Ett ord som ger lycka

Jag fann detta ord, använt av Jeremy Bentham, riktigt härligt:

Enligt uppgift användes det första gången av Bentham 1782 i Of the Limits of the Penal Branch of Jurisprudence, s. 172 n. Dock har jag inte lyckats finna det i svenskan, varken i SAOB eller SAOL. Hoppas någon tongivande filosof, författare eller kulturskribent som skriver på svenska vill göra det känt: Det vore en gärning av sant agatopoeitiskt slag!

Kontemplation kontra handling

Albert Camus i Myten om Sisyfos:

Det kommer alltid en tid då man måste välja mellan kontemplation och handling. Detta kallas att bli en man.

För egen del har jag alltid dragits mer till det kontemplativa än till det handlingsmässiga; och alltmer på senare år. Jag är inte säker på att det är bra, av åtminstone två skäl. För det första är det kontemplativa livet, åtminstone för mig, i regel grubblande till sin karaktär. Grubblerier har en tendens att vara mörka och leder inte till lycka. För det andra innebär kontemplation lätt att man drar sig undan, att man inte handlar. Man engagerar sig inte i andra människor (åtminstone inte verkliga sådana av kött och blod, även om människor kan ingå i ens kontemplationer i något slags abstrakt mening), och man försöker inte förbättra världen.

Man kan förstås tänka sig att både kontemplera och handla, där dessa kan ingå i en växelverkan. Man kontemplerar och kommer till insikt om hur man ska handla; man handlar; man kontemplerar vad handlandet uppnådde och inte uppnådde; man handlar igen; man kontemplerar igen; etc. Jag har dock en tendens att inte gå från kontemplation till handling och ger sålunda Camus rätt i vad valet handlar om.

Se tidigare inlägg om Camus här.

Arendt om Auden

Bildresultat för arendt auden

Auden

Trots att jag normalt sett inte tilltalas av poesi har jag mycket till övers för W. H. Auden. Hannah Arendt tecknade, efter Audens död 1973, ett fantastiskt porträtt av sin vän i ”Remembering W. H. Auden”. Hon beskriver hans egenheter och fina kvaliteter; en passage, om poeter såsom Auden, som talade till mig, var denna:

What drove these profoundly apolitical poets into the chaotic political scene of our century was Robespierre’s “zèle compatissant,” the powerful urge toward “les malheureux,” as distinguished from any need for action toward public happiness, or any desire to change the world.

Jag har själv på senare år orienterat mig mot den lilla snarare än mot den stora världen, för att använda Hans L. Zetterbergs terminologi.

Bildresultat för hannah arendt

Arendt

Arendt återger även denna, i mitt tycke enastående, och enligt henne till tyska oöversättbara, dikt:

Time will say nothing but I told you so.
Time only knows the price we have to pay;
If I could tell you I would let you know.

If we should weep when clowns put on their show,
If we should stumble when musicians play,
Time will say nothing but I told you so. . . .

The winds must come from somewhere when they blow,
There must be reasons why the leaves decay;
Time will say nothing but I told you so. . . .

Suppose the lions all get up and go,
And all the brooks and soldiers run away;
Will Time say nothing but I told you so?
If I could tell you I would let you know.

Hela artikeln rekommenderas varmt.

Poesi för varje borgerlig väljare

Trots att jag är färgad av Gombrowicz syn på poesi och trots att jag avvisar kärleken: när Igitur talar så lyssnar jag. Alltid.

Kristian Lundbergs Yarden och dess uppföljare borde vara tvingande läsning för varje borgerlig väljare, för alla dem som tror att det här inte existerar, som tror att vi hela tiden väljer, att ingen hamnar i sprickorna. De borde vara tvingande läsning för alla som tror att inget skevt manifesteras, att inget börjar om i oändlighet, att ingen kärlek finns. De borde vara tvingande läsning för alla. Din egen värld av obegriplighet kan bara buga sig, instämma hummande.

Man kanske skulle ta och köpa Och allt skall vara kärlek?

Väljer man?

I en grundläggande filosofisk fråga säger Markel följande till Arvid i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken:

Men det kommer inte an på vad du vill; det kommer an på vad som sker! Man väljer inte! Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Till läsningens försvar

Cicero skriver i ”In Defence of the Poet Aulus Licinius Archias”:

And yet let us leave aside for a moment any practical advantage that literary studies may bring. For even if their aim were pure enjoyment and nothing else, you would still, I am sure, feel obliged to agree that no other activity of the mind could possibly have such a broadening and enlightening effect. For there is no other occupation upon earth which is so appropriate to every time and every age and every place. Reading stimulates the young and diverts the old, increases one’s satisfaction when things are going well, and when they are going badly provides refuge and solace. It is a delight in the home; it can be fitted in with public life; throughout the night, on journeys, in the country, it is a companion which never lets me down.

Det farliga tänkandet

Doktor Glas:

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.

Alla vill ha män

Det finns onekligen spännande forskning i andra ämnen än nationalekonomi. I ”Gender and Reading”, publicerad i Poetics, undersöks om kvinnor och män tycker bäst om texter där huvudrollsinnehavaren är man eller kvinna (allt annat lika):

Extant analyses of the role of gender in reading suggest that there should be a gender-match effect in which, for example, women prefer stories with female protagonists. To test this prediction, we created different versions of the excerpts in which a male protagonist was changed to a female protagonist and vice versa. Readers rated the texts on four evaluation items spanning both personal and intersubjective reactions to both the discourse and the story world. Two samples of readers were used: one in Canada and one in Germany. The results indicated that both men and women rated texts higher on the story-world items when they had a male protagonist, inconsistent with the gender-match prediction. There was no difference in this pattern between Canadian and German readers, suggesting that it is common across these cultures.

Alla vill ha män! Vad säger detta om sådant som manlig dominans i bolagsstyrelser, undrar jag. (Har kvinnor som föredrar män falskt medvetande, om man nu kan tillämpa denna marxistiska term på genusfrågor?)

Nå, detta kanske inte är så farligt, i alla fall inte om vi talar om animerade serier för barn. Studien ”Equally Super? Gender-Role Stereotyping of Superheroes in Children’s Animated Programs”, publicerad i Mass Communication and Society, indikerar nämligen att superhjältar inte är så tokiga på genusfronten:

This study analyzes portrayals of female and male superheroes in children’s cartoons. Specifically, this study investigated whether or not animated superheroes were portrayed in gender-role stereotypical ways. Coders analyzed 70 characters from 160 hours of recorded programming. Surprisingly, the researchers found few instances of traditional gender-role stereotyping. However, a trend toward defining “superheroics” in strictly traditional masculine terms was noted.

Tänka sig.

Intellektet förstör

Karl Andersson rapporterar intellektuellt om en, som det verkar, fantastisk bok, Forbidden Colours av Yukio Mishima. Ett av de citat som jag fångades av är detta:

The spring-time of intellect, the time when it begins to grow – that was the poison, he felt, that caused the young man to lose his youth even as he watched.

Intellekt, och framförallt av intellekt uppblåst ålderdom, är överskattade: tacka vet jag ungdomens spontana, enkla och oförstörda fräschör!

Lyckliga och olyckliga familjer

Tolstojs roman Anna Karenina inleds med följande (här översatta) ord:

Alla lyckliga familjer liknar varandra; varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt.

Kan det stämma?

Tips: Torsten Persson.

Föräldrar med böcker

Vad är det för uppväxtvillkor som påverkar barns framtida utbildningsbeslut? En ny studie, ”Family Scholarly Culture and Educational Success: Books and Schooling in 27 Nations”, publicerad i Research in Social Stratification and Mobility (preliminär gratisversion här), tyder på att föräldrarnas bokinnehav när barnet är 14 år utgör en bra prediktor:

Children growing up in homes with many books get 3 years more schooling than children from bookless homes, independent of their parents’ education, occupation, and class. This is as great an advantage as having university educated rather than unschooled parents, and twice the advantage of having a professional rather than an unskilled father. It holds equally in rich nations and in poor; in the past and in the present; under Communism, capitalism, and Apartheid; and most strongly in China. Data are from representative national samples in 27 nations, with over 70,000 cases …

Det gäller att ha 500 böcker eller mer. Själv har jag definitivt det — men inga barn som kan dra nytta av dem. Forskarna påpekar att det inte är antalet böcker per se som spelar roll utan ”den kultur av lärande” som de symboliserar. Studien fokuserar emellertid bara på antalet böcker: jag undrar om effekten skulle skilja sig åt beroende på vilken typ av böcker det rör sig om. Det vore intressant att jämföra hem med 500 kiosklitterära alster (typ Liza Marklund), hem med 500 böcker i filosofi och nationalekonomi och hem med 500 högkvalitativa romaner.

Det lägre är det högre

Det finns en tanke hos Witold Gombrowicz, denna mästerliga analytiker av människans tillstånd, som jag förstod till fullo först denna sommar, då jag i London såg den fantastiska musikalen Billy Elliot. Däri finns en scen där den unge Billy dansar till musik från Svansjön, samtidigt som den vuxne Billy dansar bredvid. Den unge Billy dansar rent tekniskt sämre: han är ung, ny, oskolad, otränad, ofullbordad, imperfekt. Han är den lägre. Det tänkande som dominerar vårt samhälle är att den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta är beundransvärd, medan den lägre förvisso kan uppskattas och beredas plats — men främst därför att han är den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta i vardande. Han kommer en dag bli det som ger fullt värde, det högre, och det är denna potential som beundras, snarare än det unga, det nya, det oskolade, det otränade, det ofullbordade, det imperfekta i sig. Detta trots att det senare innefattar genuinitet och frihet från band som binder; däri ryms livslust, lekfullhet, skapande — däri finns tillväxt: kurvan är uppåtgående, mot mer liv. På den perfekta toppen bjuds inte längre på överraskningar; därifrån kan bara nedgång följa.

Gombrowicz i Testamente (s. 15, 45, 107–110):

Det lägre blev mitt ideal för alltid. … Jag var nästan säker på att en revision av den europeiska formen bara kunde göras från en utomeuropeisk position, från en punkt där den är lösare och inte så fullkomlig. Den inre övertygelsen att det ofullkomliga är överlägset det fullkomliga (eftersom det är mer skapande) var en av de mest grundläggande aningarna i Ferdydurke. … Den här sanningen att ”ungdomen är det lägre” gav jag mycket tidigt efter för, och det skedde i ett enda slag, som inför något obestridligt. Ja, att vara ung innebär att vara svagare, lägre, otillräcklig, omogen… alltså att stå under varje värde… och (märk väl) under sig själv (i framtiden!). Det unga varat måste alltså underkastas den Vuxne, och den Vuxnes herravälde över den Unge är riktigt. Och det var naturligtvis ungdomen och ingenting annat som förde mig till alla de andra underlägsenheterna, sociala och till och med andliga. … Men hur kan det då komma sig att ungdomen, som är ofullkomlig och lägre, ändå är skönare? Det är ju mycket förståeligt ur biologisk synvinkel att den som är svag, lägre, behöver skydd och är oskicklig kan finna nåd hos den starkare. Den mogna människan behöver inte förföra, han är mäktig, han dominerar och styr. Charmen och skönheten är kvinnans, ynglingens och barnets vapen. Man då måste man dra slutsatsen att… skönheten är något lägre, underlägsenhet. … [M]änniskan har två ideal, det gudomliga och ungdomen. Hon vill vara fullkomlig, odödlig, allsmäktig, hon vill vara Gud. Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående stadium — hon vill vara ung! Hon strävar mot fullkomlighet men är rädd för fullkomligheten, ty hon vet att den betyder döden. Hon förkastar det ofullkomliga men attraheras av det, ty det betyder liv och skönhet.

Ja, det (som anses vara) lägre är i själva verket det högre. Det är ungdomen, inte ”åldringen” med sina belastande, formbundna, repetitiva — och kanske perfekta — erfarenheter, som bör dyrkas. Att så inte sker i särskilt hög grad följer av vilka som har makten. Som Gombrowicz skriver i Dagboken (s. 229):

Men just de redan döende människorna hade övertaget, de förfogade över den styrka som ackumulerades under deras liv, och det var de som skapade kulturen och tvingade den på de andra. Kulturen var de äldres verk — de döendes verk.

