Katedraler utan präster och nunnor

Katedral i Padua

Katedral i Padua

En av mina favoritförfattare*, den tidigare tory-politikern Jeffrey Archer, noterade följande i samband med sommarens semester i Italien:

However, cathedrals nowadays seem to have turned into museums. I well remember in my youth, services taking place and nuns and young priests roaming around, but now – nothing but tourists. What will it be like in fifty years?

En utveckling att hälsa med glädje! Kyrkobyggnader är ofta fina och imponerande (även om jag själv föredrar vissa typer av modern arkitektur), och det är utmärkt om själva byggnaderna ger estetisk stimulans samtidigt som religionen dör.

__________________________

*Det bästa av Jeffrey Archer är hans novellsamlingar samt hans tre självbiografier från fängelset. Rafflande läsning, alltsammans!

Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?

Få berättelser har gripit mig lika starkt som nedanstående berättelse ur Witold Gombrowicz dagbok, om vad som hände när han en dag låg och vilade i solen. Den illustrerar, bättre än något annat jag har läst, spänningen mellan det man gör och det man bör göra, och hur vi tvingas kompromettera, eller i alla fall omdefiniera, vår etik för att orka leva. Vi internaliserar likgiltigheten för att kunna vara lyckliga. Läs och begrunda:

Skalbaggar i sanden

Skalbaggar i sanden

Någon sorts skalbaggar — jag vet inte vad jag ska kalla dem — pilade febrilt över denna öken mot okända mål. Och en av dem låg inom räckhåll för min hand med benen i vädret. Vinden hade stjälpt den. Solen stekte buken på den, vilket säkerligen var ytterst obehagligt med tanke på att samma buk vant sig vid att ständigt befinna sig i skuggan — den låg och sprattlade med benen, och jag visste att det enda som återstod för den var detta enahanda och förtvivlade bensprattel — utmattad av att kanske ha legat så i timmar låg den nu och dog.

Jag, en jätte, oåtkomlig för baggen i min väldighet, en väldighet som gjorde mig ickenärvarande för den — jag låg och tittade på detta sprattlande… och sträckte ut handen och befriade den ur martyriet. Den satte av, på en sekund återbördad till livet.

Knappt hade jag gjort detta förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge i identisk belägenhet. Också den sprattlade med benen. Jag hade ingen lust att flytta på mig… Men — varför rädda den där andra och inte den här?… Varför den där… när den här…? Du har lyckliggjort den ena och den andra måste plågas? Jag tog en pinne, sträckte ut armen — och räddade den.

Knappt hade jag gjort det förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge, i identisk belägenhet. Som sprattlade med benen. Och solen brände dess buk.

Skulle jag förvandla min siesta till ambulans åt döende skalbaggar? Men jag hade redan blivit alltför hemtam med dessa skalbaggar, deras groteska värnlösa sprattel… och ni förstår säkert att när jag väl hade satt igång denna räddningsmanöver så hade jag ingen rätt att avbryta den. Det skulle ha varit alltför grymt mot den tredje skalbaggen — att hejda sig på tröskeln till just hans undergång… alltför hemskt och liksom omöjligt, otänkbart… Jo! Om det bara mellan honom och dem som jag hade räddat hade funnit någon sorts gräns, någonting som kunde ha gett mig fullmakt att sluta — men ingenting sådant fanns, bara ytterligare en decimeter sand, ständigt samma sandvidder, ”lite längre bort” visserligen, men bara ”lite”. Och han sprattlade med benen på precis samma sätt! Men så såg jag mig omkring och upptäckte ”lite” längre bort ytterligare fyra skalbaggar som låg och viftade och stektes av solen — jag fann mig ingen råd, jag reste mig i hela min väldighet och räddade samtliga. De satte av.

