Estetik som grund för politik

Jag har alltid sett mina politiska ställningstaganden som grundade i en kombination av moraliska värderingar (vilka anger de mål jag anser bör försöka uppnås politiskt) och i bedömningar av fakta rörande hur verkligheten ser ut och fungerar (vilket klargör vilka metoder som bäst kan användas för att uppnå målen). Man kanske kan kalla detta sätt att ta ställning för etiskt-rationalistiskt.

Jag har dock tidigare insett att jag i olika frågor tar ställning på annan grund: utifrån estetik. Det gäller t.ex. min syn på älgjakt. Jag intar en negativ hållning till älgjakt därför att jag finner den osmaklig. Jag skulle aldrig vilja delta i den, och får viss avsmak för personer som deltar i den. Men jag anser inte att det nödvändigtvis är omoraliskt att döda älgar. Jag vill inte förbjuda älgjakt tout court.

Efter att ha läst Thomas Manns kapitel ”The Politics of Estheticism” i boken Reflections of a Nonpolitical Man har jag börjat fundera på vad det skulle innebära att mer allmänt ersätta ett etiskt-rationalistiskt utgångspunkt för politiska ställningstaganden med ett estetiskt.

En aspekt av detta är att detta gör politiska ställningstaganden subjektiva. Ja, men min metaetiska syn är sådan att även etiska ställningstaganden är subjektiva, så det ändrar inget i grunden. (Dessutom har jag argumenterat för att det inte spelar någon roll om man försvarar politiska ställningstaganden utifrån en objektiv eller subjektiv grund, vilket ytterligare gör konstaterandet att estetiska ställningstaganden är subjektiva irrelevant.)

En estetisk grund för liberalismen (den ideologi jag själv anser mig ligga i linje med, i stora drag) skiljer sig från etiskt-rationella grunder på så sätt att den utgörs av en uppskattning av den bellezza (för att använda ett av Manns begrepp) som liberalismen innefattar och ger upphov till. För egen del anser jag denna skönhet bestå av en mikro- och en makrodimension. Mikrodelen är individuell frihet och autonomi – att människan får forma sitt liv efter eget tyckte tilltalar mig enormt mycket. Makrodelen är den ordning som uppstår inom ramen för en institutionell ram av politiska och ekonomiska institutioner av frivilliga interaktioner och transaktioner människor emellan, kanske främst den katallaxi som bl.a. Ekonomipristagarna Hayek och Buchanan har utvecklat vår förståelse av med grund i det skotska upplysningstänkandet.

Etiskt-rationalistiska grunder för liberalismen utgår inte från bellezza utan från etiska utgångspunkter som rättigheter eller nytta eller sociala kontrakt. En estetisk liberal kan förstås uppskatta sådana inslag och tankemodeller, men inte för att de anses vara moraliskt högstående utan för att de är estetiskt tilltalande, varken mer eller mindre.

Likaså kan en person som grundar sin politiska hållning i estetik förkasta synsätt som är fula.

Vad säger en estetisk liberal till en estetisk socialist? Båda uppskattar sina ideologier på grund av en i känslor grundad skönhetsbetraktelse. Liberalen kan försöka sig på att påverka socialistens känslor av skönhet – kanske kan den senare förevisas aspekter av och inslag i liberalismen som var okända? Likaså kan liberalen försöka sig på att påpeka inslag av fulhet i socialismen. Men! Om socialisten inte påverkas av sådana försök kommer de inte vidare. Om båda accepterar skönheten i demokratin får väljarna (vilka grunder de nu drivs av) avgöra vilken skönhetsvision som politiken ska närma sig.

Kanske kan en estetisk liberalism erbjuda en liberalism med en själ? Kanske är det den enda möjlighet att övervinna auktoritär populism?

Det går att se skönhet och fulhet i något så stort som ett politiskt eller ideologiskt betraktelsesätt. Det är svårt att förneka att auktoritära ideologier som genuin fascism och kommunism har inslag av skönhet – det ordnade mönstret, symbolerna, ritualerna. Men har man lärt sig se skönheten i frihet, autonomi och spontan ordning väger den fulhet som ofrihet, dominans och centralstyrning utgör så tungt att slika ideologier lätt förkastas (av mig) på estetisk grund.

Jag tror dock att många intellektuella har dragits till socialismen på estetisk grund. Planeringen, rationalismen, kontrollen, utopin att sträva mot, den upphöjda position som de intellektuella själva kan inta – till skillnad från den svårförståeliga och oöverskådliga ”marknaden” som ”nyliberalismen” ger fri lejd och som belönar de som lyckas tillfredsställa konsumenter (med de mest osmakliga produkter och tjänster).

