Regn och reformer

Bildresultat för rain voters

Regn har politisk betydelse. T.ex. är regn förknippat med lägre deltagarantal i danska första maj-demonstrationer. Kollektivt handlande försvåras under dåliga väderförhållanden. Inte nog med det.

Den nya studien ”Rain, Emotions and Voting for the Status Quo” finner även en effekt på schweiziska väljares reformbenägenhet i lokala folkomröstningar:

This study provides real-world evidence on the relationship between emotions and preferences for the status quo. We use exogenous variation in rainfall to show that individuals who experience negative emotions are 1.2 percentage points less likely vote for change. We explore several mechanisms. Our findings are most consistent with a theory of feelings-as-information; that is, the notion that negative emotions lead to less optimistic judgments (Schwarz, 2012).

Dvs. väljare blir mer pessimistiska av regn, vilket får dem att i lägre grad vilja lämna status quo och genomföra reformer. Kanske kan denna insikt få politiker som vill genomdriva reformer att lägga val i vilka reformförslag är framträdande då nederbörden kan förväntas vara liten (eller vice versa, om politikerna vill bevara status quo). Det kan också vara ett argument för skilda valdagar, då det minskar risken för att dåligt väder får politiskt genomslag.

Se även det tidigare inlägget ”Påverkar regn ekonomisk tillväxt?”.

Min syn på omskärelse av pojkar

Jag har tidigare tagit upp manlig omskärelse – se  t.ex. inlägget ”Bör manlig omskärelse förbjudas?”, skrivet för elva år sedan. Som framgår där ser jag frågan som problematisk när mindre barn är inblandade – det finns argument för och emot för personer med liberal grund – och det omdömet kvarstår. Det är en problematisk fråga. Jag har dock nu tagit ställning till om jag anser att företeelsen ska förbjudas eller ej, något jag inte hade gjort då jag skrev det tidigare inlägget. Ställningstagandet har föranletts av Centerpartiets beslut att verka för ett förbud.

Jag anser, allt beaktat och efter många års funderande, att omskärelse av pojkar inte bör förbjudas.

Vad fick mig att inta denna hållning? De viktigaste skälen:

  • Det ligger ett värde i att respektera föräldrars preferenser. Uppenbarligen anser t.ex. nästan alla judiska föräldrar att det är av största vikt att deras söner omskärs. Det ligger å andra sidan också ett värde i att respektera barns autonomi – men:
    • Vi accepterar en rad andra beslut av föräldrar som berör barn. Varför vända sig just mot omskärelse? Det tycks mig som om gränsdragningen är subjektiv (troligen starkt präglad av den kultur, i vid mening, man är van vid) och att det därför inte räcker med att åberopa en princip om autonomi. Barn kan aldrig vara helt autonoma, utan föräldrar fattar hela tiden en rad beslut som präglar deras barn.
    • Liberaler som tar principen om autonomi på allvar kanske kan fås att inse att den inte kan tillämpas på ett strikt sätt genom att beakta mitt tidigare inlägg ”Det första samtycket saknas”.
    • Om man nu vill hålla fast vid en princip om autonomi kanske man kan skilja på autonomi ex ante och autonomi ex post. Man skulle kunna fråga omskurna män i vuxen ålder om de anser att det var felaktigt av föräldrarna att låta omskära dem. Min gissning är att en mycket stor majoritet inte anser det. Vissa kommer att göra det, och det är förvisso något som prima facie talar för ett förbud; men om en stor majoritet tveklöst accepterar omskärelse är frågan om det kan ses som ett allmänt problem som tarvar förbud.
  • Medan autonomi-argumentet är av principiell karaktär är ett annat mer konsekventialistiskt: det om hälsa. Även om det finns vissa hälsorisker med omskärelse förefaller de riskerna vara låga, och de måste vägas mot de hälsovinster som finns, t.ex. vad gäller risken att smittas av hiv och av HPV. (Centerpartiet vill tillåta omskärelse av medicinska skäl – varför är inte detta att betrakta som ett generellt sådant?)
  • Ett förbud riskerar att leda till andra negativa konsekvenser, såsom:
    • Ett försvårande av livet för minoriteter som redan har drabbats av mycket förföljelse.
    • Risken att dessa minoriteter försvinner från Sverige.
    • Det är inte osannolikt att omskärelse vid ett förbud sker i det fördolda eller utomlands i minst lika stor omfattning, med större hälsorisker (jfr. konsekvenser av abortförbud).

Det är i en mening en styrka för liberaler att ha principer att utgå ifrån. Men jag har med åren kommit till ståndpunkten att ”kompletta system”, t.ex. på moralens område, antagligen både är omöjliga och icke-önskvärda. Jag har härvidlag funnit Bernard Williams avvisande av systemtänkande inspirerande.

Men denna syn innebär också att ett annat försök att vinna argumentationen inte heller tilltalar mig – hänvisande till religionsfrihet. Problemet är att religionsfriheten aldrig kan vara absolut – som Mill påpekar i On Liberty är frihet eftersträvansvärd fram till den gräns när en handling åsamkar andra skada. Se, om detta, mitt tidigare inlägg ”Frihet som orsakar skada”. Denna diskussion handlar i hög grad om huruvida omskärelse orsakar skada, i vilket fall religionsfriheten rätteligen kan begränsas, men inte heller den saken är enkel att klargöra  – och skada kan även uppkomma av och genom förbud, som jag har försökt påpeka ovan.

