När staten erbjuder subventioner och bidrag finns en risk för att människor ändrar sitt beteende, så att det istället för att ägnas åt produktiv verksamhet ägnas åt att försöka få och behålla favörer. En strålande illustration av en sådan effekt, och av att regleringar lätt får oavsedda konsekvenser, ges i Bo Baldersons bok Statsrådets verk:

Till generaldirektör hade kallats och utnämnts Arvid Västermark, 60 år, ditintills utgivare av en av partiets större landsortstidningar. Hans främsta merit för den nya sysslan var, om jag fattat statsrådet rätt, inte administrativ duglighet eller organistatorisk talang, utan en oföränderlig upplaga på sin tidning, Arbetarkraft. (På orten hade den bara en konkurrent, Kristliga Dagbladet. Arbetarkraft ledde sedan länge upplagemässigt med ett par hundra exemplar och fick alltså inte del av det statliga presstöd, som tillkommer det organ som presterar den klenaste försäljningen. Arbetarkraft gick emellertid med kraftigt underskott och LO och Partiet tröttnade omsider att subventionera och beslöt att Arbetarkraft till varje pris måste erövra positionen som ortens minst spridda tidning. Statsrådet har berättat om den makabra upplagestrid i presstödets tidevarv som följde.

Upplagan måste ner, så var det beslutat. Det var nu inte så lätt. En tidnings grepp om sina läsare är fast och Arvid Västermark hade efter trettio års publicistisk verksamhet skakat av sig alla läsare som krävde upplysning, information eller förströelse. Kvar fanns en kärna av vaneläsare, som chefredaktören höll i ett hårt, död mans grepp.

Partiet ålade emellertid i en hemlig cirkulärskrivelse tvåhundra prenumeranter, kända för obrottslig lojalitet mot fack och parti att säga upp sina abonnemang.

De löd — bara för att övergå till att köpa lösnummer i lönn.

Från kiosken vid stationen kunde man se dem smyga hem med Arbetarkraft svept i kolorerade veckoblad och pornografiska magasin. Partiet förmådde då pressbyrådamen — gammal medlem i arbetarkommunen — att avstänga dessa missbrukare från inköp och att sälja Arbetarkraft endast mot legitimation. Man fick nu uppleva hur stadgade män med ordnad klädsel och friskt utseende hängde runt stationsområdet och tubbade minderåriga och alkoholpåverkade främlingar att, mot kontant ersättning, köpa ut i kiosken. När också denna trafik stoppats, reste de djupast sjunkna till angränsande samhällen, där de i skydd av sin anonymitet försåg sig. När de återvände uppstod langarnästen och snart kunde man se de svåraste missbrukarna öppet och skamlöst njuta sin vara i parker, församlingshem och kommunala inrättningar.

Vid halvårsskiftet befanns Arbetarkraft ännu ligga hundra exemplar före konkurrenten, Kristliga Dagbladet. Detta organ gick, trots sitt statliga stöd, med kraftigt deficit. Förlusterna täcktes emellertid av samfundets medlemmar, som styrkta av bön och psalmsång och den allmänna omoralen, ständigt befanns redo till nya offer. Tunn var tidningen och tung var stödavgiften, men det var ett martyrium för vår tid, ett martyrium på morgonkaffenivå. Antalet kristligt benägna var, av många goda skäl, inte i stigande så nya läsare tillkom sällan. Men de gamla dog heller inte ofta. (Bland opartiska fanns här två teorier: att tron stärkte och bevarade och att Gud värjde sig.) Och de som verkligen någon gång — och alltid med påfallande motvilja — gick vidare till den bättre världen, hade ofta fört över sitt abonnemang på de efterlevande, med ett leende som en del höll för ondskefullt, andra för översinnligt.

Partiet fann till slut situationen så outhärdlig att man sände en ung ombudsman till Arbetarkrafts redaktion med uppdrag att inifrån bearbeta tidningen, så att också de mest avtrubbade läsare måtte se den i dess nakna elände och avfalla. Uppgiften var inte lätt, ty tidningen var redan usel. Men ombudsmannen, som hade vana från Kanslihuset att skriva propositioner och som kunde arbeta fritt eftersom chefredaktör Västermark oftast var ute i markerna på jakt efter sällsynta fåglar, gjorde sitt bästa. Han förvanskade väderleksprognoserna (som allt oftare slog in), han gifte ihop fel människor i personnotiserna (vilket ingen märkte), han riktade perfida anonyma angrepp på regeringen (något som läsekretsen kom att reagera med uppskattande brev) och han införde ständigt nya avsnitt av partiledarens skrift ”Politik är att vilja”. Här trodde han sig äntligen ha funnit ett medel att bryta läsarnas motståndskraft, ty efter det sjunde utdraget medförde posten två uppsägningar av prenumerationen.

När avfällingarna efter några dagars vila i hemmet ringde och återkrävde sina abonnemang, for ombudsmannen tillbaka till Stockholm och Kanslihuset där han var van att se sina skriverier upphöjda till lag och lända till allmän efterrättelse. Partiet insåg att man gjort sitt för Arvid Västermark och att tiden kommit att lägga ner Arbetarkraft och föra över försörjningen av en förtjänt men olönsam medlem på rikets samlade innebyggare. Överföringen hade skett i konselj och statsrådet hade kontrasignerat.)