Jag önskar, som bacillrädd, att det vore socialt helt okontroversiellt att bära munskydd — som i Japan. Men vilka är det som har börjat bära munskydd i Sverige? Jo, Nalle Knutsson och hans homie Jugge! Bruket att bära munskydd lär inte bli mer, utan gissningsvis mindre, socialt accepterat nu. Darn.
Agostino Ferrari, N.E.S.O. (1994), 80,0 x 100,0 cm:
Ulrike Meinhof och Andreas Baader
Igår såg jag den nya, rafflande filmen Der Baader Meinhof Komplex. Som barn på 1970-talet minns jag hur obehaglig jag fann nyhetsrapporteringen om olika terroristdåd — särskilt lever bilderna på den mördade Hanns-Martin Schleyer kvar. Nu har jag mer distans, och en förmåga att fundera i mer intellektuella banor kring Röda arméfraktionens verksamhet.
Det jag finner fascinerande är i) att det finns människor som brinner så starkt för en politisk sak att de offrar allt för den (hur många gör egentligen det?) och ii) att de offrar allt trots att de antagligen vet att kampen är fruktlös.
Bryan Caplan ställer i sin artikel ”Terrorism: The Relevance of the Rational Choice Model”* (preliminär gratisversion här) frågan om terrorister är rationella. Han klargör att det beror på vad som menas med rationalitet och diskuterar tre definitioner. Han menar att terrorister av Baaders och Meinhofs slag kan anses rationella i två avseenden: de reagerar på incitament och de är relativt egenintresserade. Men, för att knyta an till i) och ii) i föregående stycke, de kan knappast ses som rationella med avseende på rational expectations: dvs. de tenderade att begå systematiska fel och, åtminstone utåt och länge, upprätthålla en felaktig förståelse av verkligheten. Som Karin Bauer uttrycker det (om Meinhof):
Although she would not admit it in public, she knew she had failed: As a writer by giving up the typewriter and her individual voice in favor of the gun and collective dogmatism; as a mother by giving up her children for a political cause; as an anti-fascist fighting against the violence which she perpetuated.
Så jag har personligen svårt att förstå logiken bakom Baaders** och Meinhofs agerande. Vad fick dem att bete sig så irrationellt?
_______________________
*Artikeln är publicerad i tidskriften Public Choice, som ironiskt nog utges av Springer-Verlag, som Ulrike Meinhof m.fl. bombade 1972.
**Det enda förskönande jag har funnit om Baader är hans förkastande av religion:
Baader gjorde under tonåren revolt och valde bland annat att inte konfirmera sig och försökte övertyga sin mor att sluta fira jul.
Owe Thörnqvist är en av få äldre artister som jag beundrar. Vilken avspänd karisma, och vilka skojfriska låtar!
Könsneutrala äktenskap är på tapeten, inte bara i Sverige utan även i Californien, som ordnar omröstning om sin könsneutrala äktenskapslag den 4 november. De starkaste motståndarna återfinns, här som där, bland religiösa grupperingar. Som Dagens chefredaktör uttrycker det:
Men nu brinner det i knutarna. Göran Hägglund behöver eldunderstöd. Det krävs en ännu tydligare, bredare och intensivare opinionsbildning än hittills.
Ja, visst är det viktigt, och påbjudet av den kärleksfulla kristna religionen, att hindra homos att ingå äktenskap! Men borde inte en religiös förståelse av vad äktenskapet är och medför prägla ännu mer av vår lagstiftning? Tre exempel:
Här är en video som visar hur hemskt det blev när det blev lagligt för par av samma kön att gifta sig i Californien.
Professor Calmfors
Lars Calmfors skriver följande om Finanspolitiska rådet i nya numret av Swedish Economic Policy Review (vol 15, nr 1, s 196):
But the main guarantee for independence is, of course, the loss of reputation that the council members would suffer if we were to be seen to act in a political way — in academic circles that would be absolutely devastating for one’s reputation.
Frågan är vad som menas med ”in a political way”.
För egen del anser jag att en nationalekonom qua nationalekonom inte bör uttala sig normativt. Som samhällsvetenskaplig forskare bör alltså ekonomen begränsa sig till att uttala sig om hur saker förhåller sig, inte om hur saker bör förhålla sig. Däremot kan han resonera i termer av hypotetiska imperativ och klargöra vad som bör göras givet ett visst normativt mål, som han själv inte behöver omfatta. Vetenskapen som sådan kan inte klargöra vad som är önskvärt, och ingen vetenskapsman bör låtsas som om värderingar har vetenskaplig grund. Gör han det faller han rätteligen i aktning hos sina kollegor, vilket, som Calmfors påpekar, utgör en disciplinerande mekanism.
Ta skatter som exempel. En nationalekonom qua nationalekonom bör inte säga att skattetrycket bör ligga på x procent — det innefattar en värdering. En nationalekonom qua nationalekonom bör däremot få säga att givet ett mål om ekonomisk tillväxt på x procent bör skattetrycket, enligt vad tillgänglig forskning visar, ligga på y procent.
Så tycker jag, och jag tror att en nationalekonom som följer denna precisering av vad det innebär att agera, och att inte agera, på ett politiskt sätt inte riskerar att falla i aktning hos sina kollegor i vetenskapssamhället.
H. L. Mencken:
The time must come inevitably when mankind shall surmount the imbecility of religion, as it has surmounted the imbecility of religion’s ally, magic. It is impossible to imagine this world being really civilized so long as so much nonsense survives. In even its highest forms religion embraces concepts that run counter to all common sense. It can be defended only by making assumptions and adopting rules of logic that are never heard of in any other field of human thinking.
Jag är mindre säker än Mencken på att den tiden ”måste” komma, men jag hoppas lika innerligt som han, att den gör det.
Daniel Kahneman påpekar att det med enkla medel går att öka valdeltagandet:
You call and ask people ahead of time, ”Will you vote?”. That’s all. ”Do you intend to vote?”. That increases voting participation substantially, and you can measure it.
Tänk hur lättpåverkade människor är. Men är det bra om fler röstar? Det är tveksamt, i alla fall enligt Bryan Caplan, Greg Mankiw och Jason Brennan.
Tips: Tyler Cowen.
Igitur säger sanningar som få av oss vågar yppa:
Dra en linje på ett sätt, och dra en annan typ av linje mellan punkt A och punkt B. Skillnaden kommer att vara hårfin eller brutal.
Fertiliteten har sjunkit kraftigt i Brasilien, mer än i de flesta andra utvecklingsländer. Hur kommer det sig? Det finns säkert många orsaker, inte minst höjd levnadsstandard, längre utbildning och en högre kvinnlig förvärvsfrekvens. Men en ny studie finner visst stöd för att såpoperor på tv också har haft en effekt:
This paper focuses on fertility choices in Brazil, a country where soap operas (novelas) portray families that are much smaller than in reality, to study the effects of television on individual behavior. Using Census data for the period 1970-1991, the paper finds that women living in areas covered by the Globo signal have significantly lower fertility. The effect is strongest for women of lower socioeconomic status and for women in the central and late phases of their fertility cycle. Finally, the paper provides evidence that novelas, rather than television in general, affected individual choices.
Idén är alltså att såpoperorna har porträtterat framgångsrika kvinnor utan eller med få barn* och att detta har fått tv-tittarna att också vilja skaffa färre barn, i en strävan att bli mer lika sina förebilder. Nå, om man vill stimulera fertiliteten (vilket alla förvisso inte tycker är en bra idé), kan man då göra det genom att styra utformningen av tv-program? Det är kanske billigare än att subventionera barnomsorg.
__________________________
*Som författarna konstaterar:
A content analysis of 115 Globo novelas aired between 1965 and 1999 … reveals that 72 percent of the main female characters (aged 50 or below) had no children at all, and 21 percent had only one child.
Apropå tesen att homofober ofta är homosexuella med heterosexuell identitet och att reaktionsformation kan leda smygbögar att agera homofientligt:
Petzner said: ”We had a relationship that went far beyond friendship. Jörg and I were connected by something really special. He was the man of my life.” The news stunned Austria, which has been coming to terms with the death of the anti-immigrant politician. Haider, who voted against a parliamentary motion to lower the age of consent for homosexuals, had presented himself as a family man who drank sparingly.
Stefan Petzner är förresten den nya ledaren för Haiders parti, BZÖ.
Gårdagskvällen användes till att planera vilka filmer som ska ses på Stockholm International Film Festival, som äger rum 20-30 november. Denna festival utgör en av årets absoluta höjdpunkter. För att gå behövs ett medlemskort, vilket kostar 220 kr; sedan kostar varje film 70 kr. Jag ska se dessa 18 filmer (i kronologisk ordning):
De ofrivilliga 2008-11-21 18:00
Blood Appears 2008-11-21 20:30
The Amazing Truth About Queen Raquela 2008-11-22 09:30
Máncora 2008-11-22 17:30
East/West – Sex & Politics 2008-11-22 19:30
Red 2008-11-22 22:00
Boogie 2008-11-23 15:30
Everybody Dies but Me 2008-11-23 18:30
A Week Alone 2008-11-24 20:30
Baghead 2008-11-25 18:30
Valentino: The Last Emperor 2008-11-25 21:00
Voy A Explotar 2008-11-26 21:00
Mellan väggarna 2008-11-27 18:30
Hr Landshövding 2008-11-28 17:30
Parc 2008-11-29 18:00
Acne 2008-11-30 11:00
With Gilbert & George 2008-11-30 17:30
Gomorra 2008-11-30 21:30
Jag kommer säkert att blogga om flera av dessa (liksom förra året). Jag undrar om jag inte är mest nyfiken på Hr Landshövding, en film om den helfestliga f.d. försvarsministern och landshövdingen i Uppsala Anders Björck.
Matthias Doepke och Fabrizio Zilibotti har i ”The Macroeconomics of Child Labor Regulation” påpekat att en viktig anledning till att det fortfarande finns ca 200 miljoner barnarbetare i världen troligen är att det är ekonomiskt lönsamt för många familjer att låta barnen arbeta. Det gör att stödet för att förbjuda barnarbete är svagt i de flesta utvecklingsländer.
I en ny studie undersöker de om internationella bojkotter är ett bra sätt att minska problemet. Kanske inte:
In particular, we demonstrate that such measures may have the unintended side effect of lowering domestic support for banning child labor within developing countries, and thus may contribute to the persistence of the child-labor problem.