Se även de tidigare inläggen ”Ungdom och skönhet”, ”Ungdomen framför allt”, ”Ungdomen framför allt 2”, ”Ungdomen framför allt 3”, ”Gammal och ung”, ”Åldrandets tragik preciserad”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Den gudomliga ungdomen”, ”Den moderna flickans insikt”, ”Tvist om ungdom” och ”Att bli gammal fort”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Bristen skärskådas

Naturligtvis utförs skärskådningen av vår guide till den verklighet som inte är godtycklig men potentiellt utbytbar, självaste Igitur:

Född till brist, och bristen är Gud. Här går det bra att vara svartklädd och svår, anamma avfärdande och missnöje. Här går det bra att dricka rosé och vara solbränd och kåt. Här går det bra att äta middag på tu man hand på en balkong som vetter mot en gemensamt väl underhållen innegård, kooperationens ironiska seger. Här går det bra att vara sur och trött, ensam och helgalkad. Vi har alla möjliga vägar – den ena utbytbar med den andra.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, ens om jag hade haft Igiturs språkliga och filosofiska talang.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

De viktiga villfarelserna

Hjalmar Söderberg, i Den allvarsamma leken:

Illusioner och villfarelser ha varit drivfjädern till allt stort som uträttats i världen och kärnan i allt vad människolycka heter.

Intellektuella politiker

Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg visar upp en intellektuell sida då han anger författaren Samuel Beckett som sin hjälte:

The unsettling idea, most explicit in Godot, that life is habit – that it is all just a series of motions devoid of meaning – never gets any easier. It’s that willingness to question the things the rest of us take for granted that I admire most about Beckett; the courage to ask questions that are dangerous because, if the traditions and meanings we hold so dear turn out to be false, what do we do then?

Andrew Sullivan citerar en kommentar som rör en trolig amerikansk presidentkandidat 2012:

Is there any doubt that if Palin were asked what her favorite works of Beckett were she would say, ”All of ‘em?”

Vissa är mer intellektuella än andra, om man säger så. En fråga är förvisso om intellektuella politiker är att föredra. Tänk om intellektuella i högre grad representerar politiska uppfattningar som inte är tilltalande? Å andra sidan kan de ha sett tillvarons djup och förstått ett och annat som får dem att fatta mer insiktsfulla beslut. Att vara intellektuell kan vara en nödvändig men inte tillräcklig egenskap för att vara en bra politiker. I vilket fall är nog öppet intellektuella politiker sällan röstvinnare, även om den saken kan skilja sig åt politiska kulturer emellan. I USA skulle jag tro att det i regel leder till färre röster att vara öppet intellektuell; i en del andra länder (Storbritannien?) kan det kanske ge fler röster; men i de flesta (Sverige?) skulle jag tro att det inte spelar så stor roll, då väljare inte nödvändigtvis uppmärksammar eller bryr sig om intellektuella utspel.

Se dock ett tidigare inlägg om Clegg, som antyder att han även har icke-intellektuella intressen.

Att sluta läsa en bok

Den flitiga bokläsaren JoAnn tvekar inte att sluta läsa böcker hon inte fångas av:

”I have some friends who will read a book to the bitter end, even though they dislike it intensely,” she says. ”To me, this is just a waste of time.”

Hur kan det komma sig att folk har fått för sig att de ska läsa klart varje bok de påbörjar? Tyler Cowen:

”People have this innate view — it comes from friendship and marriage — that commitment is good. Which I agree with,” he says. That view shouldn’t, he says, carry over to inanimate objects.

Jag måste erkänna att jag hittills har tänkt som JoAnns vänner: påbörjar jag en bok läser jag klart den, även om den inte alls visar sig tilltala mig. Det ska jag nu sluta med. En fråga är om e-boken underlättar en sådan rationell inställning — jag skulle tro det, rent psykologiskt. Bokläsande kommer framöver att kännas mer som att surfa på nätet eller se på tv — man fortsätter så länge man har lust, sedan klickar man sig fram till något annat. Ser du någon nackdel med detta ”trolösa” sätt att se på bokläsning? Den enda jag kan se är att man kanske går miste om en boks storhet i de fall storheten infinner sig först på slutet. Jag tror dock att korrelationen mellan en boks storhet i början och en boks storhet i slutet är hög, så denna risk torde vara liten. Dessutom, om man går vidare och läser en ny bok istället kan dess storhet i vilket fall visa sig vara större än storheten i den bok man övergav.

Kan vänner bråka?

Ja, i Chaos (s. 62) beskriver Edmund White hur Jack och Marie-Hélène förblev vänner trots återkommande dispyter:

Of course a friendship is not constructed out of shared beliefs and values but out of easy, almost unconscious routines and reflexes—the habits of a lifetime together, not the sharp disagreements of the moment. Even the same old arguments about the same old things (lateness, health, too many social engagements) can be the reassuring noise that invariably accompanies the familiar signal of friendly love.

En nationalekonom skulle kunna uttrycka det som att vänskap är en stock, inte ett flöde. Jag har stor sympati för detta synsätt, inte minst för att se vänskap som en typ av kärlek, som är robust mot (även återkommande) små stormar.

Se också inläggen ”Vänskap” och ”Vänskapens företräde” (båda med citat av White).

Allt försvinner

När jag i mitten av 1990-talet gick runt på en begravningsplats i London drabbades jag av en s.k. aha-upplevelse. Jag insåg helt plötsligt livets fundamentala meningslöshet. Jag tittade på gravstenar med namn på människor som dog på 1800-talet och som ingen längre minns. Varför anstränger man sig så den korta stund man lever? Vad tjänar det man gör egentligen till? Ja, det var tankar som trängde sig på (och som inte har lämnat mig sedan dess). Vissa besvarar frågor som dessa med att deras arv kommer att leva vidare, kanske i form av barn, kanske i form av intellektuella alster som bär deras namn. Marcel Proust gör, apropå detta med intellektuella alster, ett litet påpekande, i The Past Recaptured:

Doubtless my books also, like my earthly being, would finally some day die. But one must resign oneself to the idea of death. One accepts the idea that in ten years one’s self, and in a hundred years one’s books, will no longer exist. Eternal existence is not promised to books any more than to men.

Jag vill förresten inte ha någon gravsten.

Den heterosexuelle mannens öde?

Edmund White i Chaos (s. 46):

Jack had noticed that heterosexual men approaching the climacteric redirected all of their obsessiveness (especially if their wives had curbed their sexual drive) toward cooking and drinking. What might have appeared in an earlier generation to be gluttony and alcoholism now dressed itself up as epicureanism and oenophilia.

Den skamliga akten

Doktor Glas blev som barn chockad av en insikt:

Jag glömmer aldrig, då jag som barn för första gången under ett av de stora kastanjeträden på skolgården hörde en kamrat förklara ”hur det går till”. Jag ville inte tro det; det måste komma flera andra pojkar till och bekräfta det och skratta åt min dumhet, och jag trodde det knappt ändå, jag sprang min väg i fullt ursinne. Hade alltså far och mor gjort på det sättet? Och skulle jag själv göra så när jag blev stor, kunde jag inte slippa ifrån det? …

Ännu i dag har jag inte riktigt hämtat mig från min förvåning. Varför måste vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför kunde det inte ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på samma gång som den högsta vällust? En akt, som kunde utföras i kyrkan, inför allas ögon, likaväl som i mörkret och ensamheten? Eller i ett rosentempel mitt i solen, under körsång och dans av bröllopsskaran.

Frågan som ställs är relevant, men istället för att fråga (essentialistiskt?) hur det kommer sig att fortplantning äger rum med ”ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet”, som om betraktandet av organet på detta sätt är givet och att en annan metod för sex vore att föredra, skulle man lika gärna kunna fråga varför det uppfattas så. Varför ses sexuellt umgänge som skamligt? Varifrån kommer tanken om orenlighet? Varför ses inte sexuell verksamhet (i alla fall som innefattar frivillighet) med indifferens, varken mer eller mindre upprörande än en konversation, som företas utan särskild uppmärksamhet från omgivningen? Hur kommer det sig?

Se även inlägget ”Oanständighet på offentlig plats”.

Sluta grubbla

Hjalmar Söderbergs historiett ”Spleen” understryker det kloka i att inte ägna för mycket tid och kraft åt att fundera på fundamentala frågor:

De första lyktorna började redan glimma, då jag i går afton lämnade min boning efter att hela dagen ha grubblat över livets gåta. Förtvivlad över att icke finna någon lösning, sade jag till mig själv: du dåre, som nöter bort din dag med fruktlöst grubbel över det, som du helt säkert icke skulle bliva lyckligare av att veta — och riktade i stället mina ansträngningar på ett schackproblem i fyra drag. Men då mitt skarpsinne visade sig otillräckligt även för detta, slungade jag schackbrädet ut genom fönstret i huvudet på en gammal man med träben, för vilken döden endast var en välgärning, och kastade mig därefter ut i världsvimlet, föraktande mig själv.

Ska man gömma sig?

När man är förföljd är frågan hur man ska bete sig. Witold Gombrowicz får i Trans-Atlantic (s. 25) ett gott råd av Cieciszowski:

Göm dig, göm dig i ett mushål, för se gömmer du dig inte så hittar de dig! Men göm dig inte, göm dig inte, säger jag, för gömmer du dig så letar de, och börjar de leta så hittar de dig.

Lätt som en plätt.

Intelligens ger olycka

Ja, det konstateras i Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”:

Den äldsta av Mortimers barn är en gosse, som liknar honom påfallande i det yttre. Han kommer likväl, mänskligt att döma, att bli lyckligare än fadern, ty han är svagt begåvad.

Ett liv i leda

Pontus Revinge analyserar sin omvärld, i Kerstin Ekmans roman Mordets praktik (s. 80):

Det var så här det blev. Jag tänker ofta dessa ord när jag går på gatorna. Människorna göra sitt bästa för att lyckas. De vilja ha framgång och ett fördelaktigt utseende. De önska vara bra klädda och bo i våning eller villa. Men när jag ser dem på gatorna har den ene en sned axel och den andre flåsar av fetma. Ansiktet på en kvinna som en gång var vacker har gulnat av sjukdom, hennes väninna nyper ihop munnen om sina dåliga tänder. En klutar ut sig, en annan knäpper en nött kappa med skallig skinnkrage om sin fattigdom. Hon är en pauvre honteuse som helst inte vill erkänna att det var så här det blev.

Livet gör något med oss. Det aktar inte på vår vilja. Vi kunna icke så noga säga när det gick annorlunda än vi ville, för oftast skedde det utan att vi riktigt märkte hur.

Ledan är det förblivande. Den kunna vi vara säkra på.

Endast när man handlar lever man.

Min undran är: Även om handlandet gör att man lever, lindrar det ledan? Eller tvingas man även efter ett liv av handlande konstatera, att det var så här det blev?

En människofientlig religion

Jag talar om kristendomen, som har deformerat många människor med sin njutningshatande samlevnadsmoral. Hur väl beskrivs inte detta i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas! Här ett utdrag där prästfru Gregorius lättar sitt hjärta inför doktorn:

Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. … Så en dag fick jag veta av far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.

Som tur är kom sedan viss klarsyn över fru Gregorius, både gällande prästen och den religion han förkunnade:

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel – då var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt?

Besynnerligt var ordet.

En feberdröm om hur livet lätt kan bli

I Hjalmar Söderbergs fantastiska novell ”Med strömmen” drabbas Gabriel Mortimer av feberdrömmar:

Särskilt förföljde honom en fantasi envisast av alla. Tidigt på morgonen hade han gått hemifrån i ett viktigt ärende, så viktigt att det gällde liv och död. På vägen blev han uppehållen av en mängd småsaker, obetydligheter, som slumpen drev i hans väg och som egentligen inte intresserade honom men som det skulle ha varit opassande att visa sig likgiltig för. Och nu led det mot kvällen, och det mörknade mer och mer, och ännu drev han gata upp och gata ner, och oupphörligt blev han uppehållen av nya oväsentligheter: av vänner, som ville återkalla för hans sinne en mängd glada äventyr, de hade upplevt gemensamt och som han icke kunde erinra sig, och av flyktiga bekantskaper, som tog honom i knapphålet för att anförtro honom någonting viktigt, som för honom var oviktigt. Och mörkret bredde sig tätare och tätare omkring honom, och han nådde aldrig fram, och för övrigt hade han glömt, vart han ämnade sig… Det var detta som gång på gång kom honom att stöna av ångest i drömmen: han hade glömt, vart han ämnade sig, och likväl måste han nå fram, ty det gällde liv och död!

