Det första samtycket saknas

[Liten spoiler-varning!]

Jag såg härom veckan den fantastiska filmen Kapernaum. Trailer:

Det finns mycket att säga om den (inte minst att du utan tvekan bör se den), men det jag tänkte nämna här är den rättegång som förekommer i filmen i vilken huvudpersonen, pojken Zain, stämmer sina föräldrar. Varför? För att de lät honom bli till.

En stark scen, när detta klargörs. Den fick mig att tänka på följande: Har inte Zain en poäng? Och en mer allmän poäng än filmen, med den speciella situation Zain befinner sig i, ger vid handen? Vi är, i vår av liberalismen präglade samtid, starkt inriktade på samtycke som princip för vad som anses (moraliskt och ofta rättsligt) acceptabelt. Men ingen ger sitt samtycke till att bli till. Är inte det problematiskt? Jag är fullt medveten om att så gott som alla direkt svarar nekande på frågan och finner den absurd.

I filmen motiveras Zains stämning av att föräldrarna skaffar barn på barn trots att deras liv är plågsamt. Under sådana omständigheter kanske det är lättare att förstå denna problemställning. Om två vuxna individer vet att den person de väljer att skapa med största sannolikhet kommer att få ett mycket dåligt liv, kan de inte vara klandervärda då?

Men om man har det synsätt som filosofer som David Benatar, Christoph Fehige och Seana Shiffrin har är det bättre för alla att inte komma till. Ingen har ett liv värt att leva. I så fall torde alla som skaffar barn vara klandervärda.

Men för att knyta an till frånvaro av samtycke igen utgör den tanken kanske en ännu starkare grund för att inte skaffa barn än bedömningar av om människor som kommer till skulle ha haft det bättre utan att komma till. Saknas samtycke kan man kanske hävda att ens om människor får fantastiska liv är det inte godtagbart att låta dem bli till eftersom de inte har kunnat meddela att de vill det.

Nu tror jag inte att argumentation av detta slag kommer att påverka särskilt många att inte skaffa barn – därtill är den biologiska driften hos de själviska generna, och kanske kärleken till mänsklighetens existens, för stark. Snarare överges principen om samtycke, som hålls högt i andra sammanhang.

Kan man då införa något korrektiv? Vad sägs om Witold Gombrowicz förslag? Om vi tar oss friheten att skaffa barn, trots att dessa inte har möjlighet att ge sitt samtycke, och trots att det kanske hade varit bättre för alla, och med stor säkerhet för vissa, att inte bli till, bör vi ge människor legal möjlighet att lämna detta liv på ett värdigt sätt, om de så önskar.

En liten problematisering om flyg och klimat

Bildresultat för fuel efficient airplane

Alltsomoftast presenteras kalkyler om koldioxidutsläpp av olika aktiviteter. För att ta ett exempel verkar en personbil släppa ut 104 kg koldioxid om den körs mellan Boston och Philadelphia (48 mil), medan ett flygplan på samma sträcka släpper ut 184 kg koldioxid per passagerare. Det jag undrar är om kalkyler av detta slag inte är missvisande. Borde inte ”marginalutsläpp” snarare än genomsnittsutsläpp beaktas?

Antag att flygplanet tar 200 passagerare. Då blir det totala utsläppet 36 800 kg. Antag att 199 platser är sålda vid en viss tidpunkt. Om jag i denna beslutssituation väljer mellan att köra bil ensam eller att flyga borde det anses miljövänligare att flyga än att åka bil. Ja, det genomsnittliga utsläppet per passagerare är högre för flygplanet, men det är inte relevant eftersom det totala utsläppet är (mer eller mindre) lika stort med 199 som med 200 passagerare. Tillskottet i utsläpp är alltså (mer eller mindre) noll om jag väljer att flyga, dvs. 104 kg mindre än om jag kör min bil.

Med detta sätt att tänka är många flygresor oproblematiska ur miljösynpunkt och det bidrar inte alls till ett bättre klimat att bojkotta flyget.

Någon kanske invänder att om tillräckligt många slutar flyga blir det olönsamt att köra flygplan överhuvudtaget, vilket är bra för miljön. De där 36 800 kg koldioxid släpps då inte alls ut, utan istället kanske utsläppen bara blir 20 800 kg om alla kör bil istället (eller 10 400 kg om man åker två i varje bil). Det är förstås sant, men så länge flygen ändå kör torde alltså en enskilds beslut att inte flyga spela någon roll vare sig för beslut att låta flygplan köra eller utsläpp. Detta pekar på något slags behov av koordinering, beskattning eller reglering – och/eller teknisk utveckling – om man vill minska flygets miljöpåverkan.

Låt företagen vara progressiva

Bildresultat för apple support pride

I dessa Pride-tider angrips företag som stödjer vad som ibland kallas progressiva värderingar såväl från vänster som från höger. Från vänstersidan anses det kommersiella inslaget i arrangemang för HBTQ-personer suspekt nästan per definition: Det ses som ytligt och vinstmotiverat och anses, t.ex. av Peter Tatchell, förstärka ett ”förborgerligande” av denna minoritet. Från högersidan anförs, t.ex. av Timbros Lars Anders Johansson, att företag missbedömer intresset hos en större allmänhet för den typen av ställningstaganden och att de alltför lätt låter sig influeras av små vänsterorienterade grupper med progressiv agenda.

