Jag skrev för ett tag sedan följande:

För egen del är jag starkt påverkad av Schopenhauers förståelse av livets karaktär, men jag har svårt att se det som möjligt att uppnå ”frälsning” i form av viljelöshet.

Dvs. livet består av en cykel av lidande och tristess, och det är bara genom att sluta vilja som man kan komma ur den. En nationalekonom skulle kanske uttrycka det som att lösningen ligger i att sluta ha preferenser, att sluta ha mål att sträva mot, att sluta låta sig dras med i det tankemönster som säger att lycka kan uppnås genom preferenstillfredsställelse.

Men, som sagt, har jag inte upptäckt hur man kan sluta vilja, hur man kan sluta ha preferenser, hur man kan sluta ha mål att sträva mot, etc. Jag är fast i Schopenhauers cykel. Intressant nog läste jag just en mycket tankeväckande essä, ”The Wisdom of Surrender”, som tyder på att Samuel Beckett tänkte i liknande banor:

In his later years, Beckett occasionally seemed keen to distance himself from soteriological systems. In 1986, just three years before his death, he told an interviewer that, unlike Schopenhauer, unlike Leopardi and unlike certain ”oriental thinkers”, he didn’t propose a ”way out” or a ”hope of an answer” or a ”solution”. The only solution, Beckett said, grimly, was death.

Hopplöshetens filosofi?