Intellektuella politiker

Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg visar upp en intellektuell sida då han anger författaren Samuel Beckett som sin hjälte:

The unsettling idea, most explicit in Godot, that life is habit – that it is all just a series of motions devoid of meaning – never gets any easier. It’s that willingness to question the things the rest of us take for granted that I admire most about Beckett; the courage to ask questions that are dangerous because, if the traditions and meanings we hold so dear turn out to be false, what do we do then?

Andrew Sullivan citerar en kommentar som rör en trolig amerikansk presidentkandidat 2012:

Is there any doubt that if Palin were asked what her favorite works of Beckett were she would say, ”All of ‘em?”

Vissa är mer intellektuella än andra, om man säger så. En fråga är förvisso om intellektuella politiker är att föredra. Tänk om intellektuella i högre grad representerar politiska uppfattningar som inte är tilltalande? Å andra sidan kan de ha sett tillvarons djup och förstått ett och annat som får dem att fatta mer insiktsfulla beslut. Att vara intellektuell kan vara en nödvändig men inte tillräcklig egenskap för att vara en bra politiker. I vilket fall är nog öppet intellektuella politiker sällan röstvinnare, även om den saken kan skilja sig åt politiska kulturer emellan. I USA skulle jag tro att det i regel leder till färre röster att vara öppet intellektuell; i en del andra länder (Storbritannien?) kan det kanske ge fler röster; men i de flesta (Sverige?) skulle jag tro att det inte spelar så stor roll, då väljare inte nödvändigtvis uppmärksammar eller bryr sig om intellektuella utspel.

Se dock ett tidigare inlägg om Clegg, som antyder att han även har icke-intellektuella intressen.