Ett alternativt synsätt är vad jag skulle kalla det marknadsliberala, som inte anför någon ”meta-synpunkt” alls i frågan. Företag har rätt att profilera sig hur de vill, och varje individ har rätt att förhålla sig till deras profileringar som de vill. Om Peter Tatchell och Lars Anders Johansson anser det stötande att t.ex. Apple stödjer Pride och andra HBTQ-vänliga arrangemang och kampanjer står det dem fritt att sluta köpa Apple-produkter och därmed skicka en signal: Apple går miste om intäkter och får lägre vinst. Samma möjlighet har alla världens konsumenter, och det står förstås aktivister på såväl höger- som vänsterkanten fritt att uppmana andra konsumenter att sluta köpa Apple-produkter. Om Lars Anders Johansson har rätt i att företagen missbedömer det allmänna stödet för progressiva värderingar, av den typ som stöd till Pride innebär, lär det innebära förluster för företag att profilera sig som progressiva. Det kostar mer än det smakar, och vi kan förutsäga att denna typ av profilering kommer att bli allt mindre vanlig ”av sig självt”.

Problemet att med kritisera företag a priori för att de stödjer progressiva värderingar är att man då säger: ”Utför inte marknadstestet! Ni kommer inte få ökad lönsamhet av att stoltsera med regnbågsflaggor och att gå med i Pride-paraden!” Det är förstås en hypotes, men i stället för att mästra företagen föredrar jag den marknadsliberala hållningen: Låt marknadstestet avgöra!  Låt företagen göra det de vill och låt marknaden avgöra vilka profileringar som gynnar lönsamheten; a posteriori blir det uppenbart för företagen.

Några ytterligare reflexioner:

  • Man kan tänka sig företag som inte enbart drivs av vinstmotiv och som vill torgföra progressiva värderingar även till en kostnad. Jag ser inget problem med det om det är sanktionerat av företagets ägare. Vill ett företag betala för att stå för vissa värderingar bör det stå det fritt. Denna grund för att torgföra progressiva värderingar kan kallas preferensbaserad eller genuin snarare än instrumentell (vilken det är om den bakomliggande orsaken är ökad förväntad vinst) – och det borde särskilt tilltala kritiker på vänsterkanten.
  • Någon kanske invänder att de flesta i allmänheten ogillar när företag torgför progressiva värderingar men att de inte bryr sig tillräckligt för att bojkotta företagen. Marknadstestet fungerar därför inte, varför vi, i paternalistisk anda, bör hjälpa konsumenterna på traven och mästra de företag som torgför progressiva värderingar.  Även om premissen stämmer (vilket jag betvivlar) blir frågorna åtminstone två:
    • Varför ska vi ägna vår knappa tid och kraft åt att hjälpa konsumenter som inte bryr sig särskilt mycket om ett fenomen att slippa detsamma, när vi kan använda denna knappa tid och kraft åt att försöka lösa samhällsproblem som människor verkligen bryr sig mycket om?
    • Även om vi lägger knappat tid och kraft åt att mästra företagen, varför skulle de lyssna på oss, om de säljer sina produkter framgångsrikt när de torgför progressiva värderingar? (Premissen var ju att människors ogillande inte påverkar deras konsumtionsbeslut.) Det skulle de förstås inte, varför mästrande texter ter sig ännu mer bortkastade.
  • Givetvis ska företag, enligt det marknadsliberala synsättet, ha rätt att torgföra vilka värderingar de vill, inte bara progressiva. Om ett företag, som amerikanska Chick-fil-A, vill stödja initiativ för att lagstiftningen ska särbehandla HBTQ-personer negativt, bör det stå dem fritt – liksom det bör stå konsumenterna fritt att sluta köpa deras kyckling om de misstycker.

Överlevarna

Jag har börjat lyssna på avsnitt av podcasten Överlevarna. Jag rekommenderar dig att göra detsamma. Varje avsnitt jag har lyssnat på hittills har varit gripande. Det är alltså i huvudsak överlevande från Förintelsen som intervjuas av Bernt Hermele om sina upplevelser av livet – och döden. Trots att man har hört mycket om Förintelsen blir det så oerhört konkret och upprörande att höra dessa detaljerade skildringar av hur förtrycket steg för steg kom att beskära i synnerhet judars frihet och liv. Aldrig igen!

Är miljardförmögenheter ett problem?

Inte minst sedan Thomas Piketty publicerade Kapitalet i tjugoförsta århundradet har en intensiv debatt försiggått i många länder om hur en liten andel av befolkningen har lyckats bli väldigt rik på senare år. Ofta framställs detta som mycket problematiskt. Frågan är vilka kriterier man ska använda för att utvärdera detta. Ett möjligt kriterium är lycka.

I ”Billionaires, Millionaires, Inequality and Happiness”, som huvudsakligen rapporterar att antal korrelationer, återfinns följande figur:

Skärmklipp 2019-07-21 18.12.12

Tankeväckande. Det är självfallet inte härigenom på något sätt belagt att den förmögenhet som dollarmiljardärer tillsammans har som andel av BNP ökar lyckan – men det är inte heller uteslutet. Många verkar utgå från ett negativt samband. Tänk om det inte visar sig stämma? Skulle det innebära att de ökade ”toppförmögenheterna” inte längre bör ses som problematiska – utan kanske t.o.m. välkomnas utifrån ett allmänintresse?