En yrkesgrupp jag beundrar

Hans Nilsson)

AdiLijiang Abudureheman och Nikolaus Fotiadis i Moving Glass (foto: Hans Nilsson)

Lördagseftermiddagen inleddes med att jag blev kär i en skoförsäljare på NK. (Som Dolly uttrycker det: ”I said it oughta be illegal to have a body just like that!”) Den fortsatte minst lika bra, med dans!

Anders och jag såg det moderna balettprogrammet Christe, Matthews, Ek på Kungliga Operan. De tre verken imponerade emellertid inte:

  • Moving Glass av Nils Christe var det bästa verket, i synnerhet mot slutet, med rikligt av dynamik och innovativa rörelser. Musiken var underbar: Symfoni nr 3 av Philips Glass. Hör ett utdrag här.
  • quondam av Sabrina Matthews var en besvikelse. Man överraskades inte. Dessutom var musiken påfrestande: Stabat Mater av Giovanni Battista Pergolesi, ett religiöst verk som störde upplevelsen av dansen och gjorde konstupplevelsen ”oren”.
  • Rättika av Mats Ek var sevärt men inte exceptionellt bra på något sätt. Det hade gott om humoristiska inslag, men det lyckades inte förmedla ett helhetsintryck. Musikvalet var katastrofalt: Johannes Brahms sövande Violinkonsert, även om solistpartierna framfördes med den äran av Vilde Frang.

Min främsta tanke, som så ofta förr, var att Kungliga Operans dansare är fantastiska. Kombinationen av teknisk skicklighet, konstnärlig kraft och skönhet är enastående. Dagens största behållning: Nikolaus Fotiadis, Olaf Kollmannsperger, Pascal Jansson och Oscar Salomonsson. (De två senare har fantastiskt hår, som fladdrar mycket vackert då de rör sig.)

Se en film med utdrag ur de tre verken här. Se fler bilder här. Se vad två unga dansare, Ninos och Johan, har att säga om föreställningen. Och missa för allt i världen inte Nötknäpparen nu i december!