Det bakomliggande resonemanget är rättframt:
Trade sanctions erode the constituency favoring child-labor restrictions if they displace working children from an export sector where children compete with unskilled adults, to a domestic sector where adult and child labor are complementary (as in family-based agriculture). By reducing competition between children and adult workers, international sanctions undermine the main motive that leads workers to support child-labor restrictions. In addition, trade sanctions can lower the return to education, implying that fewer workers will send their children to school. Once again, this effect shrinks the size of the constituency that supports child-labor restrictions. Thus, trade policies aimed at reducing child labor may achieve the opposite of the intended effect and may help perpetuate the child-labor problem.
Analysen illustrerar hur viktigt det är att inte rusa åstad och försöka lösa svårlösta problem med åtgärder som låter bra men som kan vara kontraproduktiva. Det viktigaste alternativt till bojkotter etc. torde vara att hjälpa till att åstadkomma ekonomisk utveckling.
Se tidigare inlägg om bojkott av barnarbete och rättvisemärkning.
Många väljer att spara i aktier eller aktiefonder till sin pension, i tron att aktier på lång sikt ger större värdetillväxt än t.ex. obligationer. Så behöver det inte vara. Se detta diagram från DI idag:
Naturen är synnerligen onaturlig! Men kanske finns det en evolutionär logik bakom onaturligheten:
Tips: Andrew Sullivan.
Marc Chagall, Promenade (1917), 170,0 x 163,5 cm:
På söndag är det kommunalval i Finland. Tolv av Samlingspartiets unga kandidater har producerat en kalender med lättklädda bilder för att finansiera sina valkampanjer. Utseende spelar roll i politiken, så kanske får de även fler röster nu, i den mån väljarna gillar kandidaterna. Kalendern har i vilket fall sålt bra. Kommer systerorganisationen MUF att följa efter? En del distriktsordförande skulle nog kunna bli bästsäljare i kalenderform.
Det hela påminner mig om denna mormonkalender. Den mottogs dock inte så positivt i alla läger. Utgivaren blev inte bara utesluten ur Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga utan får inte heller ut sin examen från Brigham Young University. Några liknande öden för de lättklädda kandidaterna i vårt östra grannland har jag inte noterat.
Uppdatering: Samlingspartiet gick fram i valet. Hade kalendern månne ett finger med i spelet?
Fem distriktsidrottsförbund i ishockey, handboll, innebandy, bordtennis och fotboll erbjuder i samarbete med en frikyrka konfirmationsläger. Pastor Anders Marklund:
Vi ser idrottskonfirmation som ett väldigt bra sätt att nå ungdomar med det kristna budskapet.
Det tror jag, det: kristna älskar att influera de unga. Men hur kommer det sig att idrottsförbunden vill underlätta denna propagandaverksamhet? Jag finner det upprörande att de inte står religiöst neutrala.
Hur kommer det sig att det är förbjudet i Californien att sälja hästkött för mänsklig konsumtion? Hur kommer det sig att det tidigare var förbjudet att erbjuda lån mot ränta? Och hur kommer det sig att det är förbjudet att sälja och köpa njurar?
Alvin Roths svar, i den stimulerande artikeln ”Repugnance as a Constraint on Markets”, är motvilja. Han menar att människors emotionella avsky mot ett fenomen kan försvåra eller omöjliggöra dess förekomst, och därvidlag liknar motvilja teknologiska hinder. Han beskriver debatten om organhandel så här:
The current situation in the United States involves long wait times for deceased donor kidneys by tens of thousands of patients without a live donor; difficult and costly palliative treatment by dialysis; and thousands of deaths annually while waiting. But opponents of organ sales find the prospect of a market for organs so repugnant as to be worse than the current situation. Proponents of markets are correspondingly frustrated at the failure to adopt what they see as a feasible solution that could be implemented quickly.
Problemet för en rationell diskussion är att motvilja är svår att förstå och att argumentera emot. Tre reflexioner:
Jag noterar slutligen återigen hur grym kristen etik är. Roth skriver:
But in an address to transplant surgeons in Rome, John Paul II (2000) warned that “any procedure which tends to commercialize human organs or to consider them as items of exchange or trade must be considered morally unacceptable, because to use the body as an ‘object’ is to violate the dignity of the human person.”
Motvilja förklädd som moral.
Beakta denna bokdedikation:
To my parents, Ayn Rand and God.
Säger den att Ayn Rand och Gud är de två föräldrarna eller att de två föräldrarna är några andra än Ayn Rand och Gud och att boken tillägnas alla fyra?*
Om dedikationen istället hade skrivits med ytterligare ett kommatecken skulle oklarheten ha kunnat undvikas:
To my parents, Ayn Rand, and God.
Dedikationen nämns som exempel på hur the Oxford comma kan bidra till att skapa språklig klarhet. I amerikansk engelska används detta kommatecken flitigt, men mindre ofta i brittisk engelska. Hur är det i svenskan? Är det acceptabelt att använda kommatecken före ”och” i en uppräkning för att undvika oklarhet?
________________________________
*Dedikationen är dubbelt rolig eftersom Ayn Rand förespråkade ateism. Tips: Tom G. Palmer.
Russell skriver följande om Schopenhauers filosofi i A History of Western Philosophy (s 756):
Suffering is essential to all life, and is increased by every increase of knowledge. Will has no fixed end, which if achieved would bring contentment. Although death must conquer in the end, we pursue our futile purpose, ”as we blow out a soap-bubble as long and as large as possible, although we know perfectly well that it will burst”. There is no such thing as happiness, for an unfulfilled wish causes pain, and attainment brings only satiety.
I somras blåste jag såpbubblor med min 1,5-åriga niece. Det var verkligen skojigt. För stunden.
Om du behöver fräscha upp dina kunskaper i sannolikhetsteori rekommenderar jag denna lilla, och relativt lättillgängliga, text av Anthony Eagle vid Oxford University. Bl.a. innehåller den en viktig sektion om Bayes sats, som är mycket användbar i samhällsvetenskaperna.
Banksystemet har som bekant fått problem, och i helgen hamnade jag i en eldig diskussion med en god vän om inte fractional-reserve banking — dvs. att bankers reserver täcker mindre än 100 procent av inlånade medel — borde förbjudas.* Själv anser jag inte det. Argumenten för och emot är många, och jag går inte in på alla här, men noterar att mitt främsta argument för, vilket är ett effektivitetsargument, uttrycks väl av Megan McArdle:
Fractional reserve banking vastly increases the supply of savings available for investment. … Fractional reserve banking puts that money to work. It gives us periodic crises. But by putting all that extra money to work in productive investments, it also gives us the wherewithal to pay for the periodic crises.
Argumentationen påminner om mitt sätt att resonera om den pågående finanskrisen. Dvs. även om denna typ av banksystem ger upphov till kriser då och då, möjliggör det mycket mer produktiva investeringar. Selgin och White påpekar följande:
A risk can be worth taking if the risk is small enough relative to the reward for taking it. … The view that fractional-reserve banking and maturity mismatching in general are ”inherently unsound” practices seems to suggest that no bank should ever knowingly engage in any risk-return tradeoff with regard to the maturity structure of its balance sheet.
Selgin och White menar dock inte att banker bör förbjudas vara full-reserve banks, dvs. att erbjuda fulla garantier för att insatta medel ska kunna betalas tillbaka till alla kunder när de så önskar — även om de inte tror att detta skulle te sig attraktivt, vare sig för särskilt många banker, för bankkunder eller för samhället i stort.**
_______________________________
*En ekonom som med kraft motsatte sig denna typ av banksystem var Murray Rothbard. Han och hans anhängare får dock svar på tal av George Selgin och Larry White i ”In Defense of Fiduciary Media”. Se även Selgins ”Should We Let Banks Create Money?”
**Två vidare frågor rör om penningsystemet bör grundas i en guldstandard e.d. samt om banker inte bör få gå i konkurs (och om statliga insättningsgarantier inte bör tas bort). Men dessa spörsmål får vi spara till något annat tillfälle.
Ekonomipristagaren F. A. Hayek om John Maynard Keynes:
He was one of the cleverest men I knew, but he was not really a very competent economist at all. He had strong intuitions, which sometimes were right, and the strong conviction that he could put over any theory that he invented to justify his particular recommendations. He was a very great man, but I don’t think he was a great economist.
Även Bertrand Russell fann Keynes mycket smart — vilket glädjer en keynesian — men tydligen räcker det inte med att vara smart för att vara en stor nationalekonom.
Ilya Somin anser att barn bör få rösta om de klarar ett kunskapstest:
If a minor can pass a test of basic political knowledge (say, the political knowledge equivalent of the citizenship test administered to immigrants seeking naturalization), why shouldn’t he or she have the right to vote? Such a precocious child-voter would probably be more knowledgeable than the majority of the adult population. Giving her the right to vote would actually increase the average knowledge level of the electorate and thereby slightly improve the quality of political decision-making. I’ve met twelve-year-olds with far higher levels of political knowledge than that of the average adult.
Men skulle inte föräldrarna styra även kunniga barn?
The objection is in fact similar to one of the arguments once raised against giving women the right to vote – that they would be unduly influenced by their husbands or fathers. Husbands will often influence the views of their wives (and vice versa); similarly, parents will influence those of their children. That doesn’t by itself justify denying either married people or children the right to vote.
Min gissning är att de flesta motsätter sig rösträtt för barn eftersom de känner obehag inför tanken på kunskapstest. Risken är ju att sådana börjar tillämpas även för vuxna, och många har fått för sig att man bör få rösta även som okunnig.
Se ett tidigare inlägg på samma tema.
Danmark har rykte om sig att vara ett fritt och avspänt land. Jag undrar om detta stämmer. Vid mina besök i København brukar jag besöka DGI-byen för att simma i den härliga, elliptiska poolen, och där är inte bara regelverket strikt — det upprätthålls dessutom av halvfascistiska badvakter. Har man badbyxor på sig i duschen får man en förmaning. Där visar också stora skyltar vilka punkter på kroppen man ska tvaga extra noga. Barnen bannas genast, i högtalare och med personliga tillrättavisningar, om de råkar plaska lite i den pool som är avsedd för simning. Själv har jag drabbats av en småsint vakt som gav mig en rejäl utskällning för att jag tog på mig mina skor på fel sida av en bänk. Vad gäller ordningsregim lutar jag åt att föredra den lite lugnare inriktningen på Eriksdalsbadet.