Punkterna ovan kan kanske utgöra en pragmatisk grund för en liberal att ta ställning, istället för försök att vinna debatten genom fiktiva ”knock-down arguments”, vare sig de utgår från barns autonomi eller religionsfrihet. Ingendera princip är så stark som deras förespråkare tycks tro, och det finns annat att beakta. Verkligheten är komplex – och för min del talar resonemangen i en sådan verklighet i slutändan för att icke förbjuda omskärelse av pojkar.

Kommunismens finansiella ekonomi

Finansiella marknader har sina belackare. De mest devota motståndarna återfinns nog inom kommunismen. I östblockets kommuniststater fanns inte möjlighet att handla med aktier, och propagandan mot sådan och annan finansiellt inriktad ”kapitalistisk” verksamhet torde ha varit omfattande. Har det satt några spår? En ny studie, ”The Long-Lasting Effects of Experiencing Communism on Attitudes towards Financial Markets”, undersöker den saken och finner följande:

Utilizing comprehensive German brokerage data, we show that, decades after Reunification, East Germans still invest significantly less in the stock market than West Germans. Consistent with communist friends-and-foes propaganda, East Germans are more likely to hold stocks of companies in communist countries (China, Russia, Vietnam), and are particularly unlikely to invest in American companies or the financial industry. Effects are stronger for individuals exposed to positive “emotional tagging,” e. g., those living in celebrated communist showcase cities. Effects reverse for individuals exposed to negative experiences, e. g., environmental pollution, suppression of religious beliefs, or lack of access to (Western) TV entertainment.

F.d. medborgare i DDR är alltjämt drabbade av negativa konsekvenser av det kommunistiska systemet. De missgynnas ekonomiskt pga. attityder präglade av kommunistisk propaganda och praxis – studien finner belägg för att de ”östtyskar” som idag äger aktier har mindre diversifierade portföljer och lägre avkastning – men det finns också andra negativa konsekvenser, som lägre tillit.

Varför ogillar många akademiker marknadsekonomin?

Det finns olika teorier om varför många akademiker är kritiska till marknadsekonomin. (Andelen som är det tycks variera mellan olika akademiska ämnen, även i Sverige.) Robert Nozick har formulerat en teori, som handlar om att intellektuella tenderar att anse sig värda relativt högre ekonomisk belöning än marknaden ger dem – se det tidigare inlägget ”Ranelid verifierar Nozick”. Friedrich Hayek menade, å sin sida, att det beror på att intellektuella har en fäbless för utopier (som socialismen ofta innefattar) – se det tidigare inlägget ”Varför lockar socialismen intellektuella?”.

En ny studie, ”Why Do Academics Oppose the Market Economy? Sophistication and Perception of Market Failures” , undersöker detta empiriskt med franska data. Resultat:

Using a large survey on French academics which replicates questions used in international surveys, this article confirms that French academics are hostile to market economy principles in comparison with the French population. Two explanations are tested: the first posits that academics—as knowledge providers—are likely to experience a “public good” market failure. Their rejection of the market economy is thus linked to their specific positioning vis-à-vis the market economy itself. The second hypothesis assumes that academics are not involved in market activities. Consequently, this lack of familiarity leads academics to be more suspicious towards an institution they barely experience. Both hypotheses are consistent with our data.

Nozicks idé, som påminner om den första hypotesen i denna studie, tycks alltså få empiriskt stöd. Men även bristande kunskap om hur marknader faktiskt fungerar – pga. bristande egen erfarenhet – verkar vara en förklaringsfaktor. En möjlig slutsats är att akademikers budskap kan ha personlig grund och att det inte behöver reflektera djupare insikter. Jag misstänker dock att akademiker som står till vänster kommer att vilja avfärda resultat som dessa och istället framhäva sin grundmurade klokskap som orsak till marknadskritiska ställningstaganden. En bra start på debatten i vilket fall, denna studie!

Ger ökad ojämlikhet starkare stöd för omfördelning?

Att inkomstojämlikheten har ökat i många västländer, så även i Sverige, under senare år har nog undgått få. En del kanske därmed har tänkt att detta mer eller mindre automatiskt kommer att leda till ökat stöd för partier som förespråkar mer omfördelning av inkomster. Så verkar inte ha skett. En möjlig anledning till detta kan vara att partival påverkas av icke-ekonomiska faktorer som invandring och kultur, och om personer som i och för sig ogillar ojämlikhet lägger starkare vikt vid dessa kan andra partier ändå väljas. En annan möjlig anledning har att göra med att preferenser om omfördelning är relativt stabila och bestämda av tidigare faktorer i livet. Just det tycks vara fallet i Schweiz, enligt den nya studien ”How do Economic Circumstances Determine Preferences? Evidence from Long-run Panel Data”:

Preferences for redistribution and social spending are correlated with income and unemployment risk, but it is unclear how these relationships come about. I build a theory emphasizing that only large changes in economic circumstances provide the information and motivation needed for people to change their preferences. Stable long-run preferences are shaped mainly by early socialization, which includes economic and ideological influences from the family, and early labor market experiences. Enduring shocks, low intergenerational mobility and the tendency of left-wing parents to be poorer generate correlations between circumstances and preferences. Because preferences are stable, greater inequality may not increase aggregate support for redistribution. Support is found for the theory with panel data from Switzerland, using a range of empirical tests.

En utmaning för traditionella vänsterpartier.