Fåfänga i sten

När jag igår gick förbi begravningsplatsen intill Johannes kyrka här i Stockholm slog det mig återigen hur fånigt jag tycker det är med gravstenar. Här står ett antal stenar, den ena mer tjusigt formad än den andra, med namn på människor som ingen längre minns eller bryr sig om. När de levde tänkte de säkert: ”Å, jag är så viktig, på detta sätt ska jag bli ihågkommen för evigt.” Gravstenar är monument över mänsklig fåfänga, över ett sista försök att göra sig viktig fastän man inte är det.

Mina föredömen på detta område är istället kung Fahd och Thorstein Veblen.