I uppsatsen ”Ultimate Moral Responsibility Is Impossible: New Insights into the Basic Argument” utvecklar Brian Parks ett argument för varför ingen kan vara genuint moraliskt ansvarig för något, inte ens för de hemskaste handlingar. Hitler var inte moraliskt ansvarig för sina illdåd; inte Stalin heller. (Han bygger vidare på Galen Strawsons arbete på detta område.)
Så här ser argumentet ut:
(i) If individuals can be ultimately responsible for their choices, then, given the facts of human history, there is at least one individual X who is ultimately responsible for some choice C and who, in virtue of having freely chosen C, genuinely deserves some punishment P.
(ii) There is at least one individual Z who does not deserve P.
(iii) If there is at least one individual Z who does not deserve P, then X can only genuinely deserve P if:
a. Z would not have freely chosen C if he had been in the exact same internal and external circumstances as X, and
b. The fact that Z would not have freely chosen C is not entirely a consequence of random, unguided chance.
(iv) The requirements of (iii) cannot be satisfied.
(v) Individuals cannot be ultimately responsible for their choices.
Inte övertygad? Läs gärna uppsatsen och ta del av den mer utvecklade argumentationen.
H. L. Mencken:
The Belief that man is outfitted with an immortal soul, differing altogether from the engines which operate the lower animals, is ridiculously unjust to them. The difference between the smartest dog and the stupidest man—say a Tennessee Holy Roller—is really very small, and the difference between the decentest dog and the worst man is all in favor of the dog.
Professor Mulligan
Jag kritiserade här de amerikanska presidentkandidaterna för att föreslå ofinaniserade skattesänkningar trots ett stort budgetunderskott. I denna mening är jag en finanspolitisk hök — trots att jag är stark förespråkare av skattesänkningar vill jag att de i regel ska åtföljas av motsvarande utgiftsminskningar. Det finns dock andra uppfattningar. Professor Casey Mulligan säger t.ex. följande:
[I]t’s time to cut taxes. Actually, it’s always time to cut taxes! Cutting spending is politically more difficult. So you cut taxes first and let the growing interest payments on the public debt be your partner in the crusade against public spending [Reagan ran this program well].
Denna tes kallas ibland starving the beast. Professorerna Christina Romer och David Romer finner dock att tesen inte håller:
The results provide no support for the hypothesis that tax cuts restrain government spending. The results suggest, however, that tax cuts may cause a shift in the composition of expenditures toward defense spending. They also indicate that the main effect of legislated tax changes on the overall government budget is to induce subsequent tax changes in the opposite direction.
Jag vidhåller min kritik av McCain och Obama (och, för den delen, mitt beröm till den svenska regeringens ansvarsfulla skattesänkningar). Jag delar dock Casey Mulligans syn på nykeynesianismen:
Professor Krugman’s argument (New Keynesian, and by no means novel) for running a deficit is to stimulate the economy with higher spending and/or lower taxes. This argument is either wrong, or absurd, or both.
Igår kväll tillbringade jag, i sällskap av mina två bästa vänner Anders (läkaren) och Magnus (bankmannen), fem och en halv timma å Restaurant MR på Kultorvet 5 i København.* Vi har tidigare mest besökt formel B, som också har en stjärna i Guide Michelin, men tänkte att vi skulle testa detta relativt nya etablissemang. (Det kändes nästan som att vara otrogen, att denna gång överge formel B.)
Efter några inledande aptitretare och ett glas champagne presenterades menyalternativen. Vi valde mellan sjurättersmenyn och överraskningsmenyn och fastnade, om än inte i total enighet, för den senare. Den bestod av hela tolv rätter och åtta viner. (Vi förmådde emellertid bara inmundiga tio rätter, skulle det visa sig.)
Kvällen bjöd på en fantastisk helhetsupplevelse på gastronomins höjder. Maten var i alla avseenden utsökt och var, trots inslag av foie gras (vilket är standard på stjärnbeströdda restauranger) baserad på oväntat lätta och fräscha råvaror. Vinerna bjöd delvis på visst motstånd men utgjorde en fördjupning för gommen och grunden för mycket konversation under aftonen. En lite rolig sak var att vi efter fyra vita viner och ett rött sa att vi aldrig hade varit med om ett färgbyte mitt i en meny — och en stund senare kom ett vitt vin! (Dock ett kärvt, robust sådant.)
På plussidan kan även noteras en ombonad lounge med öppen eld, enbart manliga kypare och det mest delikata bröd bakat på canadensiska råvaror.
På minussidan kan nämnas att det inte fanns handkräm på bekvämlighetsinrättningen (dock tandborstset), att glasen ibland ställdes något oordnat och att servetten på bordet enbart viktes ihop, inte byttes, under besök på bekvämlighetsinrättningen.
På det hela taget bjöd kvällen på en enastående upplevelse. Trots det får jag säga att jag nog sätter formel B något högre.
____________________________
*Jag börjar mer och mer gå över till endonymer.
Jens Rydgren har en riktigt spännande artikel i European Journal of Political Research, betitlad ”Immigration Sceptics, Xenophobes or Racists? Radical Right-Wing Voting in Six West European Countries”. Däri granskar han vilken roll invandringsfrågan spelar för nya s.k. radikala högerpartiers tillkomst och tillväxt. (Exempel på denna typ av partier: Sverigedemokraterna och Jörg Haiders Frihetparti.)
Tre intressanta resultat:
Bryan Caplan, å sin sida, menar att fri invandring vore den viktigast tänkbara reformen för mänsklighetens välmående.
______________________________
*Dock finner Magnus Gustavsson och Henrik Jordahl att andelen utlandsfödda i svenska län är negativt relaterad till tillit.
Lyssna till Lord Russell tala på temat ”Social Cohesion and Human Nature”. Detta är en radioföreläsning från 1948 i en BBC-serie lanserad ”as a stimulus to thought and a contribution to knowledge”. (Tala om public service!) Nå, som läsare av denna blogg vet är jag en stark förespråkare av individualism, och jag är tveksam till alltför mycket social sammanhållning (se här, här och här).
Russell betonar i inslaget att total säkerhet och trygghet (kanske typisk för den stora välfärdsstaten?) inte så lätt låter sig förenas med den mänskliga naturens behov av spänning och djärvhet:
The problem is rather to combine that degree of security which is essential to the species, with forms of adventure and danger and conflict which are compatible with a civilised way of life.
Själv säger han sig finna mycket spänning i detektivromaner!
Barnett Newman, White and Hot (1967), 213,4 x 182,9 cm:
The Economist tar upp bristen på organ i nästan alla länder och påvisar en lösning:
Gavin Carney, a professor at Australia’s National University Medical Hospital, suggests paying each donor around $47,000. This, he says, would save thousands of Australian lives and billions of dollars in the cost of care for patients, some of whom wait seven years for a kidney. The government “shouldn’t just let people rot on dialysis”, he says.
Jag håller med till fullo (liksom Gary Becker och Julio Jorge Elías; preliminär gratisversion här). Det enda land som tillåter ersättning idag är Iran.
Jag anser i vilket fall att du du genast bör ansluta dig till Donationsregistret. Artikeln påpekar nämligen också att en bred villighet i befolkningen att donera efter dödens inträde lindrar organbristen. T.ex. är organdonationsfrekvensen efter dödsfall (se tabellen) nästan 2,5 gånger så hög i Spanien som i Sverige, även om en viss ökning av donationerna kan noteras även i vårt land. Vi kan göra mycket bättre ifrån oss.
Timothy Garton Ash brukar skriva trista kolumner i DN. Inte idag. Utifrån ett färskt upprop argumenterar han, i mitt tycke helt rätt, mot lagar som förbjuder ifrågasättande av historiska händelser:
Denna vecka har en grupp historiker, i vilken jag själv ingår, anlagt moteld mot detta farliga nonsens. I vad som kallas ”Appel de Blois”, publicerad i Le Monde, hävdar vi att i ett fritt land ”är det inte någon politisk instans sak att slå fast historiska sanningar eller att begränsa historikernas frihet med straffrättsliga sanktioner”. Vi argumenterade också emot det växande antalet så kallade minneslagar.
I Sverige har vi förvisso en lag om hets mot folkgrupp, som jag anser borde tas bort, och kristna aktivister som vill kriminalisera ”hädelse”, men vi har hittills besparats minneslagar. Må det så förbli.
Se även vad Peter Singer har att säga om saken.
Jag har just sett Vicky Cristina Barcelona, Woody Allens nya film. Ett mästerverk som berörde mig påtagligt. Det utgör en försyndelse att inte se den, bara så du vet. Två reflexioner:
Iran har klarat sig relativt väl i finanskrisens spår. Väktarrådets ordförande Ali Janati ser krisen som ”Guds straff”:
De här människorna ser resultatet av sina dåliga handlingar. Det här problemet har spridit sig till Europa nu, vilket gör oss glada. Ju olyckligare de är, desto lyckligare blir vi.
Uppdatering: Är Kanada mindre gudlöst än Europa och USA?
Docent Jordahl
Hur bestämmer sig väljare för att rösta på ett visst parti? En hypotes kallas plånboksröstning och säger att väljare föredrar det parti som bäst gynnar den egna ekonomin. Om den stämmer antyder det att väljare är egenintresserade.
Hypotesen avvisades med emfas av Leif Lewin, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap, i de små skrifterna Det gemensamma bästa (1988) och Self-Interest and Public Interest in Western Politics (1991), i vilka han, efter att ha tittat på några studier, fastslår att väljare inte väljer vilka de ska rösta på utifrån privatekonomiska bedömningar. Plånboksröstningen är, menade Lewin, en chimär. Väljare styrs istället i sina partival av omsorg om allmänintresset.
Not so fast. En ny studie, ”Selfish and Prospective: Theory and Evidence of Pocketbook Voting”, av Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, är betydligt bättre genomförd än de studier Lewin baserade sin slutsats på. Den tittar på hur svenska föräldrar påverkades i sitt röstande av socialdemokraternas löften om minskat respektive ökat ekonomiskt stöd. De visar följande:
Focusing on two large reforms in Sweden, we establish a causal chain from policies to sizeable individual gains and losses and then to voting. The Social Democrats proposed budget cuts affecting parents with young children before the 1994 election, but made generous promises to the same group before the 1998 election. Since parents with older children were largely unaffected we use a difference-in-differences strategy for identification. We find clear evidence of prospective pocketbook voting. Voters respond to campaign promises but not to the later implementation of the reforms.