Keep the trivialities away: just say no! Annars följer mörker och glömska rörande allt som är viktigt och allt är för sent.

Vad är bjudningar bra för?

Witold Gombrowicz beskriver i Trans-Atlantic (s. 12–13) hur en hel del social verksamhet i själva verket kan vara tom:

De sista dagarna före krigsutbrottet var vi, jag och herr Czesław, senator Rembieliński och minister Mazurkiewicz, på åtskilliga Bjudningar, det var även H E Sändebudet Kosiubidzki och Konsuln och någon Markisinna på hotell Alvear och Gud vet vem och vilka och vad och var någonstans och av vilken anledning, och vadan och vad det skulle vara bra för …

Jag håller mig mest för mig själv.

Mitt livsideal

Hjalmar Söderberg beskriver i sin novell ”Med strömmen” den unge Gabriel Mortimers liv:

I sin ungdom hade han gjort sig känd för åtskilliga excentriciteter. Den märkligaste bland dessa och tillika den, som på sin tid väckte mest ovilja bland hans anhöriga, var hans tidigt fattade och länge envist fasthållna beslut att icke bli någonting. Han läste mycket men aldrig på någon examen. Han gjorde resor och förde, ehuru oregelbundet, dagböcker över sin själsutveckling, som intelligenta unga män den tiden emellanåt gjorde. Till allas förskräckelse förklarade han utan omsvep, att han ansåg sig ha nått en tillräckligt hög ståndpunkt för att kunna få tiden att gå utan att behöva ta sin tillflykt till något tidsfördriv av det slag, som kallas samvetsgrann och regelbunden pliktuppfyllelse. Var icke världen full av justitieråd, tidningsskrivare och bolagsdirektörer? Och vore det icke en svart otacksamhet mot försynen, som givit honom räntor, att genom en onödig konkurrens försvåra de övrigas kamp för tillvaron?

Jag drömmer om och längtar efter räntor.

Den problematiska lyckan

Läkaren Pontus Revinge filosoferar, i Kerstin Ekmans roman Mordets praktik (s. 111):

Lycka är ett problematiskt tillstånd. Det kommer inte att vara och det vet man. Men det måste vara, annars kan man inte leva. Det måste vara i evighet som flaskan med opiedroppar. Ingenting annat är möjligt. Ändå förstår man att man snart närmar sig botten på lyckan. Jag anar hur de stackars kvinnorna kände det när de sista dropparna i flaskan voro tagna och jag hade svikit dem genom att bli sjuk och fara bort.

Man anar att Revinge har läst sin Schopenhauer. Man kan dock ställa sig frågan om lycka genom opiedroppar (eller soma eller upplevelsemaskin) är bättre än ingen lycka alls.

Är rättvisan en illusion?

I Hjalmar Söderbergs novell ”En grå väst eller Rättvisan i München” berättas det om en skriftställare som blir ställd inför rätta för att inte ha betalat en beställd grå väst. Han säger följande till domaren:

Och jag kommer naturligtvis att foga mig i ert avgörande, antingen jag vill eller inte. Illusionen att det finns en Rättvisa är en nödvändig illusion. På den vilar hela samhället.

Ett par frågor (och svar) infinner sig:

  1. Om han fogar sig, vill han då inte foga sig? Jo, det vill han. Han kanske vill, ännu mer, att domaren skulle ha fattat ett annat beslut, men om han fogar sig, då vill han, i den uppkomna situationen, foga sig. Om han inte hade velat foga sig skulle han inte heller  ha gjort det, men istället fått ta konsekvenserna av att inte foga sig. Eftersom dessa tedde sig värre än att foga sig, fogade han sig. Han ville det.
  2. Är Rättvisan en illusion? Ja, det anser jag. Däremot kanske inte rättvisan är det?

Skräckupplevelse

Vad fasansfullt! Tänk att i samband med en oförlöst passion se sig själv i spegeln och se följande:

Jag ser ju ut som en gammal präst, mumlande han till sist.

Ur Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”.

Doktor Glas om dödshjälp och abort

En klarsynt man, Hjalmar Söderbergs gode doktor, i fråga om eutanasi:

Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i valurnan. Och när den tiden är mogen, skall varje obotligt sjuk – och varje ”brottsling” också – äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.

Även i fråga om abort:

Aktningen för människoliv – vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper.

En medicinsk etik vida överlägsen den kristna, som tyvärr fortfarande dominerar på många ställen.

Vad är det för hundar egentligen?

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 89):

Sålunda kom två stycken jyckar, varav den ena var en kuperad Pekines men med yvig svans …

Och på s. 90:

Jag frågade så, för just då hade en liten jycke, lik en varg, men också en tax, sprungit förbi …

Logiska spritvanor

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 12):

… än drack jag vodka, än drack jag återigen inte vodka …

Är livet på allvar?

I novellen ”Med strömmen” av Hjalmar Söderberg konstaterar Gabriel Mortimer följande:

Då man säger, att livet är en fars, menar man, att det är utan allvar. Men det kräver ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar!

Jag är rädd för att jag inte är utan allvar.

Feminism för barn

Will, 6 år, och hans syster Vera, 3 år, är alltför könsstereotypa, anser deras mamma. Hon beslutar sig därför för att delge dem lite feministisk litteratur. Ett av tipsen: Pippi Longstocking! Vad tyckte då barnen?

Will: ”It was rubbish. It’s stupid. I like Mr Nilsson [Pippi’s pet monkey] and the father who was washed overboard and the mother who is up in heaven. Actually, no, it’s not rubbish. It’s really funny.”
Vera: ”I think I loved it. It was beautiful. Pippi is beautiful.”

Attityd till arbete

Jag kände i vissa avseenden igen mig i Edmund Whites beskrivning av konstnären Jasper Johns syn på sitt arbete, i City Boy (s. 216):

Johns had always recycled his imagery, as if invention were a rude intrusion—or an unwelcome demand on the imagination. Working was not something he did gladly. He remarked to Raynor that he’d ”never taken any pleasure in compulsive work,” and ”I do what I do without any strong sense of its importance.”

Att säga emot

I sin roman Caracole skriver Edmund White om en kvinna, Mathilda, som grundar sig på hans dåvarande vän Susan Sontag. En av hennes egenskaper var att säga emot, vilket illustreras i detta utdrag:

Mathilda always opposed the people she happened to be among. She would defend whatever was conservative to progressives and argue for liberty on curiously old-fashioned grounds to conservatives: her manner was to challenge, to question. When other people generated enthusiasm while discussing a subject they thought was bound to suit her, she grew restless, squirmed in her chair, looked about with baleful eyes. She picked at something imaginary in her teeth as though she needed this preliminary breach of good manners in order to warm herself up for the real attack she was about to launch. The speaker became nervous, recognizing she wasn’t responding to his words with the customary nods and smiles, that in fact she was grooming herself like a lioness; he broke into a verbal run, hurtling over points, scattering notions, hoping something might appeal to her. At last the lioness focused on him with implacable eyes. ”What rubbish,” she said. ”I can’t tolerate another word.”

Jag känner i viss mån igen mig i Mathilda. Särskilt i detta med att få lust att säga emot: i nyliberalers sällskap blir jag t.ex. lätt kritisk mot deras hållningar, trots att jag i andra sammanhang i regel försvarar dem. Detta handlar alltså om något annat att säga emot därför att man ogillar hållningarna i sak – det handlar om en psykologisk attityd som i grunden kanske handlar om att inte vilja vara del av något kollektiv och att visa sitt intellektuella oberoende.

Var det bra att homosexuella skapades?

Har homosexuella inte alltid funnits? Därom tvista essentialister och konstruktivister. Själv anser jag att en homosexuell läggning har funnits under mycket lång tid men att en homosexuell identitet inte har funnits så länge. (David Halperin talar om ”one hundred years of homosexuality”). Fram till en viss tidpunkt tänkte man inte på homosexuella som en grupp personer som var sådana utan på homosexuella handlingar, som kunde utföras av alla (mer eller mindre). Vi är i vilket fall numera vana att tänka på varandra i termer av sexuella identiteter: vi är alla antingen homo-, bi- eller heterosexuella. Men är dessa rigida kategoriseringar att välkomna, eller är de mest problematiska? Edmund White lutar åt den senare uppfattningen, åtminstone från homosexuellas perspektiv. I City Boy (s. 184–185) skriver han:

Before they [gay people] were ”liberated” and given an ”identity,” they were everywhere and nowhere. As long as the word homosexual was never pronounced, many boys and men slipped across the border of convention and had homosexueal flings and then hurried guiltily back into heterosexuality under cover of obscurity and anonymity. The past saw many more casual experiments in same-sex love than later, when the category was finally clearly labeled and surrounded with the barbed wire of notoriety. It became easier in certain milieus to come out, but at the same time the stakes were higher … In places like contemporary Greece fewer and fewer men and boys were willing to have sex with another male. Only the highly motivated made it across the barbed-wire fence. I sometimes regret the invention of the category ”gay.”

Jag förstår hans poäng. Skapandet av kategorin skapade skarpa gränser, förutom att den också användes för att sjukdomsförklara. Samtidigt har den möjliggjort en befrielse av dem som genuint är homosexuella, så att de kan leva sina liv som alla andra, numera också med samma lagliga rättig- och skyldigheter. Visst kunde en person med homosexuell läggning lättare ha sex med ”heterosexuella” tidigare, men han kunde inte så lätt bo ihop med en annan man och erkännas som del av ett par och gifta sig och skaffa barn, som nu. Så jag ser nog trots allt den homosexuella identiteten som huvudsakligen fördelaktig, även om den enligt min smak inte får ta överhanden. Den är en del av ett mångfasetterat liv. Att få människor att inte se gränserna mellan de olika identiteterna som så skarpa kan jag förvisso se som önskvärt, men kanske kan det ske utan att kategorierna som sådana överges?

Sanningen om ölmagar

Quentin Crisp i The Naked Civil Servant:

Nothing for which the life beautiful has a name can be read into a pot-belly.

Att läsa som Roosevelt

theodorerooseveltInformation om USA:s 26:e president, Theodore Roosevelt:

When Theodore Roosevelt did things, he did them with gusto. That included reading. Roosevelt was a voracious reader. The man devoured books like a hungry lion feasting on a fresh kill. … Roosevelt accomplished this feat because he knew how to speed read. Associates said he would would flip through two or three pages in a minute. Despite reading so quickly, Roosevelt could relate back in minute detail all of a book’s important points and even recite quotes from the text.

Så vill jag kunna läsa!

Nobelpristagare om den kristna guden

saramagoNobelpristagaren i litteratur José Saramago skräder inte orden:

This time his target is the Bible itself, which he describes as ”a manual of bad morals,” and a ”catalogue of cruelties and of the worst of human nature.” … It took ”a thousand years and dozens of generations” to write the Bible, which depicts a ”cruel, spiteful, vengeful, jealous and unbearable God,” said the writer, who recommended people not to trust ”the God depicted in the Bible.” He said he would not have to settle accounts with God, because ”the human brain is a great creator of absurd notions, and God is the most absurd one of all.”

Så klartänkt, så uppfriskande!

Vänskapens företräde

edmundJag har förkastat den romantiska kärleken och sätter vänskapen högst. Edmund White uttrycker det väl, i City Boy (s. 118):

Love is a source of anxiety until it is a source of boredom; only friendship feeds the spirit. Love raises great expectations in us that it never satisfies; the hopes based on friendship are milder and in the present and they exist only because they have already been rewarded. Love is a script about just a few repeated themes we have had a hard time following, though we make every effort to conform to its tone. Friendship is a permis de séjour that enables us to go anywhere and do anything exactly as our whims dictate.

