosäkra. (Notera att det är principen om att arresteras, häktas och dömas på basis av ”fiktiva” brott jag vänder mig emot, inte att personer som faktiskt begår brott av det slag detta handlar om arresteras, häktas och döms.)

Mot denna bakgrund känner jag oro över att regeringen nu låter utreda om brottsprovokation ska tillåtas i Sverige. Och riksåklagaren bör bytas ut.

Kristdemokratisk barmhärtighet

Två tidigare riksdagsledamöter för kristdemokraterna, ”professorTuve Skånberg och advokat Rolf Åbjörnsson, fortsätter idag den högstämda kristdemokratiska retoriken (som jag tidigare har betecknat som tecken på hybris) mot en könsneutral äktenskapsbalk. Helt i linje med tidigare uttalanden.

Så här uttalade sig Skånberg i Ystads Allehanda den 16 augusti 1993:

Och just därför säger kds nej till homoäktenskap, incest även mellan vuxna, och månggifte i olika former. Samhället får inte sanktionera dessa samlevnadsformer – dels för dess egen sammanhållning, styrka och fortlevnad, men främst för individernas egen lycka och välgång, och för det uppväxande släktet. De är tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier.”

Och så här sa Åbjörnsson i Svenska Dagbladet den 21 juli 1998:

Vi tror på ett samhälle grundat i naturliga förhållanden. Sedan får man på ett barmhärtigt sätt hantera dem som är avvikande, men det kommer aldrig att bli norm. En viss restriktiv hållning till att i alla lägen leva ut sitt personliga sexualliv får man nog vara öppen för.”

Tredje rikets orgier, minsann! Men man får vara tacksam för den barmhärtighet de båda herrarna vill utsträcka numera. Tidigare motsatte de sig med näbbar och klor partnerskapslagen. Nu vill de behålla den och göra den mer tilltalande, bl.a. genom att ta bort ordet ”registrerat” före partnerskap. Mycket barmhärtigt. Men likabehandling, nej, där går gränsen.

Uppdatering: Det kan tyckas som ett smidigt sätt att lösa konflikten i regeringen, att fyra eller fler riksdagsledamöter från Alliansens partier röstar med oppositionens förslag den 16 april. Men jag skulle ändå föredra att regeringen får lägga en proposition i höst, nu när statsministern har aviserat en sådan. Först om en sådan blir urvattnad skulle jag rekommendera att Alliansledamöter röstar med oppositionen.

Studenter som särintresse

Jag är inte främmande för att studenters ekonomiska situation behöver förbättras på olika sätt, kanske genom att regeln som begränsar studiemedlen i förhållande till inkomst av tjänst tas bort. Men jag är stark motståndare till Mats Odells nya förslag, att studentbostäder helt ska slippa fastighetsskatt:

I hägnet av en konjunkturavmattning finns det ett utrymme. Om vi ska klara de stora utmaningar vi har framför oss, den demografiska utmaningen och utanförskapet, måste vi satsa på kunskap.”

Jo, att satsa på kunskap är bra. Om det är det man vill göra vore det bästa att, som Anna Ekström föreslår, ta bort värnskatten, och kanske också den statliga inkomstskatten, vilket bl.a. skulle öka utbildningspremien.

Nå, huvudproblemet med Odells nya förslag är att det skulle göra skattesystemet mindre generellt (medan ovan nämnda förslag skulle göra skattesystemet mer generellt). Jag är, påverkad som jag är av Buchanans generalitetsprincip, skeptisk till särbehandlingar. Börjar man med sådana finns inget slut – det ena särintresset efter det andra vill ha specialregler, vilket riskerar att skapa ett osammanhängande, orättvist och ineffektivt skattesystem.

Hur minska njurbristen?