Notera att väljarna reagerade på löftet om maxtaxa (före valet 1998), inte på att reformen sedan genomfördes (före valet 2002).
För att få en känsla för storleken på effekten visar studien att vänsterblocket uppskattningsvis vann 1,5 procentenheter (brutto) i stöd pga. löftet om maxtaxa på dagis. Eftersom reformen kostade ca 3,4 miljarder kr per år, och eftersom löftet gav ca 80 600 extra röster, kostade varje röst ca 42 000 kr per år, eller ca 170 000 kr under hela mandatperioden.
Så går politik till, Leif Lewin. I alla fall i Sverige inom området subventioner till barnfamiljer.
Uppdatering: En presentationen av forskningen på svenska är nu publicerad i Ekonomisk Debatt. Se även vad Daniel Waldenström och Andreas Bergh har att säga.
H. L. Mencken:
An idealist is one who, on noticing that a rose smells better than a cabbage, concludes that it will also make better soup.
(Se hur Mencken, lika träffsäkert, definierar ”puritanism”.)
I den sista debatten mellan Obama och McCain diskuterades ekonomi, inte minst skatter. Så här sa McCain:
Nobody likes taxes. Let’s not raise anybody’s taxes. OK? … Now, of all times in America, we need to cut people’s taxes.
Jag är inte den som räds skattesänkningar — tvärtom finner jag dem i allmänhet önskvärda — men är det ansvarsfullt att förespråka dem i en tid då USA nästa år förväntas få ett budgetunderskott på 482 miljarder dollar? McCain föreslår skattesänkningar på 4,2 biljoner dollar; Obama nöjer sig med 2,9 biljoner dollar. (Källa.)
Om skattesänkningar ska genomföras bör de dels vara finansierade genom utgiftsminskningar (eller i alla fall inte orsaka eller öka budgetunderskott) och dels stimulera ekonomisk effektivitet och tillväxt. På båda punkterna verkar kandidaterna fallera. McCain ger inte klara besked om finansieringen, och Obamas förslag innefattar höjda marginalskatter.
Uppdatering: Greg Mankiw ser kampen om presidentposten som en kamp mellan Rawls och Nozick.
Om du går ur Svenska kyrkan före den 31 oktober slipper du att betala kyrkoavgift nästa år. Dess storlek varierar beroende på vilken församling du tillhör; i S:t Johannes församling i Stockholm, där jag bor, ligger den på 0,94 procent. Om man tjänar 350000 kr per år får man genom ett utträde 3290 kr mer per år att spendera på annat.
Det ekonomiska skälet för utträde är förstås bara ett bland många. Det viktigaste för min del är att jag inte vill stödja kristendomen (som jag inte bara finner falsk utan också destruktiv) eller den vänsterinriktade ekonomiska syn som Svenska kyrkans biskopar ofta förmedlar. Men även om jag vore en övertygad kristen skulle jag gå ur, eftersom den urvattnade version av kristendom som Svenska kyrkan står för inte skulle tilltala mig.
För att gå ur måste du skriva till din pastorsexpedition och ange namn, personnummer, adressuppgifter samt skriva under. Läs mer och hitta en blankett för utträde här. Take action now!
Jag blir sällan upprörd, men när jag via SvD tar del av vad Mona Sahlin påstår i riksdagsdebatten blir jag lite arg:
Jobben måste komma genom rättvisa, rättvisa ger jobb.
Mona hävdar alltså att högre arbetslöshetsersättning (av henne kallat ”rättvisa”) ger fler jobb. På vilken grund? Forskningen säger något helt annat.
Kulturen har under lång tid varit nära förbunden med den offentliga makten och penningpungen. Vad skulle Wagner ha varit utan stödet från kung Ludwig II av Bayern? Bara en sådan sak. Samtidigt finns det argument för att mycket kultur klarar sig utmärkt och gynnas av ett marknadssystem — det hävdar t.ex. professor Tyler Cowen i In Praise of Commercial Culture.
I vilket fall är vissa kulturformer idag i hög grad offentligt finansierade. En ny studie undersöker kopplingen mellan politik och kultur på lokal nivå i Italien. Tre huvudresultat om de offentliga kulturutgifterna per capita:
Som författarna påpekar kan det första resultatet ha att göra med att lokalpolitik ofta inte är särskilt ideologisk. Det andra resultatet pekar på att medianväljaren inte lägger särskilt stor vikt vid kulturutgifter jämfört med andra offentliga utgifter (som tenderar att öka under valår). Det tredje resultatet antyder att politiker inte heller lägger särskilt stor vikt vid kulturen: när de själva får bestämma utan att bry sig om väljarna minskar också kulturutgifterna.
Är dessa resultat, som antyder att kulturen har vissa problem att få (ökad) offentlig finansiering, problematiska? Det beror på om man anser offentligt stöd centralt för en levande kultur eller ej och, förstås, på om man anser en levande kultur viktig.
Ta en titt på dessa två ansikten. Vilket är vackrast?
Det vänstra visar Martina Eckstut som hon verkligen ser ut, medan det högra har blivit manipulerat enligt en matematisk skönhetsformel. Jag tror att det är fler än jag som anser det högra ansiktet vackrare. Faktum är att tidigare forskning visar att enigheten är stor när det gäller att bedöma vilka ansikten som är vackra:
The meta-analyses showed that, both within and across cultures, people agreed about who is and is not attractive.
Så till ytterligare ett exempel: Vilket av dessa två ansikten anser du vackrast?
Det är skådespelaren James Franco, i naturlig form till vänster och datormanipulerad till höger. Det går nästan inte att se någon skillnad, eftersom Franco av programmet bedömdes vacker som han var. Tänk om det vore så väl!
Nu undrar jag: Skulle du vilja få ditt ansikte förskönat (i enlighet med ovan nämnda formel och om det vore smärt- och kostnadsfritt)?
Tips: Panu Poutvaara.
En av mina favoritkomponister är Philip Glass. Här första satsen ur hans Concerto for Violin and Orchestra, ett fantastiskt verk:
Dagen rapporterar att allt fler nu sprider askan efter avlidna istället för att ordna med en grav:
Antalet askspridningar ökar kraftigt i Sverige. Förra året ströddes stoftet efter 1423 personer över hav, sjöar och landområden. År 2000 var motsvarande siffra 869.
Enligt professor Curt Dahlgren reflekterar det en ökad individualisering. Utmärkt! Fortfarande finns dock regler som försvårar för människor att förfara som de vill med askan efter avlidna:
Den svenska begravningsförordningen är strikt jämfört med lagstiftningen i England och Frankrike. Där kan de anhöriga ta med sig askan hem direkt efter kremeringen, berättar Curt Dahlgren. I England finns det till och med exempel på avlidna som fått sin aska strödd på favoritfotbollslagets hemmaarena. En sådan utveckling tror han inte är möjlig i Sverige.
– Men jag vet att det finns ett tryck på att ändra förordningen eftersom fler vill sprida sina anhörigas aska nära hemmet, till exempel i rosenrabatter, säger han.
Att de svenska reglerna är så restriktiva tror Curt Dahlgren hänger ihop med folkhemstanken.
– Det har funnits en idé om att staten ska ta hand om oss alla, även efter döden. Något som inte alls varit fallet i England, säger han.
Det är dags att lämna folkhemstanken även på detta område. (Se tidigare inlägg mot begravningar och gravstenar här, här, här och här.)
En ny studie, publicerad i The Journal of the American Medical Assocation (nyhetsartikel här), indikerar att det är farligt att åka och rösta i allmänna val. Amerikanska presidentval tycks leda till fler trafikolyckor med dödlig utgång:
The net increase in risk was about 24 individuals per election and was fairly stable across decades of time.
En möjlig orsak är att amerikanska presidentval äger rum på tisdagar, då människor måste jobba och stressa iväg till vallokalen. Det svenska systemet med val på söndagar kan i det här avseendet ses som bättre. Likaså är svenskar mindre bilberoende, vilket också kan förväntas leda till färre olyckor vid val än i USA. Å andra sidan röstar en större andel av svenskarna, vilket torde verka i riktning mot fler olyckor.
Tips: Freakonomics.
Jag har ingen aning om hur han låter men låter mig tveklöst nöja med hur han ser ut. Jag talar förstås om Jon McLaughlin:
Christopher Hitchens om John McCain:
Anyone with eyes to see and ears to hear had to feel sorry for the old lion on his last outing and wish that he could be taken somewhere soothing and restful before the night was out. The train-wreck sentences, the whistlings in the pipes, the alarming and bewildered handhold phrases—”My friends”—to get him through the next 10 seconds. I haven’t felt such pity for anyone since the late Adm. James Stockdale humiliated himself as Ross Perot’s running mate.
Det är berättigat att känna oro för att världens mäktigaste nation kan komma att ledas av en svag åldring (se tidigare inlägg här och här). Professor David Strömberg beräknar emellertid att Obama vinner med 85 procents sannolikhet.
Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne gick i år till Paul Krugman
for his analysis of trade patterns and location of economic activity.
Detta är på vetenskapliga grunder ett bra val (även om jag själv sedan flera år främst anför Robert Barro som värdig vinnare). Handelsteori och ekonomisk geografi är viktiga områden där Krugman har gjort framsteg, bl.a. för att förklara handel mellan länder som har liknande teknologi och liknande resurstillgångar. Dessutom är det områden där svenska forskare har varit viktiga föregångare, främst i form av Eli Heckscher och Bertil Ohlin.
På senare år har Krugman blivit alltmer politisk (och skriver två kolumner per månad i New York Times). Han kan nog betecknas som socialdemokratisk — se de två nedersta lästipsen för att ta del av hans kolumner och en kritik av dem.
Mer att läsa:
Med risk för att låta mer än lovligt skrytsam tycks Gary Becker och jag resonera på liknande sätt om den nuvarande krisen:
In addition, one should not minimize the great economic achievements of the past 25 years in the form of rapid growth in world GDP, low world inflation, and low unemployment in most countries. Perhaps these achievements will be overshadowed by a deep world recession, but that remains to be seen. If the impact of this financial crisis on the real economy is not both very severe and very prolonged, and time will answer that question, the combination of the past 2 1/2 decades of remarkable achievement, and the economic turbulence that followed, may still look good when placed in full historical perspective.
Dvs. nedgångar är obehagliga och drabbar många människor (och ska givetvis försöka göras så skonsamma som möjligt). Men före kriser kom uppgångar som gynnade många människor. Alltsammans måste beaktas när man utvärderar alternativa ekonomiska och finansiella system.
