Jag uttryckte häromdagen sympati för Peter Singers uppmaning till oss som har det bra att bistå världens fattiga. Men jag är också nationalekonom, vilket många associerar med en fokusering på egenintresse. Och mycket riktigt: nationalekonomiska studenter och forskare tycks vara mer egoistiska än andra. Se t.ex. hur forskare i nationalekonomi är mindre benägna att ge till välgörenhet (enligt en enkät):

Och se hur studenter med nationalekonomisk inriktning är mindre benägna att samarbeta i fångarnas dilemma (enligt ett experiment):

Robert Frank och hans medförfattare drar försiktigt slutsatsen att detta beror på att nationalekonomins modeller i regel utgår från maximering av den egna nyttan och att detta sätter sina spår. Men  i ”Selfish and Indoctrinated Economists?” konstaterar Bruno Frey och Alois Stutzer att de, på basis av verkligt givande bland studenter i Zürich, inte finner stöd för denna tes. Istället tycks personer som är mer egoistiska till att börja med söka sig till nationalekonomin:

Many people believe that economists in general are more selfish than other people and that this greater selfishness is due to economics education. This paper offers empirical evidence against this widely held belief. Using a unique data set on giving behaviour in connection with two social funds at the University of Zurich, it is shown that economics education does not make people act more selfishly. Rather, this natural experiment suggests that the particular behaviour of economists can be explained by a selection effect.

Samma slutsats har etablerats experimentellt. Så det kan vara svårt att få nationalekonomer att ge bort pengar, men det beror nog inte på ämnet som sådant.

Not: Till skillnad från PJ anser jag inte att avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer ska införas. (Jag är ju nationalekonom.)