En sommar i Barcelona

Jag har just sett Vicky Cristina Barcelona, Woody Allens nya film. Ett mästerverk som berörde mig påtagligt. Det utgör en försyndelse att inte se den, bara så du vet. Två reflexioner:

  1. Filmen tydliggör hur konventioner kan förstöra människors liv. Jag tror på människans möjlighet att frigöra sig från band som binder och leva ett liv efter egna preferenser och inklinationer. Barnsligt, säger du? Tvärtom. Det barnsliga är att inte våga stå på egna ben och att underordna sig kollektivet.
  2. Jag beundrar Woody Allen, som förmår förnya sig i hög ålder. Precis som Karl Lagerfeld. De flesta blir med åren trista, förutsägbara, upprepande. ”Erfarna”, säger de själva. Men det finns undantag. De heter inte John McCain eller Alf Svensson, även om de inbillar sig det. De heter Woody och Karl. Kudos!