Se även inläggen ”Vänskap”, ”Förstörd av kärlek” och ”Dödlig kärlek”.

Människokännaren Hemingway

hemingway

Ernest Hemingway:

The only thing that could spoil a day was people. People were always the limiters of happiness except for the very few that were as good as spring itself.

Tips: Johan Eklund.

Rationell monsterskräck

Jag har tidigare skrivit om det märkliga fenomenet, att få tårar i ögonen av en bok eller film – trots att man vet att det rör sig om fiktion. Kan en sådan reaktion betraktas som rationell? Är det rationellt att bli rädd av att se Frankensteins monster härja i en film? Richard Joyce hävdar i ”Rational Fear of Monsters”, publicerad i British Journal of Aesthetics, att det mycket väl kan vara det:

monster

The proposition that I have endeavoured to present with plausibility is that in certain circumstances—those corresponding roughly to our emotional encounters with fictions—the mechanism underlying emotions is within our control. In other circumstances, no doubt, emotions are outside our control, but fiction seems a model example of where we can, within rough limits, command them (indeed, it might well be argued that this is the whole point of our interest in fiction). If, when we have these emotions, it is the norms of instrumental practical rationality that hold sway, then all that remains to be shown is that there are circumstances in which a person can be justified in thinking that having such an emotion will be to her good.

Detta är ett instrumentellt försvar av känsloreaktioner av fiktion: det rör sig om känslor som vi vill, och i förväg förstår att vi kommer att, uppleva. Därför kan de betraktas som rationella, om de också i slutändan bedöms vara till nytta av individen som upplever dem. En fråga man då kan ställa sig är varför människor vill uppleva starka känslor på detta sätt. Lindrar det livets tristess? Är det ett led i att ”behandla”, frigöra eller neutralisera andra, redan existerande känslor, som har med verkliga skeenden att göra? Eller finns andra förklaringar? Vidare kvarstår den psykologiska frågan: Hur kan människor bli känslomässigt berörda av något de vet är påhittat?

Absurd syn på kärlek?

Don Juan omtalas i Albert Camus essä ”The Absurd Man” (i The Myth of Sisyphus and Other Essays, s. 69):

If it were sufficient to love, things would be too easy. The more one loves, the stronger the absurd grows. It is not through lack of love that Don Juan goes from woman to woman. It is ridiculous to represent him as a mystic in quest of total love. But it is indeed because he loves them with the same passion and each time with his whole self that he must repeat his gift and his profound quest. Whence each woman hopes to give him what no one has ever given him. Each time they are utterly wrong and merely manage to make him feel the need of that repetition. ”At last,” exclaims one of them, ”I have given you love.” Can we be surprised that Don Juan laughs at this? ”At last? No,” he says, ”but once more.” Why should it be essential to love rarely in order to love much?

Den sista frågan är relevant. Var Don Juan verkligen absurd? Kan inte kärleken vara flyktig och uppstå på nytt och på nytt inför olika personer? Är inte monogamin (för många) en illusion?

Se även ”Fem typer av kärlek”.

Grekisk charm

I inledningen till Platons Protagoras samtalar Sokrates och en vän:

Companion: Where do you come from, Socrates? And yet I need hardly ask the question, for I know that you have been in chase of the fair Alcibiades. I saw the day before yesterday; and he had got a beard like a man — and he is a man, as I may tell you in your ear. But I thought that he was still very charming.

Socrates: What of his beard? Are you not of Homer’s opinion, who says ”Youth is most charming when the beard first appears?”. And that is now the charm of Alcibiades.

Se där, det är fler än jag och Witold som tilltalas av ungdomlig skönhet!

Lämna människor i fred

W. H. Auden, i förordet till A Choice of de la Marse’s Verse:

To be well-bred means to have respect for the solitude of others, whether they be mere acquaintances or, and this is much more difficult, persons we love.

Terroristers syn på livet

Jag läste nyligen The Fastidious Assassins av Albert Camus, som i hög grad behandlar terrorister. Där står följande att läsa (s. 60):

For Dora Brilliant, the anarchist programme was of no importance – terrorist action was primarily embellished by the sacrifice it demanded from the terrorist. ”But”, says Savinkov, ”terror weighed on her like a cross.” Kaliayev himself is ready to sacrifice his life at any moment. ”Even better than that, he passionately desired to make this sacrifice.” During the preparations for the attempt on Plehve, he stated his intention of throwing himself under the horses’ hooves and perishing with the minister. With Voinarovsky also the desire for sacrifice coincides with the attraction of death. After his arrest, he writes to his parents: ”How many times during my adolescence the idea came to me to kill myself…”

Dvs. de ryska terroristerna i slutet av 1800- och början av 1900-talet verkar ha varit beredda att dö genom sin terroristgärning. Det får mig att undra om terrorister överlag från början värderar sitt eget liv lågt och därför, med en ”ideologiskt” grundad terrorism som ursäkt, skrider till handling, beredda och kanske t.o.m. villiga att dö. Eller är terrorister överlag personer som drivs av en oegennyttig vision som gör att de, även om de värderar sitt eget liv högt, är beredda att offra det för denna vision?

Oavsett vilket kan terrorism ses som en rationell verksamhet, i den mån den är ett medel som används för att med framgång nå ett visst mål. Det målet kan vara att dö eller att uppnå revolution (oavsett om man själv överlever).

Tyler Cowen menar att terrorism kan fungera som teater. Media: Dagen1, Dagen 2, DN, SvD.

Två personer i en

jekyll hyde

Jag har under sommaren läst Robert Louis Stevensons lilla bok Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde. En ruskig historia! Men också psykologiskt mycket intressant. Frågan är i vilken mån Dr. Jekyll är typisk när han beskriver sin dubbla natur i det avslutande kapitlet:

Though so profound a double-dealer, I was in no sense a hypocrite; both sides of me were in dead earnest; I was no more myself when I laid aside restraint and plunged in shame, than when I laboured, in the eye of day, at the futherance of knowledge or the relief of sorrow and suffering. And it chanced that the direction of my scientific studies, which led wholly towards the mystic and the transcendental, reacted and shed a strong light on this consciousness of the perennial war among my members. With every day, and from both sides of my intelligence, the moral and the intellectual, I thus drew steadily nearer to that truth, by whose partial discovery I have been doomed to such a dreadful shipwreck: that man is not truly one, but truly two.

Har du en ”ond” och en ”god” sida? Själv har jag svårt för en så dikotom uppdelning, som dessutom tycks utgå från en precis definition av ”ond” och ”god”. Snarare ser jag det som så, att många människor har en rad preferenser, varav vissa står i konflikt med andra (en intern konflikt) och varav vissa står i konflikt med andras preferenser (en extern konflikt). Å ena sidan kan man vilja göra x, men å andra sidan vill man det inte. Å ena sidan kan man vilja göra x, men andra kan vilja att man inte gör det. Konflikter, konflikter. Jag föreställer mig att många bär på preferenser som skulle chockera omgivningen – om de inte doldes eller förfalskades. Vi bär nog lite till mans på inslag av Mr. Hyde, även om vår yta är som Dr. Jekylls. Skulle vi, och andra, må bra av att vara mer ärliga om, och mer bejakande av, våra olika preferenser (eller personligheter)? Det kan man ju vara och göra utan att följa Dr. Jekylls exempel och ta ett medel som ger Mr. Hyde fritt spelrum. Det experimentet slutade ju inte så bra.

Varning för kärleksdikter

Har någon skrivit en kärleksdikt till dig? W. H. Auden varnar:

The girl whose boy-friend starts writing her love poems should be on her guard. Perhaps he really does love her, but one thing is certain: while he was writing his poems he was not thinking of her but of his feelings about her.

Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 245.

Det bästa sättet att dö

George Orwell beskriver i ”How the Poor Die” en fasansfull sjukhusvistelse i Frankrike. Det finns, menar han, bättre ställen att dö på än ett hôpital:

And it is a great thing to die in your own bed, though it is better still to die in your boots.

Snabb och plötslig död, det är i sanning att föredra.

Lär dig spelteori

ariel_rubinsteinFöljande böcker—de två första av Martin Osborne och Ariel Rubinstein och de tre senare av Ariel Rubinstein—finns nu att läsa helt gratis på nätet (mot registrering):

A Course in Game Theory (MIT Press, 1994)
Bargaining and Markets (Academic Press, 1990)
Economics and Language (Cambridge University Press, 2000)
Lecture Notes in Microeconomic Theory (Princeton University Press, 2006)
Modeling Bounded Rationality (MIT Press, 1997)

Sugen på soma?

aldous_huxleyI Aldous Huxleys roman Brave New World förekommer ett lyckobringande medel utan bieffekter som kallas soma. Huxley beskriver medlet så här:

The Soma of Brave New World had none of the drawbacks of its Indian original. In small doses it brought a sense of bliss, in larger doses it made you see visions and, if you took three tablets, you would sink in a few minutes into refreshing sleep. And all at no physiological or mental cost. The Brave New Worlders could take holidays from their black moods, or from the familiar annoyances of everyday life, without sacrificing their health or permanently reducing their efficiency.

Var man lite ledsen kunde man få höra detta (från kapitel 4, där Benito Hoover tilltalar Bernard Marx):

[Y]ou do look glum! What you need is a gramme of soma.

Javisst! Ett gram soma gör susen.

En tilltalande sak med soma är att det utgör en mer verklighetsbaserad lyckobringare än Robert Nozicks upplevelsemaskin. Eller resonerar du som Bernard Marx, att det är bättre att vara sig själv, sorgsen, än någon annan, lycklig (vilket är i linje med John Stuart Mills tänkande)? Eller oroar du dig för att soma skulle missbrukas av en stat som vill passivisera människor? För en sådan, mer samhällsfilosofisk analys rekommenderar jag essän Brave New World at 75″. I vilket fall är jag själv sugen på soma.

Är kvinnor lämpliga nationalekonomer?

Adjunkt Vilhelm Persson berättar följande, i Bo Baldersons Statsrådets verk (s. 10):

Jag skulle resa. Men ett villkor var ställt: jag skulle inte föras ut till ön med statsrådet vid ratten. Och Eva, hans äldsta dotter, hade genast erbjudit sig att hämta. Det är en mycket behaglig flicka, Eva. Lång, mörk — med litet av vallon över dragen. Försynt och stillsam, helt olik sin far. Föräldrar får inte ha favoriter. Men morbröder får och jag har nog aldrig kunnat dölja att Eva står mitt hjärta nära. Hon är tjugo år och läser statistik och nationalekonom vid universitetet. Det är kanske inte de ämnen jag skulle anse lämpliga för en ung, söt flicka. Men jag är ett gammalt fossil och ungdomen bryter glatt vägar genom könsbarriärerna…

Ja, adjunkt Persson är i vissa avseenden ett gammalt fossil: visst lämpar sig nationalekonomi utmärkt även för kvinnor. Förresten undrar jag om det kan vara en viss nybliven professor som har stått förebild för Balderson. Hur många nationalekonomer vid namn Eva kan det finnas?

Att bli gammal fort

Witold Gombrowicz:

gombrowicz

Genom Dagboken vet ni hur plågsamt det var för mig att bryta med ungdomen. Den brytningen kom mycket sent; ända upp i fyrtioårsåldern verkade jag ung och kände mig sådan. Jag tillhör det slags människor som aldrig har upplevt medelåldern; så fort jag tagit farväl av ungdomen kände jag smaken av ålderdom.*

Detta får mig att tänka på tre saker.

  1. Ska en förändring av försämrande slag genomföras snabbt eller långsamt? Om den genomförs snabbt slipper man gå och tänka på att man snart drabbas av försämringen, den bara kommer över en. Om den genomförs långsamt får man å andra sidan tid att vänja sig vid tanken, vilket gör att man kanske kan lära sig att hantera försämringen på ett mer genomtänkt sätt.  
  2. Är det bra att bete sig som om man vore ung när man inte är det? Hur ska man se på fyrtioåringar som klär sig och talar som tonåringar? Personligen har jag mycket lite till övers för sådana försök till maskering. Det är bara att bita i det sura äpplet.
  3. Tvärtemot Gombrowicz upplevde jag mig själv som gammal redan som barn.