Då fastnade min blick på den glänsande hetsandiga slänten på kullen intill och på fem eller sex små sprattlande punkter: skalbaggar. Utryckning. Jag befriade dem. Och jag hade nu bränt mig så på deras plåga, genomsyrats av den, att jag när jag längre bort såg nya skalbaggar på slätterna, i passen och hålvägarna, som torterade kvisslor, började jag flänga runt i sanden som en galning, för att hjälpa, hjälpa, hjälpa! Men jag visste ju att det inte kunde pågå för evigt — det var ju inte bara den här stranden, utan hela kusten så långt ögat kunde nå var översållad med dem, så det ögonblick måste komma då jag skulle säga ”nu får det vara nog”, och det måste komma en första skalbagge som inte blev räddad. Vilken? Vilken då? Vilken då då? Titt och tätt sade jag till mig själv ”den där” — och räddade den ändå eftersom jag inte kunde förmå mig till detta hemska, nästan skändliga godtycke — för varför den, varför just den? Tills det slutligen liksom bröts i mig, plötsligt och behändigt stängde jag av medkänslan i mig. Jag stannade och tänkte likgiltigt ”nu får det vara nog”, såg mig omkring och tänkte ”vad varmt” och ”jag måste tillbaka”, och jag samlade ihop mig och gav mig av. Och skalbaggen, den skalbagge vid vilken jag hade lagt av, låg kvar där och sprattlade med benen (vilket nu gjorde mig detsamma, som om jag hade fattat motvilja för det hela — men jag visste att likgiltigheten hade påtvingats mig av omständigheterna, och bar den inom mig som en främmande tingest).

Framtidens barn

Korp och räv i samspråk

Korp och räv i samspråk

Arthur Schopenhauer i Parerga und Paralipomena:

”A mother gave her children Æsop’s fables to read, in the hope of educating and improving their minds; but they very soon brought the book back, and the eldest, wise beyond his years, delivered himself as follows: This is no book for us; it is much too childish and stupid. You can’t make us believe that foxes and wolves and ravens are able to talk; we’ve got beyond stories of that kind!

In these young hopefuls you have the enlightened Rationalists of the future.”

Matematisk ateism

John Allen Paulos är professor i matematik och har skrivit den nya boken Irreligion: A Mathematician Explains Why the Arguments for God Just Don’t Add Up. Han går däri igenom tolv olika argument för att gud existerar och finner dem, som titeln klargör, icke övertygande. Boken recenseras i Notices of the American Mathematical Society av den svenska professorn i matematisk statistik Olle Häggström:

I like Paulos’ method, which in most cases makes it evident not only that the strippeddown versions of the arguments fail, but also that no refinement or elaboration will save them from their central shortcomings.

Dawkins har mötts just av kritiken (från bl.a. Jim Holt och Allen Orr) att han inte beaktar den mer raffinerade religionsfilosofiska argumentationen utan enbart tittar på äldre, enklare argument för guds existens. Men som Häggström påpekar:

Frankly, I suspect that Holt and Orr simply mistake verbosity for profundity.

Jag har inte läst Paulos bok själv, men den förefaller vara en bra introduktion till diskussionen om guds existens för den som har ett rationellt och rationalistiskt tankesätt.

Se ett tidigare inlägg som omnämner Olle Häggström.

Mona Sahlins boksmak

Mona Sahlin

Mona Sahlin

Tänka sig, Mona Sahlin läste samma böcker som jag i sin ungdom:

”Vad läste du själv som barn?
– Mest blev det Wahlströms gröna och röda bokserie, som Kitty-böckerna. Och så tyckte jag om Enid Blythons [sic] Fem-böcker.”

Jag minns hur jag i unga år cyklade till Sandbergs Bokhandel i Tranås för att köpa den ena Fem-boken efter den andra för min veckopeng. Det var tider, det!

Att strunta i sociala konventioner

Albert Camus bok The Outsider är intressant på många sätt och plan (alltså inte bara för att den innefattar en rationell syn på döden). Ett tema i boken som tilltalar mig mycket är huvudpersonen Meursaults förhållande till sociala konventioner. Hans personlighet är sådan att han alltid säger vad han tycker och att han aldrig säger något han inte tycker. Han har, skulle man kunna säga, en (naiv) passion för sanning.

När hans mamma dör visar han t.ex. ingen direkt sorg, eftersom han inte känner någon direkt sorg. Omvärlden chockeras. Och när en domare och senare en präst försöker få honom att bekänna sina synder avvisar han dem oförstående, då han inte accepterar begreppet synd. Omvärlden chockeras återigen.

Jag har sympati för detta personlighetsdrag: att ifrågasätta, att inte acceptera, att stå för sin egen hållning. Även om det sociala (och i Meursaults fall också det juridiska) priset kan bli högt.