Frank Stella, Marriage of Reason and Squalor (1959), 230,2 x 334,6 cm:
När jag ska förflytta mig kortare sträckor i Stockholm cyklar jag. Men om jag ska färdas längre sträckor eller när jag är på resande fot är cykling inget bra alternativ.
I sådana fall ogillar jag att åka taxi, men inte av vad jag tror är de två vanligaste skälen för att undvika den transportformen: kostnaden respektive miljöhänsyn. I mitt fall handlar det om att jag, som introvert atomist-autonomist, finner det plågsamt att befinna mig nära en annan människa (taxichauffören) som jag inte känner och som har en tendens att börja prata med mig. Jag vet aldrig vad jag ska säga i en sådan situation.
Därför åker jag nästan alltid kollektivt när jag inte kan cykla. Även om det finns fler människor på bussar och tåg är det där ingen som tar kontakt eller förväntar sig konversation. En mycket mer avkopplande resmiljö av det skälet!
Dr Erlingsson undrar varför det inte fanns taxibilar på plats i samband med Lidingöloppet. En hypotes: pga. den norm som säger att taxiförare inte får ”exploatera” en situation med extrem efterfrågan genom kraftigt höjda priser avstår de från att åka till Lidingö, när de kan få samma taxa inne i stan utan trängsel och hysteri.
Detta leder tankarna till den intressanta frågan hur man ska se på kraftiga prisökningar i extraordinära fall. Tag en naturkatastrof som ett exempel. Är det efter en sådan acceptabelt för en affär att ta kraftigt betalt för de flaskor med vatten och de batterier som finns kvar?
De flesta svarar nog nekande, men professor Don Boudreaux argumenterat kraftfullt för handlarnas moraliska rätt (och skydlighet) att höja priserna (här, här och här). I den senaste texten skriver han:
Fact one: capping the price does not keep the cost of bottled water low. Time spent waiting, time and fuel spent driving to distant towns where supplies are greater, and the anxiety unleashed by the inability to obtain water are all costs. …
Fact two: while a higher market price both prompts consumers voluntarily to economize more diligently on water’s use and increases the quantity of water supplied (by giving incentives to suppliers to bring more water to this market), the queues and empty shelves generated by the price cap force consumers to economize, but do nothing to inspire suppliers to bring more water to market.
Fact three: the economization forced on consumers by price caps is ugly and arbitrary. Those obliged to do without are the unlucky ones who couldn’t get into the queue early enough and who have no political or business connections.
Vad skulle tala emot en större prisflexibilitet av det slag professor Boudreaux förespråkar? Själv har jag svårt att se några tunga sådana argument. Varför ska dr E. behöva stå och vänta i onödan på en taxi? Det innebär ju slöseri med ett för oss alla viktigt humankapital.
Jag har just gjort Illustrerad Vetenskaps IQ-test. Enligt detta har jag följande IQ:
Om du också gör testet, i vilket IQ-intervall återfinns du?
Uppdatering: Dr Bergh frågar sig om man kan vara för smart för sitt eget bästa. Mitt svar: absolut. Dr Bergh har som vanligt rätt. Dock: är man riktigt smart kan man dölja att man är smart och bli poppis ändå.
Häromdagen köpte jag en potta åt min lilla niece, då det börjar bli dags för henne att lämna blöjstadiet. Men är det inte primitivt att använda potta? En sådan innefattar ju ett synnerligen obehagligt moment: tömningen. Marknadsekonomin är ju fantastisk när det gäller att generera allsköns produkter. Varför utrustas inte hem med små vattenklosetter, som barn (eller, för den delen, småväxta vuxna) kan nyttja? Som alternativ skulle man kunna tänka sig någon barnställning som sätts på vanliga vattenklosetter. Varför efterfrågas inte detta av föräldrar? Varför accepterar de att återgå till en icke-modern, dassliknande livsföring just när det gäller barn?
Sverige har som bekant generösa subventioner för barnomsorg. Vad får införandet av ett sådant system för effekter? Under 1997—2000 infördes ett snarlikt system i Quebec i Kanada, och i en ny studie, publicerad i Journal of Political Economy, undersöks vad detta ledde till:
We analyze the introduction of highly subsidized, universally accessible child care in Quebec, addressing the impact on child care utilization, maternal labor supply, and family well-being. We find strong evidence of a shift into new child care use, although some crowding out of existing arrangements is evident. Maternal labor supply increases significantly. Finally, the evidence suggests that children are worse off by measures ranging from aggression to motor and social skills to illness. We also uncover evidence that the new child care program led to more hostile, less consistent parenting, worse parental health, and lower-quality parental relationships.
Det verkar som om barnens och föräldrarnas välmående har lidit skada av reformen, men det är också intressant att notera följande: Trots att arbetsutbudet ökade ledde ökade skatteintäkter bara till att uppskattningsvis 40 procent av subventionerna täcktes. Som författarna konstaterar:
That is, the large shift from informal (unsubsidized) to formal (subsidized) childcare, as well as some increased childcare use by mothers who do not work, resulted in a significant net cost of this program, despite the large rise in labor supply.
Jag finner det märkligt att så få ifrågasätter om barnomsorg verkligen bör subventioneras.
Jag är på besök hos föräldrarna denna helg och tar tillfället i akt och läser diverse veckotidningar som min kära mor prenumererar på. En veckotidning jag verkligen inte kan rekommendera heter Året Runt. Vad återfinns i det senaste numret? Jo, bl.a. detta:
Året Runt har alltså gott om vidskepliga inslag. Nej, tacka vet jag Svensk Damtidning, med hederligt skvaller om kungafamiljen!
I finanskrisens spår klagar många, däribland John McCain och Fredrik Reinfeldt, på de finansiella aktörernas girighet. Det kan man göra, och ibland med rätta. Men en viktig insikt är att motiv kan utvärderas på två sätt: dels i sig själva och dels i termer av de konsekvenser de ger upphov till. Vissa menar att girighet i sig alltid bör motverkas, oavsett konsekvenser, eftersom motiv bör vara ädla. Min egen uppfattning är att detta är en förkastlig syn. Det relevanta bedömningskriteriet är istället konsekvenserna. Om och när girighet leder till ett sämre utfall än icke-girighet är icke-girighet att föredra — och vice versa!*
Moralfilosofen Henry Sidgwick uttryckte denna syn väl:
[T]he doctrine that Universal Happiness is the ultimate standard must not be understood to imply that Universal Benevolence is the only right or always best motive of action. For, as we have before observed, it is not necessary that the end which gives the criterion of rightness should always be the end at which we consciously aim: and if experience shows that the general happiness will be more satisfactorily attained if men frequently act from other motives than pure universal philanthropy, it is obvious that these other motives are reasonably to be preferred on Utilitarian principles.**
______________________
*Adam Smith ger i The Wealth of Nations ett exempel på hur girighet kan gynna andra:
It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker, that we expect our dinner, but from their regard to their own interest. We address ourselves, not to their humanity but to their self-love, and never talk to them of our own necessities but of their advantages.
Se också ett tidigare inlägg om den giriga läkemedelsindustrin.
**Sidgwick, Henry (1907). The Methods of Ethics. London: Macmillan: 413.
Ibland hävdas att ersättningen till politiker bör höjas kraftigt, för annars får man inte de mest kvalificerade att bli politiker. De tar då helt enkelt andra jobb. Men en ny teoretisk analys, ”Political Careers or Career Politicians?”, indikerar att det är osäkert om kvaliteten på politiker höjs med ersättningsnivåerna.
Lite förenklat kan man säga att detta beror på att det finns två typer av politiker: de som väljer att bli det för att de brinner för politiken och de som väljer att bli det för de materiella fördelarnas skull. Om ersättningen höjs kommer fler av den andra typen in i politiken, och man kan förvänta sig att fler av dem blir valda. Om den genomsnittliga politikerns kvalitet ökar eller minskar beror alltså på hur kvaliteten skiljer sig mellan politiker av de två kategorierna. Det kan mycket väl vara så att karriärpolitikerna är av lägre kvalitet, och då leder ökad ersättning till lägre politikerkvalitet.
Det dynamiska perspektivet är också intressant. Inför nästa val kan väljarna ha lärt sig vilka politiker som är av hög respektive låg kvalitet. Ett problem då är de högkvalitativa karriärpolitikerna i högre grad än de lågkvalitativa kommer att erbjudas icke-politiska jobb och lämna politiken, så att de lågkvalitativa blir ensamma kvar bland karriärpolitikerna. Höjs ersättningen minskar detta problem med adverse selection, men å andra sidan lockas fler karriärpolitiker återigen till politiken, vilket i sig kan sänka den genomsnittliga politikerkvaliteten.
Med andra ord: Det är högst osäkert hur höjd ersättning till politiker påverkar deras genomsnittliga kvalitet. Det finns dock inget särskilt skäl att tro att det finns något entydigt positivt samband.
Barn i demonstration på 1 maj
Inte bara kyrkor* utan även facket vill fösa in barn i sina organisationer:
Tjänstemannafacket Unionen vill att barn föds in i organisationen. Genom att skapa en ordning där föräldrarna sparar åt barnens fackliga inträde kan detta bli en realitet. … Henrik Bäckstrand föreslår också att barnet eller barnbarnet ska kallas till en facklig grundkurs med inriktning på bland annat arbetsmarknadens regler och individens rättigheter och skyldigheter.
Skandalöst. Inte för att är fel att vara medlem i facket utan för att barn inte bör formas ideologiskt av sina föräldrar. Klarar facket inte av att rekrytera autonoma vuxna längre?
______________________
I ett avsnitt av Seinfeld säger Frank Costanza (pappa till George) följande:
You know what I like about Manhattan? There’s no mosquitoes.
Som storstadsmänniska har jag själv reflekterat över hur behagligt det är att slippa de blodsugande små djuren. Jag har aldrig sett en mygga i Stockholms innerstad. (Beror det på avgaserna?)
Frank Costanza har för övrigt ett bra alternativ till julen.
Omskärelse tycks minska risken för att bli hiv-smittad om man är heterosexuell. En ny metastudie, publicerad i The Journal of the American Medical Association (nyhetsartiklar här och här), finner emellertid att det inte finns belägg för en sådan effekt bland män som har sex med män (MSM):
Pooled analyses of available observational studies of MSM revealed insufficient evidence that male circumcision protects against HIV infection or other STIs.