*Ur intervjuboken Testamente (s. 106).

Det ideala ressällskapet

Sophia Dembling förklarar:

I always carry a book when I travel for when I need to create a quiet place for myself. Travel is wonderful and exhausting and over-stimulating. Sometimes I need to escape into the tranquility of reading.

Vi är samma andas barn, hon och jag.

Tips: Tyler Cowen.

Den trånga födelsestaden

tågWitold Gombrowicz beskriver frihetskänslan i att röra på sig:

Jag vill vara likadan som de ungdomar man kan se på landsortsstädernas järnvägsstationer, där de står med knytet i handen, i begrepp att resa sin väg, och när de ser tåget komma som ska föra dem bort mumlar de: ”Ja, jag måste slita mig loss från min födelsestad, den är alldeles för trång för mig, farväl min stad, kanske kommer jag tillbaka, men inte förrän den stora världen har låtit mig födas en andra gång.”

Jag minns så väl att jag kände så då jag flyttade från den småländska småstaden till Stockholm i augusti 1988; storstadens dynamik är livet för mig sedan dess!

Ur intervjuboken Testamente (s. 40).

Personer som talar tyst

Witold Gombrowicz berättar om en person i Argentina:

Men… på Rex i Buenos Aires, dit jag brukade gå för att spela schack, såg jag ofta en ung brasilianare, han var mycket mager och sjukligt blyg och talade så lågt att ingen riktigt visste vad han sade. Av artighet svarade alla människor precis vad som helst och samtalet gick fram som en sorts följa John. En dag gick jag fram till honom och sa: — Vet ni att ni aldrig har talat till någon människa i hela ert liv? Alla ljuger för er. Han blev förvånad… och mumlade något som jag inte kunde höra.

Ska man prata med någon ska det, enligt mitt förmenande, vara för att erhålla intellektuell stimulans eller praktisk vägledning. Dvs. pratet ska ha ett specifikt, nyttobringande syfte. Därför undviker jag personer som talar så tyst att det inte går att höra vad de säger. De utgör tidsslöseri.

Ur intervjuboken Testamente (s. 126–127).

Tintin har fått en diagnos

tintinHar du också tänkt på att Tintin förefaller vara en man i en pojkes kropp? En ny studie ger en medicinsk analys:

We hypothesize that Tintin has growth hormone deficiency and hypogonadotropic hypogonadism from repeated trauma. This could explain his delayed statural growth, delayed onset of puberty and lack of libido.

Så skönt att få en förklaring!

Se även de tidigare inläggen ”Till Tintins försvar”, ”Humor på hög nivå”, ”Kapten Haddocks mustiga språk” och ”Kapten Haddock vet hur man får sinnesfriden åter”.

Inget valborgsfirande för mig

descartes1

Descartes

Idag är det Valborgsmässoafton, vilket brukar innefatta en obehaglig naturromantik. I Albert Camus essä ”The Minotaur”, i The Myth of Sisyphus and Other Essays (s. 164), framkommer att det finns fler än jag som föredrar staden:

Silence is no longer possible except in noisy cities. From Amsterdam Descartes writes to the aged Guez de Balzac: ”I go out walking every day among the confusion of a great crowd, with as much freedom and tranquility as you could do on your garden paths.

Inget vurmande för björkar och lindar, sjö och berg, trastens sång och vattenfågelns lek här inte. Det är naturen som är stressande, inte stadslivet.

Det ensamma livet

I intervjuboken Testamente beskriver Witold Gombrowicz sin individualism (s. 40):

—Från och med nu vill jag inte vara polack längre! Jag ska bli en alldeles ensam människa!
—Ensam? Men ensamheten kommer att göra dig till byte för din egen misär!
—Ge mig då en kniv! Jag måste göra en ännu radikalare amputation. Jag måste amputera mig från mig själv!
Ungefär så skulle Nietzsche ha definierat mitt dilemma. Jag grep mig an med amputationen. Som kniv fungerade följande tankegång: acceptera, förstå att du inte är dig själv, ingen är nånsin sig själv, inte med någon, inte i någon situation; att vara människa innebär att vara konstlad.

Vilket djup! Vilken klarsyn! Vilken tilltalande förståelse av människans karaktär och predikament! På bara några rader fångas insikter om autonomins betydelse — om vikten av att bryta sig och stå fri från den kollektiva omgivningens ständiga försök att styra, ställa och tukta individen, dennes självbild och dennes tänkande — och om människans mångfasetterade jag — om att vårt jag inte nödvändigtvis är en enhetlig företeelse och, framförallt, att vårt — eller våra — jag är föränderliga.

Ett eller flera jag?

Det vanliga sättet att se på människan är att hon har ett jag, att hon är en enhetlig individ med en vilja. Detta kan vara en förenklad bild, en insikt som förmedlas av Witold Gombrowicz i Ferdydurke (s. 7—8): 

gombrowicz1

Vad hade jag drömt? Genom en omkastning som borde vara naturen förbjuden hade jag sett mig själv vid femton-sexton års ålder — jag hade återvänt till ungdomen — jag stod i vinden på en sten vid en flod och sade någonting, hörde mig själv säga något, hörde min sedan länge begravda ungtuppsröst, såg min outvuxna näsa i det mjuka outvecklade ansiktet och de alltför stora händerna — jag upplevde det obehagliga i denna övergångsperiod i mitt eget liv. Och jag hade vaknat mellan skräck och skratt, för det var som om den trettioåring som jag är i dag begabbade och gjorde narr av den yngling som jag var då medan ynglingen hånade den vuxne; var och en av mina två jag hånade den andre.

Olycksaliga minne som tvingar på oss kunskap om den väg vi gått för att bli vad vi är! Halvvaken inbillade jag mig till och med att min kropp inte var enhetlig och att vissa delar av den ännu inte var mogna, att mitt huvud hånade mitt lår, att låret gjorde sig lustigt över huvudet och att fingret gjorde narr av hjärtat och hjärtat av hjärnan medan ögat skojade med näsan och näsan med ögat, allt under väldigt galna skrattsalvor — lemmar och kroppsdelar gjorde våldsamt narr av varandra i en allmän stämning av bitande och mördande hån. 

Jag-imorgon kritiserar alltså jag-idag; och delar av kroppen ligger i fejd med varandra vid en och samma tidpunkt. Vad är ”jag” i allt detta? Är den vuxnes narrande av den unge mer rätt än den unges hån av den vuxne? Är benets hån av armen mer rätt än armens narrande av benet? Vem bestämmer det? Finns ett över-jag? Kan andras jag bestämma? Bör andras jag bestämma (vilket implicerar paternalism)? I så fall, vilket av deras jag? Jag säger: låt individens alla jag kämpa i fred.

Se det tidigare inlägget: ”Ska man avge löften?”

Det förkonstlade och det verkliga

Igitur om opera:

Men det var ändå storslaget och befriat från förkonstling. Vilket kan tyckas märkligt, såklart, när inget är så förkonstlat, vid en första betraktelse, som operan. Men det är ju precis tvärtom. Där är uttrycket så fruset i klichéns form att det igen blivit verkligt.

Jag tycker att det lät roligt

ranelid

Alex Schulman har genomfört en dråplig intervju med Björn Ranelid:

AS: Kommer du ihåg någon gång då du sagt något ofattbart elakt mot någon, som du sedan ångrat?
BR: Jag sa en gång något obegåvat om Louise Boije av Gennäs. Jag har talat med henne efteråt och sagt till henne att det var väldigt dumt och obegåvat. Jag sa det för att jag tyckte att det lät roligt, men det var inte det minsta snyggt, det insåg jag sedan. Jag ångrade det djupt.
AS: Vad sade du?
BR: Jag kallade henne ”Boije av majonnäs”. Jag har bett henne om ursäkt. Vi träffades senast sommaren 2008 och vi har talat ut om det.

Stor humor, liksom hela intervjun.

Tips: Markus Berensson. Se även det tidigare inlägget ”Ranelid verifierar Nozick”.

Har du orubbliga åsikter?

I Ferdydurke av Witold Gombrowicz (s. 81-82) får du i så fall lite råd:

Ty — men jag vet uppriktigt sagt inte om tiden är mogen för att berätta detta — det är ett felaktigt antagande att människan bör vara absolut, det vill säga orubblig i sina åsikter, kategorisk i sina uttalanden, klar i sina ideologier, bestämd i sin smak, ansvarig för sina ord och gärningar, utkristalliserad och exakt i sitt sätt att leva. Granska närmare detta antagandes chimära natur! Vårt element är den eviga omognaden. Det vi idag tänker, känner och säger kommer oundvikligen att verka löjligt för våra barnbarn. Därför skulle det absolut vara bättre om vi förekommer detta redan nu och behandlar dem som om de vore dumma redan idag. …

Och i stället för att vråla och skrika: ”Jag tror på detta — jag känner detta — sådan är jag — detta står jag för”, så kommer vi ödmjukt att säga: ”Det finns hos mig en tanke — en känsla — en övertygelse — jag är ett instrument för den ena eller andra handlingen, framställningen eller vad det vara månde…”

Ja, vore det inte absolut bättre om människor vore mindre absoluta? Särskilt om vi påminner oss Russells insikt, att de som är mest absoluta ofta är de minst insiktsfulla.

Att döda flugor

Är döden värre än ett liv i lidande? Det tycker inte Leszczuk i Witold Gombrowicz bok De besatta (s. 283):

flugaHan började äta, men sedan sköt han ifrån sig tallriken. Hans blick fixerades vid ett föremål som låg på fönsterbrädan intill honom. Det var ett flugpapper. Ett dussin flugor kämpade för sina liv på det klibbiga arket. I en sista desperat kraftansträngning försökte de få loss ett flugben samtidigt som det andra benet sjönk allt djupare ner i klistret. Ett ark fyllt med små, utmattde väsen och deras hopplösa dödskamp.
”Ta bort det”, ropade Leszczuk.
”Flugpappret? Vad ska jag göra av det?” frågade Kotlak förvånat.
”Vad som helst! Bara ni tar bort det! Skynda på!” 
Värdshusvärden stirrade oförstående, men tog pappret och flyttade det till nästa fönster. I samma ögonblick hände något oväntat. Leszczuk reste sig hastigt, gick fram till flugpappret och började döda flugorna med fingret, en efter en, en efter en. Bönderna reste sig från sina bänkar och följde det hela förvånat med blicken. Värdshusvärden frågade:
”Dödar ni flugorna, min herre?”
”De ska inte behöva lida”, svarade Leszczuk med en dov och märklig röst. 

De ska inte behöva lida. En utmärkt föresats för djur. Varför inte också för de djur som kallas människor?

Se även det tidigare inlägget ”Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?”

Indoktrinering i skolan

Igår såg jag en fantastisk iscensättning av Witold Gombrowicz roman Ferdydurke på Turteatern. Boken har ett filosofiskt djup och handlar om spänningen mellan det genuina och det socialt påtvingade, mellan det okonstlade och det poserande, mellan spontan ungdom och kuvad mognad. Uppfostran, utbildning och försök att bringa civilisation har också en kostnad. Vi indoktrineras att tänka på ett visst sätt, att präglas av Formen. Ett exempel från en lektion i en polsk skola (s. 39—40):

gombrowicz

Låt mig alltså se, fortsatte han strängt och tittade på schemat, vad skulle vi göra i dag? Jovisst ja, förklara och påvisa varför den store skalden Slowacki väcker vår kärlek, beundran och hänförelse. … Varför? Jo, därför, mina herrar, att Slowacki var en stor skald. Walkiewicz, tala nu om varför! Säg efter, Walkiewicz! Varför finns denna förtrollning, denna kärlek, dessa tårar, denna hänförelse, denna magi? Varför slitas våra hjärtan? Varför Walkiewicz? …
—Därför att han var en stor skald, magistern, sa Walkiewicz.
Gossarna karvade i bänklocken med sina pennknivar och rullade ihop små bollar av papper som de stoppade ner i bläckhörnen. Läraren suckade, tappade andan, såg på sin klocka och fortsatte som följer:
—Han var en stor skald, glöm inte att han var en stor skald. Varför känner vi kärlek, beundran, förtjusning? Därför att han var en stor skald, en stor skald. Försök nu få in detta ordentligt i era förstockade träskallar, och säg efter mig: Julius Slowacki var en stor skald, en stor skald, vi älskar Julius Slowacki och hans dikter tjusar oss därför att han var en stor skald — och därför att hans strofer äger en odödlig skönhet som väcker vår djupaste beundran.