Walt Whitmans råd

Den amerikanske poeten Walt Whitman ger dessa råd i inledningen till Leaves of Grass (1855):

This is what you shall do: Love the earth and sun and the animals, despise riches, give alms to every one that asks, stand up for the stupid and crazy, devote your income and labor to others, hate tyrants, argue not concerning God, have patience and indulgence toward the people, take off your hat to nothing known or unknown or to any man or number of men, go freely with powerful uneducated persons and with the young and with the mothers of families, read these leaves in the open air every season of every year of your life, re-examine all you have been told at school or church or in any book, dismiss whatever insults your own soul, and your very flesh shall be a great poem and have the richest fluency not only in its words but in the silent lines of its lips and face and between the lashes of your eyes and in every motion and joint of your body.

Rent estetiskt är detta en härlig, rentav exalterande, uppradning (men i sak håller jag inte med om ungefär hälften — vad skulle det t.ex. bli av den här bloggen om vi inte skulle argumentera om Gud?).

Se ett tidigare inlägg om Whitman och djur.

Det privata livet

Jag är förtjust i Henry James berättelse The Private Life. Den handlar om den kände författaren Clare Vawdrey, som befinner sig med några andra engelsmän på ett schweiziskt hotell. Det konstiga är att Vawdrey är så annorlunda i verkligheten jämfört med sitt sätt att skriva. I skrift uttrycker han sig mästerligt, men i det sociala umgänget är han långt ifrån briljant och inte alls imponerande.

En av de andra gästerna upptäcker dock att det finns två ”Vawdrey”! Den riktige författaren sitter på sitt rum och skriver, medan hans stand-in, som alltså utger sig för att vara författaren, deltar i det social umgänget:

One goes out, the other stays at home. One is the genius, the other’s the bourgeois, and it’s only the bourgeois whom we personally know. He talks, he circulates, he’s awfully popular … for personal relations this admirable genius thought his second-best good enough. It was, no doubt, as society was made, but there was a contempt in the distinction which could not fail to be galling to an admirer. The world was vulgar and stupid, and the real man would have been a fool to come out for it when he could gossip and dine by deputy.

Berättelsen får mig att tänka på två saker:

  1. Att människor ofta framstår väldigt annorlunda i skrift jämfört med IRL. Vissa skriver bra men uttrycker sig stakande och oprecist i socialt umgänge; andra skriver urdåligt men har talets gåva och personlig charm.
  2. Att det vore skönt att ha en stand-in. Jag är relativt introvert och skulle föredra att sitta för mig själv och skriva istället för att delta i allmänt socialt umgänge.

Rationell syn på döden

När jag häromdagen läste Albert Camus roman The Outsider (fr. L’Étranger, sv. Främlingen) — den låter sig läsas på en dag — fann jag huvudpersonen Meursaults syn på döden tilltalande. Han var dömd till döden och tänkte så här (s. 109—110):

”And when it came down to it, I wasn’t unaware of the fact that it doesn’t matter very much whether you die at thirty or at seventy since, in either case, other men and women will naturally go on living, for thousands of years even. Nothing was plainer, in fact. It was still only me who was dying, whether it was now or in twenty years’ time. At that point the thing that would rather upset my reasoning was that I’d feel my heart give this terrifying leap at the thought of having another twenty years to live. But I just had to stifle it by imagining what I’d be thinking in twenty years’ time. Given that you’ve got to die, it obviously doesn’t matter exactly how or when.”

Varför bry sig om rymden?

Jag har alltid haft svårt att förstå människors fascination över rymden. Den tycks omfatta allt från science fiction-litteratur, tv-serier och filmer till faktiska rymdresor och rymdforskning. Själv dissar jag rymden. Det är inte bara så att jag är ointresserad av litteratur, tv-serier och filmer med rymdtema; dessutom ifrågasätter jag de stora satsningar på rymdfärder och rymdforskning som äger rum i många länder.

Kan någon upplysa mig om användbar kunskap som har uppkommit genom dessa satsningar? Eller, för att ställa en mer relevant, men också mer svårbesvarad, fråga: Är det rimligt att tro att den eventuellt användbara kunskap som har uppkommit genom dessa satsningar är mer användbar än kunskap som hade kunnat uppkomma om pengarna hade satsats på annan forskning?