I gårdagens avsnitt av Nip/Tuck behövde narkosläkaren Liz en njure för att slippa dialys. Det är tyvärr långa köer för att få en njurtransplantation, såväl i Sverige som i USA. Jag har tidigare argumenterat för att handel med njurar bör tillåtas, och kalkyler av bl.a. professor Gary Becker tyder på att ett jämviktspris skulle ligga på knappt 100 000 kr. Men de flesta finner tyvärr en sådan organmarknad oacceptabel. Om en sådan inte tillåts, vad kan göras? Två idéer:

  1. Tillåt handel med avlidnas njurar. Idag går många användbara njurar till spillo, och ett monetärt incitament skulle göra många njurar tillgängliga för transplantation.
  2. Inför ett ”ge inget-få inget”-system, där de som har indikerat på ett donationskort e.d. att de är villiga att donera själva får företräde till donation.

Läs mer av professor Alex Tabarrok i denna fråga och anmäl dig genast till Donationsregistret.

Medborgarlön bör tas på allvar

Bland svenska statsvetare tycks det finnas förespråkare av medborgarlön.* Bland nationalekonomer har däremot idén i huvudsak förbigåtts med tystnad. Andreas Bergh är ett undantag, och han spekulerar om att tystnaden kan bero på att ”dårfinkar” associeras med förslag på detta område. Nu tar en annan nationalekonom, Mattias Lundbäck, bladet från munnen och erkänner ett visst intresse för medborgarlön, som vanligt med insiktsfull utgångspunkt i olika effektivitetsaspekter.

Jag vill dock särskilt lyfta fram ett tänkande hos James Buchanan. Han förespråkar en generalitetsprincip för politiken, med vilket avses att alla politiska beslut måste behandla alla medborgare lika.** Utgångspunkten är en viss förståelse av hur den politiska processen fungerar. Om det anses vara ett problem att olika särintressen regelmässigt får genomslag för just sina krav i politiken, inte sällan på andras bekostnad, kan det ses som tilltalande att konstitutionellt begränsa möjligheten till olikabehandling.

Buchanan menar att en implikation av en generalitetsprincip är proportionella skatter och ett demograntsystem på bidragsområdet (dvs. ett system med en årlig klumpsummeöverföring, lika stor i kronor för alla). Kombinationen innebär ett mått av omfördelning, eftersom personer med högre inkomster betalar mer i skatt i kronor än personer med lägre inkomster och eftersom bidraget är lika stort för alla.

Även en klassisk liberal som Buchanan förespråkar alltså ett slags medborgarlön. Det är dags att sluta behandla förslaget som ett ”dårfinksförslag”. (Därmed inte sagt att jag förespråkar det.***)

____________________________

*T.ex. Per Jansson och Simon Birnbaum.

**Se Buchanan, James M. och Congleton, Roger D. (1998). Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Cambridge: Cambridge University Press.

***Jag har själv bl.a. pekat på att det kan bli kostsamt om nivån är för hög: se Berggren, Niclas (2000). ”Implementing Generality while Reducing the Risk for Fiscal Explosion.” Constitutional Political Economy 11(4): 353–369.

Den tveksamma rättvisemärkningen

fairtrade.gif

En ny studie, ”On the Effects of Fair-Trade on the Welfare of the Poor”, indikerar att rättvisemärkning kan förbättra välfärden för världens fattiga men att det sannolikt inte sker. Å ena sidan förbättras i regel situationen för de odlare som ansluter sig till rättvisemärkningssystemet; å andra sidan försämras i regel situationen för de odlare som inte ansluter sig (och de är ofta fattigare). Analysen visar att om odlarnas förhandlingsstyrka är någorlunda stark medför ett system med rättvisemärkning en nettoförlust i välfärd för de fattiga. En simulering visar följande, där y-axeln anger välfärdsskillnaden mellan rättvisehandel och vanlig handel och där x-axeln mäter odlarnas förhandlingsstyrka (β):

Författarna skriver:

To sum up, we can say that our simulation suggests that fair-trade only increases the aggregated producers’ welfare as long as their bargaining power is very small. If, in reality, this condition holds true tends to be an empirical question for each region in which fair-trade organizations are active.