Detta är synnerligen preliminära tankar, men de har varit roliga att välkomna och dryfta. Kanske kan de utvecklas på ett redigt sätt framöver. Någonstans ska man börja.

Europas nya politiska landskap

Det nya politiska landskap som uppenbarar sig runtom i Europa förvirrar lätt personer i min generation, som är vana vid att ett stort högerparti och ett stort vänsterparti dominerar politiken utifrån motsättningar om den ekonomiska politiken. En av de bästa analytikerna av detta nya landskap är, enligt min uppfattning, ekonom-historikern Stephen Davies. Han skriver mest om Storbritannien, men här vill jag lyfta fram hans kommentar till Europaparlamentsvalet.

Davies menar att vi nu ser politiken formera sig utifrån kulturella snarare än ekonomiska dimensioner:

The Labour and Conservative parties are the expression of large geographical and social voter coalitions distinguished from each other by the view they take on economics and the role of government in the economy (most working class plus a part of the professional/middle class, public sector employees vs some working class, most middle class, business class). That economic division is no longer the primary one. The new primary division is over culture politics and identity and it cuts across the economic division. The real division now is between the globally connected and successful city regions and their inhabitants versus the countryside and small towns plus old ex-industrial areas.

Detta gör att vi nu, inom EU och i många europeiska länder, alltmer tydligt kommer att få tre ”block”:

Across Europe as a whole we see the clearest sign yet that the realignment of politics is entering its final phase. The parties that lost ground massively were the traditional centre left and centre right. This has been interpreted as a ‘decline of the centre’ but that is incorrect. They were the centre of the old alignment on economics. In the new alignment on identity and nationalism versus cosmopolitanism there’s a new centre with a different content (although the location and content of that centre hasn’t been defined yet). The big gainers were the groups that represent the three new poles we can see emerging: National collectivist (economically interventionist, but sometimes ‘capitalism in one country’, traditionalist and strongly anti-globalist), green (radical left but mainly on social issues, economics touchy feely anti-capitalism plus strong globalism), liberals (moderately pro free market, culturally liberal, strongly globalist). It looks as though in Europe as a whole it will be nationalists and liberals as the two main poles with the greens/radical left a strong third.

Den långsiktiga trenden kanske blir att Moderaterna och Socialdemokraterna mer eller mindre försvinner – eller ändrar karaktär. Den svåra frågan för personer som har identifierat sig i den gamla strukturen blir vart de ska ta vägen. Här kan även personer med liberal inriktning se olika på saken, vilket inte minst har visat sig vara fallet i Sverige när Alliansen föll samman härförleden. De som betonar social frihet starkt ingår i Davies kategori ”liberals” och är ofta villiga att offra en hel del ekonomisk frihet om det säkerställer att nationalistiska kollektivister förhindras att underminera den sociala friheten. Andra värdesätter ekonomisk frihet högre och anser att en allians av något slag med nationalistiska kollektivister kan vara acceptabel, om den ekonomiska friheten kan bevaras eller öka till priset av (en viss) sänkning av den sociala friheten.

Ett hayekianskt försvar av basinkomst

Förslag om en garanterad minimiinkomst, ofta kallad basinkomst eller medborgarlön, förs ofta fram av personer som står, eller uppfattas stå, till vänster politiskt. Det handlar trots allt om ett ambitiöst bidragssystem. Men jag har tidigare påpekat att Ekonomipristagaren James Buchanan, som definitivt är att betrakta som en person på den politiska högerkanten, hade sympati för någon version av basinkomst. Nu visar Matt Zwolinski, i ”A Hayekian Case for Free Markets and a Basic Income”, att det följer av tänkandet hos en annan Ekonomipristagare på högerkanten, F. A. Hayek, att förespråka basinkomst:

Friedrich Hayek is known for his defense of limited government and a free-market economy. But Hayek was also a consistent defender throughout his life of something that looks very much like a Universal Basic Income (UBI). To many, this combination of views will seem paradoxical. The purpose of this paper is to argue that both of these commitments flow naturally from Hayek’s fundamental commitment to individual liberty, understood as the absence of coercion. The paper examines Hayek’s theory of freedom, classifying it as a kind of neo-republican theory concerned with minimizing domination. It then shows how such a commitment to freedom supports both Hayek’s classical liberal commitment to free markets and limited government, and the provision of an “equal minimum for all.”