Är det t.ex. inte tämligen meningslöst att undersöka om det finns is Mars?

I just don’t see the point. Så upplys mig gärna.

Postmodernt perspektiv

Igitur talar och Nonicoclolasos lyssnar:

”Världen är visserligen, men blir inte detta varande innan formuleringen; blir inte sin egen ontologi innan medvetandets konstituering. Eller snarare: är berövad sin metafysiska mening innan uppfattningen om densamma. Det känns olösligt, paradoxalt. Det är en för enkel utväg. Vi måste återkomma.”

Dödlig kärlek

Maria Callas förstördes och, tror jag man kan säga, dog av kärlek. Detsamma gäller Gustav von Aschenbach i Thomas Manns Döden i Venedig, ett verk som har gjort ett mycket starkt intryck på mig.

Den tyske författaren (och familjefadern) reser till Venedig för att komma ur sin skrivkramp. Väl där fångas hans uppmärksamhet av den polske pojken Tadzio. Han studerar och observerar och noterar och följer efter — för att till slut erkänna (utan att Tadzio hör):

I — love you!

Men denna kärlek blir fanatisk och destruktiv. Till slut utsätter sig von Aschenbach för den dödliga pesten för att ytterligare kunna se på, och kanske få kontakt med, Tadzio. Han dör i en stol på stranden.

Verket är starkt, för det visar på människans utsatthet för passion. Helt plötsligt kan Dionysos slå till. Och handlar inte livet i hög grad om denna spänning mellan plikter/det ordnade livet och njutning/känslornas bejakande? Ibland tar det senare perspektivet överhanden, vilket kan vara berusande och härligt, men det kan också leda till fördärv.

Boken utgör grund för Viscontis film, Brittens opera och Neumeiers balett (från vilken bilden ovan är hämtad; Lloyd Riggins som von Aschenbach och Edvin Revazov som Tadzio; foto av Holger Badekow).

Språkmästaren

Igitur har, tack och lov och pris, återigen fattat pennan (så att säga):

Man blir blå. Man sitter länge på väg dit man inte vill vara. Och blir blå. Man väljer, säger hon. Det ska vara en tröst. Eller uppmuntran. Det är, i själva verket, en ointressant självklarhet. Utan substans. Eller förankring i detta, just detta. Så man blir blå. Och tänker på doften av vatten och förunderliga saker som görs under namn som ‘val’ och ‘ånger’.”

Vad mer finns att tillägga?

Mot de intellektuella

Professor Rick Hills kallar sig antiintellektuell, med följande motivering:

In my experience, intellectuals (as a class) are ideologically intolerant, easily offended by ordinary humor, and pretentious in their prejudices, which they disguise as universal truths. … Moreover, I find a direct relationship between the academic obscurity of self-consciously ‘intellectual’ writer’s prose and the willingness of that writer to justify the unjustifiable. It takes the convoluted abstractions of a Carl Schmitt or a Heidegger to offer apologetics for Hitler; a Sartre, to temporize about Stalin; a Foucault, to defend Khomeini.

Dvs. intellektuella tenderar att använda sig av obskyr prosa, tänkt att vara obegriplig, tänkt att därigenom imponera, som i sin tur, genom att imponera och genom att vara vag, kan användas för att rättfärdiga groteska politiska praktiker. Den kan alternativt leda till frånvaro av politisk handling, till ett slags passivitet. Ordmassan blir det viktiga, inte engagemanget i det verkliga livet.

Detta knyter an till Gombrowicz syn, att man inte bör ta ”stora tänkare” på fullt allvar — och att de kanske inte alltid tar sig själva på fullt allvar. Distans och dekonstruktion av det dekonstruerande rekommenderas!

Hills tar upp en viktig aspekt:

Intellectuals spray polysyllables like squid ink, to evade the democratic decencies of conversation.

Detta ser jag som ett allvarligt problem. När offentliga diskurser präglas av satir, av ironi, av icke-penetrerbara stömmar av ord, kan argument inte riktigt stötas och blötas mot varandra. Det blir mer en uppvisning, ett försök att med fyndigheter kväsa dem som tycker annorlunda. Jag förespråkar en mer popperiansk syn på offentlig debatt, präglad av respekt, klarhet och rationalitet.