Se gärna också vad dr Vlachos tidigare har skrivt i frågan: här, här, här och här.

Min slutsats: Jag känner mig mycket tveksam inför att köpa rättvisemärkta produkter. Deras nettoeffekt på fattigas välfärd är oklar.

Det ineffektiva dödsstraffet

Docent Mårten Schultz inlägg om dödsstraffet får mig att fundera på varför jag själv är motståndare till denna form av straff. Svaret är att jag tvivlar på straffets effektivitet – jag ser straff som en nödvändig del av ett civiliserat samhälle, och straffens funktion är att uppnå ett visst mål om brottsminimering. Som Donahue och Wolfers skriver i ”Uses and Abuses of Empirical Evidence in the Death Penalty Debate”:

We conclude that existing estimates appear to reflect a small and unrepresentative sample of the estimates that arise from alternative approaches. Sampling from the broader universe of plausible approaches suggests not just ‘reasonable doubt’ about whether there is any deterrent effect of the death penalty, but profound uncertainty — even about its sign.

Att det inte tycks gå att belägga en negativ effekt har kanske inte bara metodologisk grund; döden kanske inte är särskilt avskräckande för samhällets olycksbarn?

Däremot avvisar jag inte dödsstraffet på principiell grund: det är inte alltid fel att döda, och om jag skulle bli övertygad om att dödsstraffet har en betydligt större brottsminimerande effekt än alternativa straff, särskilt vad gäller antalet nettodödsfall, skulle jag inte vara emot det.

Jag håller avslutningsvis inte med Mårten Schultz när han skriver:

Straff är, som jag ser det, något man på moraliska grunder förtjänar i vissa situationer och i brist på andra institutioner så är det samhället som får verkställa det.

Ingen förtjänar dödsstraff (eller något annat straff, eftersom det inte finns någon fri vilja). Straff bör utmätas för att de ger upphov till goda sociala konsekvenser, inte av något annat (primitivt) skäl; och de straff som ger upphov till bäst konsekvenser ska väljas.

Ökar klyftorna?

Joakim Palme säger följande i DI Weekend idag (s 5):

Det hade också varit kul att höra hans [Olof Palmes] syn på utvecklingen i EU och världens totalt minskade fattigdom, men ökade klyftor.”

Har han rätt i sak? Ja, världens totala fattigdom har minskat, men klyftorna mellan länder har också minskat. Klyftorna har ökat inom vissa länder, t.ex. i Sverige, men intressant nog väntas klyftorna här minska med nuvarande regering. Det är viktigt att sprida korrekta uppgifter.

Tre svaga argument om äktenskap

I morse såg jag Yvonne Andersson (kd) debattera frågan om könsneutral äktenskapsbalk med Tomas Tobé (m) (två minuter in i sändningen). Yvonne framförde som tur är inte det gamla polygamiargumentet; men hon framförde tre andra – också de mycket svaga – argument:

  1. Barnen skadas av en könsneutral äktenskapsbalk.
  2. En imam hade ringt henne och meddelat att det är fel att modernisera lagstiftningen på området.
  3. En fransk utredning förespråkar partnerskap, inte äktenskap, för homosexuella.

Varför är dessa argument svaga?

Angående 1: Som Tomas Tobé påpekade förändras den lagstiftning som rör barn inte alls av den föreslagna reformen. Frågan om adoption och insemination är redan avklarad och regleras på annat håll, med lika regler för hetero- och homosexuella par. Det är dubbelt fräckt, man skulle kunna säga omoraliskt, att argumentera som Yvonne: dels därför att frågan är faktiskt irrelevant (av nyss nämnda skäl) och dels därför att hon därigenom utan grund misstänkliggör homosexuella föräldrar. Det finns alltså inget ”barnperspektiv” att beakta i frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning.