Grunden för att förstå argumentationen är alltså att förstå vad Hayek menade med frihet och hur ett generellt bidragssystem, även om det innefattar tvångsmässig omfördelning, kan förväntas minimera ”det aggregerade tvånget” i samhället.

Det ideologiska begreppet åtstramning

Fastän många politiska konflikter i Europa på senare år har varit av kulturell karaktär, kvarstår en grundläggande åsiktsskillnad mellan politiker (och ekonomer) på den ekonomiska vänster- och den ekonomiska högerkanten om hur åtstramande den ekonomiska politiken bör vara, särskilt i samband med kriser. Men vad menas med ”åtstramning”? Hur man förstår begreppet verkar centralt för ett rationellt offentligt samtal om huruvida ”åtstramning” är bra eller dåligt.

Mot denna bakgrund är det intressant att notera en ny studie, ”Ideologically-Charged Terminology: Austerity, Fiscal Consolidation and Sustainable Governance”. Till att börja med dokumenteras hur ofta begreppet återfinns i vetenskapliga uppsatser/artiklar:

Skärmklipp 2019-05-22 17.12.18

Sedan undersöks hur begreppet används, och resultaten lyder:

We investigate why previous studies arrived at mixed evidence on the austerity-growth nexus and examine around 3,500 journal articles published in the top 400 journals (RePEc ranking) over the period 1990-2018. The results show that scholars use manifold definitions of austerity and that the term austerity is often used in heterodox journals. Papers published in mainstream journals use the term fiscal consolidation instead. We also find that there is no consistent use of the term austerity and that the empirical measures identify different periods as periods of austerity. We have employed panel data for 34 OECD countries over the period 1960-2014 to examine the empirical consequences of this ambiguity. The results show that depending on how austerity is measured, empirical models on the growth effect of austerity arrive at fundamentally different conclusions. Strategic selection of austerity measures allows scholars to arrive at any desired results about the economic effects of austerity periods.

Det är lätt att slänga sig med ord som ”åtstramning” och hävda att ”åtstramning” ger upphov till vissa effekter. Som läsare av analyser på detta område förefaller det viktigt att noga sätta sig in i vad de forskare man läser menar med begreppet – men också att sätta sig in i andra studier på området och se vilka resultat som uppnås med andra definitioner.

Se även de tidigare inläggen ”Ideologisk makroekonomi” och ”Den ideologiska nationalekonomin”.

De klimatfarliga husdjuren

Bildresultat för cat food

Det kan inte uteslutas att en del ägare av husdjur kommer att erfara en förstärkt klimatångest när de tar del av en ny studie, ”Environmental Impacts of Food Consumption by Dogs and Cats”, som finner följande:

In the US, dogs and cats consume about 19% ± 2% of the amount of dietary energy that humans do .. and 33% ± 9% of the animal-derived energy … They produce about 30% ± 13%, by mass, as much feces as Americans …, and through their diet, constitute about 25–30% of the environmental impacts from animal production in terms of the use of land, water, fossil fuel, phosphate, and biocides. Dog and cat animal product consumption is responsible for release of up to 64 ± 16 million tons CO2-equivalent methane and nitrous oxide, two powerful greenhouse gasses (GHGs).

Precis som vi människor påverkar miljön genom vårt ätande, gör alltså katter och hundar det, och det blir stora effekter på aggregerad nivå. Forskarna föreslår att människor skaffar miljövänligare djur, företrädesvis vegetarianska sådana, istället.

Rodrik om identifikation i nationalekonomisk forskning

Dani Rodrik på Twitter:
Skärmklipp 2019-05-29 20.15.51

Ett liknande budskap kan man ta del av i ledaren ”Verktygsbodens fångar” i Ekonomisk Debatt nr 3/2019:

Det handlar inte om att vända utvecklingen mot att sträva efter tydlig identifikation av orsakssamband. Det handlar i stället om att vi behöver anamma en eklektisk syn på metoder, där de mindre bra angreppssätten accepteras i de fall de är de minst dåliga för att analysera vissa viktiga samhällsfrågor.

Den ledaren inspirerades i sin tur av Christopher Ruhms artikel ”Shackling the Identification Police?”:

This article examines potential tradeoffs between research methods in answering important questions versus providing more cleanly identified estimates on problems that are potentially of lesser interest. The strengths and limitations of experimental and quasi‐experimental methods are discussed and it is postulated that confidence in the results obtained may sometimes be overvalued compared to the importance of the topics addressed. The consequences of this are modeled and several suggestions are provided regarding possible steps to encourage greater focus on questions of fundamental importance.