Ja, så  gick undervisningen till. Saker fastslogs. Men det imponerade inte på alla:

Denna framställningsnivå gick en av gossarna på nerverna. När han inte stod ut längre utbrast han:
—Men om han inte rör mig det minsta då? Om han helt enkelt inte intresserar mig? Om jag inte kan läsa två rader av honom utan att somna… Gud hjälpe mig, magistern, men hur skulle jag kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning?
Hans ögon höll nästan på att tränga ut ur sina hålor. Han satte sig igen, som om han överväldigats av vad han just hade sagt. Hans barnsliga bekännelse fick läraren att kippa efter luft.
—Håll mun, Kotecki, för Guds skull, sa han. Du försöker få mig på fall, Kotecki. Det blir underbetyg för Kotecki. Han vet inte vad han talar om.
Kotecki: Men magistern, jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag skulle kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning.
Läraren: Men Kotecki, hur skulle du kunna undgå att falla i hänryckning då jag redan tusentals gånger förklarat för dig att du faller i hänryckning?
Kotecki: Magistern har förklarat det, men jag faller inte i hänryckning.

Så fortsätter meningsutbytet. Friska fläktar! Bort med förljugenheten! Ungdomens vilja till autonomi i tänkandet inger hopp! Allt var inte bättre förr i skolan.

Det dunkelt sagda

Albert Camus varnar för en viss typ av personer, i ”The Myth of Sisyphus” (s. 84):

Beware of those who say: ”I know this too well to be able to express it.” For if they cannot do so, this is because they don’t know it or because out of laziness they stopped at the outer crust.

Trött av konst

Jag har tidigare återgivit tips inför museibesök. Sådana besök kan vara ansträngande. Från Witold Gombrowicz roman De besatta (s. 94):

Efter ett tag kom en dåsighet över honom, mängden konst var ansträngande. Professorn var väl förtrogen med denna känsla av övermått som ofta kom över honom på konstmuseer och han visste att det inte var lönt att kämpa emot den. Det var dags att gå och lägga sig.

Jag hoppas att ingen finner mängden konst på denna blogg ansträngande. Trots allt dyker den bara upp i cirka vart 15:e inlägg.

Hur presstödet fungerar

När staten erbjuder subventioner och bidrag finns en risk för att människor ändrar sitt beteende, så att det istället för att ägnas åt produktiv verksamhet ägnas åt att försöka få och behålla favörer. En strålande illustration av en sådan effekt, och av att regleringar lätt får oavsedda konsekvenser, ges i Bo Baldersons bok Statsrådets verk:

Till generaldirektör hade kallats och utnämnts Arvid Västermark, 60 år, ditintills utgivare av en av partiets större landsortstidningar. Hans främsta merit för den nya sysslan var, om jag fattat statsrådet rätt, inte administrativ duglighet eller organistatorisk talang, utan en oföränderlig upplaga på sin tidning, Arbetarkraft. (På orten hade den bara en konkurrent, Kristliga Dagbladet. Arbetarkraft ledde sedan länge upplagemässigt med ett par hundra exemplar och fick alltså inte del av det statliga presstöd, som tillkommer det organ som presterar den klenaste försäljningen. Arbetarkraft gick emellertid med kraftigt underskott och LO och Partiet tröttnade omsider att subventionera och beslöt att Arbetarkraft till varje pris måste erövra positionen som ortens minst spridda tidning. Statsrådet har berättat om den makabra upplagestrid i presstödets tidevarv som följde. Läs mer om den makabra upplagestriden genom att klicka här.

Tvist om ungdom

Ur Witold Gombrowicz roman De besatta:

”En sådan ivrig tös”, sade den fetlagda doktorskan hänfört till fru Ochołowska. ”Inget går upp mot ungdomen, min kära!”
”Det är inte alla förunnat att vara ung”, svarade den snipiga kanslisten torrt.

Trånga små själar

Den 30-årige huvudpersonen i Ferdydurke, en roman av Witold Gombrowicz, känner av kostnaden av att ingå i ett socialt sammanhang:

Vilken förbannelse att det inte finns något fast och slutgiltig ordning i våra liv på denna planet, att allting här är i evig rörelse, i ständig växling, att var och en måste förstås och uppskattas av sin nästa, och att vad dumma och inskränkta tänker om oss skall vara lika viktigt som vad kloka, subtila och skarpsynta tänker! Ty djupast är människan avhängig av den bild av henne som skapas i en annans själ, även om den själen är en kretins. Och jag protesterar med all kraft mot dem av mina kollegor som intar en aristokratiskt föraktande attityd inför de okunnigas åsikter och säger: Odi profanum vulgus. Vilken billig undanflykt, vilket eländigt sätt att smita undan från verkligheten i förljugen inbilskhet! Tvärtom hävdar jag att ju dummare och mer eländig kritiken är, desto mer klämmer den åt, precis som en sko som är för trång.

Åh, dessa mänskliga åsikter, denna avgrund av omdömen och åsikter om ens intelligens, om ens hjärta och varenda detalj i ens varelse som släpps loss när man varit oförsiktig nog att klä sina egna tankar i ord, sätta dem på papper och sprida dem bland människor! Åh, papper, papper! Ord! Ord! … Och så har vi lantjunkarnas åsikter, pensionärernas, de lägre ämbetsmännens småaktiga kritik och de högre ämbetsmännens byråkratiska domar, landsortsadvokaternas ställningstaganden och de ungas extremistiska åsikter, gamla herrars hänförda meningar för att nu inte tala om doktorinnors, barns, kvinnliga kusiners, jungfrurs och kokerskors åsikter, ett helt hav av åsikter som definierar oss och formar oss i andra människors själar. Det är som att födas i tusentals trånga små själar! (s.10—11)

Det finns starka skäl för social distans, atomism och autonomi. Talet om gemenskap och sammanhållning som enbart goda företeelser bör avvisas. De lägre ämbetsmännens småaktiga kritik, bara en sådan sak!

Se de tidigare inläggen “Är tillit mellan människor enbart bra?”, ”Atomistisk sammanhållning” och “Konflikten mellan individualism och sammanhållning”

Tårar i ögonen av bok eller film

garbo

Anna Karenina - eller Greta Garbo

Händer det att du blir känslomässigt berörd av något uppdiktat, av något du läser i en bok eller ser på film? Det hände t.ex. mig när jag såg filmerna La Zona och The History Boys. Att vi påverkas emotionellt av något som vi faktiskt vet är påhittat är en paradox. Filosofen Stephen Davies analyserar bl.a. denna version av paradoxen i ”Responding Emotionally to Fictions”:

1b  To feel pity, a person has to believe that another person or creature suffers or is in a pitiable situation.
2b  Diana, a reader of Tolstoy’s Anna Karenina, does not believe that Anna suffers, since (she knows) Anna does not exist.
3b  Yet Diana pities Anna.

Han går igenom olika försök att lösa upp paradoxen — t.ex. att ifrågasätta 2b genom att hävda att Diana inte tror att Anna lider eftersom hon vet att Anna inte existerar i denna världen men att Diana tror att Anna lider i fiktionens värld; och att ifrågasätta 1b genom att hävda att en korrekt länk mellan en känsla och dess avsedda objekt kan säkerställas genom make-believe, inte bara genom belief. Hans eget förslag till lösning kan sammanfattas så här:

Hers is one of a wide variety of reactive emotions that are perfectly understandable and appropriate when directed to fictions. Indeed, her emotion is one indicator that she follows the fiction with understanding. Moreover, her reaction is of a kind that might be elicited by any genre or medium of fiction. There is no paradox in her emoting as she remains aware that it is a fiction to which she responds. 

Själv tycker jag fortfarande att det är lite konstigt att man ofta reagerar som man gör på det man vet är fiktion. Jag undrar i vilket fall hur det kommer sig att människor reagerar så olika. Vissa verkar ha lättare att känna med påhittade figurer än andra. Slutligen: Föreligger en korrelation mellan att bli berörd av uppdiktade varelser och att bli berörd av faktiskt levande varelser? Tycker Diana mer synd om en granne som lider än vad någon som inte tycker synd om Anna Karenina gör?

En sådan chef skulle man ha

I Witold Gombrowicz roman De besatta skaffar sig flickan Maja vid ett tillfälle jobb:

När Maja frågade om sina arbetsuppgifter blev han mycket hövlig och fick något vädjande i blicken. ”Kärnan,” utbrast han jäktat, ”er främsta och viktigaste arbetsuppgift är att inte ta upp min tid. Kom aldrig med några fler frågor.” (s. 210)

Åldrande och död

I Statsrådets verk av Bo Balderson har statsrådet tvingat sig till lift i jakten på generaldirektör Västermarks mördare. Bilens förare verkar, som jag, företrädesvis uppskatta ungdom:

”Västermark?” sa den unge. ”Stod det inte om honom i tidningen? Fyllde han femti? Eller dog han?” Det var uppenbart att ynglingen inte ansåg skillnaden stor.

Rumpfixerad professor

Vem tycker inte om att titta på fina rumpor? I Witold Gombrowicz fantastiska roman Ferdydurke visar professor Pimko sannerligen ingen blygsel på den punkten. Han har tagit en 30-årig man i sin vård och behandlar honom som en 16-åring och tilltalar honom därefter:

Nå, nå, nå lille unge! Liten näsa, så små öron då, lilla hansingarna! Bra bra bra! Liten stjärt, en sån söt liten stjärt!

Han tar honom till skolan och tittar ut över skolgården:

Och hur går det för alla dessa ungdomar? frågade Pimko med låg röst. Jag ser att de går omkring… Det är utmärkt. De går omkring och de pratar och deras mödrar tittar på dem…. det är utmärkt. Det finns ingenting så effektivt som en mor, strategiskt placerad bakom ett staket, när det gäller att få fram en frisk ung stjärt.

Han hyser också in honom hos en familj i vilken en dotter finns:

Till skolflickan, till den moderna skolflickan! Hon gör dig förälskad i ungdomen. Juvenils kommer att göra dig liten. Det ger dig en liten stjärt! Små stjärtsingar! skrek han så högt att hästen började sparka bakut och kusken vände honom ryggen i förakt efter att åter ha satt sig på kuskbocken.

Ja, så fortsätter den gode professorn. Själv är jag lite mer diskret med min beundran av små stjärtsingar. Men beundrar, det gör jag.

Gud är en uppfinning

Kirilov i Fjodor Dostojevskijs Onda andar, citerad av Albert Camus i ”The Myth of Sisyphus” (s. 108):

Man simply invented God in order not to kill himself. That is the summary of universal history down to this moment.

Den idealiske middagstalaren?

Adjunkt Vilhelm Persson beskriver sin svåger, statsrådet:

Han är en talare som när han reser sig inte vet vad han skall säga, när han talar inte vet vad han säger och när han sätter sig inte vet vad han har sagt.

Ur Statsrådets verk av Bo Balderson (s. 48).

