Donald Trump intar en negativ hållning till politisk korrekthet:

I think the big problem this country has is being politically correct.

Det gör nog i och för sig de flesta som använder begreppet: Det utgör ett skällsord, uttalat av dem som vill uttala sig nedlåtande om olika grupper och som ogillar social disciplinering när de säger vad de har på sitt hjärta. Ett bra svar till dem som anser att den politiska korrektheten har gått för långt utifrån sådana utgångspunkter ges av Julia Symons i denna text, som vann en tävling på detta tema utlyst av The Economist.

Här vill jag dock inte diskutera den saken i sig utan ta upp en fara med politisk korrekthet: att den leder till preferensförfalskning. Timur Kuran har påpekat att offentliga och privata preferenser kan skilja sig åt. Det man egentligen tycker kan döljas och t.o.m. förfalskas i den offentliga diskursen, t.ex. av rädsla för social disciplinering. Politisk korrekthet, om vi använder det begreppet för en social norm som innebär att man avstår från att uttala sig nedlåtande om olika grupper, torde i första hand påverka offentliga preferenser – vad människor säger.

Varför är detta ett problem? Förutom det allmänna problemet att vissa uttalanden kan vara nyttiga, i social mening, även om de uppfattas som nedlåtande av vissa, vill jag här peka på risken att vi får en falsk bild av människors privata preferenser. Tänk om hr X. låtsas vara accepterande gentemot homosexuella eller judar men i själva verket hyser starkt icke-accepterande uppfattningar. Då har vi ingen möjlighet att få reda på det och att försöka bemöta sådana uppfattningar. I själva verket kan man tänka sig att de intensifieras inombords, varifrån de inte släpps fram. Detta kan vara en grund för en negativ social spiral under vissa omständigheter, vilket Kuran diskuterar i sin bok, t.ex. när en karismatisk åsiktsentreprenör beter sig politiskt icke-korrekt och snabbt får med sig stora delar av befolkningen.

Jag undrar t.ex. ofta vad människor egentligen tycker om homosexualitet. Är de lika accepterande som nästan alla som uttalar sig offentligt? Är de som uttalar sig offentligt lika accepterande som de låter oss tro?

Besvara gärna min fråga i denna anonyma undersökning.