Angående 2: Ibland passar det visst för kristna (som Yvonne är) att åberopa muslimer. Nå, frågan rör egentligen om religiösa argument ska beaktas eller ej. Min syn är att religiösa sammanslutningar får ha vilken syn de vill i äktenskapsfrågan. Vill en präst eller imam inte viga ett homosexuellt par ska han ha rätt att vägra; precis som han idag har rätt att vägra att viga personer som är frånskilda (en poäng Teologiska institutionen vid Uppsala universitet gör i sitt remissvar). Men civilrätten ska inte präglas av religiösa uppfattningar, varken i fråga om könsneutralitet eller skilsmässa. Staten ska inte lägga synpunkter på om hetero- eller homosexuell samlevnad är finare eller bättre bara för att en imam eller präst – eller Yvonne Andersson – tycker det.

Angående 3: Varför bara titta på den franska utredningen? (Och gör man det kanske man inte, om man heter Yvonne Andersson, blir helt förtjust.) Varför inte titta på underlagen för besluten att införa könsenutral äktenskapslagstiftning i Spanien, Kanada, Belgien och Nederländerna? Och framförallt: varför inte utgå från svenska värderingar för svensk lagstiftning?

Det kan bli tufft för statsministern att leverera den utlovade propositionen, men jag är ändå optimistisk, när kd har så svaga argument.

Uppdatering: Tidningen Dagen upprepar det felaktiga barnargumentet.

Döden i Rödeby

Min gode vän Karl mejlar mig ett citat av Fernando Vallejo, apropå Rödeby-fallet:

Does it seem improper to you, an old man killing a young one? Of course it does. Everything to do with old age is improper: killing, laughing, sex, and going on living more than anything.

Jag har med andra ord ingen sympati för den dödande 50-åringen. Det förbryllar mig hur många som tar hans parti. (Och jo, jag vet att hans familj trakasserades, men det är ingen ursäkt för att skjuta ihjäl någon.)

Orättvisa sjukdomar

hedman.jpg

Fotbollsmålvakten Magnus Hedman säger följande i DI Weekend (14-15 december):

—Om du var allsmäktig för en dag, vad skulle du ändra på först?
—Jag skulle förinta cancern. Det är den mest orättvisa sjukdom som finns.

Det är givetvis inget fel med att vilja förinta cancern; men vad menas med orättvisa här? Om sjukdomar kan graderas i termer av orättvisa måste orättvisa definieras. Jag kan tänka mig två möjliga definitioner:

  • En sjukdom är mer orättvis ju värre dess effekter är.
  • En sjukdom är mer orättvis ju mindre den som drabbas av den har bidragit till dess uppkomst.

Om den första definitionen avses tycker jag att Hedmans uttalande är någorlunda rimligt (även om det nog finns ännu plågsammare och dödligare sjukdomar). Men språkbruket är ändå märkligt. Normalt sett brukar orättvisa ha att göra med en situation som har uppkommit genom beslut som hade kunnat se annorlunda ut. Endast om en situation är påverkbar kan man tala om rättvisa eller orättvisa. Men ingen fattar något beslut om att någon ska få en viss sjukdom. Därmed kan det inte finnas några beslut som hade kunnat se annorlunda ut. Att tala om sjukdomar som mer eller mindra orättvisa ter sig därför förvirrande – även om jag som sagt delar Hedmans uppfattning att effekterna av cancer är hemska.

Den andra definitionen avvisar jag helt, determinist som jag är. Ingen kan klandras för att ha bidragit till en sjukdoms uppkomst – inte rökaren som får lungcancer, inte chipsätaren som får hjärtattack, inte nymfomanen som får aids – vilket implicerar att sådana sjukdomar inte är mindre orättvisa än sjukdomar som uppkom helt oberoende av den drabbades handlingar.

(Foto: Claes-Göran Flinck.)