Anledningen att acceptera manlig omskärelse på småbarn har blivit ytterligare försvagad.
Tips om studien i den första länken: Mikael Elinder.
Tolv av mina vänner på Facebook har, liksom jag, tagit ett politiskt test som anger hur ekonomiskt och socialt liberal man är. Det är tydligt att dessa mina vänner återfinns i två grupper: mittenliberaler och högerliberaler. Jag är den röda punkten:
I vilken kvadrant av testet befinner du dig?
Jag älskar ungdom, såväl fysiskt som mentalt. Inte minst tycker jag om entusiasmen, nyfikenheten på livet och känslan av att allt är möjligt. ”Och den ljusnande framtid är vår”, sjunger ju studenterna. Nå, Arthur Schopenhauer fångar, i ”On the Sufferings of the World”, det som tilltalar mig hos de unga:
In early youth, as we contemplate our coming life, we are like children in a theatre before the curtain is raised, sitting there in high spirits and eagerly waiting for the play to begin. It is a blessing that we do not know what is really going to happen. Could we foresee it, there are times when children might seem like innocent prisoners, condemned, not to death, but to life, and as yet all unconscious of what their sentence means.
Sedan går ridån upp.
Krishysterin fortsätter. Och visst är krisen obehaglig — men jag vill hävda att den är mindre hemsk än de flesta tror. Det beror på att människor enbart noterar kriser när de äger rum men inte den bättre utveckling som har föregått kriserna och som var en förutsättning för dem.
Hans Bergström påpekar följande om krisens grund:
I botten ligger att bostadslån har getts hejdlöst till hushåll som inte hade råd med dem.
Så är det nog. Dvs. under flera år har penningpolitiken varit expansiv, vilket har bidragit till låga räntekostnader och lån som många hushåll inte skulle ha haft råd med om penningpolitiken hade varit mindre expansiv och räntekostnaderna högre. Nu faller ”husbubblan” samman framför våra ögon, främst i USA men även på andra håll.
Beakta vad som hade hänt med en annan penningpolitik. Professor John Taylor visar den amerikanska reporäntans faktiska utveckling och gör en simulering av en alternativ, mindre expansiv räntebana i ”Housing and Monetary Policy”:
Vad hade hänt under hans kontrafaktiska scenario? Han simulerar effekten på antal bostäder, och jämför den faktiska utvecklingen (den heldragna linjen) med den simulerade (den hackiga linjen längst ner):
Här ser man att en mer restriktiv penningpolitik, och de högre räntor den skulle ha medfört, hade innefattat en mycket mjukare utveckling utan dramatiska kristendenser i slutet av perioden. Ändå vill jag alltså hävda att kriser inte är så hemska som många tror. Befinner man sig i en kraftig nedgång, som längst till höger i diagrammet, känns det förstås hemskt. Många förlorar såväl jobb som hus, hem och andra tillgångar. Men krisen är ett resultat av en expansion åren före. Den expansionen ledde till många goda år, till en större uppgång än om det kontrafaktiska scenariot hade ägt rum. Under de goda åren skapades många nya jobb, nya hus byggdes, tillgångar ökade i värde.
Därför menar jag att kriser är mindre hemska än många tror. Man måste alltså jämföra två alternativa förlopp över hela konjunkturcykeln:
Nyttoeffekterna av respektive scenario måste summeras och diskonteras, och även om jag trots allt tror att ”nettonyttonuvärdet” av det faktiska förloppet är lägre än ”nettonyttonuvärdet” av det kontrafaktiska scenariet (bl.a. p.g.a. förlustaversion som introducerar en asymmetri i utvärderingen av goda och dåliga tider), torde skillnaden i värde vara betydligt mindre än många tror.
Kanske kan detta perspektiv pigga upp en och annan som nu är drabbad av pessimism?
Närmare bestämt har jag Pascal Röhm i åtanke:
SvD rapporterar om ännu en studie, i oktobernumret av Cancer Epidemiology, Biomarkers & Prevention, som belägger positiva hälsoeffekter av måttlig konsumtion av rödvin:
Rödvin skyddar mot lungcancer, visar en stor amerikansk undersökning på 84000 medelålders män. För rökare minskade risken för sjukdomen med 60 procent om de drack ett till två glas rödvin om dagen.
Studien ger ytterligare kunskap om kostnaderna av försök att fördyra eller försvåra måttlig vinkonsumtion.
Filosofen Jason Brennan argumenterar i ”Polluting the Polls: When Citizens Should Not Vote”, som är accepterad för publicering i Australasian Journal of Philosopy, för att vissa medborgare bör avstå från att rösta i allmänna val:
Just because one has the right to vote does not mean just any vote is right. Citizens should not vote badly. This duty to avoid voting badly is grounded in a general duty not to engage in collectively harmful activities when the personal cost of restraint is low. Good governance is a public good. Bad governance is a public bad. We should not be contributing to public bads when the benefit to ourselves is low. Many democratic theorists agree that we shouldn’t vote badly, but that’s because they think we should vote well. This demands too much of citizens.
Men är inte detta synsätt i grunden antidemokratiskt och elitistiskt? Brennan kommenterar:
Irresponsible individual voters ought to abstain rather than vote badly. This thesis may seem anti-democratic. Yet it is really a claim about voter responsibility and how voters can fail to meet this responsibility. On my view, voters are not obligated to vote, but if they do vote, they owe it to others and themselves to be adequately rational, unbiased, just, and informed about their political beliefs.
Se även Brennan diskutera sin syn på röstning med Will Wilkinson på Bloggingheads. Ett engagerande videosamtal!
På frågan ”Hur har finanskrisen påverkat dig? Är du orolig?” svarar en musiker på följande vis:
Professorn i filosofi Daniel Dennett noterar något intressant:
It is seldom remarked (though often observed in private, I daresay) that many, many people who profess belief in God do not really act the way people who believed in God would act; they act the way people would act who believed in believing in God. … They ask for God’s help, but do not risk anything on receiving it, for instance. They thank God for their blessings, but, following the principle that God helps those who help themselves, they proceed with the major decisions of their lives as if they were going it alone.
Those few individuals who clearly do act as if they believed in God, really believed in God, are in striking contrast: the Christian Scientists who opt for divine intervention over medical attention, for instance, or those who give all their goods to one church or another in expectation of the Apocalypse, or those who eagerly seek martyrdom.
Så är de flesta religiösa posörer? Tror de inte innerst inne? Är de i själva verket meta-ateister? Många tecken tyder på det (actions speak louder than words).
Se även ett tidigare inlägg om icke-troende kristna, som dock, till skillnad från dem Dennett talar om, inser och erkänner att de är icke-troende.
Henri Matisse, Game of Bowls (1908), 115,0 x 147,0 cm:
Tidigare studier har funnit det svårt att belägga att bistånd bidrar till ekonomisk tillväxt i mottagarländerna. Nu tittar Claudia Williamson på effekterna av bistånd på människors hälsa, närmare bestämt på de fem indikatorerna förväntad livslängd, barnadödlighet, dödsfrekvens samt andel barn under ett år som får två typer av vaccin. I ”Foreign Aid and Human Development”, som är accepterad för publicering i Southern Economic Journal, kommer hon fram till följande:
The empirical analysis suggests that health aid is ineffective at improving human development, supporting other works within public choice and development literature. There is a lack of evidence to indicate that health aid should be pursued as a policy objective in order to promote increases in human welfare. In this sense, health is not ”special” relative to other forms of development assistance. Just like general aid, which is shown to have an insignificant effect on economic development, aid used specifically for health goals has an insignificant effect on human development.
Nedslående. Nu vill jag läsa lite vetenskapliga studier som visar på positiva effekter av bistånd. Tips?
[D]et finns något provocerande självbelåtet över Handelshögskolan. Många som har gått där har ofta ett behov av att berätta att de är före detta Handels-elever. Jag har inte direkt märkt att andra akademiker håller på och hävdar sig genom att prata om gamla meriter på samma sätt.
Har jag nämnt att jag har gått på Handels (som erbjuder Sveriges bästa högskoleutbildning)? :-)
Uganda är ett repressivt land. Inte nog med att det idag är olagligt att ha sex med någon av samma kön (straffet är livstids fängelse); nu vill etik- och integritetsminister (!) Nsaba Butoro kriminalisera mera:
We want it to become law in that if someone is a homosexual or confesses to being a gay or lesbian, then he is a criminal.
Och de religiösa i landet förnekar sig inte. Landets ledande muslimske präst Sheikh Ramathan Shaban Mubajjehar har föreslagit följande:
I asked President Museveni to get us an island on Lake Victoria and we take these homosexuals and they die out there. If they die there then we shall have no more homosexuals in the country.
Positively charming.
Witold Gombrowicz beskriver en båtresa i sin dagbok, och vi hoppar rakt in i den (s. 316—317):
Samma dag på kvällen
Anonymt, ofantlig vatten. Vi flyter.
Läkaren skojade med mig därför att jag hade förlorat ett parti schack mot en fuskare som han presenterat för mig som Goldberg. Santa Fés mästare.
Han sade: ”Ni förlorade av rädsla.”
Jag sade: ”Jag kunde gett honom tornet och vunnit.”Men hans och mina ord är som tystnaden före ett skrik. Vi flyter mot… i riktning mot… och jag ser nu klart att ansiktena, samtalen, rörelserna är laddade… De är förlamade. De har fastnat i ett obevekligt ledande av någonting mot… En oberäknelig spänning döljer sig i minsta rörelse. Vi flyter. Men vanvettet, förtvivlan, fasan är ouppnåeliga, för de finns inte — och eftersom de inte finns är de, de är på ett oavvisligt sätt. Vi flyter fram. Vi flyter på vattnet som från en annan planet, och natten börjar ånga från alla håll, synkretsen smalnar — och vi i den. Men vi flyter och inom oss växer oupphörligt någonting… Vad?… Vad?… Vad?… Vi flyter.
Nästa dag
Vad vi än gör, vad vi än säger, vad vi än sysslar med — flyter vi och flyter. Under tiden jag skriver det här flyter vi också. Ansiktena är skrämmande, ty leende. Rörelserna förfärande, ty lugna och fulla av välbehag.
Vi flyter. Fartyget skälver, maskinen arbetar, brusande svall bakom relingen, det sprutar och virvlar och vi flyter och sjunker allt djupare i… når fram till… Orden duger ingenting till, ty medan jag säger detta — flyter vi!
Nästa dag
Vi flyter. Vi har flutit hela natten och flyter också nu.