Uppdatering: Eric Posner ger en läsvärd kommentar.

Akademiskt bråk

Visst kan man se på världen på väldigt olika sätt i den akademiska världen. Ofta föraktas och förtalas forskare i andra ämnen än det egna. Så verkar det ha varit redan på Strindbergs tid — eller vad sägs om detta härliga käbbel i Ett drömspel?

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
Sanningen är aldrig farlig.

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Vad är sanning?

DEKANUS FÖR JURIDISKA FAKULTETEN
Det som kan bevisas med två vittnen.

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Med två falska vittnen kan allting bevisas – för en lagvrängare.

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
Sanning är vishet, och visheten, vetandet är filosofien själv … Filosofien är vetenskapernas vetenskap, vetandets vetande, och alla andra vetenskaper äro filosofiens tjänare.

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Den enda vetenskapen är naturvetenskapen, filosofien är ingen vetenskap. Det är bara tomma spekulationer.

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Bravo!

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
[till Teol.] Du säger bravo! Vad är du för slag? Du är allt vetandes arvfiende, du är motsatsen mot vetenskap, du är okunnigheten och mörkret …

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Bravo!

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
[till Medic.] Du säger bravo, du, som inte ser längre än näsan räcker i förstoringsglaset, du som bara tror på dina bedrägliga sinnen, på ditt öga till exempel, som kan vara långsynt, kortsynt, blint, skumögt, vindögt, enögt, färgblint, rödblint, grönblint …

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Dumbom!

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Åsna!

För övrigt anser jag att de teologiska fakulteterna bör läggas ned. Och att Lordkanslern, som försökte medla i bråket ovan, har en skojig uppfattning om att ha åsikter. Han skulle nog inte ha tyckt vidare bra om att blogga…

LORDKANSLERN
Åsikter! Jag har inga åsikter. Jag är bara tillsatt av regeringen att se efter det ni inte bryter armar och ben av varandra i konsistorium … medan ni uppfostrar ungdomen. Åsikter? Nej, jag aktar mig, jag, för åsikter. Jag hade en gång några stycken, men de blevo genast vederlagda; åsikter bli genast vederlagda – av motståndaren förstås!

Insiktsfull författare

clarke.jpg

Science fiction-författaren Arthur C. Clarke är död. (Jag skriver dock inte ”R.I.P.”) Science fiction är en litterär genre som aldrig har tilltalat mig det minsta. Det gör däremot Clarkes personliga insikter. Av ett antal citat av honom gillar jag detta bäst:

The greatest tragedy in mankind’s entire history may be the hijacking of morality by religion.

Se mer om kristendomens bristfälliga etik här.

Logiklektion i Underlandet

Det finns en del att lära om vikten av klarhet i tanken i Alice’s Adventures in Wonderland:

”Then you should say what you mean,” the March Hare went on.
”I do,” Alice hastily replied; ”at least at least I mean what I say that’s the same thing, you know.”
”Not the same thing a bit!” said the Hatter. ”Why, you might just as well say that ‘I see what I eat’ is the same thing as ‘I eat what I see’!”
“You might just as well say,” added the March Hare, “that ‘I like what I get’ is the same thing as ‘I get what I like’!”

Bertrand Russell kommenterar boken:

It raises metaphysical points, very interesting logical points, that are good for the older ponderer, but for the young produce only confusion.

(Tack till David N. för tipset.)

Uppdatering: Peter Santesson-Wilson ger en utmärkt illustration av poängen ovan då han skriver:

Alla dyslektiker stavar illa, men om alla som stavar illa befordras till dyslektiker saknar ordet mening.

Tycker du inte heller om poesi?

Jag läste häromdagen ”Mot poeterna” av Witold Gombrowicz – och blev upplyft:

Tesen i denna skiss: att nästan ingen tycker om dikter och att verspoesins värld är en fiktiv och förljugen värld.

Jag blev upplyft eftersom jag inte tycker om dikter särskilt mycket (men det finns undantag) och eftersom jag tilltalas av Gombrowicz ständiga förmåga att påpeka att kejsaren faktiskt är naken. Han ser bortom yta och konvention – hans analys penetrerar falskhet och förljugenhet varhelst de uppträder.