De rika drar ifrån

daniel.jpg

Min gode vän och kollega Daniel Waldenström på IFN bedriver tillsammans med Jesper Roine på Handelshögskolan mycket intressant forskning om förmögenhetsfördelningens utveckling i Sverige. I en ny studie finner de att den rikaste en procenten av hushållen sedan 1980 kraftigt har ökat sin andel av den totala privata förmögenheten (från knappt 20 procent till 25-40 procent, beroende på hur man räknar) och att den officiella SCB-statistiken i stort sett helt missar denna förändring.

Utvecklingen fångas bra i detta diagram från uppsatsen (klicka för större storlek):

formogenhet.jpg

Är det ett problem att de allra rikaste hushållen äger en allt större andel av den totala privata förmögenheten? För att besvara frågan anser jag att tre delfrågor först måste analyseras:

  1. Hur påverkar en större förmögenhetskoncentration ekonomisk utveckling och tillväxt?
  2. Hur påverkar en större förmögenhetskoncentration rättvisan?
  3. Även om en större förmögenhetskoncentration bedöms vara negativ när punkt 1 och 2 har tagits i beaktande, finns det möjlighet till rimlig kostnad att med ekonomisk-politiska medel minska den?

Själv anser jag att det ligger mycket i punkt 3: institutionell konkurrens gör det svårt att t.ex. hårdbeskatta de mest förmögna. Vad gäller punkt 1 är jag osäker men tror att en större förmögenhetskoncentration kan vara bra av det skälet att den reflekterar att mer resurser finns i händerna på de uppenbart ekonomiskt kompetenta. Vad gäller punkt 2 noterar jag bara att ”rättvisa” är ett komplext begrepp som enligt min mening inte är synonymt med ”jämlik fördelning”.

Jag finner alltså inte förmögenhetsfördelningens utveckling problematisk. Däremot kan vänsterpartiernas reaktion bli problematisk, om de kommer till makten.

Uppdatering: Utmärkt kommentar av PJ Anders Linder. Se även diskussionen i Agenda, där min kollega Andreas ger en initierad kommentar (till skillnad från Marita Ulvskog).

Rättvisan ökar

Pär Nuder och andra mot regeringen hätskt inställda personer tycks med emfas och en aldrig sinande energi hävda att ”orättvisan” ökar i Sverige. Om vi för ett ögonblick bortser från att begreppet rättvisa är komplext och på intet sätt synonymt med, och kanske inte ens relaterat till, fördelningen av inkomster och förmögenheter, kan följande lilla diagram ur Finansplanen nog intressera. Kanske inte Pär Nuder, som främst är retoriker, men oss andra.

gini.jpg

Nämen, är det inte så att ojämlikheten, mätt enligt Ginikoefficienten, beräknas minska i Sverige detta år? Och är det inte så att ojämlikheten har ökat rejält under Pär Nuders och hans partis tid vid makten? Hur var det nu med rättvisan?

Höjd a-kassa och arbetslöshet

Socialdemokraterna lovar höjd a-kassa om de vinner nästa val. De har kritiserat regeringens sänkning, som syftar till lägre arbetslöshet, genom att ständigt ifrågasätta att ersättningsnivån spelar roll för hur aktivt arbetslösa söker nya jobb. Ny forskning av de finska nationalekonomerna Uusitalo och Verho visar dock att höjningen av a-kassan i Finland 2003 kan relateras till färre i arbete och en månads längre arbetslöshet. Är det utfallet ”rättvist”?

Abstract:

In January 2003, the unemployment benefits in Finland were increased for workers with long employment histories. The average benefit increase was 15 per cent for the first 150 days of the unemployment spell. In this paper we evaluate the effect of the benefit increase on the duration of unemployment by comparing the changes in the re-employment hazard profiles among the unemployed who became eligible for the increased benefits to the changes in a comparison group whose benefit structure remained unchanged. We find that the benefit increase reduced the re-employment hazards at the beginning of the unemployment spell. The effect disappears after the eligibility period for the increased benefit expires.