Nästa dag
Vi flyter. Fullständig hjälplöshet inför patos, oförmåga att komma åt kraften som verkar i oss genom ständig anspänning och förtätning. Vår vanlighet, den vanligaste, detonerar som en bomb, som åska — men bortom oss. Detonationen är oåtkomlig för oss, trollbundna som vi är av vanligheten. Nyss träffade jag paraguayaren i fören och sade, ja jag sade, ha, jag sade!
”Goddag!”
Och han, han svarade, ha, han svarade, ja, han svarade, o Gode Gud, han svarade (medan han hela tiden flöt):
”Fint väder idag!”
Är inte detta tillvaron i ett nötskal? Vi flyter, och det är bara att flyta med, trots bisarra inslag.
Var skrevs följande förra året, när regeringen avskaffade förmögenhetsskatten?
Förmögenhetsskatten är ingen oumbärlig skatt. Den utgör bara cirka 0,3 procent av skatteintäkterna och är … en djupt orättvis skatt. Den är full av kryphål och möjligheter till manipulationer som gör att de rikaste inte betalar förmögenhetsskatt alls eller kan välja hur mycket det vill betala. (Svaret återfinns här.)
Vem har sagt detta?
Inte bara att det blir en orättvis skatt, den skapar dåliga beslut i svensk ekonomi och försämrar tillväxten. (Svaret återfinns här.)
Vem har yttrat dessa ord?
Förmögenhetsskatten är ett missfoster. (Svaret återfinns här.)
Vem sa detta?
Förmögenhetsskaten har negativa effekter. (Svaret återfinns här.)
Thomas Östros har dock inte lyssnat på denna kraftfulla argumentation utan aviserar återinförd förmögenhetsskatt:
Att återinföra förmögenhetsskatten är helt enkelt nödvändigt, tycker Thomas Östros.
–Vi kommer in i en ganska tuff situation och alla måste vara med och bära sin del av bördan.
Detta är alltså symbolpolitik: genom att det låter bra att säga att de rika ska vara med och betala tror man sig vinna väljarstöd. Östros känner dock till problemen med förmögenhetsskatten, så jag tror att han trots allt inte tänker sig att återinföra den. Miljöpartiet säger ju nej, och därför kan utspelet ses som ett sätt att få förhandlingsstyrka mot detta samarbetsparti. Utfallet tror jag blir ett urvattnat förslag eller ingen återinförd skatt alls, om nu Östros lyckas bli finansminister 2010.
Se även nationalekonomen vid Lunds universitet Åsa Hanssons studie om förmögenhetsskattens tillväxteffekter, hennes diskussion av förmögenhetsskattens för- och nackdelar, Finanspolitiska rådets syn (s. 226 ff.) samt regeringens motiv för att avskaffa skatten. Notera slutligen vad Peter Santesson-Wilson har att säga om Östros som populist och vad Daniel Waldenström har att säga om socialdemokraternas ambition att minska förmögenhetsklyftorna.
Jag har alltid funnit det ganska skojigt att tänka på att människor skulle kunna dricka mjölk från andra djur än kor. Jag kom att tänka på det när jag läste att jakmjölk är poppis i Kina. Kan man inte tänka sig älgmjölk? Harmjölk? Ekorrmjölk? Taxmjölk? Man kanske skulle anordna mjölkprovning istället för vinprovning?
Igår ordnade jag, tillsammans med tre vänner, för första gången en (opretentiös) vinprovning. Jag hade köpt tre viner som en person (ensam i rummet) först hällde upp i tolv glas (ett per vin och person). Sedan tog han med sig flaskorna till ett annat tomt rum, varpå en andra person gick in och bytte ”kolumner” på de tre vinerna. På det viset blev vinerna anonyma för alla i provningen.*
Det hela var en rolig upplevelse. Vi förde var och en anteckningar om utseende, doft och smak (omdömen och betygsättning) samt gav ett helheltsomdöme, gissade på ursprungsland, druva och pris samt gav en total rangordning av de tre vinerna.
De tre vinerna (1, 2 och 3) var samtliga Chablis-viner från samma producent (Jean-Marc Brocard), men i tre olika kvalitetsklasser. Två av oss rangordnade det dyraste vinet högst; två av oss rangordnade det billigaste vinet högst. Jag var en av de senare. Jag är uppenbarligen ingen vinexpert! Men jag njuter av viner ändå (och utan att behöva betala lika mycket som de med mer raffinerad smak).
________________________
*Peter Santesson-Wilson är att tacka för denna idé om genomförande.
Jag har alltid trott att högutbildade föräldrar i genomsnitt umgås mindre med sina barn än andra, eftersom de tenderar att arbeta mer och eftersom deras alternativkostnad är högre. En ny studie, ”Parental Education and Parental Time with Children” (populärsammanfattning här), visar att trots att högutbildade föräldrar arbetar mer, ägnar de mer tid åt barnen (men mindre tid åt hushållssysslor):
[W]e find that higher-educated parents spend more time with their children; for example, mothers with a college education or greater spend roughly 4.5 hours more per week in child care than mothers with a high school degree or less. … This robust relationship holds across all subgroups examined, including both nonworking and working mothers and working fathers. It also holds across all four subcategories of child care: basic, educational, recreational, and travel related to child care.
De finner också att mönstret är detsamma i 14 länder, inklusive Norge. Men är mer tid med barnen nödvändigtvis bra?
När jag igår gick förbi begravningsplatsen intill Johannes kyrka här i Stockholm slog det mig återigen hur fånigt jag tycker det är med gravstenar. Här står ett antal stenar, den ena mer tjusigt formad än den andra, med namn på människor som ingen längre minns eller bryr sig om. När de levde tänkte de säkert: ”Å, jag är så viktig, på detta sätt ska jag bli ihågkommen för evigt.” Gravstenar är monument över mänsklig fåfänga, över ett sista försök att göra sig viktig fastän man inte är det.
Mina föredömen på detta område är istället kung Fahd och Thorstein Veblen.
Emma Stenström hävdar följande:
För självklart ligger det mycket i att vi har lurat oss själva – och varandra – när vi har trott att vi blir lyckligare av pengar. Det fungerar till en viss gräns, men sedan börjar marginalnyttan avta. Är vi fattiga betyder en inkomstökning mycket – är vi redan rika nästan ingenting alls.
”Självklart”? Ett pinsamt val av ord. Man bör vara försiktig när man uttalar sig utan att vara inläst på den senaste forskningen. Den belägger att det finns ett positivt och icke-avtagande samband mellan log-inkomst och lycka, såväl mellan som inom länder. Så medan Stenström har rätt i att en inkomstökning betyder mer för fattiga har hon fel i att den betyder lite för rika. Illustration (klicka för större bild):
Stenström är dock inte den enda ekonom som inte är helt påläst. Detsamma gäller Richard Layard.
Oscar Wilde sa följande om en ung man han beundrade i Oxford:
His left leg is a Greek poem.
Jag skulle vilja säga detsamma om Cristiano Ronaldos högra ben (från hans kalender för 2009):
Abortfrågan är ständigt aktuell, och en pastor undrar nu om det går att enas om en strategi att minska antalet aborter. Det gör det inte. Alla är inte ”pro-life”.
Pastor Sven-Gunnar Hultman i Dagen:
Skulle det gå att enas kring att antalet aborter är för stort och att det nu är tid att göra något åt det? … Vi har nollvision i trafiken och satsar stora resurser på att minska antalet dödade och skadade. … Att vi får ett nationellt program om en nollvision för antalet aborter vore lika naturligt.
Professor David Benatar i Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence (s. 161):
Combining the view that fetuses lack moral standing in the earlier stages of pregnancy with the view that it is always a harm to come into existence turns the prevailing presumptions about abortion on their head. Instead of a presumption in favour of continuing pregnancy, we should adopt a presumption, at least in the earlier stages of pregnancy, against carrying a fetus to term. This is the ”pro-death” view of abortion. On this view, it is not any given abortion (in the earlier stages of pregnancy) that requires justification, but rather any given failure to abort. For such a failure allows somebody to suffer the serious harm of coming into existence.
Idag är det Kanelbullens dag. Så här säger Helena Jacobsson, redaktör på Filofax, en av Sveriges ledande almanacksproducenter, i DI:
Jag vill inte säga att det är en oseriös dag, men man måste dra en gräns för hur mycket kalendarisk information man ska ta med. Vi har med våffeldagen och fettisdagen, som vi ser som gamla kära
traditioner med religiös anknytning, men än så länge har vi avstått från mer kommersiella dagar som Kanelbullens dag och Ostkakans dag.
En upprörande hållning! Jag finner det minst lika vettigt att uppmärksamma kommersiella dagar som ”gamla kära traditioner med religiös anknytning”, av två skäl.
Se tidigare inlägg om världens godaste ostkaka, om jul utan religion och om min ateistiska protest mot en annan almanacksproducent.
En av mina smartaste doktorandkollegor på Handelshögskolan på 1990-talet, Ulf Axelsson, kommenterar idag med två kollegor vid Institutet för Finansforskning den finansiella krisen:
Det har hävdats att detta är kapitalismens kris som måste leda till ett regimskifte med omfattande regleringar. Även detta är en felsyn. Det existerande regleringssystemet var en bidragande orsak till problemen, då det ledde till att utlåning flyttades ut till oreglerade aktörer. Det är viktigt att regelverket harmoniseras så att de olika aktörerna på kreditmarknaden har samma förutsättningar. En annan lärdom är att transparensen på marknaden för kreditinstrument måste förbättras och kreditkedjorna bli mindre invecklade. I stället för att begränsa nya innovationer för riskspridning föreslår vi en central, öppen handelsplats för kreditinstrument. Därefter kan banksystemet fortsätta att fylla den väsentliga roll det är så väl lämpat att sköta.
Det jag tycker om med detta resonemang är insikten att krisens orsaker står att söka både hos ekonomins aktörer och hos de politiska beslutsfattarna samt betoningen av en fungerande finansmarknads förtjänster. Det är lätt att enbart se dess nackdelar mitt uppe i en kris, men en rationell utvärdering kräver att kostnader och intäkter jämförs.
Se även vad docent Flodén på Ekonomistas har att säga, utifrån en högintressant och färsk IMF-rapport om effekterna av finansiella kriser.