En natt av skräck

Witold Gombrowicz härliga roman De besatta är inte utan sina komiska inslag. Som t.ex. denna lilla kommentar till det professor Skoliński säger till betjänten efter en natt i det gamla köket:

”Hade ni varit med om det jag fick uppleva i natt hade ni blivit vithårig!” Som retoriskt grepp var formuleringen rätt missriktad eftersom Grzegorz hår var vitt som snö. (s. 108)

Nationalekonomi i bästsäljare

apobUnder min semester i Thailand läste jag Jeffrey Archers nya bok A Prisoner of Birth. Döm om min förvåning när jag upptäckte vad huvudpersonen Danny, i sitt försök att under och efter en lång fängelsevistelse ta en högskoleexamen, fick ta sig an för litteratur:

Danny was reading Milton Friedman’s Tax Limitation, Inflation and the Role of Government, and taking notes on the chapter about the property cycle and the effects of negative equity, when the phone rang. After two hours of studying, he was beginning to feel that anything would be an improvement on Professor Friedman. (s. 401)

As soon as he heard the door close, he put down Adam Smith on the theory of free-market economics and walked across to the table. (s. 474)

During his lunch break, Danny decided to take a walk and grab a sandwich before he attended Professor Mori’s lecture. He tried to recall the six theories of Adam Smith in case the professor’s hovering finger ended up pointing at him. (s. 526)

Nu undrar jag:

  1. På vilka svenska kurser i nationalekonomi ingår verk av Milton Friedman och Adam Smith?
  2. Blir man trött på Milton Friedman efter blott två timmar?
  3. Vilka är egentligen Adam Smiths sex teorier?
  4. Finns referenser till nationalekonomer i fler skönlitterära verk?
  5. Hur ofta förväntas svenska studenter kunna kurslitteraturen på föreläsningarna?

Varför kommer man för sent?

Polismästare Ros kom lite sent till överståthållare Nothin och anförde trafikproblem som förklaring. Nothin var trots förklaringen irriterad och gav följande förmanande upplysning:

Det finns egentligen bara en förklaring till att man kommer för sent. Nämligen att man inte börjar i tid.

Ur Lena Ebervall och Per E. Samuelsons Ers majestäts olycklige Kurt (s. 200).

En skattehöjares valtal

I Statsrådets verk av Bo Balderson får vi nöjet att ta del av en av statsrådets appeller mitt i brinnande valrörelse:

Ja, om ni känner er dystra nångång av alla skatter och sånt, så har jag kommit på ett knep som brukar hjälpa mej. Jag sätter mej ner och tänker: Dom är i alla fall lägre nu än dom kommer att vara om ett par tre år! Ja, det vill säga om ni ger oss en förnyad fullmakt att omdana samhället i socialistisk riktning.

Är det inte något lite Mona Sahlinskt över det hela?

De rika är inte mycket att ha

Martin Andreasson fortsätter sin genomgång av politiska kultböcker och lyfter fram Siv Widerberg, en av 1970-talets mest populära författare av barn- och ungdomsböcker. I boken Folkets kraft är stor, om det kommunistiska Kina, återfinns bl.a. denna dikt, kallad ”Folket”:

Är inte också
de rika och mäktiga
folk? personer? människor?

Jo
Men de är rikt och mäktigt
folk
som är rika och mäktiga
på hela det övriga
folkets bekostnad

Därför räknas inte
de rika mäktiga
till folket
utan till folkets utsugare.

Så fin poesi! Läs mer av Sivs underbara, kommunistiska diktning på länken ovan.

Tidigare inlägg: ”Gamla vänsterspöken uppmärksammas”.

Ska man berömma andra?

Efter en tennismatch mellan två ungdomar öser några damer beröm över dem. Men bredvid sitter ett stramt rättsråd, och han förmanar damerna:

”Nåja”, inflikade rättsrådet, ”låt oss inte överdriva. Man ska inte vara för frikostig med beröm. Om folk bara insåg i vilken utsträckning beröm brukar stiga folk åt huvudet, skulle de säkert besinna sig. En sund kritik är alltid bättre”, tillade han och putsade sin pincené. ”Och man bör inte överskatta sportens betydelse!”

Så kloka ord. Från Witold Gombrowicz roman De besatta (s. 23).

Frihet kontra familj och småstad

lorca

Lorca

I en fin essä, ”Bödeln och poeten”, skriver Henrik Berggren om Spaniens tidigare diktator Francisco Franco och författaren Federico García Lorca: 

De var helt olika, men deras livsöden hade en sak gemensamt. Båda formades av två av den moderna europeiska historiens mäktigaste krafter: nationen och familjen. Allt av Francos våld och förtryck syftade till att upprätthålla dessa institutioner; Lorcas poesi och dramatik försöker spränga dem. Ändå är det inte så enkelt som att Franco var för och Lorca emot familjen och nationen. I deras egna liv var det paradoxalt nog Lorca som hade det mest harmoniska förhållandet till sin egen familj och kultur medan Franco med våld försökte skapa en familjelycka och ett Spanien som aldrig funnits.

Det jag särskilt fastnade för var just beskrivningen av Lorcas relation till den lilla världen: till familjen och  hembygden. 

Lorcas förhållande till sin familj var också ambivalent. Å ena sidan utgjorde familjen ett skydd och stöd som han inte kunde vara utan. Den gjorde det möjligt för honom att förverkliga sitt konstnärskap, men den skyddade också hans privatliv från alltför närgången insyn. Han förde ett ambulerande, stundtals bohemiskt liv, men kunde alltid återvända till den trygga familjegemenskapen i Granada, den stad han älskade. I en värld av ogifta onklar och tanter som alltid fanns i den stora familjens krets var han bara en av många, om än ovanligt litterärt framstående.

Å andra sidan var det också nödvändigt för honom att ta sig ur dess grepp. Hans dramatik handlar i hög grad om kvävande familjegemenskap där individens frihet krossas av traditionella hedersbegrepp och kollektivism. ”I byn kan man läsa tankar på långt håll”, ”man ser tvärs genom väggarna”, ”skvallret lämnar oss aldrig i ro” – det är alla repliker från ”Bernardas hus”. Inte minst såg Lorca – kanske därför att han var homosexuell – det pris kvinnorna betalade: ”Det värsta straffet på jorden är att födas till kvinna.” Och över allt svävar blodsbanden och hedern: ”Familjen har sin heder och hedern är en börda som alla måste bära.”

Lorcas syn påminner mig mycket om min egen. Jag älskar och behöver min familj men kräver utrymme och frihet — autonomi — att forma mitt eget liv, vilket också förklarar varför jag inte vill bilda en egen familj. Det förvånar mig att så många människor så lättvindigt går in i långa relationer och annat som binder. De lever det traditionella livet, utan så mycket eget ifrågasättande. Lorcas syn fångar också väl varför jag inte kan leva i småstäder, som i den jag växte upp, och varför jag trivs i Sverige, som inte präglas av hederskultur och tvingande familjeband. Sammanhållning och gemenskap har förstås sina poänger, men bara i begränsad och villkorad form. Atomistisk sammanhållning är min melodi. Och, som det verkar, Lorcas.

Se upp för de farliga bestarna

Attackerad hundägare

Attackerad hundägare

I Bo Baldersons Statsrådets verk befinner sig adjunkt Vilhem Persson (motvilligt) på sitt årliga sommarbesök hos sin syster Margareta, hennes man (statsrådet) och deras 16 barn:

Men värst var hundarna. De gamla, små gick väl an, men den nya stora var förfärlig. Den formligen vräkte sig mot mig, och barnen uppmuntrade den med rop som: ”Ja, hälsa på morbror då!” och: ”Är jag inte gullig så säj?” och ”Att han försökte slicka dej på munnen är en instinkt, han vill att du ska kräkas upp maten åt honom.” När jag avvisade den, eller försökte avvisa den, verkade de oförstående och närmast misslynta. (Jag har märkt det där hos de flesta hundägare. Tar man inte emot deras djur som vore de ens egna, sedan länge saknade barn och ger dem fritt spelrum på ens person, säger de till varandra med dova röster att man inte är någon djurvän. Och det dömer en. Sedan är man inte ett vitten värd. För att riktigt tillfredsställa dessa hundägare ska man lägga sig ner på marken och låta bestarna gå över en hel och hållen med tassar och tunga.) Sedan den gjort ett sista desperat försök att få mig på fall genom att kasta sig mot knävecken, fick Margareta den i alla fall kopplad och barn och djur drogs bort mot bassängen, där dressyr skulle övas.

Ja, hundar och hundägare kan vara mycket påfrestande. Jag misstänker att Frankrikes ex-president håller med, apropå denna nyhetsrubrik i The Daily Mail:

Former French President Chirac hospitalised after mauling by his clinically depressed poodle.

Adjunkt Persson hade visst lite fel ändå: även de gamla, små ska man se upp för!

Se tidigare inlägg om Vilhelm Persson: ”Rökning vid middagsbordet”, ”Djur och natur” och ”Den läskiga naturen”.

Den moderna flickans insikt

I den absurda romanen Ferdydurke av Witold Gombrowicz (mästaren!) återfinns en skolflicka, fröken Juvenil, som har förstått ett och annat:

För henne var ungdomen inte ens en övergångsålder, nej, för den moderna flickan var ungdomen den enda godtagbara, väsentliga och värdefulla perioden i människans liv, hon föraktade mogenheten, nej, omogenheten var snarare mogenhet för henne — hon godtog varken skägg eller mustascher, varken jungfru eller mödrar med barn — härav hennes magiska makt. (s. 130)

Se tidigare inlägg: ”Mustaschens återkomst”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Gammal och ung”, ”Ungdomens primat” och ”Ungdom och skönhet”.

Gamla vänsterspöken uppmärksammas

Samhemsförespråkare Gahrton

Samhemsförespråkare Gahrton

Min gode vän Martin Andreasson håller på sin blogg på att upprätta en tio-i-topp-lista över svenska politiska kultböcker. Jag fastnade för tre av författarna.

Först ut har vi ledamoten av vänsterpartiets programkommission Jörn Svensson, som 1974 lät publicera följande:

[I] det socialistiska Sverige [skulle det] vara olagligt att väcka fråga om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former. Varje försök att rubba folkegendomen och arbetarsjälvstyret ska vara olagligt. Något verkställande av sådana beslut ska lagligen inte kunna ske. Det ska tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga maktmedel bekämpa sådana försök.

Så har vi Jan Myrdal, som 1987 skrev:

Albanien skall inte få bli som Italien eller Frankrike eller Sverige … Planenligt skall de fattiga bergsbyarna och det rika låglandsområdet utvecklas till samma ekonomiska nivå; det skall icke få bli någon utarmning av utkantsområden. … Den samhällsutveckling Enver Hoxha företrädde och som Albanien hittills strävat efter stämmer alltså med de föreställningar vilka traditionellt präglat våra folkrörelser och med tankarna från William Morris och hans generation marxister.

Vi avslutar med miljöpartiets Per Gahrton, som 1972 beskrev sitt framtida drömsamhälle, med kollektiva ”samhem” och med en lätt okonventionell syn på propaganda:

Det är en moralisk plikt för samhemmen att tillse att ingen blir ”över” och att sexuell och känslomässig nöd nedbringas till det minsta möjliga. … Så snart en överväldigande majoritet i folkomröstning uttalat sig för en åsikt har regeringen möjlighet att dra igång en jättepropagandakampanj för att verkligen slå ut den nya linjen till alla så att den blir en levande verklighet och inte bara en läppbekännelse.

spännande att tänka sig att personer av denna kaliber kan komma att sitta i Sveriges regering nästa år!

Bokläsning som primär semestersyssla

Vad har jag gjort under mina två veckor vid ”The Shores of Serenity”? En av de främsta sysslorna har varit läsning av böcker, något jag oftast inte orkar eller hinner med under normala arbetsveckor. Så här såg jag ut när jag tog en paus från läsandet:

anders3-256

Annars ägnade jag mig alltså i hög grad åt att läsa dessa åtta böcker (i nämnd ordning):

  1. Ethics: Subjectivity and Truth av Michel Foucault. Djupa tankar om makt, vetenskap och sanning.
  2. Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E. Samuelsson. Homodrama i kungahuset.
  3. Ferdydurke av Witold Gombrowicz. Absurditetens mästare i skolmiljö.
  4. The Myth of Sisyphus and Other Essays av Albert Camus. Om mening i en meningslös tillvaro.
  5. A Prisoner of Birth av Jeffrey Archer. Rafflande spänning: kriminalromanen när den är som bäst.
  6. Riktig vetenskap och dåliga imitationer av Olle Häggström. Rationalitetens främste försvarare i Sverige idag?
  7. De besatta av Witold Gombrowicz. En skräckroman för köksor (utmärkt översättning av Stefan Ingvarsson).
  8. Statsrådets verk av Bo Balderson. Adjunkt Vilhelm Persson tvingas lösa brott — humor på hög nivå.

