Elaka granskare

qje

Den vetenskapliga metoden innefattar bl.a. peer review, dvs. granskning av det man skriver av sakkunniga. Denna process är förstås viktig för att upprätthålla kvaliteten i forskningen — men den är också ansträngande för forskaren, som ofta får negativa utlåtanden och nej-besked från tidskrifter. (Ett exempel på ett negativt sakutlåtande av det mer dråpliga slaget råkade den svenske nationalekonomen Robert Östling ut för, vilket han skriver om i slutet av detta inlägg.)

Nå, antag att man får ett negativt utlåtande som man verkligen finner osakligt, okunnigt eller orättvist och som utgör grund för ett nej från en tidskrift. Är det något man kan göra? Ett möjligt alternativ är att försöka klaga hos redaktören och argumentera för en mer positiv bedömning. Få vågar sig dock på att göra detta, då redaktören kan bli sur för att man inte accepterar hans första bedömning, vilket kan missgynna en vid framtida kontakter. En som trots det rekommenderar att man klagar ibland är professor Nicolai Foss:

However, if one really has a case, I think one is entitled to protest (by carefully explaining to the editor the folly of the reviewer). I have once successfully protested a rejection which was based on lousy reports (the paper was reviewed anew and finally accepted). I have helped colleagues successfully do the same thing (even with top journals). In other words, it is doable. For the sake of the review institution, we may even be obligated to protest bad reviews, in order to get those lemon reviewers sacked. And we all need to take our review responsibilities very, very seriously.

Jag har hittills aldrig vågat klaga. Jag får morska upp mig.