Professor Seana Shiffrin har ett argument som ifrågasätter om det är moraliskt riktigt att skaffa barn.* Detta ifrågasättande går emot såväl genetiska impulser som därav inspirerat socialt tryck, men argumentet är (kanske just därför särskilt) värt att beakta.
Shiffrin menar att det finns en asymmetri mellan livets kostnader och intäkter (i vid mening). Det är i allmänhet moraliskt godtagbart att skada en person för att förhindra en ännu större skada. Men det är moraliskt fel att skada en person för att ge upphov till ”en ren intäkt”.** För att illustrera: Det är moraliskt godtagbart att bryta en medvetslös persons arm för att förhindra värre skada, t.ex. död. Men det är moraliskt fel att bryta någons arm för att ge upphov till en ren intäkt, såsom ”supernormal memory, a useful store of encyclopedic knowledge, twenty IQ points worth of extra intellectual ability, or the ability to consume immoderate amounts of alcohol or fat without side-effects.” (s. 127)
Eftersom alla som existerar upplever skada innebär det att fortplantning alltid orsakar skada. Shiffrin säger att vi kan anta att ett liv kan gynna en person. Men pga. nyss nämnda asymmetri är det troligen fel av oss att påföra skada för att säkerställa den intäkten. Medan levande personer kan godkänna att skada orsakas dem för att säkerställa en intäkt, kan vi aldrig få ett sådant godkännande från någon som inte existerar, vilket gör att fortplantning kan vara moraliskt tvivelaktig. Hon argumenterar också för att vi inte kan utgå från hypotetiskt godkännande, av fyra skäl: i) Personen skadas inte om vi inte skapar henne. ii) Skadorna en person som existerar upplever kan vara grava. iii) Livets plågor kan inte undvikas utan avsevärd kostnad. iv) Ett hypotetiskt godkännande baseras inte på personens värderingar eller riskattityd.
Jämför med snarlika argument av professor Benatar och professor Fehige.
__________________
*Shiffrin, Seana V. (1999). ”Wrongful Life, Procreative Responsibility, and the Significance of Harm.” Legal Theory, 5(2): 117—148.
**Med ”pure benefits” avses ”benefits that are only goods and which are not also removals from or preventions of harm.” (s. 124)
Den finansiella krisen fortsätter. Naomi Kleins tes är att liberaler välkomnar ekonomiska kriser, eftersom hon tror att de möjliggör genomförandet av en liberal ekonomisk politik som annars inte vore möjlig att genomföra. Jag undrar tvärtom: Borde inte vänstermänniskor välkomna ekonomiska kriser?
Skälet till denna undran är vissa tecken på att kriser ökar jämnheten i fördelningen av inkomster och förmögenhet, något vänstermänniskor qua egalitarianer brukar lägga mycket stor vikt vid. Titta t.ex. på Ginikoefficientens utveckling (där ett högre värde innebär högre ojämlikhet):
Under 1990-talskrisen minskade inkomstspridningen; samma sak under IT-krisen i början av 2000-talet. Det är, tycks det, i goda tider som ”orättvisan” ökar. Tittar man på förmögenheter verkar ett liknande mönster inträda, i alla fall om man ser till effekten av börsens utveckling. Som Henry Ohlsson, Jesper Roine och Daniel Waldenström konstaterar (s. 16—17):
Focusing first at the decreases in the very top of the distribution over the first half of the century we note that most of the decrease takes place between 1930 and 1950, with the sharpest falls in the early 1930s—a time of financial turbulence and in particular the Kreuger-crash—and just after World War II. … Over the past decades fluctuations in wealth shares depend largely on movements in real estate prices and share prices. Increases in the former has a tendency to push up the share of the upper half of the distribution at the expense of the very top causing inequality to go down, while increases in share prices makes the very top share larger due to share ownership still being very concentrated causing inequality to increase.
Om det är så att kriser leder till en sämre ekonomisk utveckling för alla men till ökad ”rättvisa” borde väl vänstermänniskor gilla kriser? Om de säger att det är bättre med en bättre ekonomisk utveckling för alla även till priset av ökad ”orättvisa”, är de då egalitarianer? Är det inte så liberaler brukar argumentera? De senare borde därför se på kriser med ogillande och skepsis, tvärtemot Kleins tes.
Uppdatering: Jesper Roine och Daniel Waldenström skriver om detta i Fokus; se även Jesper Roines ”Växer verkligen klyftorna i krisens spår?”
Henri Matisse, Bathers with a Turtle (1908), 181,6 x 221,0 cm:
Det ryktas att regeringen kommer att föreslå en könsneutral giftermålslagstiftning istället för en könsneutral äktenskapslagstift-
ning. Det handlar om att byta ord, inget annat, för att blidka kristdemokraterna.
Jag har i sak inga problem med ett sådant ordbyte. Det viktiga för mig är likabehandling, först och främst i regelverkets utformning, men också i det att samma ord används för homo- och heterosexuella par. I det senare skiljer jag mig från Stefan Karlsson, som menar att det är acceptabelt med en separat partnerskapslag. Det håller jag inte med om: ord sänder normativa signaler. Däremot har jag ingen stark uppfattning om vilket ord som bör användas. Giftermål går lika bra som äktenskap.
RFSL håller inte med, och även om jag förstår grunden för deras reaktion — det stör även mig lite att ordbytet sker för att blidka en högljudd, religiöst grundad minoritet, som vill ha monopol på uttolkningen av ordet äktenskap — tycker jag att Jakob Heidbrink har rätt. Det viktiga är inte vilket ord som används utan att samma regelverk erbjuds och att samma terminologi används. Den planerade, omdöpta reformen är att välkomna (även om civiläktenskap vore ännu bättre, vilket pastor Hedin håller med om).
Krisexperten och mästerekonomen Johan Ehrenberg tar till orda:
Förstatligade banker är bra, då hamnar kontrollen över hur mycket pengar som skapas under människor som inte blir rika på att trycka nya pengar. (Vilket en bank gör när den lånar ut mer än den äger). Staten har ingen anledning att jaga högsta möjliga vinst som privata banker.
ROTFLMAO! Ehrenberg verkar inte ha tänkt på följande små detaljer:
Om Ehrenberg vore ensam om sin hållning vore den som sagt skrattretande. Det finns dock tecken på att fler delar hans uppfattning. Från Aftonbladets webbenkät idag:
Som Bryan Caplan konstaterar:
It is not logical for people to embrace counter-productive ideas just because conditions are getting worse, but they seem to do it anyway.
Regeringen gör mycket bra, vilket är lätt att glömma i FRA-debatter och annat. Inte bara genom att bidra till sänkt skattetryck utan, vilket är nästan lika viktigt och nästan lika glädjande, genom att stoppa kravet på postboxar i flerfamiljshus:
Regeringen anser att de allmänna råden inte är förenliga med vad som följer av postregleringen om hur den samhällsomfattande posttjänsten ska tillhandahållas.
Se Åsa Torstenssons pressmeddelande här. Jag har tidigare angivit grunden för mitt motstånd mot ett sådant krav.
Två aktuella fall belyser att problem med diskriminering inte är ur världen. Vatikanen har avvisat Frankrikes förslag till ny ambassadör, Jean-Loup Kuhn-Delforge, pga. dennes privatliv. Han lever sedan länge med en annan man. Och i Finland blev en nyanställd chefredaktör just kickad, efter att det framkommit att hennes partner är en kvinna. Lever vi i så upplysta tider som vi tror?
Det finns ytterligare skäl att betvivla det. Flera studier visar att diskriminering verkar förekomma på den svenska arbetsmarknaden, även om den negativa särbehandlingen inte alltid är så omfattande:
Om jag observerade diskriminering — eller, för den delen, negativa uttalanden om personer pga. sådant som kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund — skulle jag raise hell.
Jag har tidigare uppmärksammat Sean O’Pry, vars ansikte är svårt att sluta titta på. Här kan man titta — och lyssna — vidare. Glöm inte att återgå till arbetet bara.
I afton hade jag nöjet att äta middag å Gondolen med tre briljanta nationalekonomer: Daniel Waldenström, Henrik Jordahl och, sist men inte minst, Prof. Dr. Dr. h.c. mult. Bruno Frey. Konversationen rörde bl.a. den finansiella krisen, vetenskaplig publicering som en form av prostitution och varför EU-flaggan lyser med sin fråvaro i Sverige.
Professor Frey har på senare år ägnat sig mycket åt lyckoforskning. Tidigare i år gavs t.ex. boken Happiness: A Revolution in Economics (The MIT Press) ut. Det första kapitlet kan läsas här. Hans artiklar på området kan läsas här. Se även den uppsats han presenterade på IFN idag, ”Should National Happiness Be Maximized?”. (Svaret som ges är ”nej”.)
Det var en fröjd att dinera med dessa vetenskapsmän. (En dålig bild på mig och Bruno, tagen med med min mobil, kan beskådas här.)
Den kristne aktivisten Tuve Skånberg vill göra det straffbart att kritisera religion i Sverige. En grupp muslimska stater försöker få FN att förespråka en sådan ordning i hela världen. Glädjande nog avvisar USA:s utrikesdepartement alla sådana förslag. Ambassadör John V. Hanford III skriver:
The United States advocates religious freedom for all faiths, which means we take a leading role in defending the religious freedom of Muslims around the world. However, it is because of this commitment that we take issue with efforts by the Organization of the Islamic Conference and its members like Pakistan and Egypt, in promoting the problematic concept of defamation of religions at the United Nations. As Secretary Rice mentioned a moment ago, this flawed concept seeks to weaken the freedoms of religion and expression by restricting the rights of individuals to share their views or criticize religions; in particular, Islam. The OIC’s approach to defamation of religions is inconsistent with international human rights law, and is an attempt to export the blasphemy laws found in several OIC countries to the international level.
Nu blir jag lite rörd. Tuve kanske fäller en tår han också, men av annan anledning.
Mina seriöst akademiska kollegor har börjat reta mig för att jag har anfört enkla diagram från DI (se här, här och här) som grund för att bedöma börsens framtida utveckling. Visst, man ska ta deskription över vad som har hänt tidigare med en stor nypa salt, och för att vara helt uppriktig ser jag dessa inlägg mest som kuriosa. Men kuriosa kan ha ett värde. Så i en tid då det ser mörkt ut på världens börser kommer här ytterligare ett diagram från DI:
Vi vet inte vad som händer imorgon eller nästa år (Tyler Cowen skissar på ett bästa och sämsta scenario), men varför inte påminna oss om att det har kommit uppgångar efter tidigare nedgångar?
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.