Så här låter jag när jag rekommenderar en av böckerna på en några sekunder lång film:

Berättelser med en twist

När jag var liten tyckte jag att ”novell” lät så tråkigt. Kanske associerade jag begreppet till högtravande och otillgängliga litterära alster — eller så tänkte jag på sliskig romantik och tantsnusk. I vilket fall har jag på senare år radikalt kommit att omvärdera novellen som litterär form. Tre orsaker:

Samtliga dessa novellförfattare har den kreativa begåvning som krävs för att direkt dra in läsaren i en historia och att avsluta med en oväntad twist. Jag har funnit noveller av hög kvalitet idealisk läsning, inte bara som stimulans för the little gray cells, utan också därigenom att de med fördel kan läsas när man inte har tid och lust att begrava sig i tegelstensromaner eller tung ekonomisk/filosofisk litteratur.

Det kanske finns tips om fler bra novellförfattare?

Livet flyter på

Witold Gombrowicz beskriver en båtresa i sin dagbok, och vi hoppar rakt in i den (s. 316—317):

Samma dag på kvällen

Anonymt, ofantlig vatten. Vi flyter.

Läkaren skojade med mig därför att jag hade förlorat ett parti schack mot en fuskare som han presenterat för mig som Goldberg. Santa Fés mästare.

Han sade: ”Ni förlorade av rädsla.”
Jag sade: ”Jag kunde gett honom tornet och vunnit.”

Men hans och mina ord är som tystnaden före ett skrik.  Vi flyter mot… i riktning mot… och jag ser nu klart att ansiktena, samtalen, rörelserna är laddade… De är förlamade. De har fastnat i ett obevekligt ledande av någonting mot… En oberäknelig spänning döljer sig i minsta rörelse. Vi flyter. Men vanvettet, förtvivlan, fasan är ouppnåeliga, för de finns inte — och eftersom de inte finns är de, de är på ett oavvisligt sätt. Vi flyter fram. Vi flyter på vattnet som från en annan planet, och natten börjar ånga från alla håll, synkretsen smalnar — och vi i den. Men vi flyter och inom oss växer oupphörligt någonting… Vad?… Vad?… Vad?… Vi flyter.

Nästa dag

Vad vi än gör, vad vi än säger, vad vi än sysslar med — flyter vi och flyter. Under tiden jag skriver det här flyter vi också. Ansiktena är skrämmande, ty leende. Rörelserna förfärande, ty lugna och fulla av välbehag.

Vi flyter. Fartyget skälver, maskinen arbetar, brusande svall bakom relingen, det sprutar och virvlar och vi flyter och sjunker allt djupare i… når fram till… Orden duger ingenting till, ty medan jag säger detta — flyter vi!

Nästa dag

Vi flyter. Vi har flutit hela natten och flyter också nu.

Nästa dag

Vi flyter. Fullständig hjälplöshet inför patos, oförmåga att komma åt kraften som verkar i oss genom ständig anspänning och förtätning. Vår vanlighet, den vanligaste, detonerar som en bomb, som åska — men bortom oss. Detonationen är oåtkomlig för oss, trollbundna som vi är av vanligheten. Nyss träffade jag paraguayaren i fören och sade, ja jag sade, ha, jag sade!

”Goddag!”

Och han, han svarade, ha, han svarade, ja, han svarade, o Gode Gud, han svarade (medan han hela tiden flöt):

”Fint väder idag!”

Är inte detta tillvaron i ett nötskal? Vi flyter, och det är bara att flyta med, trots bisarra inslag.

Att hänga fast vid livet

Hjalmar Söderberg i historietten ”Skuggan” (1898):

Jag vet icke om jag älskar eller hatar livet; men jag hänger fast vid det med hela min vilja och alla mina begär. Jag vill icke dö. Nej, jag vill icke dö: varken i dag eller i morgon, varken i år eller nästa år. Likväl hade jag en gång för många år sedan en dröm, som kom mig att önska att jag aldrig hade blivit född.

Ja, man kan anse att det hade varit bättre att inte börja existera samtidigt som man anser det bättre att fortsätta leva, givet att man har börjat existera.

Nietzsches megalomani

Friedrich Nietzsche var en färgstark person. Från Stanford Encyclopedia of Philosophy:

He begins this fateful intellectual autobiography — he was to lose his mind little more than a month later — with three eyebrow-raising sections entitled, “Why I Am So Wise,” “Why I Am So Clever,” and “Why I Write Such Good Books.” Nietzsche claims to be wise as a consequence of his acute aesthetic sensitivity to nuances of health and sickness in people’s attitudes and characters; he claims to be clever because he knows how to choose the right nutrition, climate, residence and recreation for himself; he claims to write such good books because they allegedly adventurously open up, at least for a very select group of readers, a new series of noble and delicate experiences. After examining each of his published works, Nietzsche concludes Ecce Homo with the section, “Why I Am a Destiny.” He claims that he is a destiny because he regards his anti-moral truths as having the annihilating power of intellectual dynamite; he expects them to topple the morality born of sickness which he perceives to have been reigning within Western culture for the last two thousand years. In this way, Nietzsche expresses his hope that Dionysus, the god of life’s exuberance, would replace Jesus, the god of the heavenly otherworld, as the premier cultural standard for future millennia.

Utan liknelser i övrigt ser jag lite grann denna blogg som ett försök att bjuda på små intellektuella äventyr, men till skillnad från Nietzsche ser jag dessa som underhållning, både för mig själv och andra, utan större förmåga att utgöra intellektuell dynamit. Jag tror inte att jag kan påverka skeendena i världen på något påtagligt sätt, och i vilket fall bryr jag mig inte särskilt mycket om huruvida jag lyckas med det eller ej. Jag har lätt nihilistiska drag. En del därav innefattar att, likt Nietzsche, hylla Dionysos.

Bo Balderson träder fram

Ska man tro på att Bo Balderson de facto är den som har låtit sig intervjuas av SvD? I vilket fall tillhör han en av mina favoritförfattare. Dessutom får denna hans syn mig att gilla honom ännu mer:

Jag tycker illa om religion, inte minst kristendomen, med helvetespredikanten Jesus i spetsen. 

Se tidigare inlägg om Baldersons härliga litterära figur adjunkt Vilhelm Persson här, här och här.

Ytterst suspekta bokköpare

Lord God Almighty! Vem vill köpa dessa böcker? Se tidigare inlägg om deras författare här, här, här, här, här, här, här och här.

Marknadsekonomin tillfredsställer alla behov

Camille Paglia recenserar tre böcker om manlig sexualitet. Tänk, jag kände inte alls till denna produkt:

Moore remarks that semen’s scent is sometimes compared to ”bleach, household cleanser, or swimming pool water.” Hence the marketing of Semenex ($54.95 for 30 servings), a drink that promises to sweeten the taste of semen for practitioners of oral sex.

Katedraler utan präster och nunnor

Katedral i Padua

Katedral i Padua

En av mina favoritförfattare*, den tidigare tory-politikern Jeffrey Archer, noterade följande i samband med sommarens semester i Italien:

However, cathedrals nowadays seem to have turned into museums. I well remember in my youth, services taking place and nuns and young priests roaming around, but now – nothing but tourists. What will it be like in fifty years?

En utveckling att hälsa med glädje! Kyrkobyggnader är ofta fina och imponerande (även om jag själv föredrar vissa typer av modern arkitektur), och det är utmärkt om själva byggnaderna ger estetisk stimulans samtidigt som religionen dör.

__________________________

*Det bästa av Jeffrey Archer är hans novellsamlingar samt hans tre självbiografier från fängelset. Rafflande läsning, alltsammans!

Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?

Få berättelser har gripit mig lika starkt som nedanstående berättelse ur Witold Gombrowicz dagbok, om vad som hände när han en dag låg och vilade i solen. Den illustrerar, bättre än något annat jag har läst, spänningen mellan det man gör och det man bör göra, och hur vi tvingas kompromettera, eller i alla fall omdefiniera, vår etik för att orka leva. Vi internaliserar likgiltigheten för att kunna vara lyckliga. Läs och begrunda:

Skalbaggar i sanden

Skalbaggar i sanden

Någon sorts skalbaggar — jag vet inte vad jag ska kalla dem — pilade febrilt över denna öken mot okända mål. Och en av dem låg inom räckhåll för min hand med benen i vädret. Vinden hade stjälpt den. Solen stekte buken på den, vilket säkerligen var ytterst obehagligt med tanke på att samma buk vant sig vid att ständigt befinna sig i skuggan — den låg och sprattlade med benen, och jag visste att det enda som återstod för den var detta enahanda och förtvivlade bensprattel — utmattad av att kanske ha legat så i timmar låg den nu och dog.

Jag, en jätte, oåtkomlig för baggen i min väldighet, en väldighet som gjorde mig ickenärvarande för den — jag låg och tittade på detta sprattlande… och sträckte ut handen och befriade den ur martyriet. Den satte av, på en sekund återbördad till livet.

Knappt hade jag gjort detta förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge i identisk belägenhet. Också den sprattlade med benen. Jag hade ingen lust att flytta på mig… Men — varför rädda den där andra och inte den här?… Varför den där… när den här…? Du har lyckliggjort den ena och den andra måste plågas? Jag tog en pinne, sträckte ut armen — och räddade den.

Knappt hade jag gjort det förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge, i identisk belägenhet. Som sprattlade med benen. Och solen brände dess buk.

Skulle jag förvandla min siesta till ambulans åt döende skalbaggar? Men jag hade redan blivit alltför hemtam med dessa skalbaggar, deras groteska värnlösa sprattel… och ni förstår säkert att när jag väl hade satt igång denna räddningsmanöver så hade jag ingen rätt att avbryta den. Det skulle ha varit alltför grymt mot den tredje skalbaggen — att hejda sig på tröskeln till just hans undergång… alltför hemskt och liksom omöjligt, otänkbart… Jo! Om det bara mellan honom och dem som jag hade räddat hade funnit någon sorts gräns, någonting som kunde ha gett mig fullmakt att sluta — men ingenting sådant fanns, bara ytterligare en decimeter sand, ständigt samma sandvidder, ”lite längre bort” visserligen, men bara ”lite”. Och han sprattlade med benen på precis samma sätt! Men så såg jag mig omkring och upptäckte ”lite” längre bort ytterligare fyra skalbaggar som låg och viftade och stektes av solen — jag fann mig ingen råd, jag reste mig i hela min väldighet och räddade samtliga. De satte av.

Då fastnade min blick på den glänsande hetsandiga slänten på kullen intill och på fem eller sex små sprattlande punkter: skalbaggar. Utryckning. Jag befriade dem. Och jag hade nu bränt mig så på deras plåga, genomsyrats av den, att jag när jag längre bort såg nya skalbaggar på slätterna, i passen och hålvägarna, som torterade kvisslor, började jag flänga runt i sanden som en galning, för att hjälpa, hjälpa, hjälpa! Men jag visste ju att det inte kunde pågå för evigt — det var ju inte bara den här stranden, utan hela kusten så långt ögat kunde nå var översållad med dem, så det ögonblick måste komma då jag skulle säga ”nu får det vara nog”, och det måste komma en första skalbagge som inte blev räddad. Vilken? Vilken då? Vilken då då? Titt och tätt sade jag till mig själv ”den där” — och räddade den ändå eftersom jag inte kunde förmå mig till detta hemska, nästan skändliga godtycke — för varför den, varför just den? Tills det slutligen liksom bröts i mig, plötsligt och behändigt stängde jag av medkänslan i mig. Jag stannade och tänkte likgiltigt ”nu får det vara nog”, såg mig omkring och tänkte ”vad varmt” och ”jag måste tillbaka”, och jag samlade ihop mig och gav mig av. Och skalbaggen, den skalbagge vid vilken jag hade lagt av, låg kvar där och sprattlade med benen (vilket nu gjorde mig detsamma, som om jag hade fattat motvilja för det hela — men jag visste att likgiltigheten hade påtvingats mig av omständigheterna, och bar den inom mig som en främmande tingest).